Singapores befolkning består av kineser, malayer, indier och lankeser. Både kineserna och indierna har egna kvarter, vilka därför självklart kallas Chinatown och Little India. Malayerna har inget Malay Town, men de har de orientaliskt doftande kvarteren Kampong Glam. Alla har de sina olika matkulturer, vilket gör Singapore rikt i smaker. Jag kan inte påstå att jag är speciellt äventyrlig när det gäller mat, men jag tycker att det är ganska kul att testa rätter när jag är ute och reser. Så jag hade tänkt att testa några av Singapores specialiteter.

Ett par hundra meter från mitt hotell fann jag en matbasar. Det var ingen stor basar, men hade ett par dussin olika restauranger i vilka man kunde beställa exotiska rätter och äta dem vid gröna platsbord och gula stolar. Inte Guide Michelin direkt, men billigt och gott. Om man inte begrep menyn så illustrerades rätterna med färgglada fotografier som gjorde det mer än klart för gästen vad som serverades. Tack och lov! För det är nu jag kommer till mina gränser när det gäller mat. En gräns är till exempel kokt grismage. Jag tycker om fläsk, men någonstans strax innan grismage drar min aptit en skarp gräns. Det var när jag, dumt nog, tittade bort från den kokta grismagen som min blick fastnade på nästa bild i menyn.

Ett helt fiskhuvud med ögon som tittade anklagande på mig, kokt i curry. Inget annat. Det kändes som en varning, av samma typ som en Gudfader sänder medels avhugget hästhuvud. Jag insåg omedelbart att här var ännu en maträtt som befann sig på fel sida min gräns. Herre gud, den befann sig även på fel sida grismagens gräns. Fiskhuvud i curry? Varför gör någon på det viset? Delvis på grund av att bilden utgjorde en ganska så oaptitlig syn vågade jag mig inte på fiskhuvudet. Men det var framför allt det att jag inte hade en aning om vilken del av fiskhuvudet som det var tänkt att man skulle äta. Kinderna? Nosen (eller vad nu fiskar har)? Ögonen? Eller skulle man suga ut hjärnan som på en kräfta? Rubbet? Vem vet? I det här läget kom jag till slutsatsen att jag faktiskt var vuxen och fick bestämma själv vad jag ville äta. Ingen stod bredvid mig och sa: ”Men du måste i alla fall smaka på det. Testa ögat, det är delikat.” Nix! Så jag gick vidare bort i basaren och åt en indisk lammcurry och drack en Tiger öl, vilka jag därefter räknade som min specialitet i Singapore.

Boay Quay

Men om man verkligen vill äta sig genom Singapores olika typer av cuisine så är Boat Quay rätt plats för det. Vill man känna sig som en oxfilé i en pirayabassäng så är Boat Quay rätt plats för det med. Restaurangerna ligger sida vid sida, i låga hus i lite äldre stil, precis nedanför höghusen i finansdistriktet. Det är utsikt över vattnet och området prickar ganska lätt av gemytfaktorerna. Tills man ser inkastarna, eller inkastarna ser dig snarare, för då är du inget annat än ett smaskigt agnat drag bland hungriga fiskar. Inkastarna drog nära på fysiskt i mig för att jag skulle äta på just deras fantastiska restaurang och den ena inkastaren hann nätt och jämnt ge sig då den andre var på mig.

Jag har nog aldrig varit så populär som just då. Efter 100 meter kände jag mig som Singapores förlorade son, Jesus och Zlatan kombinerade i en person. Jag var uppenbarligen den man Singapore gått och väntat i evigheter på och känslan blev snabbt så surrealistisk att jag inte kunde annat än att gå och flina och upprepa: ”No, thank you. Not now. Just looking.” Och naturligtvis hade jag inte en chans. Utmattad av deras aldrig sinande ansträngningar gav jag till slut upp, skrek ”Yes! Give me some food, but shut the fuck up!” (vilket jag egentligen inte gjorde, väluppfostrad som jag är) och satte mig ner på den malaysiska restaurangen Lago. Maten var väl okej, men inte mer, och dyr i förhållande mot priserna i matbasaren.

Fiskhuvud i curry? Det kunde man få på bägge platserna. En sådan tur … Ett parti ur The Last Continent av Terry Pratchett känns passande här:

Any seasoned traveler soon learns to avoid anything wished on them as a “regional specialty,” because all the term means is that the dish is so unpleasant the people living everywhere else will bite off their own legs rather than eat it.

————————————————————————-

GP, AB