Det är samma sak varje år. När februari närmar sig sitt slut så närmar sig mitt tålamod sitt slut. Jag är då trött på mörkret, trött på kylan och trött på att kröna kyla och mörker med att tillbringa dygnets enda ljusa timmar instängd på arbetet. Så när mars anländer skriker min kropp ut sin order: Marsch! … eller Flyg, om det ska vara noga. I alla fall, till solen vill jag resa. I år hamnade vi i Vietnam, på ön Phu Quoc, mest för att vi sökte efter en billig sol som inte hänger över Thailand.
I det här läget i mars är jag inte intresserad av kultur, historiska sevärdheter och pittoreska inslag på semestern. Allt jag vill ha är sol, värme och ett parasoll, medan jag grottar ner mig i ett halvt dussin böcker.
Det är inte helt sant, för lite av allt det där andra vill jag ha, men det är inte huvudskälet till att resa iväg. Efter någon vecka med solterapi så slappnar mitt överspända sinne av något och det blir roligt att åka ner till stadscentrat och testa spännande specialiteter på lokala restauranger. Det blir intressant att besöka både pepparodling och pärlodling och på engelska försöka kommunicera med en taxichaufför, vars hela engelska vokabulär består av Hello och Yes, och få honom att förstå att vi inte är så sugna på att besöka det lokala fängelset.
Restaurang nr 343 i Duong Dong. Stolarna var lagom till barn, MC-bud susade förbi vårt bord fullastade med gasoltuber och en halvblind sjungande tuggummiförsäljare strosade omkring. Full utdelning för upplevelsevalutan.
Det är ju lite underligt det där. Hemma i Sverige skulle jag aldrig komma på tanken att ta en tur till en tomatodling för att där få ta del av den ädla tomatens hela odlingscykel. Här känns det som den mest naturliga saken i världen att göra något liknande. Tack och lov får man väl säga, för nu återkom jag till Sverige inte bara med en schysst solbränna utan även med grundläggande kunskaper i pepparodling och kommer därför att krydda min mat med större respekt i framtiden.
Så, inne på andra veckan blev jag en ny och bättre människa. Inte så blek, inte så misantropisk och med ett blodtryck som porlade glatt i ådrorna. Jag kan inte påstå att jag var redo att åter spännas för Grottekvarnen, men jag insåg att livet inte är så illa, som cykelturen genom isande regn på väg till jobbet en dag i februari kan ge intryck av.
En drink på stranden är alltid en drink på stranden. Minns inte vad drinken hette, men det kan ha varit: ”A pint of fun”.
