Alla inlägg av Stefan Benjaminsson

Kultur, Reflektioner

Varför dricker jag egentligen det här? – Singapore 2007

Lämna en kommentar

Människan vill ha historia. I brist på historia vill hon ha tradition. Ett exempel på detta är drinken Singapore Sling, som enligt guideböcker och allmänbildad bekantskapskrets är ett obligatorium att dricka när man är i Singapore. För faktum är att få frivilligt skulle beställa denna sötsliskiga drink på någon annan plats i världen än i Singapore, och då företrädesvis på Raffles Hotel.

Ursprunget till drinken lär vara att de brittiska officerarna i Singapore ville bjuda de vackra damerna i Singapore på en drink. Men de tyckte inte att det passade sig att bjuda på den starksprit som de själva drack. Om det var av omtänksamhet eller snålhet förtäljer inte historien. Så officerarna stegade fram till bartendern och bad honom att blanda till något svagt, sött och rosa som kunde passa de ömma damerna – genusmedvetenhet betydde som bekant något helt annat i början av 1900-talet. Och detta önskemål om en drink med specifika egenskaper gav världen en drink som snabbt blev klassisk.

Var det så det gick till i Ryssland då vodkan uppfanns? En dammig kosack stegade in på den lokala baren och bad bartendern att fixa till en dryck som snabbt dödade hjärnceller och skapade ljuva minnesluckor och skrumplever. Och simsalabim: Vodkan var född. Vem vet, men troligtvis var det så.

Hur som helst så uppfanns Singapore Sling av bartendern Ngiam Tong Boon på The Long Bar på Raffles Hotel någon gång mellan 1900 and 1915. Originalreceptet försvann dock i mitten av 1900-talet. Drinkreceptet ärvdes från minnessvag bartender till minnessvag bartender, på 70-talet moderniserades drinken och under det att Singapore Slingen spreds över världen anpassades den till den lokal barkulturen. Receptet är alltså inte skrivet i sten. Till och med på Raffles lär det finnas tre olika recept som alla utger sig för att vara autentiska. Ergo: Ingen vet egentligen hur en äkta Singapore Sling smakar.

Men det är som sagt inte drinken i sig som är viktig. Man går inte till Harrys bar i Paris för att insupa atmosfären (för den är ärligt talat ganska sliten … eller ”genuin” för att tala resebroschyrska). Man går dit för att Ernest Hemingway hängde där. Det är historien man vill åt. Och om historien är glömd, men företeelsen finns kvar så kallas det tradition. Vilket är fallet med Singapore Sling. Man dricker inte en Singapore Sling i Singapore för att den smakar extra bra där. Man dricker en Singapore Sling i Singapore för att man dricker en Singapore Sling i Singapore. Och självklart i The Long Bar på Raffles Hotel.

Och de gjorde jag i november 2007. Baren är fint restaurerad i kolonial stil och Slingen smakade sött. Det jag minns bäst från besöket var att alla besökare, nästan utan undantag, var där för att dricka en Singapore Sling på Raffles. Borden var belamrade med höga, buktande glas som var fyllda av rosa dryck och garnerade med en ananasskiva och ett körsbär. Vi var alla där på egen hand, men det gick inte att undgå att få känslan av att vara en del av en sekt som samlats för någon typ av initiationsrit. Hitresta från olika delar av världen smyger var och en fram till bardisken och viskar det hemliga lösenordet ”Singapore Sling” för att sedan sitta bland 40 andra personer som också dricker en rosa drink, medan man frågar sig själv varför man egentligen gör detta.

Upplevelsen blev så påtagligt absurd att jag nästan fick lust att gå fram till baren och beställa en San Francisco … bara för att se vad som hände.

 

————————–

 

 

Och nu närmar sig tiden då vi stoppar i oss en massa dryck och mat ”av tradition”. GP

AB

Stad

Stadens förbannelse – Singapore 2007

Lämna en kommentar

Alla städer är förbannade på något sätt. Oftast rör det sig inte om en större förbannelse i Stephen King-klass; som att staden är byggd på en gammal indiansk begravningsplats, vilket får bussarna i kollektivtrafiken att plötsligt köra ner i älven och dränka passagerarna varje torsdag klockan 3. (Jag avskyr när det händer.) Mestadels är förbannelsen betydligt mera beskedlig. Singapores förbannelse består bland annat av gin, ananasjuice och ett stänk Angostura Bitter, vilket är några av ingredienserna i en Singapore Sling.

Det brukar nämligen gå till så här: Du träffar en bekant som du inte sett på ett tag. Dina kinder är solbrända, din själ är till bredden uppfylld av saker att berätta och jet-laggen gör att du kommer att kunna sitta och underhålla din bekant med underbara anekdoter från Singapore fram till 05:30 nästa morgon, då du ofelbart kommer att falla huvudstupa i sömn över bardisken. Du börjar i alla fall med att berätta att du varit i Singapore och får ett nyfiket svar.
”Åh, kul. Drack du en Singapore Sling på Raffles då?”
Det är dit intresset sträcker sig. Allt annat i staden är fullkomligt ointressant, så länge som din bekante får reda på om du hinkat sötsliskig drink på ett gammalt hotell.

Och det är detta som är Singapores förbannelse, att inte få vara mer än en drink.

Men Singapore är faktiskt mer än så, även om jag länge hade svårt att sätta fingret på vad det var som gjorde Singapore speciell. Sedan insåg jag var det var. Singapore är som en kostym som är sydd av en oerhört skicklig skräddare som har hört talas om kostymer men aldrig själv sett en. Alltså, det är som en vanlig västerländsk storstad, fast motsatsen. Och det är väldigt asiatiskt, fast europeiskt. Och det är en storstad, fast liten, och väldigt utpräglad, fast mångfacetterad. Kopierad autenticitet, är ord som ligger nära till hands. Är det obegripligt?

”Nej, nej … men drack du en Singapore Sling på Raffles då?”

Ta bara detta med att Singapore är en stad i skala 1:2. Min guidebok kallade staden ”kompakt” men jag tycker att det ordet är lite missvisande. Staden är i skala 1:2, inget annat. Från håll har Singapore en traditionell skyline med skyskrapor som kan matcha Manhattans utan att anstränga sig. Men när man väl står vid skyskraporna märker man att de inte är så skyskrapande som de nyss verkat. De är mer sky-vinkare eller sky-wannabes. Man kan säga att Singapores skyskrapor förhåller sig till Manhattans, på samma sätt som Jan Guillou förhåller sig till litteratur.

Hur som helst. När du står intill skyskraporna konstaterar du enkelt att de antingen inte är så höga som du tidigare trodde, eller att du själv har växt till din dubbla längd de senaste minuterna. När man jämför de höga med de låga husen märker man de förrädiska proportionerna.

Proportionerna luras även när det gäller ytan. Du tittar på kartan och beräknar att det ska ta 10 minuter att gå ett visst antal kvarter, och så tar det 5. Man kan säga att staden är byggd för att vara en storstad, men att man gjort den mer praktisk och bekväm. Det finns en tunnelbana, för det ska stora städer ha, men frågan är om den inte mest är till för sakens skull, för det går snabbare att gå dit du ska.

”Ja, ja, ja, men drack du en Singapore Sling på Raffles?”
Ja! Jag erkänner, det gjorde jag, och dyr var den.

 

—————————–

 

GP, AB, SvD,

Natur

Fel väg i bergen, del 2 – Pyrenéerna 2012

Lämna en kommentar

En bit ner från toppen kom snöpartiet. Spanjorerna vi träffat ett par timmar tidigare hade rått oss att gå vid sidan av snön, bland klipporna. Det var även detta vi gjort på vägen upp, men nu började kroppen tröttna på bergsklättring och snön såg slät, fin och snabbvandrad ut. Så jag började gå nedför snöfältet, vilket visade sig vara fel val. För det fanns naturligtvis en anledning till att spanjorerna avrått från snön: Den var fast, glatt och lömsk. Fötterna förlorade sitt fäste för en halv sekund, vilket räckte för att jag skulle falla bakåt och landa sittande. Och jag blev genast varse något nytt om mig själv: Min häck är en förnämlig pulka.

Jag började kana som en euforisk bob nedför snön, medan mina hälar hackade utan effekt i snön för att bromsa. Det var antingen det eller så skulle klippterrängen stoppa mig femtio meter ner, vilket i och för sig hade varit ett alternativ … men jag var inte särdeles lockad att testa spansk sjukvård, så därför ville jag helst göra halt innan klipporna. Med tio meter kvar mjuknade snön och jag lyckades stanna. Jag hade snö innanför alla kläder och kände mig som om jag överlevt något som brukar visas på Discovery Channel (”I shouldn’t be alive!”). Och då vill man ju gärna ha vittnen till detta, som kan bekräfta det livsfarliga äventyret … men Andreas hade inte sett något. Han hade knutit kängan under tiden och kunde inte begripa hur jag kommit ner så fort. Eller varför snö stack upp ur mina byxor.

Bort ner till vänster skymtar refugit, ännu två timmar bort.

Vi gick vidare neråt för att ta oss tillbaka till Refugi J. M. Blanc. En bit ner i syntes en man komma gående. Långsamt, med stavar som stöd, tog han sig uppåt mot passet vi just lämnat. Han stannade och vilade emellanåt innan han fortsatte. En halvtimma senare mötte vi honom. Vi hälsade. Han hälsade tillbaka med något matt i blicken. Så pekade han upp mot passet vi just kommit från och frågade om det var vägen till Refugi J. M Blanc. Vi skakade på huvudena och svarade att det inte var det, att vi själva var på väg till Blanc och att det var vägen neråt, samma väg som spanjoren just avverkat. Något tycktes brista i mannen.

”Joder!” utbrast han med ett gurgel och sjönk ihop på sluttningen. ”Joder! Joder! Joder!” Som sagt, vår spanska var undermålig, men mannens tonfall talade tydligt om att den svenska översättningen skulle vara något i linje med: ”Helvete!” Gurgel. ”Helvete! Helvete! Helvete!” Det är lite lustigt att gutturala läten låter identiska på olika språk.

Mannen hette Pedro och hade vandrat från Refugi Colomina några timmar tidigare, med knän som lagt av redan under gårdagen, och han var på väg mot Refugi J M Blanc. Problemet var att han tagit fel väg nere i dalgången och nu gått några kilometer extra, uppför, med smärtande knän. Vi tröstade honom med att vi visste vägen och att det var knappt en timma till Blanc. Han tittade tvivlande på oss, som om han ville säga att hans knän struntade i om det var en timma, en minut eller en vecka kvar.

Jag och Andreas gick vidare neråt, men höll ett öga bakåt för att se till att Pedro kunde stappla med oss. Vi hade ju karta och kände ett visst ansvar för att han skulle hitta till refugin, speciellt med tanke på att vi påstod att vi kunde vägen (som vi aldrig gått innan). Och ja … vi gick naturligtvis lite fel och tog en något krångligare väg tillbaka. Det talade vi dock aldrig om för Pedro, för hans stavar såg vassa ut.

Medan vi tog en paus väntade vi på att Pedro skulle hinna ikapp och såg honom först efter tjugo minuter, hundra meter bort på andra sidan ett tjärn, på väg i fel riktning. Vi ropade på honom, men bergen ekade sönder ljudet, så han tittade självklart åt helt fel håll och vrålade efter oss uppför berget med sin rygg vänd mot oss.
”Over here…ere..ove…ere…or…” ropade vi och Pedro tittade åt alla håll utom åt vårt.
”Where are… ou…are…ere…ou?”
Vi viftade med armarna … tydligen i hopp om att han hade ögon i nacken och kunde se detta.
”No behind you…ehin…no…ou…hind…
”Joder…oder..oder..der…!”
Till slut såg han oss och hann ikapp. Hans ansikte började bli lite blekt nu och vi frågade honom hur det gick. Han gav oss ett ord:
”Horror!” Sagt med samma inlevelse som Kurtz i ”Mörkrets hjärta”

En efterlängtad syn: Refugi J M Blanc med kall öl i sig.

Det här med att ta fel väg är inte avgränsat till geografi. Man kan ta fel väg på andra sätt också. På kvällen pratade vi med Pedro och det visade sig att han var kameraman på en nyhetskanal i Madrid och hade åkt till Pyreneerna för att gå hela Carros de Foc (rundleden i parken), men bara kommit halvvägs då knäna lade av. Han såg lite nedslagen ut. Andreas ville muntra upp honom genom att vara tröstande social och valde första bästa ämne som dök upp i huvudet.
”So … what do you think about the spanish economy?”
Pedros ögonvitor brast i ett delta av blodådror.
”No, no, please,” svarade han desperat. ”Not that, please! I went to the Pyrenees to forget about the economy. I don’t want to talk …”

Dagen efteråt blev Pedro skjutsad från J M Blanc, medan vi vandrade vidare. Och vi vandrade utan att gå fel en enda gång … nästan, men det gjorde inte så mycket.

Toppen till vänster är Pic de Peguera och toppen till höger är Pic de Monastero, illusoriskt nära.

—————————–

 

 

AB, GP

Natur

Fel väg i bergen, del 1 – Pyrenéerna 2012

Lämna en kommentar

Oftast är det inte en fråga om man kommer att gå fel väg, utan när. På vår topptur i Pyrenéerna infann sig detta ”när” efter en halvtimma.

Vi tittade bakom oss och där fanns leden. Vi tittade på kartan och fann också där en led som skulle fortsätta på ett rätt så glasklart sätt uppför berget. Problemet var att när vi tittade framför oss så fanns där förvisso generöst med geografi och välvilliga vyer, men någon led fanns inte. Andreas tänkte djupt och sa att vi skulle följa en knappt skönjbar sorkstig, men tack och lov insåg jag hur galet detta var och lyckades övertyga honom om att vi skulle följa en helt annan, knappt skönjbar, stig. Vi gick vidare. Naturligtvis var det fel väg.

Fördelen med att gå fel väg i ett naturreservat av Parc Nacional d’Aigüestortes i Sant Mauricis rang är att det inte gör så mycket. Eller rättare sagt så känns det inte som att det gör så mycket. Det fantastiska landskapet överfaller alla sinnen som en pilsk älva och man traskar på, uppåt, och tycker att livet är storartat ändå. När vi pausade en stund senare insåg vi att vi var ur kurs och det tog oss en kvart innan vi lyckades lokalisera oss. Sedan tog det oss ett tiotal minuter för att återfinna leden och slutligen tog det oss bara fem minuter ytterligare innan vi gått fel igen. Men det var helt okej det med.

Efter en paus uppe på ett bergskrön insåg vi att vi var strax nedanför första toppen. Vi drack vatten och åt choklad, tog på oss jackorna för att stänga ute den allt starkare vinden och började sedan gå upp mot toppen av Pic de Monastero (2877 m). Sluttningen var brant och stenig, och till höger fanns ett lodrätt stup några hundra meter ner, men det var förhållandevis lätt terräng. Från pausen till toppen tog det bara runt tjugo minuter. Vyn var värd alla extra vilse-metrar.

När vi både slutat flåsa och fotografera kravlade två spanjorer upp på toppen. De såg mer eller mindre oberörda ut och hade strömlinjeformade kläder, coola solglasögon och ett uttryck som om de inte alls gjorde en topptur utan bara var på väg till jobbet, samma väg de alltid gick. Det visade sig att att detta var deras andra topp för dagen och att de just kom från den topp vi själva funderade på att ta oss upp på (Pic de Peguera, 2980 m). De talade dessutom bara marginellt bättre engelska än vad vi talade spanska. Men där vår spanska vokabulär täckte in ”Una cerveza grande” så täckte deras engelska vokabulär in ”big sharp rock”. Med tanke på var vi befann oss, så var deras vokabulär kanske bättre lämpad.

Medels teckenspråk, kroppsspråk, engelska och spanska lyckades vi fråga dem vilken som var den bästa vägen upp på Pic de Peguera. Det var då de började att tala om ”rock” och ”rocky” och ”big rock”, ”snowy rock” och det något mer olycksbådande ”deadly rock”. Till slut ritade vi tillsammans en skiss över vilken väg man skulle ta till toppen.

Jag tittar upp mot Pic de Peguera och hoppas att skissens obefintliga likhet med verkligheten ska leda oss rätt. Undrar vilken klippa som är ”deadly rock”?

Ner till passet och sedan en kort paus för vatten och energi medan utsikten vräkte sig över oss. Därefter började vi åter ta oss uppåt. Första biten upp till snöpartiet gick ganska snabbt. Vi tittade på skissen vi ritat tillsammans med spanjorerna och valde genast fel väg, det vill säga den svårare.

När det är besvärligt att ta sig uppåt, så är den oroande tanken den att det alltid är svårare att ta sig ner. Och här klängde vi uppför branta klippor och tänkte att ”det här kommer jag inte att tala om för mamma” och efter nästa krön ”det här kommer jag att förtränga”. När vi kravlade över en synnerligen svår klippa (möjligtvis ”deadly rock”) sneglade både jag och Anderas på varandra och önskade att den andre skulle blåsa av det hela. Det var bara tack vare dumdristigt testosteron som vi till slut nådde toppen. Inte för att det var särskilt farlig terräng, men den var tillräckligt knepig med tanke på att det två meter bort fanns ett tusen meters stup.

Det blåste kraftigt och själva toppen var 1,2 X 2,5 meter, vilket är en ganska stor yta om man står i sin trädgård, men det är en väldigt liten yta 3000 meter upp. Molnen drog över toppen och vi stannade bara tillräckligt länge där för att ta de obligatoriska fotona, medan vi log trött in i kameran.

Fem minuter senare började vi kravla neråt igen. Naturligtvis misslyckades vi med att finna samma väg tillbaka.

 

———————————–

 

AB, GP,

Flyget, Reflektioner

Alla dessa kära medpassagerare …

Lämna en kommentar

Sartre påstod att helvetet är andra människor, och jag är säker på att han skrev denna rad precis efter en flygning. Andra människor kan vara påfrestande nog i vilt tillstånd, men då du är lika fastspänd vid din minimala flygstol som i din goda uppfostran, med en papier-maché-fralla framför dig som enda tröst, så är vissa människor en livsprövning.

Den tjocke
På väg från Singapore. Bredvid mig sitter en polsk affärsman på 150 kilo. Bortsett från det förutsägbara snarkandet som jag fick njuta av, så minns jag främst att han lade armen på armstödet bredvid oss redan när vi lyfte och sedan såg jag inte armstödet förrän vi landat i Amsterdam. Dessutom tyckte han uppenbarligen om ost, för när middagen var uppäten beställde han in sin tredje flaska rödvin och tog därefter upp en bit ost. Och när jag säger en bit så menar jag en kvarts kilo camenbert som han åt som ett äpple och generöst erbjöd mig en tugga. Jag avböjde.

Den skrikande miniatyren
På väg till Singapore, från Amsterdam, hamnade jag bredvid en brittiska, och hennes mor, samt hennes 6-månader gamla baby. Ett dussin värstascenarior dök upp för mitt inre. Alla uppfylldes. Barnet började skrika omedelbart och mamman ursäktade det hela och sa att han (barnet) skulle tystna så fort vi var uppe i luften. Problemet var att halvvägs ut till startbanan så upptäckte man att en väska på planet saknade passagerare. En timma på marken i planet. Barnet skrek. Jag försökte läsa. Personalen letade passagerare till väskan. Barnet skrek. Den brittiska mammans frustration ökade. Jag läste om samma sida igen. Bäst vi räknar om alla väskor. Barnet skrek. Efter si så där 45 minuter tappade brittiskan sin stiff upper lip och började skaka barnet och skrika åt det att vara tyst. (Det fungerade inte). Brittiskans mamma skrek att hon skulle låta bli. (Det fungerade inte heller så bra). Jag stavar mig genom första meningen igen. (Gick åt helvete). Barnet skrek. Mamman skrek. Mormor skrek. Och se där, vi hade visst inte räknat fel ändå, alla väskor har en passagerare, dags att lyfta. Sedan var det 12 timmar där varannan timma var skriktid och varannan timma var sovtid för barnet, och där varje timma var en skärseld för mitt psyke.

De skrikande miniatyrerna
Ja, jag erkänner. Jag har lagom med tålamod för barn på flyg. Det är något med ljudnivån, som dränker det behagligt sövande motorljudet från flygplanet, som går mig på nerverna. Eller så är det barnens dunkande i mitt ryggstöd med knän, fötter och knytnävar, som gör att jag går av planet med lite wip-lash. Hur som helst så var Singaporeflygningen inte den värsta i barnväg. Det var en resa till Turkiet (charter, vad annars), där vi blev stående 1,5 timma på Landvetter innan vi lyfte, med planet fyllt av barn.

Även denna gång var det väskorna som ställde till det. ”Systemet” sa att det skulle vara X antal väskor på planet. Lastningsmänniskorna sa att det skulle vara Y antal väskor. Efter att ha lastat av alla väskor och räknat och räknat om och konsulterat allt högre chefer, så beslutade man sig för att systemet hade fel. Under tiden skrek 7000 barn medan deras föräldrar domnade av i alkoholrelaterad koma. Flygningen tog kanske 5 timmar. Jag minns inte, kan inte minnas, vill inte minnas, men det var som ett konstant fritt fall genom kakofoni, sittande i något som liknade ett massagefåtölj med epilepsi.

Gänget
Gänget är speciellt. Gänget åker tillsammans för att ha kul. ”Kul” innebär att skratta hysteriskt åt könsrelaterade skämt och sedan … Förlåt, jag menar naturligtvis: skratta åt ett könsrelaterat skämt och sedan upprepat skratta åt detta i fem timmar (eller så lång tid flygningen tar), samt upprepa skämtet med jämna mellanrum för att förnya skrattsalvorna. Under tiden dricks stora mängder alkohol, något som började redan på flygplatsen då man vid 05:00 tog en gammaldansk och en öl till frukosten. Skämtet? Det brukar vara i klass med att förväxla ”Sjuk” med ”Kuk” i följande mening: ”Jo, men så hade han ju varit sjuk en tid.” Tycker du inte att det är hysteriskt roligt? Men så har du heller inte druckit snaps till frukost.

Yoghurtmannen
Min favorit bland alla små helveten jag mött på flyget är dock yoghurtmannen 2006 på väg till Marmaris. Det var en gråhårig man, med hårtofsar ur näsan och byxlinning i brösthöjd, som lyckades trampa mig på foten, knäa en vattenmugg på mig och slutligen skakade han en burk med yoghurt i gott och väl en minut innan han riktade in den mot mig med god precision och öppnade. En kaskad av yoghurt skvätte mot mig och landade på mina lår.

Medan jag sitter och väljer mellan alla de invektiv jag kan, och inte kan bestämma mig för ”hjärndöda babian” eller det intellektuellt krystade ”var inte så förbannat laktosintolerant” och mina föräldrars uppfostran tvingar mig till ett stelt  ”ingen fara”, så ruskar mannen fram sin servett. Och börjar torka av mina lår. Med stor energi och inlevelse och trevande fingrar. Och en olycksbådande blinkning med ena ögat.

Det var ännu en flygningen som jag tillbringade med att läsa samma sida om och om igen, med ett konstant vakande öga åt vänster.

 

—————————

AB, SvD, GP

Flyget, Reflektioner

En tystlåten man som samlar på fötter – Eller hur man blir ihågkommen

1 kommentar

På andra sidan mittgången satt en man i kostym. Ensam. Under stolen framför honom hade han stuvat sin portfölj och i det lediga sätet närmast fönstret låg cirka femtio människofötter i olika grad av förruttnelse. Det är sådana småsaker som gör att man faktiskt minns en flygning.

Vi var på väg till Paris, från Göteborg, med en mellanlandning i Düsseldorf. Mannen med fötterna hade vi sett redan i incheckningskön, då han solbränd och leende hälsat på några han kände och för dem berättat att han var på väg till en konferens i Rom. Sedan hamnade han på andra sidan mittgången. Under en lång stund var han blott en man i massan av andra män jag sett på flygplan, en man jag inte skulle minnas tio minuter efter landningen. Men så tog han upp en trave A4-ark som han lade på sätet bredvid sig. Dessa betraktade han sedan, ett i taget, innan han lade dem på brickbordet som han fällt ner. Och jag gjorde misstaget och slänga en förströdd blick på vad som hände på andra sidan mittgången.

Ett fotografi på en människas fot upptog hela A4-arket. En fot som var uppsvullen, sårig och halvt uppäten av var, bölder och ett antal andra diagnoser med olycksbådande latinska namn. Så landade nästa A4-ark ovanpå. Ännu en fot, denna i något bättre skick, men svullen, inflammerad och lätt blåskimrande. Och så nästa fot, åter igen en fot som man ogärna skulle vilja se då man tittar ner i duschen. Och så ännu en fot, en fot som man är övertygad om inte kan ha en frisk människa fäst på vristen. Och så ännu en fot som gjorde att orden ”Jesus kristus, är det där en fot?!” dyker upp i tankarna. Det gick helt enkelt inte att sluta titta.

Mannen själv sa inget. Han satt tyst och betraktade dessa ruttnande fötter med en stilla fascination, som gjorde att jag inte visste om jag själv skulle slappna av eller bli mycket, mycket rädd. Ett ögonblick hörde jag ett ondskefullt skrockande som ackompanjerade en särdeles illavarslande fot, där ena tån såg ut att kunna falla av vilket ögonblick som helst. Skrockandet visade sig dock komma från stolen framför, där en fetlagd kvinna just tagit sig in till den inplastade chokladkakan. En lättnad på sitt sätt … på andra sätt inte.

Så här efteråt är jag säker på att mannen var på väg till en läkemedelskonferens och skulle försöka sälja in en ny typ av mirakelpiller som förhindrar att fötterna inte bara trillar av när man minst anar det (jag avskyr när det händer). Men under flygningen dök morbida tankar upp. De gör gärna det när ruttnade kroppsdelar placeras i synfältet, just som man i godan ro läppjar på en kall öl och undrar om den där inplastade frallan man fått är ätbar eller bara för syns skull, och man efter en tugga fortfarande inte är riktigt säker.

Hur som helst så minns jag mannen. Jag minns förvisso fötterna något mer, men jag minns faktiskt mannen på andra sidan mittgången – jag som nästan aldrig minns medpassagerare. Slutsatsen är att vill man bli ihågkommen så måste man sticka ut. Och ihågkommen vill man ju gärna bli, så till nästa flygning ska jag ta med min samling av strumor.

 

——————————————

SvD, GP

Flyget, Kultur

Trotsa gudinnan och ta dig till flyget – Indien 2010

Lämna en kommentar

Vet ni vem Kannagi är? Det är en hinduisk gudinna som har som uppdrag att hindra turister att ta sig till paradiset. Okej, det är kanske inte hennes officiella uppgift, men det var trots allt den effekten hon hade då vi använde Trivandrum som plats att mellanlanda på då vi skulle ta oss till Maldiverna 2010.

Vi kom till vårt hotell sent på eftermiddagen och checkade in, en process som på traditionellt indiskt vis tog 20 minuter, då vi var tvungna att lämna pass, mödrarnas flicknamn, arbetsgivarens DNA och en halvliter blod. När vi sedan ville beställa transport till flygplatsen nästa morgon, då vårt plan till Maldiverna skulle gå, fick vi det leende och mycket tydliga svaret:
”No, not possible.”
”Excuse me, not possible.”
”You can’t go to the airport tomorrow morning.”
”Why? Our plane is leaving at twelve. To the Maldives! Paradise islands! All inclusive!”
”Ah … bad luck.”
”Bad luck? Bad Luck?! Didn’t you hear? All inclusive! We must go to the airport.”
”No, not possible tomorrow. Today? Yes. Day after tomorrow? Yes. Tomorrow? No.”
”Why?”
”Big festival tomorrow.”
”Big festival is the reason we can’t go to the airport,” upprepade jag med stigande grad av förvirring och irritation. Receptionisten höjde ett protesterande pekfinger.
”No, sir, you can’t go. But she can go to the airport.” Han pekade på Mia.
”She, why not me.”
”You are a man.”
Ja, detta kunde jag inte neka till. Arvssynden, eller vad det nu kunde vara, hade hunnit ikapp mig och på grund av min testosteroniga karaktär så fick jag inte åka till Maldiverna.

Förklaringen till allt var den årliga Attukal Pongala-festivalen i Trivandrum. Den firas till gudinnan Kannagis ära, i månadsskiftet februari/mars, genom att cirka en miljon kvinnor lagar mat på gatorna. Japp, en mille och jag skojar inte (kan Wikipedia ha fel?). Dessutom förbjuds män att vistas ute så länge solen är uppe. Summa: Mia får åka från hotellet och via flygplatsen till all inclusive på Maldiverna, medan jag får stanna på hotellet och överleva på jordnötter från minibaren.

Riktigt så illa blev det inte. De måste ha sett min desperation i ansiktet, för plötsligt var det ett ljushuvud i receptionen som kom på att hotellet även härbärgerade en flygbesättning. Som också, av ganska självklar anledning, behövde åka till flygplatsen nästa morgon. Så vi fick åka med dem, men naturligtvis innan solen gått upp.

Nästa morgon vaknade vi klockan 05:00 och när minibussen till slut rullade iväg vid sextiden var gatorna redan överfyllda av kvinnor som lagade mat. De första 400 metrarna tog oss 20 minuter att avverka, men sedan accelererade vi mot flygplatsen och kom fram 5 timmar innan flyget skulle gå. Men vi tog oss till flygplatsen, trots Kannagis gemena ansträngningar.

 

——————-

SvD, AB

Reflektioner

Om den pest vi kallar medmänniska

Lämna en kommentar

En man i trettioårsåldern lär vara flygvärdinnornas favorit (AB, SvD, GP). Jag var en gång i tiden en man i trettioårsåldern, men kan inte påstå att jag kände att flygvärdinnornas favoriserade mig. Det var mer att de respekterade min ensamhet lite väl mycket. Nåja …

Men jag tror att de har fel, för … okej, låt mig berätta om en man i trettioårsåldern jag var tvingad att umgås med under två veckor 2005. Jag var på språkkurs och gjorde tröstlösa försök att leta fram mina tyskakunskaper i Heidelberg. I det korridorsboende jag bodde i under denna tid bodde förutom en kedjerökande spanjor, som ägde 10% av ett ”Disco” i Malaga, även en svensk man i trettioårsåldern bosatt i Dublin. Låt oss kalla honom Mattias, ty så var han namn.

Efter en vecka gjorde jag ett försök att analysera denne herres karaktär, för den (dvs karaktären) hade en tendens att överskrida min personliga sfär … dvs han gick mig på nerverna. Jag kunde inte då, och kan inte nu, bestämma mig för om han spelade en ytlig besserwisser för att dölja bristande självkänsla eller om han faktiskt var det man såg och inget annat.

Mattias var drygt trettio men hade fastnat i en 18-årings mentalitet, och han skrockade emellanåt fram saker som kan förkortas till: ”Var är brudarna och alla partyn?” Under hela första veckan var han fixerad vid en karaokefest som språkskolan skulle anordna på fredagen, vilken han tyckte var ”gjuten”. Hans stora mission på denna fest skulle bli att supa den äldre japanen i klassen full och få honom att sjunga karaoke, vilket han var övertygad om skulle bli en höjdpunkt på språkresan och förmodligen i hans liv. För ”alla vet” att japaner som sjunger karaoke är något av det mest humoristiska som finns, eller som Mattias uttryckte det: ”They’re deadly, they’re deadly”. Märk väl, två gånger för att verkligen poängtera hur roliga de är.

Mattias själv var en underhållare av rang och drog sitt enda skämt cirka sju gånger dagligen i två veckors tid, och drog varje gång ner en dånande skrattsalva (nämligen från sig själv.) Skämtet? Sätt er ner nu så att ni inte får en fraktur i era revben då ni skrattar: ”Det regnar på Irland just nu. Jag vet det, för det regnar alltid på Irland.”

När vi var på våra tre olika utflykter med klassen läste han alltid på i den broschyr vi alla fick, och sedan när väl guiden började berätta något intressant (exempelvis om den vinpimplande dvärgen Perkeo på slottet), så avbröt han för att tala om något som han redan visste, som Guiden redan visste (hon är guide för farao!) och som vi alla andra också visste tack vare den innehållsrika broschyren: Utanför slottet i Heidelberg, dit vi alla visste att vi skulle; en skylt utanför berättar var vi är: Heidelberg Schloss. Mattias avbryter guiden:
”I know what this is, this is the Heidelberg castle, isn’t it?”
”Eh … ja, das is richtig.”
”Do you know?”
”Was?”
”It’s raining on Ireland right now. How do I know that? Because it’s always raining on Ireland.”

Ni märker kanske att Mattias pratar engelska i sin tyskaklass? Jodå, för som han förklarade det för mig: ”Det är ett svårt språk, så jag vill inte prata tyska förrän jag lärt mig språket lite bättre. Man vill ju inte verka dum.” Nä … det är ju det …

Och nu säger världens flygvärdinnor att ensamresande trettioåriga män är deras favoriter?! Jag säger: Det beror på vilken trettioåring. Jag ber också om att med eftertryck få tipsa om de fantastiska 40-åriga männen som reser med flyg emellanåt … åtminstone en av dem.

Reflektioner

Du har bara ett liv, men All Inclusive är All Inclusive – Mexiko 2012

Lämna en kommentar

Vad är den största fördelen med All Inclusive? Så har jag undrat förr. Nu vet jag.

På vårt hotell, Villas Paraiso del Mar i Mexiko, fanns en pool. Det var en mindre pool, med några få solstolar runt. Ungefär på mitten smalnade poolen av och blev till en kort kanal innan den återfick sin poolform. Tänk er en 8 som är lite utdragen på mitten och där en gångbro sträckte sig över den smala delen. Det är denna innerligt sadistiska bro som är huvudperson i den här berättelsen.

Bron var inte stor och gick i en båge från ena sidan till den andra. Inga trappsteg fanns, bara breda brobrädor, som av sol och sand och tid slipats förrädiskt glatta. Alla gångar på hotellområdet bestod av sand och på mina fötter hade jag mina nötta flip flops, där sulan var minst lika blank som bron. Detta är utgångsläget och ni som är det minsta intelligenta kan nu gissa er till resten, sluta läsa och gå och göra något nyttigt istället. Varför inte dammsuga eller något?

Jag gick till baren och beställde två öl och två tequila, det var vår första dag och den skulle firas in. Bartendern log, hällde, skvalpade och serverade. Jag gracias:de och tog två platsglas öl och två glasglas tequila med mina båda vitt greppande händer och pressade dryckesklustret mot överkroppen för att inte tappa allt. Strax därefter gick jag över bron. Upp på bron gick bra, men när det började slutta neråt hände följande: Sanden på flip-flopsens sulor gjorde att flip-flopsen började glida mot bron, och eftersom jag befann mig i sagda flip-flops började således även jag att glida. Det fanns ett broräcke att ta tag i, men jag hade famnen full av fylla och kunde inget annat än att betrakta hur mina fötter fortsatte framåt medan resten av kroppen, olycksbådande nog, befann sig kvar på samma plats som innan. Det kan aldrig vara bra, tänkte jag. Enligt fysikens lagar om omfördelning av vikt så kunde fötternas vikt inte konkurrera med kroppens vikt, så fötterna lämnade bron och for rätt upp i luften … i något som liknade vad jag tror att man inom den klassiska baletten kallar en dubbel brisé volé. Min kropp stod fortfarande förbluffad kvar och undrade vad fasen fötterna gjorde något så urbota dumt för. Därefter agerade gravitationen. Kroppen föll tungt ner mot bron.

I det här läget vaknar mina händer till liv. De tänker förmodligen att de i detta sena skeende kan agera riddaren på den vita springaren, vara kavalleriet som kommer till undsättning, eller vad sjutton nu mina korkade händer trodde. Hur som helst gör de sig genast av med all barlast, vilket resulterar i att jag hivar all öl och tequila över ansikte, överkropp och badbyxor innan jag till slut blir stilla.

Kroppen är intakt, inser jag snart, men all dricka är borta. Och det är i det här läget en ljusglimt kommer och jag inser det positiva med all inclusive. Jag kan hämta mer öl och tequila i baren. Så jag haltar och stapplar bort, stinker av öl och tequila och ser lite groggy ut. Bartendern tittar undrande på mig då jag ansträngt, av smärtor, väser fram att jag ännu en gång vill ha ”dos cerveza y dos tequila”. Han tvekar bara en halv sekund innan han börjar le, hälla och skvalpa igen, och jag känner att jag måste förklara mig. Förklara att jag inte är ett svenskt turistfyllo som sänker 1 liter öl och 1,5 deciliter tequila på 30 sekunder och sedan åter står i baren. ”I fell on the bridge” försöker jag ostadigt. ”Sandy bridge och slippery shoes” tillägger jag med ganska låg trovärdighet. Bartendern bara serverar och ler, och under resterande två veckor på hotellet hälsades jag ständigt av bartendern med ett ”Hola, beer and tequila, Señor?”

Så, kroppen kan krossas, livet förrinna, men all inclusive gör åtminstone att du alltid kan döva de smärtor som sadistiska broar orsakar.

 

———————————-

GP, AB, SvD

Besynnerligheter, Språkligt

Permobilmaffian & smygdrickandet i Neapel – Neapel 2011

Lämna en kommentar

Det finns sammanslutningar för alla, helt klart. Vad som än sker så är detta en trösterik tanke, att hur ocoolt du än behandlas av ödet, så finns det en cool grupp som väntar på att ta dig till sitt hjärta, på att omvandla dig och ditt intressen till ett cosa nostra.

17 september 2011, Neapel. Det är hett, bullrigt och avgasigt då vi ställer oss utanför hotellet för att hoppa på en hop on/hop off turistbuss. Den ska stanna där, alldeles snart eller om femton minuter enligt den mycket hjälpsamme hotellportiern. Trekvart senare, och det är ännu hetare, bullrigare och avgasigare, så ger vi upp och promenerar iväg för att hitta en turistbyrå, för där ska det finnas en hållplats. Den första turistbyrån vi finner är stängd, men det ryktas om att det ska finnas ännu en någonstans. Vi går vidare och en halvtimma senare, törstiga och varma, ser vi en hop on/hop off-buss fastna i trafiken.

Vi springer fram mellan bilar och vespor till bussen, men vi nekas med en huvudskakning att kliva på. Jag går till runt till andra sidan bussen och pratar med chauffören – det vill säga att chauffören pratade snabb italienska och jag nickade oförstående och utbrast ”Buon giorno” emellanåt, vilket hjälpte föga.  Efter ett intensivt kroppsspråk från chaufförens sida (det kan i och för sig ha varit ett epilepsianfall, det är svårt att säga med en del italienare) så förstod vi att vi var nära vårt mål. Ett kvarter ner, in till vänster och där! En piazza, en turistbyrå, bussbiljetter. Och vad viktigare var just då, en liten butik i vilken vi kunde köpa kall öl.

Men vi blev varnade. Det är förbjudet att dricka öl på piazzan. Så vi satt i skuggan med var sin öl i var sin brun papperspåse och smygdrack öl, med ett öga på poliserna som hängde i närheten och det andra ögat på … tio äldre män i permobiler. Två minuter senare kom ytterligare ett par åkande. De andra hejade med en attityd som om de satt i antika amerikanare med cabben nere. Då och då drog någon av dem en runda på piazzan, jagade iväg en sjavig duva, tjingsade på poliserna och återkom till gänget. På några av permobilerna hängde packkorgar och från dem kunde någon gubbe plocka fram ett cigarettpaket och tända en cigg med en pose som hade gjort James Dean avundsjuk.

Och det är detta jag tycker är underbart. Här har vi ett gäng gamla gubbar, som på andra platser i andra länder, hade tvingats lära sig virka eller ägna sig åt potatistryck i någon slags missriktad välvilja att göra ”ålderns höst utvecklande.” Men icke dessa gubbar. Nej, nej! De skaffar sig en permobil var, för att kompensera för skrumpnande ben eller tilltagande lättja, och drar ner till piazzan och lever som om de vore coolaste gänget som Italien kan uppbåda. Och med den attityden de utstrålade så vete fasen om de inte just då också var det. När en mamma passerade med sin son kunde man höra pojken, som drog i mammas arm, bedjande säga: ”Mamma, mamma, voglio anche una Permobil!” Och jag höll med.

Så det hänger på ens inställning. Omvärlden kan verka glasklar när det gäller vad som är inne, rätt, trendigt och coolt. Men ett dussin gubbar i permobiler, som enligt all trendlogik borde vara så ute att ett gökur verkar hippt, visar att det inte är vad du gör eller ägnar dig åt som gör dig cool. Det är inställningen det hänger på. Så när bussen till slut anlände, klev vi på och satte oss, lutade oss tillbaka i trygg förvissning att det här med att turista är molto coolt.

————————————

GP