Efter tjugo minuter var det bara jag och Mia kvar i Trivandrums passkontroll, och vid det laget hade 3 passkontrollanter inspekterat våra visum med yttersta misstänksamhet. Jag klandrar dem inte. Hade jag fått bestämma så hade jag skickat tillbaka oss till Maldiverna med omedelbar verkan, för våra visum var snudd på hemmagjorda.

Bakgrunden var denna. Vår Indienresa 2010 avslutades med en vecka på Maldiverna, varefter vi skulle återvända till Indien för att ett par dagar senare flyga tillbaka till Sverige från New Delhi. Därför behövde vi ett visum som tillät oss att resa in i Indien två gånger. Men trots att vi ansökt om ett visum för ”Double” inresa så hade Indiska ambassaden i Stockholm gett oss visum för ”Single” inresa. Vi skickade tillbaka våra pass till ambassaden och påtalade problemet. Passen återkom korrigerade … med kulspetspenna. Någon på ambassaden hade inte orkat göra om hela jobbet utan hade för hand strukit över ordet ”Single” och plitat dit ”Double” istället. Jag menar … om det var allt som krävdes hade vi kunnat spara portot och strukit och plitat själva. Så svårt är det inte att stava till ”Double”.

Och det var dessa amatörmässigt ändrade visum som orsakade misstänksamheten hos passpersonalen på Trivandrums flygplats. Och ärligt talat, jag förstår dem. Det ska till en mycket korkad passkontrollant för att man ska komma undan med handskriven visuminformation. Antagligen trodde kontrollanten att det hela var ett pracitcal joke, för han såg sig lite diskret om, som om han letade efter en dold kamera. Så sneglade han tvivlande på oss och tillkallade en kollega, som lika förundrat vände och vred på våra visum, såg sig om efter dolda kameror och som slutligen började ställa den typ av intrikata frågor som är tänkta att sätta dit förhärdade brottslingar: ”Did you write this?”

Vi försäkrade att så inte var fallet. De trodde oss inte. Sedan förklarade vi att det var Indiska ambassaden i Stockholm som klottrat dit ändringen. De trodde heller inte på detta. Ännu en kontrollant tillkallades, som inspekterade pass, sneglade efter dolda kameror, gav oss tvivlande blickar och så vidare. Under tiden började kollegorna till våra passkontrollanter bilda en liten publik, styrda av den universella lagen om att allting som inte har med ens egna arbetsuppgifter att göra är mer underhållande.

Efter cirka en halvtimma, då 5 passkontrollanter inklusive en chef inspekterat våra visum och ett par i publiken gjort det bekvämt för sig och beställt in betelnötter till alla, löste sig det hela på ett, hur ska man säga … lågteknologiskt vis. Vi tilläts att passera in i Indien mot löftet att vi omedelbart skulle ta oss till New Delhi och åka hem. ”Don’t do this again,” bannade de oss. Vi lovade, men jag hade hellre sett att de skickat tillbaka oss till Maldiverna …

 

———————————————-

 

 

 

Om man blir nekad inträde och måste vända, så är det i alla fall tur att man inte cyklar. AB