Dörren stängdes bakom mig och det blev tyst. Men framför allt, och äntligen, svalt. Bakom disken stod en äldre kinesisk herre och log. Var är jag, tänkte jag.
”Welcome to Singapore Philatelic Museum.” Mannen verkade genuint glad att se mig, som om han inte räknat med en besökare idag. Ska sanningen fram hade väl inte heller jag räknat med att gå in på ett frimärksmuseum i Singapore.

Men dagen började några timmar tidigare. Jag hade ätit frukost och satt på en uteservering vid Bugis Junction och drack den mjölkigaste cappuccino jag någonsin smakat. Jag var inte ens säker på att det var något annat än skummad mjölk – Starbucks variant av extremt koffeinfritt. På sextiotalet var Bugis Junction tillhåll för stadens transvestiter, men dessa syns inte till idag … åtminstone vad man kan se … fast det är väl kanske just det som poängen. Då, på sextiotalet, sålde många av transvestiterna sig själva här. Idag är kommersen en annan, för nu är Bugis en galleria med något hundratal affärer. Det finns fortfarande ett litet, men trevligt, torg med uteserveringar och en hotfull fontän som emellanåt skrämmer turister med oförutsedda geiserkaskader. Det är ett av nöjena med att sitta här, att se på när nästa turist blir genomblöt.

Klockan var strax efter 8 på morgonen och affärsmän och affärskvinnor, de flesta i mörka byxor/kjol och vit skjorta/blus, korsade den lilla öppna platsen. I bakgrunden hördes trafikbruset från Victoria Street komma och gå, som om bilarna var vågor som slog mot trafikljusen med jämna mellanrum. Trots den urbana jäkten infann sig en rofylld strandkänsla. Bugis är en bra plats att utgå från när man ska ta sig an stan. En tunnelbanestation ligger här för den som mot förmodan har behov av tunnelbana i en stad där centrum ligger snudd på gångavstånd till Malaysia. Att ta sig till resten av Singapore till fots är alltså inga större problem. Annars kan man ta sig en kopp stärkande här och proviantera inför dagen och sedan bege sig iväg.

Inte långt från Bugis Junction ligger Kampong Glam med Arab Street, och ytterligare tio minuter bort finns Little India. Little India är nog så nära Indien man kan komma utan att besöka Indien. Så tänkte jag efter att ha varit där, men det var innan jag besökte riktiga Indien. Rökelsedoften, färgerna, kryddorna och trängseln fanns också i Little India, men den väsentliga skillnaden är avsaknaden av soporna som är en ständig del av stadsmiljön i Indien. Här var det rent. Hela Singapore är känd för att vara rent och det ger emellanåt en overklig känsla, som om man inte promenerade omkring i en riktig stad utan snarare i ett Singapore World.

Singapore har även ett Chinatown. Vad man nu ska med ett Chinatown till i en stad som till 70% är kinesisk ändå begriper jag inte. Vilket nog förklarar varför det är svårt att veta var Chinatown börjar och slutar. Kontrasten till övriga Singapore är inte jättestor, men det är ett trevligt område att strosa omkring i, köpa Made in China-souvenirer eller äta kinesiskt. Själv passade på att få mig lite fotmassage. Tanken var att mina trötta fötter skulle piggas upp efter allt promenerande, men kvinnan som gick loss på fötterna verkade både arg och besviken på mig (helt utan anledning vill jag påpeka) och arbetade med något som liknade undertryckt aggression. Jag var ganska säker på att jag inte gjort något som förtjänade hatet, men jag satt hela tiden på helspänn, redo att springa för livet ifall hon gjorde något oförutsett. Mot förmodan överlevde jag och efteråt gick jag förunderligt pigg i fötterna vidare till Thian Hock Keng-templet.

Jag tyckte om Thian Hock Keng. Det är ett tre-i-ett-tempel där taoismen, buddhismen och konfucianismen samsas om samma yta, vilket jag tycker är en tilltalande social inställning till det himmelska. Något för Jerusalem att ta efter kanske. Templet är ett av Singapores största, byggt 1840 och renoverat 2001, och ger ett avskalat och utbroderat intryck på en och samma gång. Rökelsedoften finns även här och ett stort antal gudabilder och statyer, men mest finns tystnad som uppfylls av långsamt gående fötter och pipande kameror. Annan arkitektur som varken är avskalad eller utbroderad, men bara … märklig, hittade jag vid kajområdet Clarke Quay. Själva husen är en hel palett av kulörter, men det är de överbyggda gatorna som tar någon typ av förstapris för sin gestaltning av en svårartad arkitektonisk psykos.

På väg tillbaka från Clark Quay gick jag via Fort Canning Park. FCPs rötter sträcker sig till 1300-talet då det var högsätet för det Malajiska kungadömet Tumasik. Det finns en mängd historiska rester att se här, med informativa skyltar som talar om vem som gjorde vad mot vem och varför. Men parken är framför allt en park; lummig, skuggrik och fylld av märkliga träd. Trots lummigheten så svalkade parken inte tillräckligt denna dag. Jag började bli varm och längtade efter kyla, vilket gjorde att jag tog chansen att kliva in i första bästa AC-försedda lokal när jag kommit ut från parken. Det visade sig bli ett frimärksmuseum.

Den gamle kinesen på museet log vänligt hela tiden och frågade intresserat vad jag sett i Singapore. Han nickade uppmuntrande åt det. Mest tror jag dock att han var glad över ett besök i frimärksmuseet, glad över att någon intresserade sig för frimärken i en tid då allt färre skickar brev. Så jag köpte mig några vykort och några frimärken innan jag tackade och gick vidare bort mot hotellet.

 

——————————

 

GP. Singapore hamnar på 13.e plats i Asien i samma lista.