Alla inlägg av Stefan Benjaminsson

Reflektioner

Skylta med det II

Lämna en kommentar

Jag är, som jag tidigare nämnt, förtjust i skyltar. Vissa skyltar är roliga för att budskapet tycks vara absurt, andra för att skylten är obegriplig. Sedan kan placeringen av en skylt en del gånger vara göra den mer intressant än dess egentliga budskap.

Den arga skylten
Vissa skyltar tycks vara populära att ge sin egen personliga vinkling av. I Paris har jag funnit en infart förbjuden-skylt som någon, medels lite färg, förändrat. En man, som smygande bär ut den vita balken, hade målats in. I Barcelona fann jag följande skylt.

En näve greppar ilsket den vita balken. Är detta ett tecken på nationell särart? I Paris försnillar man i smyg, medan man i Barcelona mer går in för smash and grab? Eller finns det en koppling mellan den ditmålade näven och att just denna väg – Carrer de la Bòria – en gång var vägen till fängelset; någon sliter i ett fängelsegaller? Eller att området alltid varit ett kommersiellt område; någon roffar åt sig av … typ ett parti vita balkar? Eller är skylten kanske ett uttryck för att Spaniens ekonomi är på väg mot enkelriktat och någon griper desperat efter ett sista halmstrå? Vem vet.

Den ojämlika skylten
Det här med jämlikhet mellan könen tolkas på olika sätt beroende på var man befinner sig i världen. I Sverige ger vi exempelvis till och med GB-glassgubben en fru, troligtvis för att vi tycker att det är viktigt att påpeka att det inte bara är män kan locka barn till fetma. På öarna i Medelhavet har man inte kommit lika långt i skyltjämlikhet.

Kvinnor kan … tydligen inte dela på packningen på Mallorca. Skylten som visar var vandringsleden är, målar med glasklar tydlighet upp vad som gäller. Mannen går först, han bär på sina breda axlar den tunga ryggsäcken och röjer vägen fram med en väl tilltagen käpp som fallossymbol, medan kvinnan trippar efter i kjol och bär med lätthet sin grace. Jag fann detta intressant … så jag fotade naturligtvis skylten … och bad sedan Mia hjälpa mig med att lägga ner kameran i den gemensamma ryggsäcken jag bar på …

Skylten visar ändå på en viss självinsikt: Precaució – Varning! För ojämt fördelad börda antar jag.

Den malplacerade skylten
Sedan finns det skyltar som i sig är ganska oproblematiska, men där placeringen av skylten är väldigt olycklig.

På WC, på en bar i Chamonix satt en reklamskylt ovanför toaletten. Reklam för salami? På toa? Jag kan tänka mig bättre platser att göra reklam för salami på – grönsaksmarknader, bårhus, hos en optiker, listan kan göras lång. Faktum är att jag tror att alla andra platser skulle vara bättre än denna. För hur ska du någonsin kunna bibehålla din värdighet samtidigt som du förklarar att: ”Jag gick på toaletten och blev så sugen på salami.”

Den filosofiska skylten
Vissa skyltar är i grunden tydliga med sitt budskap. Här är en man och han är inte önskad. Skylten lyckas ändå mana till någon slags filosofisk eftertanke.

Vi befinner oss ändå i samma land som klämde fram filosofen Kierkegaard, som bland mycket annat skrev: ”Den vanligaste formen av förtvivlan är att inte vara den du är.” Så på denna plats får man inte vara den man är, så känn förtvivlan! Eller dylikt. Jag funderade på om det var detta som skylten ville förmedla då jag stod och väntade på tåget i Köpenhamn. Eftersom skyltmannens enda brott tycktes vara att även han väntade på tåget, kände jag en omedelbar … typ själarnas förening med honom. Om alla dessa tankar berodde på att tåget var kraftigt försenat kan vi låta bero. Eller är det så enkelt att skylten säger: ”Här ska du inte vara” vilken den hade fullkomligt rätt i. Jag borde ha varit halvvägs till Göteborg vid det laget.

Den alltför hemtama skylten
En sak som lockar med resor är att komma till en annan plats än hemma. Få prata ett annat språk, köra på vänster sida av vägen utan att bli betraktad som en trafikfara, etc. Även om det är svårt att finna några vita fläckar på kartan numera, så kan man ändå låtsas som om man rest till ett fjärran och främmande land där man endast med stor svårighet kan beställa middag utan att få in honungsglaserade silverfiskar eller friterat marsvin. Många gånger är denna inbillning omöjlig.

På Queensway i London. Du vet att du inte är en upptäcktsresande då lokalbefolkningen troligtvis talar bättre svenska än du själv. London lär vara Sveriges fjärde största stad, sedd till andelen svensk befolkning. Det märks.

Stad

Om en av Londons specialiteter – London 2013


Lämna en kommentar

Under the brown fog of a winter dawn *

En gång i tiden var Londondimman brun. Eller gul. Eller grönaktig eller svart. Fast det är klart, då var dimman inte bara dimma, utan till stor del uppblandad med kolsot och svaveldioxid – ett av dess smeknamn, killer fog, ger väl en fingervisning om hur hälsosam den var. I december 1952 tog till exempel the killer fog livet av ett antal tusen Londonbor på några dagar – vissa beräkningar säger upp emot 12 000. Så allt var inte bättre förr. Nu är dimman bara frostigt vit, krispigt vacker, men fortfarande lika ogenomtränglig. Eller kanske tvärtom …

Jag tänker på detta då jag, efter utcheckningen från hotellet, går bort till Lancaster Gates tunnelbanestation för att ladda på mitt Oyster Card. När jag hastar förbi den grind in till Hyde Park som fått ge tunnelbanestationen sitt namn, Lancaster Gate, så hejdar jag mig och lockas in i parken av den mjölkvita slöja som övertagit luftrummet.

Det är stilla och det är råkallt. Men det blir ett fantastiskt ljus som silas genom dimman, genom trädgrenarna och jag får lust att fortsätta in i Hyde Park, in i det vita töcknet. Den ogenomträngliga dimman blir plötsligt en port bort från vardagen. Men besöket blir kortvarigt, för jag ska hem idag. Och det är här jag börjar bli bekymrad. För ganska exakt två år sedan skulle jag också hem från London, en söndagseftermiddag då det var dimma. Det slutade med att jag inte var hemma förrän tisdag förmiddag; två extranätter och en heldag, som då kändes som en skön bonus. En sådan bonus har jag inte tid med denna gång. Motvilligt går jag från parken och åter till hotellet.

Läser man brittisk litteratur stöter man ideligen på dimman, som miljöbeskrivning, som metafor för knakande relationer mellan människor, som ondskefulla förebud i Jack the Rippers Whitechapel. Denna gång visar den sig också vara ett förebud, men lyckligtvis inte till något ondskefullt, utan till en banal flygförsening på två timmar, vilket kanske inte är så mycket att skriva om. Den författare som verkligen kunde skriva om dimman är en av de stora skildrarna av det Viktorianska London, Charles Dickens. I stort sett varje bok han skrev figurerar dimman på ett eller annat sätt, kanske för att den faktiskt är, som han skrev i Bleak House, en specialitet för London.

This is a London particular … a fog, miss.

—————-

* Det första citatet är ur The waste Land, av T. S. Eliot

Kultur

Spektakel i vatten, eld och rök – Versailles 2013

Lämna en kommentar

Första gången vi såg Versailles så såg vi inte Versailles.

Eller det är väl att förvanska sanningen en aning, men vi besökte Versailles två gånger i sommar och första gången kom vi dit strax innan skymningen för att titta på parken. Slottet såg vi bara lite exteriör av. Varje helg från april till oktober är det nämligen Les Grandes Eaux musicales, eller stora fontän-musik-spektaklet som det kanske skulle hetat på svenska. Franskan låter snyggare, men svenskan beskriver nog mer exakt vad det var.

Från 21:00 till 23:00 är det fontäner som sprutar i takt med musik, rök som svävar över bubblande fontängrytor, laser som spelar i rök och eld som dansar till 1600-talstoner. Scenen är Versailles välansade park och det hela är snudd på överdrivet in absurdum … men vilket spektakel. Allt avslutas med ett gigantiskt fyrverkeri i takt med Händels fyrverkerimusik, vilket gör att alla som betalar ett par futtiga hundra i inträde får chansen att uppleva franska aristokratins dyrbara nöjen innan 1789 års revolutionärer kom och satte punkt för fler utsvävningar. (Jag är egentligen inte så mycket för ett förtryckande av massorna … men nog kunde hovet konsten att roa sig.)

Les Grandes Eaux musicales går egentligen inte att beskriva eller än mindre fotografera, speciellt inte med en gammal Canon Ixus. Men upplevelsen rekommenderas. Verkligen. Absolut. Ta med något att sitta på och en flaska vin att tömma under fyrverkerierna så är kvällen fulländad.

Håll koll på nästa års Versailles.

Natur

Om en bekväm dagstur till Ventosa i Calvell – Pyrenéerna 2013

Lämna en kommentar

15 juni. Jag är i grunden ganska bekväm av mig, så vad jag ska upp i bergen att göra är, på sätt och vis, outgrundligt. Men så är livet inte alltid så glasklart och jag är beredd att acceptera mina paradoxala infall, om inte annat för att jag därför får uppleva fantastiska scenerier. Vi var nu framme vid vår fjärde vandringsdag i Pyrenéerna och skulle upp till Ventosa i Calvell.

Då vi svängde av från landsvägen in i parken blev vi hejdade av en butter vakt som, oombedd, gav oss information om vad man inte fick göra i bergen. Vilket var i princip allting utom att promenera varsamt. På tafflig spanska hörde jag mig för om hur snöläget var: ”Está nievo?” Vakten svarade, fortfarande butter: ”nånting nånting dos mil metros”. Detta tyckte Andréas var förträffligt eftersom han därmed drog slutsatsen att snödjupet var två millimeter, vilket tydligen låg inom gränsen för vad han trodde sig kunna hantera. Problemet var dock att snön låg tjock på dos mil metros (tvåtusen meters) höjd och bergstopparna var således fortfarande stängda för oss.

Parkering precis nedanför dammbyggnaden.
Håll proportionerna i minne till nästa bild.

Parken är smått nedlusad med dammbyggen, ett resultat av det tidiga 1900-talets uppsving för vattenkraftverk, och många av parkeringarna in till vandringslederna ligger vid dessa fördämningar. Så ock parkeringen till Ventosa i Calvell. På ett sätt är det lite trist eftersom jag vill åt naturen, komma bort från civilisationen, men det är svårt att ignorera den stora civiliserade fördämningen som hela tiden finns där vid sidan om mig eller bakom ryggen. Å andra sidan är de ganska häftiga att se på och de gör att man får ett perspektiv att mäta bergen mot. Och så får man glittrande vattenytor.

Snön som fortfarande låg djup i bergen gjorde det alltså omöjligt för oss att ta oss vidare uppåt. Snön gör sig också påmind när den smälter. Vatten forsade nerför berget i ett konstant brus som växlade i styrka beroende på hur nära vattnet vi var. De flesta bäckerna passerar man enkelt på broar eller spångar, eller genom mer eller mindre eleganta hopp från sten till sten.

Halvvägs upp stötte vi dock på en forsande bergsbäck utan bro, alltför strid för att vada genom och alltför långt mellan stenar att gå på. Valet stod mellan att vända åter eller hoppa över där det såg som smalast ut. Vettigast och mest vuxet var att vända åter. Självklart hoppade vi. Mot förmodan gick det faktiskt bra och vi gick vidare medan vi förträngde att vi skulle vara tvungna att göra samma dödsföraktande hopp på vägen tillbaka.

Efter ytterligare en stund började vi få svårt att se ledmarkeringarna. Det gjorde oss inte så mycket eftersom vi ett femtiotal meter framför oss hade en grupp spanjorer som också var på väg uppåt. Det är ett bekvämt sätt att orientera sig på, att bara låta blicken vila på någon som har koll på läget och sedan traska på. Så här i efterhand inser jag att det är ganska så naivt att dra slutsatsen att man är på väg mot samma mål, bara för att man ser en annan människa i bergen. Efter ett tjugutal minuter började spanjorerna kasta oroliga bakåt på oss. Till slut stannande de och en kvinna kom fram till oss, med sina vandringsstavar höjda i  något som var misstänkt likt någon form av försvarsposition. Hon bad oss sluta förfölja dem.Genast! De var på picknick-tur och såg den helst befriande från svenskar. Det enda de ville bjuda oss på var ett pekfinger riktat mot leden till refugin. Vi tackade för det.

Refugi Ventosa i Calvell ligger på 2220 meters höjd som ett nav mellan ett gäng bergstoppar. Många refugis gör det, men naturen runt Ventosa i Calvell är extra storslagen. Nedanför ligger sjön Estany Negre – Den svarta sjön – och allting är överväldigande vackert. Vi satt där en stund, drack var sin öl och njöt den trötte vandrarens ljuva vila. Vi diskuterade till och med om vi kanske trots allt skulle stanna över natten på refugit. Men morgondagens logistik och vår egen bekvämlighet sa åt oss att återvända samma dag.

På väg ner pratade vi med en ny grupp spanjorer som hade tänkt att ta sig upp på några av topparna.  En av dem hade varit i Sverige. I Nyköping. Vi försökte med gemensamma krafter komma fram till varför han varit i just Nyköping, men fick ingen klarhet i det hela. Jag tror inte att han ens för sig själv kunde motivera tilltaget – han såg lite generad ut –så vi lät ämnet falla.

Trots att vandringen egentligen inte är så utmanande, berget sluttar förvisso uppåt, men det är inte så jobbigt, så tog dagens utflykt drygt sju timmar upp och ner inklusive ölpaus. Trötta körde vi genom dalgången några kilometer innan vi stannade mitt i scenerierna, vid en bäck och lagade middag. Bekvämt sittande på en parkbänk med böljande dal runt oss och snötäckta toppar ännu längre bort.

Rufugi Ventosa i Calvell

Natur

Läs din skylt noga – Pyrenéerna 2013

Lämna en kommentar

En del gånger undrar jag om alla vägskyltar egentligen behövs, eller om de bara är till för att trigga fantasin när man kör längre sträckor. Varning för fallande stenblock, hur ofta händer det? Allvarligt? Men det är en skylt som uppenbarligen har en funktion i Pyrenéerna. På väg från Ventosa i Calvell såg vi något som vi inte sett när vi körde till Ventosa i Calvell några timmar tidigare.

Skylten? Ligger under stenblocket.

Kultur, Reflektioner

Om förväntningar och andra små fiender

Lämna en kommentar

”Så du badade i Fontana di Trevi? Hur kändes det?”
”Märkligt otillfredställande; blött, kallt, kärlekslöst. Ingen ung Anita Ekberg, men en synnerligen otrevlig piketstyrka. Sista gången jag åker till Rom om de ska behandla sina gäster på det sättet!”

Din resas främsta fiende är som alltid dina egna förväntningar. Istället för att upptäcka vad som finns på den plats dit du rest, så söker du efter en plats du fantiserat om. Och det är ganska vanskligt att låta fantasin vara det original som du jämför verkligheten med. För det funkar si så där, särskilt om du har bra fantasi.

Japanerna lär tydligen drabbas av detta i Paris, då deras romantiska föreställningar om staden krockar med verklighetens Paris – det kallas officiellt för Parissyndromet. De skåningar vi stötte på i Mexiko förra året drabbades hårt av att Mexiko tydligen var lite annorlunda än Österlen – något som jag döpt till Skånesyndromet, vilket är en stark känsla av besvikelse över att borta inte är precis som hemma. Räligt värre hörrni ni. Själv såg jag inte skymten av Woody Allens New York då jag var där för snart 20 år sedan och jag är först nu beredd att ge NY en ny chans. Även film kan bli en fiende.

Göran Palm skrev 1964 en kärv liten sak som handlar om detta.

Havet
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Det är väl ingen upplyftande dikt direkt, men illustrerar ganska väl det fåfänga i att tro att du kan fantisera rätt om det du ännu inte sett. Slutsatsen är kanske att understryka följande: Det är aldrig som på Louvren. Det är att underskatta havet. Men det är också att underskatta det du finner på Louvren. Konst är inte till för att dokumentera, så använd den inte som guide. Den kan kanske vara en guide till dig själv vissa gånger, men inte till Paris, havet eller New York.

Och ändå är det svårt att sluta fantisera om resmål. För det är ju roligt. Men vad ska du då göra med alla dessa små fiender? Sluta fantisera eller sluta resa? Ingetdera. Du får göra dem till dina vänner och inse att du faktiskt har två stycken Paris, staden i dagdrömmarna och den som ligger på två sidor om Siene. Och det är ju faktiskt inte så illa att världen, som ständigt krymper, plötsligt blir dubbelt så stor.

Natur

Om en välbehövlig höstpaus – Massif des Calanques 2013

1 kommentar

Öster om Marseille ligger Massif des Calanques och även om du inte vet om det, så vill du gärna resa dit.

Det finns inget direkt motsvarande ord för Calanque på svenska, det närmaste torde vara Kalkstensvik, vilket är just vad de är. Massif des Calanques är en radda vikar som zick-zackar sig in i den Provensalska kalkstenen på det mest dekorativa sätt; franska turistministeriet torde vara nöjt. Området är sedan 2012 nationalpark och har säkert en unik miljö för växt och djurliv, biologisk mångfald och gud vet allt. Det viktiga att komma ihåg är dock detta: det är helt fantastiskt vackert.

Buss 21 tog oss från Place Castellane i Marseille till Luminy, en 35 minuter lång och kvav färd, mestadels spikrakt på Avenue du Prado och Boulevard Michelet. Luminy är egentligen ett universitetsområde, men man kan även utgå härifrån när man vandrar till Calanque de Sugiton. Enda kruxet var att skyltning tycks vara en konstart som fransmännen inte behärskar, för vi stod där vid busshållplatsen utan en aning om var vandringsleden började. Nåja, ett smärre problem som löstes genom att vi i smyg tog rygg på ett par tyskar med vandringsutrustning; de var uppenbarligen inte i Luminy för att doktorera i teoretisk fysik och det enda andra man kan göra är att vandra. Inom ett par minuter befann vi oss på vandringsleden.

Och det är nu det börjar. Det tar inte mer än fem minuter innan tiden blir ointressant. Och man går där, promenerar fram i maklig takt och pratar slött. Känner hur doften av solvarm tallbarr stiger från marken och träden. Lyssnar förstrött på hur knastret under skorna blir ett behagligt soundtrack. Nickar en hälsning till svettiga människor som är på väg upp från viken. Dricker en slurk vatten som långsamt lyder termodynamikens lagar och går från kallt till svalt till ljummet i solen.

Landskapet hör till den karga genren, med vita kalkstensklippor och bergstoppar som spetsar himlen. Däremellan huserar buskar och träd, allting lågt, inget sticker ut. Denna kombination av avskärmande berg och ljudabsorberande grönska dämpar allt till en rofylld tystnad som raderar alla eventuella minnen av jobb och jäkt. Bergen ger heller ingen vink om att man befinner sig bara ett par hundra meter från Medelhavet – det hade lika gärna kunnat vara hundra mil – men så plötsligt rundar man en krök, passerar ett klippblock och så är det där. Vi står framför havet och det är inte som på Louvren. Med en känsla av att vardagen faller som en ryggsäck från axlarna, står vi på en klippa vid ett panorama ner mot väsentligheter, ner mot glitter, ner mot blänk, ner mot viken, mot Medelhavet.


Det tar ytterligare drygt tjugo minuter att ta sig ner. Sista biten är smal, brant och stenig, men sedan är vi framme. Någon strand är det inte att tala om. Vissa av Massif des Calanques vikar har små stränder, men Calanque du Sugiton har spridda klippor, som är rätt så vassa. Det är däremot inte svårt att finna en avskild plats där vi kan breda ut handdukarna och placera oss en halvmeter från vattnet. Här ligger vi i drygt tre timmar och njuter av skvalpet, solvärmen, ljummet mjuka vindar och värmande sol.

Jag hade önskat att jag kunde säga att havet var varmt och härligt, men det här är tyvärr en ärlig blogg, så: Vattnet var kallt. (På min skala var det uppe i gubb-grimaserande av att gå i.) Men efter ett par minuter vande vi oss och simmade en bit bort med lätthet, kände oss starka, tills vi insåg att vi var starka för att det var medströms. Vi vände om och kände oss inte lika starka när vi simmade motströms tillbaka till vår klippa, där vi stärkte oss med en lunch som bestod av vin, choklad och croissanter (vilket torde täcka in halva kostcirkeln om jag inte missminner mig).

Vid halv fyra återvände vi tyvärr uppåt. Tyvärr, för att vi var tvungna att lämna viken, och tyvärr, för att det är oundvikligt att man måste gå uppåt om man gått neråt. Väl tillbaka vid bussen hade jag gärna tagit ett dopp till i det kalla vattnet. Men minnet av dagen är det var som ett spa, fast på riktigt, en 5 timmars utflykt som laddar sinnena för hela hösten. Det beskriver naturligtvis inte upplevelsen tillräckligt, men det är därför du vill resa hit, för att du ännu inte vet om hur väl du behöver det.

På resa

Om konsten att checka in på en timma

1 kommentar

Kvällsflyget till Marseille med byte i Bryssel gick smidigt. I Marseille stod flygbussen och väntade på oss vid flygplatsen och en taxi tog vid när vi gått av bussen. Åter igen smidigt. Det var när vi väl kommit till hotellet som problemen började. Problem som stavades: Ny på jobbet.

Nattreceptionisten på Hotel Music låg bekvämt i receptionens soffa och tittade på film på sin dator då vi anlände, men han tog emot oss med ett leende då klockan närmade sig halv ett. Han välkomnade oss, tog mitt pass och knappade lite på datorn. Sedan började han bläddra bland alla papper som låg utspridda på bänken, under stigande franskt muttrande. Nyckeln, som hade legat klar och redo att användas, var borta. Han blev allt mer blank i ansiktet och hans franska muttrande övergick till ett mer ljudligt engelskt muttrande, som om han ville övertyga oss: ”It was right here a moment ago, I promise.” Nyckeln var och förblev väck.

Nu kanske någon tänker att detta inte borde vara något stort problem. Mister du ett nyckelkort står dig tusende åter. Ja … det borde vara så.

Receptionisten rotade efter nyckeln, fann den inte. Han försökte göra ett nytt nyckelkort, vilket av någon anledning inte gick. Fel på datorn, menade han. Han startade om datorn, medan han rotade bland alla papper igen och försäkrade oss om att nyckeln, även om den var borta nu, så kunde vi känna oss trygga i förvissningen om att den funnits just innan vi anlände. Vi borde således kommit lite tidigare då, antar jag.

Datorn kom igång igen, men krävde lösenord för att logga in, vilket vår ny-på-jobbet-kille naturligtvis inte hade. Han ringde och väckte sin chef, allt blankare i ansiktet, och förklarade problemet. Han fick lösenordet, men troligtvis inte till den här datorn, för den släppte inte in honom. Han blev ombedd att ta rummets traditionella nyckel och öppna med. Han lade på luren, tog nyckeln, gick upp och kom tillbaka och sa att det inte gick att låsa upp. Var han försökt trycka in nyckeln är en gåta, men tydligen inte i låset.

Telefonsamtal nummer två till chefen. Ny På Jobbet allt mer olycklig. Chefen skulle komma och hjälpa till och vi skulle under tiden få Carte Blanche till baren. Vi bad om gin och tonic och fick var sitt glas med dryck utan vare sig is, citron … eller ens tonic skulle det visa sig. Ljummen gin och soda är ingen höjdare klockan ett på natten när man helst vill i säng.

Chefen kom tuffande på en Vespa och styrde upp datorhaveriet, gjorde en ny nyckel, bad om ursäkt och vi blev skickade till rummet. Eller det hade man kunnat önska sig, för nyckeln fungerade ändå inte. Jag åkte ner, förmedlade budskapet att de hade en fin korridor och att vi gärna ville få chansen att även uttala oss om rummet. Ännu en nyckel gjordes och både Chef och Ny På Jobbet följde med upp för att där konstatera att nyckeln inte fungerade. Chefen åkte ner, hämtade de riktiga nycklarna och lyckades på så sätt till slut öppna dörren. Ny På Jobbet noterade noga att Chefen stuckit in nyckeln i nyckelhålet.

Cirka en timma efter vi kommit till hotellet fick vi vårt rum.

Utsikten från vårt rum, då vi väl hade tillgång till det.

Dagen efteråt fick vi bytt vår riktiga nyckel mot ett nytt, fungerande, nyckelkort som vi sedan, med spänning, testade varje dag. Receptionisten Ny På Jobbet såg vi aldrig mer. Troligtvis hade han blivit ny på något annat jobb.

Reflektioner

Nu och då, men alltid

Lämna en kommentar

Var fan tog semestern vägen? Vi är redan i september. Sista sommarmånaden har passerat och även om augustivädret hängde med ett bra tag in i september så har regn och kyla nu flyttat in som en ovälkommen släkting. Jag har till och med redan hunnit ligga däckad av hosta och feber i en veckas tid, vilket är långt mindre trevligt än man kan tro. Allt är således åter vardag. Ändå är det bara en månad sedan vi återkom från lättjan i Frankrike.

Det sägs att man ska försöka leva i nuet, men hur lätt är egentligen det, med tanke på att nuet är så förbannat kort? Är det verkligen tänkt att jag ska leva mitt liv i något som, krasst sett, inte ens är mätbart? Nuet är nollpunkten mellan sen och då; dess främsta egenskap är att det passerar medan du upplever det … vilket kan kännas en aning stressigt. Samtidigt är livet, det enda man har, inget annat än en räcka minnen av olika nu.

Det är komplicerat det där.

Jag funderar på om det kanske är därför jag började skriva resedagbok, för att åtminstone trycka ner några av dessa minnen på papper, för att kunna plocka fram då minnet fallerar. Återuppleva. Dra nuet skrikande tillbaka från det giriga dået. Så jag skriver ner reseminnena i min anteckningsbok, ett i taget. Tyvärr passerar en resa så fort att det är svårt att säga när ett minne börjar och ett annat slutar. Rätt som det är, är det ingen resa längre.

Låt oss ta vår sista resdag under vår Frankrikeresa som exempel. Var det en avfärd, resa eller hemkomst? Sista dygnet delades upp på frukost i Montpellier, lunch i Paris och en kopp te i soffan hemma i Göteborg som kvällsfika. Några timmar därpå åt vi frukost hemma som vanligt. Sista resdagen var jag hemma. Sista resdagen var jag vid Medelhavet. Och nuet var överallt, hela tiden, utan en tanke på att stanna till för en kall öl. Det fick vi sköta själva.

Men ändå. Sista dagen var välfylld och fin. På ett sätt är det bästa minnet då vi åkte buss till flygplatsen och svängde upp på en ramp från motorvägen. Allt i närheten var geometrisk betong och  motoriserade fordon, men tack vare rampens höjning och det utomordentligt klara vädret såg vi det vi behövde se. In mot Paris där både Eiffeltornet och Sacre Coeur höjde sina disiga siluetter mot horisonten. En ögonblicksbild, snudd på lika schbloniserad som ett av de otaliga motiven från tavlorna på Place du Tertre i Montmarte, men just också därför ett lockrop. En tröst. Ett minne och en spottloska i synen på det passerande nuet.

Så det handlar kanske inte om att en resa tar slut, utan att den ska fortsätta i minnet så att man kommer tillbaka. Men det är ändå märkligt hur snabbt man lägger semestern bakom sig. Paris och Montpellier känns nu mest som en fantasi jag haft. Men en fantastisk fantasi.

Kultur

Litterära sammanträffanden

Lämna en kommentar

Vad är ett litterärt sammanträffande? Exempelvis som när vi sätter oss på tåget i Deauville vid franska atlantkusten och jag öppnar boken jag läser för tillfället (Den store Gatsby) och första meningen jag läser lyder: ”Jag träffade dem en vår i Cannes och senare i Deauville”.

Vi var i Paris under hösten 2012 och strosade oss krokigt fram genom kvarteren och tog en paus på Le Café Rive Droite vid ett torg inte långt från Les Halles. Medan vi satt där och drack rosé tittade vi bland annat på fontänen som står mitt på torget. Vi frågade oss vad det var för fontän och om platsen var speciell. Och när vi gick därifrån glömde vi bort det hela.

I sommar promenerade vi från Notre Dame, mot Les Halles. Dagen var varm och vi ville sätta oss och hinka rosé. Det ena hade i och för sig inte med det andra att göra, eftersom det alltid är tid för att hinka rosé, men så var det. Vi mindes nu torget, så letade vi åter upp det, satte oss igen på Café Rive Droite och drack rosé. Även denna gång kikade vi på fontänen. Samtalet gick ungefär så här:

”Där är ju den där fontänen.”
”Ja, just det. Vad var det med den egentligen?”
”Jaa … det var något speciellt.”
”Ja, just det. Men vad?”
”Minns inte.”
”Inte jag heller. Men något var det.”
”Vi är helt överens.”
”Mer rosé?”
”Ah, en retorisk fråga.”
”Ett påstående.”

Vi firade kanske inga stora triumfer som vittnen till platsen vi befann oss på, men vi hade det trevligt. Vi kunde ju alltid ta reda på mer om fontänen vid ett senare tillfälle. Och så gick vi därifrån och glömde bort det hela, som det brukar bli.

Sedan kom vi till Montpellier vid Rivieran. Jag var på väg att läsa ut min sista bok och planerade att köpa en ny bok i Montpellier. Jag letade upp Le Bookshop på 8 Rue du Bras de Fer och tänkte köpa en fransk författare, men hittade inget jag lockades av. Jag fastnade till slut för en historisk roman av Andrew Miller – Pure – som enligt baksidestexten handlade om en ingenjör som ett par år innan franska revolutionen fick i uppdrag att riva en begravningsplats i Paris. Eftersom det lät som en upplyftande intrig, så köpte jag boken.

En dag senare då jag började läsa boken insåg jag att begravningsplatsen som revs (Les Innocents) numera är Place Joachim-du-Bellay, vid vilken det ligger en restaurang som heter Café Rive Droite. Och fontänen som figurerar i boken, och som nu står mitt på torget, stod tidigare på just den plats där vi satt och drack rosé. Det är ett ganska märkligt sammanträffande.

Så vad kan man dra för slutsats av det här? Ingen aning. Inte mycket antagligen …

… eller, den att det är bra att läsa, även skönlitteratur, eftersom böcker, med Voltaires ord, ”tenderar uppenbart skingra okunnigheten, som är civiliserade staters väktare och skyddsmur.”