Alla inlägg av Stefan Benjaminsson

250 mil fantasi – Alla vägar bär ju dit

Jag har en fantasi, eller kanske en dröm, som omfattar cirka 2500 kilometer. Det är ungefär så långt det är att vandra mellan Göteborg och Rom. Det är inte en plan eller kanske inte ens en förhoppning, men jag när åtminstone på en fantasi om att vandra till Rom. Anledningen till detta är inte lika intressant som hur människor reagerar på fantasin i sig.

När jag idag säger att det skulle vara roligt att någon gång vandra till Rom så tror folk att jag är knäpp och blicken de ger mig är i form av en tvångströja spetsad med Sobril. Och jag tänker att det är lustigt hur saker och ting förändras. Om någon under medeltiden hade sagt: ”Hörrni, jag tänkte ta nästa båt till Mallorca för att sola och supa skallen av mig ett par veckor.” Så hade övriga bybor trott att personen i fråga varit besatt av satan själv, låst in honom i en jordkällare och sedan tillkallat både präst och den lokala skarprättaren för att råda bot på vansinnet. Men om samme person sagt: ”Hörrni grabbar. Jag tänkte ta en promenad till Rom och är tillbaka om dryga halvåret.” Så hade samma bybor sagt: ”Nä va kul, ta med dig ett par extra kallingar och glöm inte att skicka ett vykort när du kommit fram.” Nu är det tvärtom, mystiskt.

Det som för 700 år sedan var fullt legitimt – att gå till Rom – är idag ren idioti. Varför gå när man kan flyga eller åka bil, verkar resonemanget vara. Varför skulle jag i så fall vandra överhuvudtaget, svarar jag. Naturligtvis lockas jag till viss del av en Romvandring för prestationens skull, av att faktiskt ha gått till Rom. Men det är bara en lite del av förklaringen, framför allt tycker jag att historien är intressant; det här med pilgrimsvandringar, samt det faktum att man förr sällan tog sig någonstans och när man gjorde det så var det till fots. Det finns mycket mer jag skulle kunna säga om detta – om kultur, om det långsamma resandet, om samband till historien etc – men det är för diffust och ogenomtänkt för tillfället. Jag vill gå till Rom och se hela sträckan! Räcker inte det?

Så till detaljerna. Det finns ju ett antal olika pilgrimsleder, där Santiago de Compostela-leden kanske är den mest kända, men Santiago de Compostela-leden känns lite futtig med sina blott 80 mil. Att gå från Göteborg och sedan haka på pilgrimsleden Via Francigena och få till 250 mil känns betydligt mer rejält. (Via Francigena är en pilgrimsled som egentligen går från Canterbury till Rom, men det finns andra leder som går från Stade i Tyskland och som sedan ansluter till Via Francigena i närheten av Lausanne.) 250 mil känns kanske oöverkomligt, men när man räknar på det, börjar gränsen mellan fantasi och genomförbarhet att överbryggas. Vandrar man 4 mil om dagen och lägger in en handfull vilodagar och en handfull förseningsdagar så bör man klara av Göteborg till Rom på 10-11 veckor. Och med 11 veckor på näthinnan så är plötsligt fantasin inte längre någon fantasi, utan ett möjligt val …

Göteborg, Helsingborg, Helsingör, Roskilde, Rødby, Puttgarden, Stade, Mainz, Strasbourg, Basel, Montreux, Bourg-Saint-Pierre, Robbio, Berceto, Siena, Viterbo, Rom

 

————————————————-

 

Rom är grejen AB.

Londons hotell – Några varningens ord

Det är ju oftast så: Man får vad man betalar för. Fast när det gäller hotell i London så får man oftast vad man betalar för, om man hade betalat lite mindre.

London har sedan 25 år varit ett favoritresmål för mig. Londons hotell har inte bidragit till detta. De är … hur ska man säga … i en klass för sig, men inte på ett bra sätt. En tumregel man måste anamma är att tänka bort 1 till 1,5 stjärna från hotellets officiella klass. Det vill säga att ett trestjärnigt Londonhotell motsvarar, i bästa fall, ett tvåstjärnigt i Sverige. Har man inte detta i åtanke och åker till London med intentionen att bo exklusivt och bekvämt, så kommer man strax finna sig boende exklusive bekvämlighet. Vilket inte riktig är samma sak. Givmild som jag är tänkte jag därför dela med mig av vad som kan vänta den troskyldige resenären då han anländer till sitt Londonhotell.

Färgen kallas ”Brown”
Alldeles för många av de hotellrum jag bott på har haft en inredning som varit brun eller beige. En optimist med god fantasi skulle eventuellt mena att rummet ”går i jordtoner”. Detta är inte sant. Färgen är tråk-brun, med en dragning åt det beige hållet om inredaren känt sig extra lekfull. Och brun är ärligt talat en ganska olycklig kulör för ett hotellrum, för var man inte deprimerad innan så är risken stor att man blir det av hotellrummet. Det bästa man kan säga om de bruna kulörerna är att de döljer smutsen, men bara för att det omöjligt skulle kunna se smutsigare ut än vad färgen gör av sig självt. Värst av de hotell jag bott på var ett som gick i sjutton bruna nyanser av storblommigt – tapeter, gardiner, heltäckningsmatta, sängöverkast, allt var brunt och storblommigt. Rummet var dessutom bara 2 meter brett. Det var som att bo i en koftas nära döden-upplevelse. Cosy? I think not, my dear!

Du är inte ensam
Heltäckningsmattor är sköna att gå på, men inte om mattan är från mellankrigstiden. Då börjar man ana att man inte är ensam. Ett av hotellrummen jag bott på hade någon typ av oupptäckt liv under heltäckningsmattan, för den böljade fram – att gå på den var som att gå på en gammal disksvamp korsad med oasis. Jag vet inte om det var min inbillning, men jag kunde nästan svära på att för varje steg jag tog på mattan hörde man dämpade röster skrika i falsett från under fotsulorna: ”Ouch! Oh! Iiih!” Jag och Mia lade genast sängöverkastet som en skyddsfilm ovanpå heltäckningsmattan, vilket gjorde inte bara mattan utan även, märkligt nog, det bruna sängöverkastet något mera uthärdligt.

Du checkar in, men kanske inte ut
En annan sak som man måste ha i åtanke, speciellt om man bor på ett gammaldags hotell i Bayswater, är att korridorerna är labyrinter som är som gjorda för att sluka hela civilisationer. Det är inte bara lätt att gå vilse, det är obligatoriskt. Man får snabbt tvångstankar som rör vad som skulle kunna hända om det började brinna och man var tvungen att ta sig ut. En gång bodde jag på ett hotell där man fick ta hiss upp till tredje våningen, gå ner en halv våning, bort i en korridor, upp en våning, runt ett hörn, genom en ny korridor, upp en halv, runt 180 grader, ner en halv … och så vidare. Efter en sen kväll på puben gick jag fel, öppnade en dörr och kom ut i Wales.

Riskanalys
Så går allt detta att undvika? Svar: Nej, inte helt. Den som kan betala bra för sig bor naturligtvis bättre än den som snålar, så det är detta val man kan göra. Men när man läser hotellbeskrivningarna så kan man åtminstone identifiera de värsta fallgroparna, om man vet vad man ska hålla utkik efter.

  1. Rustikt=Inte renoverat på minst 50 år.
  2. Mysigt, intimt, ombonat=Mycket, mycket små rum.
  3. Rum i engelsk stil=Brunt.
  4. Engelskt designhotell=Brunt med en rosa kudde på sängen.
  5. Rum med livfulla färger=Mögel.
  6. Med en atmosfär av gamla London=En stank av 1345 och otvättad häst hänger i rummet som en kelsjuk schimpans.
  7. Rummet har privat badrum=Rummet har faktiskt ett badrum.
  8. Rummet har tillgång till badrum=Badrummet ligger i korridoren.
  9. Rummet har tillgång till privat badrum=Du delar badrum med ägarna.
  10. Nattliv alldeles i närheten, alternativ ett=Vägglöss.
  11. Nattliv alldeles i närheten, alternativ två=Hotellet fungerar även som svartklubb mellan 22:00-04:30.
  12. Det familjeägda hotellets charm=Ägarens 90 år gamla mamma använder en stulen huvudnyckel för att göra nattliga besök i rummen.
  13. Överraskande gemyt=Åter igen ägarens mamma.
  14. Kontinental frukost=Pulverkaffe och förra veckans croissant.
  15. Full english breakfast=ägg, bacon, ljumna okryddade vita bönor, ljummen okryddad korv som ser ut att kunna användas som kärnbränsle – kort sagt, är det ”british” så är det okryddat. Samt te. Oftast gott te. Jo, faktiskt.

Detta är bara några få formuleringar man kan se upp för. Dock gäller det att alltid vara på sin vakt och läsa hotellbeskrivningarna med varsamhet. En autentisk och aktuell text från ett Londonhotell kan tjäna som övningsexempel: ”We are a small friendly Bed & Breakfast Hotel which can be rated as a 2 star entity. We offer a great value for money accommodation, including en-suite facilities and colour TV.”

Visst låter det bra?

Ack, vad ni bedrar er. Varningssignalerna bör ljuda vid följande ställen: ”Small”. När hotellägarna inte ens ids att köra med omskrivningar som mysigt/intimt/ombonat så är rummen mikroskopiska. Troligtvis får du stå och sova. ”Friendly”. Ja, ni gissar rätt: Ägarens mamma igen. ”Which can be rated as a 2 star entity”.  Kan betraktas som tvåstjärnigt? Ingen gör det vanligen men man kan se det så. Det vill säga att om du super till så att du ser dubbelt, så kan man säga att det är 2 stjärnor.  Dessutom ”entity”? Enhet? Vill du verkligen bo i en ”enhet”? Trodde inte det. ”Great value for money”. Betyder inget annat än att: ”Vi kräver dig inte på så mycket pengar om du inte kräver så mycket hotell av hotellet.” Allt detta kan man kanske acceptera, men den stjälpande punkten är: ”Colour TV.” Allvarligt?! När ett hotell, anno 2013, skryter med att rummen har färg-TV, så är något fel. Skrämmande fel.

Men å andra sidan har jag aldrig rest till London för hotellens skull.

—————————————

SvD om lite bättre hotell.

Åter till bergen – Pyrenéerna 2013

I torsdags träffade jag Andreas och vi tittade på bilder från vår vandring i Pyrenéerna förra sommaren. Och plötsligt var ingenting preliminärt eller eventuellt längre. Kort sagt: vi bestämde oss för att återvända till nationalparken Parc Nacional d’Aigüestortes i Sant Maurici. I fjol gick vi en kortare sträcka i södra delen av Carros de Foc. Nu tänker vi oss en lite längre sträcka av norra delen.

Så nu: planering. Flygbiljetter ska köpas till billigt pris, hyrbil ska bokas och beslut om hur vi ska övernatta måste tas. Det är ju det här med tältning i parken som inte accepteras. Ska vi tälta ändå? Ska vi tälta där man får? Var det nu är. Och så vidare. Detta är dock petitesser.

Mer intressant är frågan om vilken plats vi ska utgå från. Vi skulle kunna utgå från Espot, som förra gången, men vandra iväg mot refugi Pla de la Font eller Amitges istället. Ett annat alternativ vore att utgå från Caldes de Boí och ta oss upp till refugi Ventosa i Calvell. Ett tredje alternativ vore att ta sig till Salardu och sedan vandra till refugi Colomers (för tilllfället känns det nog mest rätt). Det finns hur som helst en bra webbsida att få hjälp av: http://www.carrosdefoc.com/

 

 

Allt jag vill är att resa till Maldiverna!

Kära Ving och alla era framstående konkurrenter.

Det är en prestation att vara enerverande, så ni ska ha en eloge för att ni lyckas med detta under så många år, till synes utan ansträngning. Men mitt tålamod börjar nu nå vägs ände (om ni tillåter en resemetafor). Varje gång jag använder mig av era påkostade och estetiskt tilltalade resesajter så skapar detta en enorm frustration som ofelbart leder till att jag svär mer än vad som antagligen är nyttigt för mig. Vi kan inte ha det så längre. Ni vill inte ha mitt blodtryck på era samveten.

I stora drag är det följande typ av mening som orsakar ilskan: ”Inga lediga resor/rum på valt datum, välj nytt datum.” Min respons till detta, efter att ha tillbringat upp emot en halvtimma med att testa nya datum som ger samma svar, tenderar att vara: ”MEN VISA DÅ VILKA JÄVLA DATUM DET FINNS LEDIGA RESOR/RUM PÅ!!!” Ungefär. Jag alternerar ofta invektiven, för att lätta upp stämningen och få lite variation i min vardag etc … jag tror ni förstår vad jag menar.

För saken är ju den att om jag vill till Västindien i november så vill jag till … typ Västindien, sisådär runt … november. Ni kan tycka att det är märkligt att jag är så oprecis, men faktum kvarstår: Jag är flexibel. En del gånger vill jag inte ens, hör och häpna, till ett specifik område. Mitt önskemål kan vara: Jag vill till sol i januari, oavsett om denna sol finns i Thailand eller i Västindien.

Ser ni skillnaden mellan mina önskemål och de sökmöjligheter ni ger mig? Ni tvingar mig att söka på ett specifikt datum och en specifik resa. Ni är riktigt roliga när ni kör kombinationen: ”Inga resor på valt datum ELLER inga resor från vald avreseort.” Herre gud, vet ni inte ens det själva? Det är som att ni säger: ”Jag tänker på en siffra mellan 1 och 1000, gissa vilken.” Och när jag gissar på 367, så svarar ni muntert: ”Fel. Du får gissa igen.” Och när jag gissat på 1000 nummer, så skrattar ni skadeglatt och säger: ”Haha, jag tänker egentligen på en bokstav, gissa vilken!”

Allt detta är smått … irriterande. För vet ni vad, (nej, uppenbarligen inte, för då hade vi inte haft den här kommunikationen) – jag är flexibel även när det gäller avreseort.

Så, det var raljerandet. Nu undrar ni säkert vad ni kan göra för att tillmötesgå mina astronomiska krav.

Följande: Tagga resorna.

Det ni gör är att: Till alla resor som går till sol sätter ni taggen ”Sol”. Till alla resor som går till en stad sätter ni taggen ”Stad”. Till alla resor som går i juni sätter ni taggen ”Juni”. Resor 2014, taggas ”2014”. Resor till Västindien, Berlin och Hotel Tropicana taggas ”Västindien”, ”Berlin” och ”Hotel Tropicana.” Och så vidare.

Detta gör att om jag vill till Maldiverna i februari från antingen Göteborg eller Köpenhamn, så kan jag söka på dessa taggar och få upp alla resor som går till Maldiverna. I februari. Från Göteborg eller Köpenhamn. Inte så svårt trots allt, eller hur? Och om jag, gubevars, vill till just Hotel Tropicana på Cypern 1-14 juni, så ska man naturligtvis även kunna söka på det – jag vill ju inte beröva någon möjligheten att söka på era omhuldade specifika datum och specifika hotell.

Enkelt.

Användarvänligt.

Blodtryckssänkande.

Så snälla ni. Ni får denna idé av mig. Gratis. Därför: Ordna detta snarast. Jag vågar lova att den som först skapar ett sådant söksystem kommer att ta marknadsandelar. Så även om ni inte bryr er om mitt välbefinnande, så bryr ni väl er säkert om er ekonomi.

Bon voyage

 

—————————–

 

AB

Flygplatser är det nya svarta

När det börjar gå slentrian i att slå upp Pariserhjul med allt större diameter och höghusbyggen går tjugo på dussinet, så har flygplatser seglat upp på förstaplatsen i alla länders ”Jag kan bygga större än du”-mästerskap. Det finns i och för sig en viss logik i detta, för ju mer resandet ökar desto större behov finns det för att se till att resandet går smidigt.

Att just Turkiet tycker att de ska överta ledartröjan i flygplatsbyggen, bara strax efter att Kina haft den, är heller inte så märkligt. Istanbul ligger på en geografiskt strategisk plats mellan Europa och Asien och borde därför ha bra förutsättningar för att sno åt sig marknadsandelar. De senaste 30 åren har de dessutom byggt en massa, så en ny flygplats går väl av bara farten. Michael Palin kommenterar i sin resebok ”Pole to Pole” byggandet i Istanbul: ”Istanbul is a very noisy city, much of the noise from a huge construction programme.” Detta var 1991. Oljudet lär fortsätta.

En sak som jag tycker om med flygplaster är blandningen av människor. När det i vissa länder kan vara svårt att få blott två olika folk att samsas i samma land, så kan ett par hundra folk samsas enkelt på en flygplats. Det är ett intressant fenomen, och dessutom ganska hoppingivande.

 

—————

AB

Konsten att ta sig in i Indien med ogiltigt pass – Indien 2010

Efter tjugo minuter var det bara jag och Mia kvar i Trivandrums passkontroll, och vid det laget hade 3 passkontrollanter inspekterat våra visum med yttersta misstänksamhet. Jag klandrar dem inte. Hade jag fått bestämma så hade jag skickat tillbaka oss till Maldiverna med omedelbar verkan, för våra visum var snudd på hemmagjorda.

Bakgrunden var denna. Vår Indienresa 2010 avslutades med en vecka på Maldiverna, varefter vi skulle återvända till Indien för att ett par dagar senare flyga tillbaka till Sverige från New Delhi. Därför behövde vi ett visum som tillät oss att resa in i Indien två gånger. Men trots att vi ansökt om ett visum för ”Double” inresa så hade Indiska ambassaden i Stockholm gett oss visum för ”Single” inresa. Vi skickade tillbaka våra pass till ambassaden och påtalade problemet. Passen återkom korrigerade … med kulspetspenna. Någon på ambassaden hade inte orkat göra om hela jobbet utan hade för hand strukit över ordet ”Single” och plitat dit ”Double” istället. Jag menar … om det var allt som krävdes hade vi kunnat spara portot och strukit och plitat själva. Så svårt är det inte att stava till ”Double”.

Och det var dessa amatörmässigt ändrade visum som orsakade misstänksamheten hos passpersonalen på Trivandrums flygplats. Och ärligt talat, jag förstår dem. Det ska till en mycket korkad passkontrollant för att man ska komma undan med handskriven visuminformation. Antagligen trodde kontrollanten att det hela var ett pracitcal joke, för han såg sig lite diskret om, som om han letade efter en dold kamera. Så sneglade han tvivlande på oss och tillkallade en kollega, som lika förundrat vände och vred på våra visum, såg sig om efter dolda kameror och som slutligen började ställa den typ av intrikata frågor som är tänkta att sätta dit förhärdade brottslingar: ”Did you write this?”

Vi försäkrade att så inte var fallet. De trodde oss inte. Sedan förklarade vi att det var Indiska ambassaden i Stockholm som klottrat dit ändringen. De trodde heller inte på detta. Ännu en kontrollant tillkallades, som inspekterade pass, sneglade efter dolda kameror, gav oss tvivlande blickar och så vidare. Under tiden började kollegorna till våra passkontrollanter bilda en liten publik, styrda av den universella lagen om att allting som inte har med ens egna arbetsuppgifter att göra är mer underhållande.

Efter cirka en halvtimma, då 5 passkontrollanter inklusive en chef inspekterat våra visum och ett par i publiken gjort det bekvämt för sig och beställt in betelnötter till alla, löste sig det hela på ett, hur ska man säga … lågteknologiskt vis. Vi tilläts att passera in i Indien mot löftet att vi omedelbart skulle ta oss till New Delhi och åka hem. ”Don’t do this again,” bannade de oss. Vi lovade, men jag hade hellre sett att de skickat tillbaka oss till Maldiverna …

 

———————————————-

 

 

 

Om man blir nekad inträde och måste vända, så är det i alla fall tur att man inte cyklar. AB

PSD

PSD

Post-Semester-Depression.

Varför är det kallt hemma? Varför finns förvärvsarbete? Varför måste jag gå upp i mörker och kyla för att jobba, istället för att ligga i en solstol med en fet bok i famnen? Varför var det inte dimma på Phukets flygplats som tvingade mig att bli kvar i sol, värme och Singha i ett par veckor till?

De eviga frågorna får sällan några svar man känner sig nöjd med. Vill iväg igen, omedelbart!

Promenader och frimärken – Singapore 2007

Dörren stängdes bakom mig och det blev tyst. Men framför allt, och äntligen, svalt. Bakom disken stod en äldre kinesisk herre och log. Var är jag, tänkte jag.
”Welcome to Singapore Philatelic Museum.” Mannen verkade genuint glad att se mig, som om han inte räknat med en besökare idag. Ska sanningen fram hade väl inte heller jag räknat med att gå in på ett frimärksmuseum i Singapore.

Men dagen började några timmar tidigare. Jag hade ätit frukost och satt på en uteservering vid Bugis Junction och drack den mjölkigaste cappuccino jag någonsin smakat. Jag var inte ens säker på att det var något annat än skummad mjölk – Starbucks variant av extremt koffeinfritt. På sextiotalet var Bugis Junction tillhåll för stadens transvestiter, men dessa syns inte till idag … åtminstone vad man kan se … fast det är väl kanske just det som poängen. Då, på sextiotalet, sålde många av transvestiterna sig själva här. Idag är kommersen en annan, för nu är Bugis en galleria med något hundratal affärer. Det finns fortfarande ett litet, men trevligt, torg med uteserveringar och en hotfull fontän som emellanåt skrämmer turister med oförutsedda geiserkaskader. Det är ett av nöjena med att sitta här, att se på när nästa turist blir genomblöt.

Klockan var strax efter 8 på morgonen och affärsmän och affärskvinnor, de flesta i mörka byxor/kjol och vit skjorta/blus, korsade den lilla öppna platsen. I bakgrunden hördes trafikbruset från Victoria Street komma och gå, som om bilarna var vågor som slog mot trafikljusen med jämna mellanrum. Trots den urbana jäkten infann sig en rofylld strandkänsla. Bugis är en bra plats att utgå från när man ska ta sig an stan. En tunnelbanestation ligger här för den som mot förmodan har behov av tunnelbana i en stad där centrum ligger snudd på gångavstånd till Malaysia. Att ta sig till resten av Singapore till fots är alltså inga större problem. Annars kan man ta sig en kopp stärkande här och proviantera inför dagen och sedan bege sig iväg.


Inte långt från Bugis Junction ligger Kampong Glam med Arab Street, och ytterligare tio minuter bort finns Little India. Little India är nog så nära Indien man kan komma utan att besöka Indien. Så tänkte jag efter att ha varit där, men det var innan jag besökte riktiga Indien. Rökelsedoften, färgerna, kryddorna och trängseln fanns också i Little India, men den väsentliga skillnaden är avsaknaden av soporna som är en ständig del av stadsmiljön i Indien. Här var det rent. Hela Singapore är känd för att vara rent och det ger emellanåt en overklig känsla, som om man inte promenerade omkring i en riktig stad utan snarare i ett Singapore World.

Singapore har även ett Chinatown. Vad man nu ska med ett Chinatown till i en stad som till 70% är kinesisk ändå begriper jag inte. Vilket nog förklarar varför det är svårt att veta var Chinatown börjar och slutar. Kontrasten till övriga Singapore är inte jättestor, men det är ett trevligt område att strosa omkring i, köpa Made in China-souvenirer eller äta kinesiskt. Själv passade på att få mig lite fotmassage. Tanken var att mina trötta fötter skulle piggas upp efter allt promenerande, men kvinnan som gick loss på fötterna verkade både arg och besviken på mig (helt utan anledning vill jag påpeka) och arbetade med något som liknade undertryckt aggression. Jag var ganska säker på att jag inte gjort något som förtjänade hatet, men jag satt hela tiden på helspänn, redo att springa för livet ifall hon gjorde något oförutsett. Mot förmodan överlevde jag och efteråt gick jag förunderligt pigg i fötterna vidare till Thian Hock Keng-templet.


Jag tyckte om Thian Hock Keng. Det är ett tre-i-ett-tempel där taoismen, buddhismen och konfucianismen samsas om samma yta, vilket jag tycker är en tilltalande social inställning till det himmelska. Något för Jerusalem att ta efter kanske. Templet är ett av Singapores största, byggt 1840 och renoverat 2001, och ger ett avskalat och utbroderat intryck på en och samma gång. Rökelsedoften finns även här och ett stort antal gudabilder och statyer, men mest finns tystnad som uppfylls av långsamt gående fötter och pipande kameror. Annan arkitektur som varken är avskalad eller utbroderad, men bara … märklig, hittade jag vid kajområdet Clarke Quay. Själva husen är en hel palett av kulörter, men det är de överbyggda gatorna som tar någon typ av förstapris för sin gestaltning av en svårartad arkitektonisk psykos.


På väg tillbaka från Clark Quay gick jag via Fort Canning Park. FCPs rötter sträcker sig till 1300-talet då det var högsätet för det Malajiska kungadömet Tumasik. Det finns en mängd historiska rester att se här, med informativa skyltar som talar om vem som gjorde vad mot vem och varför. Men parken är framför allt en park; lummig, skuggrik och fylld av märkliga träd. Trots lummigheten så svalkade parken inte tillräckligt denna dag. Jag började bli varm och längtade efter kyla, vilket gjorde att jag tog chansen att kliva in i första bästa AC-försedda lokal när jag kommit ut från parken. Det visade sig bli ett frimärksmuseum.

Den gamle kinesen på museet log vänligt hela tiden och frågade intresserat vad jag sett i Singapore. Han nickade uppmuntrande åt det. Mest tror jag dock att han var glad över ett besök i frimärksmuseet, glad över att någon intresserade sig för frimärken i en tid då allt färre skickar brev. Så jag köpte mig några vykort och några frimärken innan jag tackade och gick vidare bort mot hotellet.

 

——————————

 

GP. Singapore hamnar på 13.e plats i Asien i samma lista.

Vilken del av huvudet ska man äta? – Singapore 2007

Singapores befolkning består av kineser, malayer, indier och lankeser. Både kineserna och indierna har egna kvarter, vilka därför självklart kallas Chinatown och Little India. Malayerna har inget Malay Town, men de har de orientaliskt doftande kvarteren Kampong Glam. Alla har de sina olika matkulturer, vilket gör Singapore rikt i smaker. Jag kan inte påstå att jag är speciellt äventyrlig när det gäller mat, men jag tycker att det är ganska kul att testa rätter när jag är ute och reser. Så jag hade tänkt att testa några av Singapores specialiteter.

Ett par hundra meter från mitt hotell fann jag en matbasar. Det var ingen stor basar, men hade ett par dussin olika restauranger i vilka man kunde beställa exotiska rätter och äta dem vid gröna platsbord och gula stolar. Inte Guide Michelin direkt, men billigt och gott. Om man inte begrep menyn så illustrerades rätterna med färgglada fotografier som gjorde det mer än klart för gästen vad som serverades. Tack och lov! För det är nu jag kommer till mina gränser när det gäller mat. En gräns är till exempel kokt grismage. Jag tycker om fläsk, men någonstans strax innan grismage drar min aptit en skarp gräns. Det var när jag, dumt nog, tittade bort från den kokta grismagen som min blick fastnade på nästa bild i menyn.

Ett helt fiskhuvud med ögon som tittade anklagande på mig, kokt i curry. Inget annat. Det kändes som en varning, av samma typ som en Gudfader sänder medels avhugget hästhuvud. Jag insåg omedelbart att här var ännu en maträtt som befann sig på fel sida min gräns. Herre gud, den befann sig även på fel sida grismagens gräns. Fiskhuvud i curry? Varför gör någon på det viset? Delvis på grund av att bilden utgjorde en ganska så oaptitlig syn vågade jag mig inte på fiskhuvudet. Men det var framför allt det att jag inte hade en aning om vilken del av fiskhuvudet som det var tänkt att man skulle äta. Kinderna? Nosen (eller vad nu fiskar har)? Ögonen? Eller skulle man suga ut hjärnan som på en kräfta? Rubbet? Vem vet? I det här läget kom jag till slutsatsen att jag faktiskt var vuxen och fick bestämma själv vad jag ville äta. Ingen stod bredvid mig och sa: ”Men du måste i alla fall smaka på det. Testa ögat, det är delikat.” Nix! Så jag gick vidare bort i basaren och åt en indisk lammcurry och drack en Tiger öl, vilka jag därefter räknade som min specialitet i Singapore.

Boay Quay

Men om man verkligen vill äta sig genom Singapores olika typer av cuisine så är Boat Quay rätt plats för det. Vill man känna sig som en oxfilé i en pirayabassäng så är Boat Quay rätt plats för det med. Restaurangerna ligger sida vid sida, i låga hus i lite äldre stil, precis nedanför höghusen i finansdistriktet. Det är utsikt över vattnet och området prickar ganska lätt av gemytfaktorerna. Tills man ser inkastarna, eller inkastarna ser dig snarare, för då är du inget annat än ett smaskigt agnat drag bland hungriga fiskar. Inkastarna drog nära på fysiskt i mig för att jag skulle äta på just deras fantastiska restaurang och den ena inkastaren hann nätt och jämnt ge sig då den andre var på mig.

Jag har nog aldrig varit så populär som just då. Efter 100 meter kände jag mig som Singapores förlorade son, Jesus och Zlatan kombinerade i en person. Jag var uppenbarligen den man Singapore gått och väntat i evigheter på och känslan blev snabbt så surrealistisk att jag inte kunde annat än att gå och flina och upprepa: ”No, thank you. Not now. Just looking.” Och naturligtvis hade jag inte en chans. Utmattad av deras aldrig sinande ansträngningar gav jag till slut upp, skrek ”Yes! Give me some food, but shut the fuck up!” (vilket jag egentligen inte gjorde, väluppfostrad som jag är) och satte mig ner på den malaysiska restaurangen Lago. Maten var väl okej, men inte mer, och dyr i förhållande mot priserna i matbasaren.

Fiskhuvud i curry? Det kunde man få på bägge platserna. En sådan tur … Ett parti ur The Last Continent av Terry Pratchett känns passande här:

Any seasoned traveler soon learns to avoid anything wished on them as a “regional specialty,” because all the term means is that the dish is so unpleasant the people living everywhere else will bite off their own legs rather than eat it.

 

————————————————————————-

 

GP, AB

2013, vart ska jag?

Nytt år och nya resor. Jag ska snart iväg till Thailand, vilket blir för första gången (troligtvis är jag den siste svensk som ännu inte varit där, men någon måste hålla den posten också.) En 8 dagars sol-trip, en vecka i solstol för att knarka bort vintersvärta och januari-rugg ur sinnena. En kollega frågade förvånat: ”Thailand, i 8 dagar? Är inte det kort tid för så långt att resa?” Svaret är naturligtvis: Nej, inte alls. Och dessutom om man tänker på att det tar 5 timmar till Turkiet, så motsvarar den extra flygtiden till Thailand cirka 14 timmar tur och retur. En halvt dygn extra för en vecka i solen … självklart, javisst, hit med det!

I april blir det, om allt går som planerat, London. Delvis för jobbets skull, men jag ska förhoppningsvis kunna expandera vistelsen något, för att köpa böcker, dricka brittisk ale, undvika brittisk cuisine och insupa anglosaxisk kultur.

I juni (eventuellt) kommer jag och Andreas åter igen vandra i Pyrenéerna (eventuellt). Destinationen är ännu inte spikad, men dessa berg är definitivt värda ett besök till.

Senare under sommaren blir det två veckor vid Medelhavet. Vart? Vet ej. När? Vet ej. Hur? Kanske bilar vi ner, kanske flyger vi. Inget är bestämt ännu, men det kommer att bli av och det kommer att bli underbart.

Sedan i september är det dags för en hemlig resa, som jag ska ordna. Jag har inte bestämt mig för vart vi ska åka än, men jag har några alternativ som jag väljer mellan.

Så det är nu planerat 5 resor och det kan hända att det blir någon Köpenhamnsresa in emellan någonstans, vem vet. 5 resor … och ändå känns det för få. Januari, april, juni, juli/augusti, september. Borde man inte kunna klämma in något i november?

Någon gång mellan ett par av dessa resor blir jag tvungen att köpa ny resedagbok. Den jag har nu räcker till Thailand, men kanske inte till London. Både min första och min nuvarande resedagbok är Bookbinders design och för kontinuitetens skull skulle jag vilja ha en till sådan. De är snygga och slitstarka, men de är något stora. Så jag lutar lite åt att köra Moleskin på den nya resedagboken. Det återstår att se.