Kategoriarkiv: Stad

Språkligt, Stad

Champagne-sjanghajade i Paris

2 kommentarer

Vi bytte bostad med en fransk familj i sommar. Medan fransoserna var i Göteborg och blev skrämda av Lisebergskaninerna var vi i Paris och blev sjanghajade till Montmartre. Mer precist var vi i Chaville utanför Paris. Föräldrarna till kvinnan i bytesfamiljen mötte oss och överlämnade nyckeln, för att sedan visa oss hur man öppnar kylen, slänger sopor och hittar till badrummet. Ni vet, väsentligheterna. Själv kan jag bara beställa vin och komma med oanständiga förslag på franska – vilket somliga också skulle klassa som väsentligheter – så jag lät Mia sköta snacket medan jag instämde med jämna mellanrum med ett ”Oui” och hoppades att jag inte svarade ja på något dumt.

Mitt i allt detta kom frågan.

”Tycker ni om champagne?” Frågan ställs i och för sig på franska, men så pass mycket begriper jag att det detta är en fråga jag ska svara ”Oui” på. Som en parentes kan jag väl säga att det fortfarande är två saker som är oklara för oss. För det första varför de bjöd hem oss för att dricka champagne, men det är kanske så det går till i Paris. För det andra vad de heter. Av någon anledning gick vi direkt från ”Bon jour” till ”här är kylen och den öppnar ni på detta vis” utan att passera presentation. Sedan var liksom lite genant att fråga om deras namn. De är kort och gott Christelles föräldrar. *

Christelles föräldrar har en mindre trea i ett sekelskifteshus i Montmartre. Det var dit vi kom tre dagar senare. Allt var mycket franskt. Christelles mamma tackade för blommorna och lade dem sedan på bordet, där de antagligen fick självdö. Gamla möbler stod där de råkade få plats och vi blev nertryckta i var sin stol framför den franska balkongen. Temperaturen var närmare 30 grader när champagnen korkades upp och hälldes i våra glas. På bordet stod välfyllda fat med foie gras, gåslever – naturligtvis – och allt var gott.

Vi var där i knappa två timmar, men det tog inte fem minuter innan kvinnan frågade om hur vi stod politiskt, för att sedan direkt säga att de själva var till höger och hatade britter. Inte bara britter förresten, faktum var att hon var skeptisk mot alla som inte var parisare och inte ens alla de fick godkänt. Men vi tycktes duga för kvällen, vilken var en lättnad. Mannen kan ingen engelska och kvinnan endast lite, så det var mestadels Mia och kvinnan som pratade franska medan jag stuvade in gåslever och champagne i munnen under det att kvinnan var femte minut kom med entusiastiska uppmaningar: ”Manger, manger!” Ät, ät! Jag svarade ”Oui, oui” och dök åter ner mot faten. Även om Mia pratar hyfsad franska, så behärskar hon bara franska i presens, vilket gör att en fransman kan tro att hon helt och hållet lever i nuet. Och jag är ju inte till någon lingvistisk hjälp i dessa fall. Mia kan förklara vad vi gjort hittills i Paris med att säga: ”Igår är vi på Versaille och vi ser en fin … eh … fountain?” medan jag med munnen full av foie gras nickar och säger ”Oui, oui! Une fontän, pschyyy avec d’eau”. Men det tycktes gå bra ändå.

Så vår kväll i Montmartre var trevlig, udda och fransk: Kvinnan gestikulerar och uttrycker misstro mot britter. Mia säger något franskt i presens. Mannen fyller på våra glas med champagne och säger sedan, med blank blick, något lyriskt om Zlatan. Jag sörplar champagne och säger ”Oui, oui!” Efter någon timma tittar kvinnan snett på mig och frågar Mia om jag inte ens kan engelska. Jag sväljer snabbt ett hekto gåslever och förklarar på engelska (med lysande uttal om jag får säga det själv) att engelskan har jag inga problem med, medan franskan inte är något vidare. Jag kan bara lite franska, säger jag och drar till med den mer anständiga av de två fraser jag kan: ”Je voudrais un verre de vin rouge”. Kvinnan förstår antagligen inte att jag endast exemplifierade min fina språkförmåga, för hon flyger upp och utbrister något i stil med: ”Stackars karl, får du inget vin” och kilar sedan ut i köket för att återkomma med en sötsliskig aperitif som hon genast fyller mitt glas med. ”Ah …” säger jag. ”Merci,” tillägger jag och slutligen, bara för att jag kan: ”Oui, oui!”

När vi till slut sitter på bussen på väg från Montmartre så inser vi att vi fortfarande inte vet vad de heter. Men ärligt talat, den som bjuder på champagne behöver inget namn.

——————–

* Och ni som då inte begriper att Christelle därför måste vara kvinnan i paret vi bytte boende med … alltså, skärp er.

Besynnerligheter, Stad

Om ägg och säckpipor – Neapel 2011

Lämna en kommentar

Legender är alltid en källa till underhållning. Det har ingen som helst betydelse hur sanna de är eller inte, för det är inte där de har sitt huvudsakliga värde. Från vår hotellbalkong, på Royal Continental Hotel i Neapel, såg vi Castel dell’Ovo (Äggborgen), som är ett bra exempel på en historia som innehåller alla ingredienser för att skapa en lika absurd som underhållande legend.

Vi har här en borg, som tydligen inte ansågs uppfylla sin definition som borg, och som man därför beslutade sig för att förstärka. En normal människa hade ökat på murarnas tjocklek eller byggt en vallgrav till eller något i den stilen, men det hade väl varit lite för enkelt. Så vad gör man? Tydligen får man för sig att det inte finns något som förstärker byggnader lika mycket som poesi och därför kallar man till sig den gamle romerske poeten Vergilius. Vergilius tar sig en ordentlig titt på borgen, går ett varv runt befästningarna, sparkar på en mur eller två, skakar på huvudet och muttrar ”Hmm, det här ser inte bra ut”. Men istället för att förstärka borgen med några väl valda diktstrofer väljer han att placera ett ägg i borgens grund.

Ägg?

Nu är jag inte någon expert på vare sig ägg eller arkitektur, men jag begriper inte på vilket sätt ett ägg i borggrunden skulle kunna förhindra att mordiska barbarer strömmar över murarna. Det var förvisso ett magiskt ägg, men hur magiskt kan ett enda ägg bli för att säkra en borg? När jag slår upp Ägg i mitt symbollexikon så är det första som sägs om ägg: ”Det är oftast vitt och bräckligt”. Ahh … se på fan … och sedan då? Jag har faktiskt lite svårt att se hur den östgotiska kungen Totila stormar fram genom Neapel och helt plötsligt stoppar nedanför Castel dell’Ovo bara för att napolitanarna sturskt skriker: ”Ge daj Totte, vi har äggat borgen så du har änte en chans.”

Nåja. Varför ska jag racka ner på en underhållande legend bara för att den tycks vara orimligt. Och ifall det faktiskt ligger något i att matvaror kan ha en byggnadsteknisk funktion, så har jag för säkerhets skull lagt en halv ostmacka i krypgrunden på vårt fritidshus.

Royal Continental Hotel gav oss för övrigt en känsla av Skottland ena kvällen. Vi låg lugnt och slappade vid polen då kvällen anlände med musik. Men istället för ett smäktande O Sole Mio var det skränande och en smula desperat säckpipemusik som uppfyllde hela poolområdet. Det var ett bröllop som festade igång på hotellrestaurangen intill. Bruden var italienska och brudgummen var från Skottland. Säckpipan var inte av denna värld.

Stad

Café 1865 – London 2013

Lämna en kommentar

En del gånger vill jag bara sätta mig i ett hörn med ansiktet begravt i händerna. Inte så mycket på grund av misströstan eller dylikt, utan mer för att slippa se eländet. Speciellt om det är ett påkostat elände som struntar i historien.

Låt mig ta ett exempel från min Londonresa nu i april. Efter flitigt shoppande av böcker så tänkte jag ta en paus på något litteratur-relaterat ställe. Café Royal dök upp i mitt huvud. Café Royal var en legendarisk restaurang och café från förra sekelskiftet och en bra bit in i 1900-talet, och besöktes av bland andra Oscar Wilde, Virginia Woolf, Noel Coward, George Bernard Shaw och herre gud varför inte slänga in Winston Churchill och Brigitte Bardot som grädde på moset. Hängde man på Café Royal var man någon, och var man någon så hängde man på Café Royal … lite av en självuppfyllande profetia det där. William Orpen (irländsk konstnär) har skildrat stället.

Men med tiden förvandlas även det mest prestigefyllda via patina till passé. Café Royal stängde därför för renovering 2008 och renoverades grundligt till modern lyx. Och det var hit till nya Café 1865 (helt nyöppnat sedan några månader) på Café Royal som jag ville gå för att frottera mig med historiens litterära vingslag.

Men varför tänkte inte inredaren lite till? På var han var och vad han gjorde och med vad? Fan vet. Inredningen på Café 1865 är tyvärr inget annat än en parodi på exklusivitet, med gult marmorgolv som matchas av gula marmorbord som i sin tur balanseras av gul marmor-bardisk och alltsammans hålls samman av gula marmorväggar. Jag hade förväntat mig brittiskt fin de siècle-elegans och möttes istället av italiensk 80-talsanstalt för trendmissbrukare. Förskrämd tog jag en bild i smyg.

Bilden gör inte platsen rättvisa, för caféet ser här nästan sansat ut, men det var som att befinna sig inuti en narcissistisk tvålkopp. Det var kalt och kallt och väldigt, väldigt gult. Det bästa med caféet var fönstrena, som var genomskinliga. Jag drack i alla fall en cappuccino. Den kostade 4 pund. När notan kom hade ytterligare 50 pence lagts på i serviceavgift, vilket gör närmare 50 kronor för en kopp. Vilket hade varit okej om lokalen gett ett lite mer elegant intryck. Och det hade varit ännu mer okej om cappuccinon varit god. Nu smakade den i stort sett bara varm, skummad mjölk.

Alltså, jag har inget emot moderniserad lyx, tvärtom, men om man ger sig på något med ett historiskt kapital så måste man ta hänsyn till det. Det är som att byta ut midsommarsill och snaps mot sushi och piña colada. Det funkar inte. Inte på något plan. Nej! I rättvisans namn så får jag väl säga att om man tittar på bilder av övriga delar av Café Royal (hotell och restauranger) så är det inte lika illa … men Café 1865 är illa nog. Man vill väldigt gärna slippa se eländet.

Stad

Why no wi-fi?

Lämna en kommentar

Hotellfoajen är klassiskt sober, minus lite finpolish, men helt okej. Det är också här som Park International Hotel London har sin fria wi-fi.

”If you want wi-fi in your room, We charge.”

Hotellen sliter verkligen för att göra kunderna nöjda. Nåja, det är ju kul i foajén också. Istället för att slösurfa och titta på TV så kan jag slösurfa och titta på en byrå.

20130414-192640.jpg

Kultur, Stad

Jag vet att det är makabert, men: Tack Vesuvius – Pompeji 2011

Lämna en kommentar

2011 reste vi till Pompeji och jag glömde att ta med kameran. Det var kanske lika bra det, för hur förevigar man Pompeji bättre än vad Vesuvius redan gjort? Det var detta jag försökte intala mig själv sittande på planet på väg till Neapel, allt medan jag mentalt sparkade mig själv för att jag glömt kameran. Än mer irriterande var det att jag just köpt en ny kamera, men nu fick nöja mig med kameran i mobilen, vilken håller en standard som endast är 3 megapixlar från att behöva rita av motivet för hand. Det är som att bli förpassad 10 år tillbaka i tiden. Fast det är klart … eftersom jag skulle förpassa mig själv 2000 år tillbaka i tiden så var 10 år inte så mycket att gnälla över. Huvudsaken var att jag var på plats.

Från Neapel till Pompeji tar man sig enklast med tåg, som stannar på kort promenadavstånd från entrén. Därefter ligger cirka 66 hektar ruiner för ens fötter – eller ungefär lika stort som området innanför vallgraven i Göteborg. Pompeji är alltså stort, mycket större än vad man kan ana innan, vilket antagligen beror på att man lurar sig själv. Andra ruiner är oftast begränsade till ett hus, en bro, några grunder. Men Pompeji är precis vad det är: en hel stad som plötsligt begravdes i nästan 2000 år.

Det första intrycket jag fick var att det var svårt att fatta hur intakt staden är.  Än mer förunderligt blir det när man betänker att 2000-åriga byggnadsrester i Sverige består av ett tunt kollager i jorden.   En svensk arkeolog kan således finna en sotfläck i marken och drar därefter slutsatsen att här stått en fäbod eller ett baktråg … eller så har kanske en grävling självantänt någon gång under bronsåldern. En Pompejiansk arkeolog gräver lite, finner ett hus och kan snabbat konstatera att här bodde Holconius Rufus med familj, eftersom han står med i Pompejis adressregister.

Trots, eller kanske på grund av, hur bevarat allt är så blir staden ogripbar. Det är lätt att föreställa sig livet där – och svårt av samma anledning – allt är mycket bevarat, allt finns, bageri, handel, bad, teater, men allt är 2000-årigt. Det blir därför lätt att se staden, se hur livet där kunde ha tett sig, men samtidigt är staden så bevarad att det är svårt att fatta att den är 2000 år gammal.

Denna bjärta kontrast känner jag av hela tiden då vi tar oss fram på gator och genom hus. Jag går genom bageriet, ser kvarnstenarna, imponeras av ugnarna, kikar in förråden. Jag sluter ögonen och kan omedelbart se bageriet i full aktivitet för mitt inre, så levande, så närvarande att jag förväntar mig att se bagaren själv då jag öppnar ögonen, men finner istället att jag står öga mot öga med 20 ryska gasmiljonärer med familjer, flockandes runt en högljudd guide.

Ett av Pompejis många huvudnummer är bordellen. Den är lätt att missa om man förväntar sig en byggnad som gjord för att kunna medverka i en tjugotals-film av Cecil B. DeMille. Byggnaden är liten och påminner mer om ett vilohem för små avlägsna släktingar som man inte tycker så mycket om, eller möjligtvis ett kruklager. Det enda som kunde antyda någon form av otukt var en handfull diffusa väggmålningar i vilka avklädda människor gjorde osedliga saker med varandra, med stilistisk koncentration. Till skillnad från bageriet var det svårt att utifrån ruinerna föreställa sig aktiviteterna här, speciellt med tanke på att det är hit alla vallfärdar och man trängs med japanska kameraturister, super-size amerikaner och tyska bröllopspar, som alla fotograferar* och fnissar om vartannat.

Men oavsett om det handlar om bageri, teater eller bordell så är det historiskt underbart att allt är så bevarat. Jag blir nästan pojkaktigt storögd och går omkring och tittar och lyssnar på min audioguide. Den sista byggnaden jag går in i är amfiteatern, byggd 80 f.Kr och den ser i stort sett nybyggd ut. Otroligt, tänker jag för hundrade gången. På väg ut från staden vet jag att detta är ännu en plats som jag gärna besöker igen, speciellt med tanke på att hela staden fortfarande inte är helt utgrävd. Otroligt.

Som en avslutande reflektion över människans oförmåga att anpassa arkitekturen efter platsen, så kan jag nämna restaurangen. Halvvägs genom vår promenad genom Pompeji tog vi en paus för att äta och dricka. Mitt i området finns en restaurang, som gjord för att man ska få sig en chock av samma magnitud som Pompejiborna fick år 79 e.Kr. Bland välbevarade antika ruiner, som triggar ens historiska fantasi till max, har man slagit upp en bufférestaurang som får närmaste McDonalds att kännas både sofistikerad och sober. Plastmöbler, smaklös mat (hur man nu lyckas med detta i Italien är en gåta), trångt, med en atmosfär som får själen att kännas lika kall, soggig och befläckad som de pommes frites restaurangen säljer till överpris. Vi stannade inte längre än nödvändigt och gick sedan åter ut i den betydligt fräschare ruin-miljön. Och vi frågade oss: Varför? Varför denna vidrighet till restaurang på en av de mest fascinerade platserna i Italien?

——–
* Jag fotograferade inte. Jag hade som sagt bara min mobilkamera och det var för mörkt där inne. Men för den som vill se snusket på väggarna kan bildgoogla med orden: brothel pompeii. Och det är lugnt, man riskerar inget modernt snusk, bara gamla väggmålningar och någon enstaka Pompeji-turist som poserar påklätt och glatt på en stenbädd (vad det nu är tänkt att betyda).

 

Stad

Från himmel till C’est Paris – Paris 2012

Lämna en kommentar

Helg i Paris. Septemberkväll i slutet av månaden och det var fortfarande ljummet i luften. Franskt rödvin skvalpade omkring i blodet på ett behagligt vis, bilarnas tut förvandlades till dragspelsmusik och månen steg över takåsarna. Allt var som det borde vara i Paris. Men istället för att fortsätta promenaden gick vi ner under marken för att ta oss upp i himlen. För himlen, visste vi, låg i Montparnasse.

Montparnasse är en stadsdel som är känd för sin konstnärshistoria med allt från Miró, Manet och Degas till Picasso och Strindberg, som alla skapade, levde och drack absint tills synapserna självantände. Som man ska i Paris, det är svårt att komma ifrån. Men vi anlände från en fullkomligt oromantisk tunnelbana, upp i kvällens dunkel, där till och med platsen var lite blasé och misstänksam. Det var skyskrapans fel: Tour Montparnasse. Nu på senkvällen låg den i mörker och kändes lika välkomnande som en främling i trenchcoat i en mörk gränd. Ändå var det upp i tornet vi skulle, för på 53:e våningen ligger La Ciel, vilken är en takbar med en fantastisk utsikt över hela Paris … påstås det. Vem vet. Inte vi, för när vi väl hittat till rätt ingång och rätt hiss och tagit oss upp till 53:e våningen så visade det sig att baren redan var fullpackade av osynliga människor.

Vid en pulpet i foajen stod en kallsinnad man i trettioårsåldern och nekade oss inträde till himlen. Han bar en självmedveten attityd och en insmickrande blick som han hellre skänkte servitriserna än gästerna. Men trots att baren hade stil verkade mannen själv absorbera hela sin personlighet från kostymen han bar och såg därför mestadels billig och masstillverkad ut. Kostymen verkade inte helt nöjd den heller.
”Fullt,” sa pulpetmannen.
Vi sneglade in i baren och såg några enstaka gäster dricka sina drinkar i lugn och ro, ett mycket dämpat sorl hördes och … det var väl ungefär allt. Det är möjligt att det i samma ögonblick befann sig 340 gäster på toaletten, att det var där partyt nådde sin kokpunkt, men jag tvivlar.
”Fullt,” upprepade barens illvilliga portvakt och förklarade att vi var välkomna att vänta 45 minuter, eller mer. Sedan skulle det eventuellt bli plats i baren, eller inte. Han ryckte på axlarna; kostymen kved. Han log åt en passerande servitris.

Eftersom vi inte hade någon lust att hänga i foajen utan vare sig vin eller utsikt, framför någon som man, ärligt talat, bara ville knäa ganska oschyst, så återvände vi in i hissen och tog oss 53 våningar ner och åkte in till centrum. Till Quartier Latin och Rue de la Huchette.

Och det är naturligtvis här man ska vara, självklart. Utsikt över ett nattligt Paris lockar också, men Quartier Latin är på många sätt sinnebilden av det bohemiska Paris. Studentkvarter, romerska ruiner, jazzklubbar och skådeplats för såväl Pariskommunen 1871 som studentrevolterna 1968. Oscar Wilde såg till att dö här. Bara en sådan sak. Gatan vi tog oss till, Rue de la Huchette, är smal men översållad av barer, restauranger och, för all del, kebabställen. Men det är Parisisk kebab, så då är det okej. I Sverige är en kebab en kebab, men här i Paris heter det säkert något i stil med La viande hachée et assaisonnée dans le pain. Och det är så det ska vara i Paris.

På Rue de la Huchette fanns dessutom människor i massor, som i täta lämmeltåg strömmade mot närmsta bardisk för att kasta sig ner i berusningens underland. Utan någon närmare tanke gick vi in på pianobaren Le Relais de la Huchette.


Baren var full, men vi var välkomna. Det var skumt och bemanning tycktes bestå av tre personer: En loj bartender, en arbetsledare som med högburet huvud blickade ut över gästhavet och dirigerades barens enda servitris. Servitrisen måste ha varit världens mest effektiva, för vart man än vände sin blick så fanns hon där, serverandes, torkandes, notandes, leendes, hälsandes etc. Skillnaden mellan den tomma nonchalansen från La Ciel och det här var total.

Vi beställde vin och trängdes vid ett barbord medan vi lyssnade på kvällen underhållning, en pianist och en sångerska som satt dekorativt på en flygel. Pianisten var okej, men såg ganska lidande ut större delen av kvällen. Jag misstänker att han spelat alla låtar några gånger för mycket. Eller så hade han lyssnat för mycket på sångerskan, som man i bästa fall kan kalla halvdan. Intill oss stod en man och drack lyckliga munnar vin ur sitt glas och fyllde sin mobilkamera med foton av sångerskan. Han var uppenbarligen lika omusikalisk som förälskad.

Och allt var åter som det borde vara. Sorl, vin och acceptabel pianobar. Ljummen septemberkväll med doft av sommar. Och så ett nytt stycke från pianisten och sångerskan, en låt som alla kan (inte vi, men vad gör det i Paris) och gästerna sjunger med. Servitrisen susar som en stressad sylfid mellan borden, serverar mer vin, klockan slår något, men vem bryr sig om vad. C’est Paris.

 

———————————-

SvD

Stad

Påven kommer, städa nu! – Krakow 2006

Lämna en kommentar

Påven tjänar himlen, men påvens anhängare tjänar ofta ögonen. När nuvarande, snart dåvarande, påven for världen runt 2006, på en pilgrimsfärd för att visa upp sig i hela sin härlighet, så sammanföll hans besök i Krakow med samma helg jag var där. Stadens mottagandet av oss skilde sig något.

Min färd från tågstationen gick genom Krakows mest nergångna kvarter, med hus som hade kunnat kallas risiga först om de renoverades. Inte bara färgen på husen flagade, utan till och med flagorna flagade. Guiden bad om ursäkt för att vi fick se så hemska områden, men det var för att påven skulle komma samma helg och de gator som påven skulle färdas på – de fina – städades frenetiskt för tillfället och var därför avstängda. Jag fick ruinerna, påven fick mäklarversionen.

Påven påverkade även alkoholnivån i staden. Ingen alkohol fick säljas under påvens besök – utom nattvardsvin antar jag – men vår guide rekommenderade oss inte att avstå, utan tvärtom till att hamstra alkohol omedelbart eftersom vi skulle behöva det när vi såg hotellet. Hon uttryckte sig faktiskt så. Och ja, hon hade rätt. Hotellet liknande mer ett straff än logi; lite åt östeuropeisk 70-talistisk förhörscentral för hemliga polisen möter bortglömt arkiv till en polska anticimex. En konstnär hade kallat det: Bedrövelse i blockform. Jag fick kalla det: Hem. Hotellet – Hotel Start – rankas som nummer 187 av 228 på Tripadvisor. Så det är inte sämst i Krakow, det har 41 hotell efter sig … i och för sig har det 186 framför sig, men ändå …

Påvens nykterhetsgloria sträckte sig ända in i restaurangerna. När vi på lördagen åt middag i en enskild sal på en restaurang fick vi förhandla oss till vin, för det gick att göra. Vinet serverades i oansenliga glastillbringare som ställdes på borden. Vi fick dock verkligen lova de nervösa servitörerna att kalla det ”äppeljuice” och ”druvjuice” om polisen skulle komma förbi och kontrollera. Jag var dock säker på att poliserna inte skulle vara så godtrogna att de gick på ett slikt enkelt knep, och lika säker på att påven inte behövde bekymra sig om vinpoliser.

Det jag inte riktigt kan förstå är Krakowbornas ambitiösa ögontjäneri. För saken är ju den, att om man är katolik och påveanhängare så lär man ju vara troende, och då kan man aldrig komma undan det faktum att även om man kan dölja saker för påven så lär väl ändå Gud se. Till och med att det inte är äppeljuice som så listigt döljs i tillbringaren.

 

—————————-

 

Påven avgår: AB, SvD

Stad

Promenader och frimärken – Singapore 2007

Lämna en kommentar

Dörren stängdes bakom mig och det blev tyst. Men framför allt, och äntligen, svalt. Bakom disken stod en äldre kinesisk herre och log. Var är jag, tänkte jag.
”Welcome to Singapore Philatelic Museum.” Mannen verkade genuint glad att se mig, som om han inte räknat med en besökare idag. Ska sanningen fram hade väl inte heller jag räknat med att gå in på ett frimärksmuseum i Singapore.

Men dagen började några timmar tidigare. Jag hade ätit frukost och satt på en uteservering vid Bugis Junction och drack den mjölkigaste cappuccino jag någonsin smakat. Jag var inte ens säker på att det var något annat än skummad mjölk – Starbucks variant av extremt koffeinfritt. På sextiotalet var Bugis Junction tillhåll för stadens transvestiter, men dessa syns inte till idag … åtminstone vad man kan se … fast det är väl kanske just det som poängen. Då, på sextiotalet, sålde många av transvestiterna sig själva här. Idag är kommersen en annan, för nu är Bugis en galleria med något hundratal affärer. Det finns fortfarande ett litet, men trevligt, torg med uteserveringar och en hotfull fontän som emellanåt skrämmer turister med oförutsedda geiserkaskader. Det är ett av nöjena med att sitta här, att se på när nästa turist blir genomblöt.

Klockan var strax efter 8 på morgonen och affärsmän och affärskvinnor, de flesta i mörka byxor/kjol och vit skjorta/blus, korsade den lilla öppna platsen. I bakgrunden hördes trafikbruset från Victoria Street komma och gå, som om bilarna var vågor som slog mot trafikljusen med jämna mellanrum. Trots den urbana jäkten infann sig en rofylld strandkänsla. Bugis är en bra plats att utgå från när man ska ta sig an stan. En tunnelbanestation ligger här för den som mot förmodan har behov av tunnelbana i en stad där centrum ligger snudd på gångavstånd till Malaysia. Att ta sig till resten av Singapore till fots är alltså inga större problem. Annars kan man ta sig en kopp stärkande här och proviantera inför dagen och sedan bege sig iväg.


Inte långt från Bugis Junction ligger Kampong Glam med Arab Street, och ytterligare tio minuter bort finns Little India. Little India är nog så nära Indien man kan komma utan att besöka Indien. Så tänkte jag efter att ha varit där, men det var innan jag besökte riktiga Indien. Rökelsedoften, färgerna, kryddorna och trängseln fanns också i Little India, men den väsentliga skillnaden är avsaknaden av soporna som är en ständig del av stadsmiljön i Indien. Här var det rent. Hela Singapore är känd för att vara rent och det ger emellanåt en overklig känsla, som om man inte promenerade omkring i en riktig stad utan snarare i ett Singapore World.

Singapore har även ett Chinatown. Vad man nu ska med ett Chinatown till i en stad som till 70% är kinesisk ändå begriper jag inte. Vilket nog förklarar varför det är svårt att veta var Chinatown börjar och slutar. Kontrasten till övriga Singapore är inte jättestor, men det är ett trevligt område att strosa omkring i, köpa Made in China-souvenirer eller äta kinesiskt. Själv passade på att få mig lite fotmassage. Tanken var att mina trötta fötter skulle piggas upp efter allt promenerande, men kvinnan som gick loss på fötterna verkade både arg och besviken på mig (helt utan anledning vill jag påpeka) och arbetade med något som liknade undertryckt aggression. Jag var ganska säker på att jag inte gjort något som förtjänade hatet, men jag satt hela tiden på helspänn, redo att springa för livet ifall hon gjorde något oförutsett. Mot förmodan överlevde jag och efteråt gick jag förunderligt pigg i fötterna vidare till Thian Hock Keng-templet.


Jag tyckte om Thian Hock Keng. Det är ett tre-i-ett-tempel där taoismen, buddhismen och konfucianismen samsas om samma yta, vilket jag tycker är en tilltalande social inställning till det himmelska. Något för Jerusalem att ta efter kanske. Templet är ett av Singapores största, byggt 1840 och renoverat 2001, och ger ett avskalat och utbroderat intryck på en och samma gång. Rökelsedoften finns även här och ett stort antal gudabilder och statyer, men mest finns tystnad som uppfylls av långsamt gående fötter och pipande kameror. Annan arkitektur som varken är avskalad eller utbroderad, men bara … märklig, hittade jag vid kajområdet Clarke Quay. Själva husen är en hel palett av kulörter, men det är de överbyggda gatorna som tar någon typ av förstapris för sin gestaltning av en svårartad arkitektonisk psykos.


På väg tillbaka från Clark Quay gick jag via Fort Canning Park. FCPs rötter sträcker sig till 1300-talet då det var högsätet för det Malajiska kungadömet Tumasik. Det finns en mängd historiska rester att se här, med informativa skyltar som talar om vem som gjorde vad mot vem och varför. Men parken är framför allt en park; lummig, skuggrik och fylld av märkliga träd. Trots lummigheten så svalkade parken inte tillräckligt denna dag. Jag började bli varm och längtade efter kyla, vilket gjorde att jag tog chansen att kliva in i första bästa AC-försedda lokal när jag kommit ut från parken. Det visade sig bli ett frimärksmuseum.

Den gamle kinesen på museet log vänligt hela tiden och frågade intresserat vad jag sett i Singapore. Han nickade uppmuntrande åt det. Mest tror jag dock att han var glad över ett besök i frimärksmuseet, glad över att någon intresserade sig för frimärken i en tid då allt färre skickar brev. Så jag köpte mig några vykort och några frimärken innan jag tackade och gick vidare bort mot hotellet.

 

——————————

 

GP. Singapore hamnar på 13.e plats i Asien i samma lista.

Kultur, Stad

Vilken del av huvudet ska man äta? – Singapore 2007

1 kommentar

Singapores befolkning består av kineser, malayer, indier och lankeser. Både kineserna och indierna har egna kvarter, vilka därför självklart kallas Chinatown och Little India. Malayerna har inget Malay Town, men de har de orientaliskt doftande kvarteren Kampong Glam. Alla har de sina olika matkulturer, vilket gör Singapore rikt i smaker. Jag kan inte påstå att jag är speciellt äventyrlig när det gäller mat, men jag tycker att det är ganska kul att testa rätter när jag är ute och reser. Så jag hade tänkt att testa några av Singapores specialiteter.

Ett par hundra meter från mitt hotell fann jag en matbasar. Det var ingen stor basar, men hade ett par dussin olika restauranger i vilka man kunde beställa exotiska rätter och äta dem vid gröna platsbord och gula stolar. Inte Guide Michelin direkt, men billigt och gott. Om man inte begrep menyn så illustrerades rätterna med färgglada fotografier som gjorde det mer än klart för gästen vad som serverades. Tack och lov! För det är nu jag kommer till mina gränser när det gäller mat. En gräns är till exempel kokt grismage. Jag tycker om fläsk, men någonstans strax innan grismage drar min aptit en skarp gräns. Det var när jag, dumt nog, tittade bort från den kokta grismagen som min blick fastnade på nästa bild i menyn.

Ett helt fiskhuvud med ögon som tittade anklagande på mig, kokt i curry. Inget annat. Det kändes som en varning, av samma typ som en Gudfader sänder medels avhugget hästhuvud. Jag insåg omedelbart att här var ännu en maträtt som befann sig på fel sida min gräns. Herre gud, den befann sig även på fel sida grismagens gräns. Fiskhuvud i curry? Varför gör någon på det viset? Delvis på grund av att bilden utgjorde en ganska så oaptitlig syn vågade jag mig inte på fiskhuvudet. Men det var framför allt det att jag inte hade en aning om vilken del av fiskhuvudet som det var tänkt att man skulle äta. Kinderna? Nosen (eller vad nu fiskar har)? Ögonen? Eller skulle man suga ut hjärnan som på en kräfta? Rubbet? Vem vet? I det här läget kom jag till slutsatsen att jag faktiskt var vuxen och fick bestämma själv vad jag ville äta. Ingen stod bredvid mig och sa: ”Men du måste i alla fall smaka på det. Testa ögat, det är delikat.” Nix! Så jag gick vidare bort i basaren och åt en indisk lammcurry och drack en Tiger öl, vilka jag därefter räknade som min specialitet i Singapore.

Boay Quay

Men om man verkligen vill äta sig genom Singapores olika typer av cuisine så är Boat Quay rätt plats för det. Vill man känna sig som en oxfilé i en pirayabassäng så är Boat Quay rätt plats för det med. Restaurangerna ligger sida vid sida, i låga hus i lite äldre stil, precis nedanför höghusen i finansdistriktet. Det är utsikt över vattnet och området prickar ganska lätt av gemytfaktorerna. Tills man ser inkastarna, eller inkastarna ser dig snarare, för då är du inget annat än ett smaskigt agnat drag bland hungriga fiskar. Inkastarna drog nära på fysiskt i mig för att jag skulle äta på just deras fantastiska restaurang och den ena inkastaren hann nätt och jämnt ge sig då den andre var på mig.

Jag har nog aldrig varit så populär som just då. Efter 100 meter kände jag mig som Singapores förlorade son, Jesus och Zlatan kombinerade i en person. Jag var uppenbarligen den man Singapore gått och väntat i evigheter på och känslan blev snabbt så surrealistisk att jag inte kunde annat än att gå och flina och upprepa: ”No, thank you. Not now. Just looking.” Och naturligtvis hade jag inte en chans. Utmattad av deras aldrig sinande ansträngningar gav jag till slut upp, skrek ”Yes! Give me some food, but shut the fuck up!” (vilket jag egentligen inte gjorde, väluppfostrad som jag är) och satte mig ner på den malaysiska restaurangen Lago. Maten var väl okej, men inte mer, och dyr i förhållande mot priserna i matbasaren.

Fiskhuvud i curry? Det kunde man få på bägge platserna. En sådan tur … Ett parti ur The Last Continent av Terry Pratchett känns passande här:

Any seasoned traveler soon learns to avoid anything wished on them as a “regional specialty,” because all the term means is that the dish is so unpleasant the people living everywhere else will bite off their own legs rather than eat it.

 

————————————————————————-

 

GP, AB