Alla städer är förbannade på något sätt. Oftast rör det sig inte om en större förbannelse i Stephen King-klass; som att staden är byggd på en gammal indiansk begravningsplats, vilket får bussarna i kollektivtrafiken att plötsligt köra ner i älven och dränka passagerarna varje torsdag klockan 3. (Jag avskyr när det händer.) Mestadels är förbannelsen betydligt mera beskedlig. Singapores förbannelse består bland annat av gin, ananasjuice och ett stänk Angostura Bitter, vilket är några av ingredienserna i en Singapore Sling.
Det brukar nämligen gå till så här: Du träffar en bekant som du inte sett på ett tag. Dina kinder är solbrända, din själ är till bredden uppfylld av saker att berätta och jet-laggen gör att du kommer att kunna sitta och underhålla din bekant med underbara anekdoter från Singapore fram till 05:30 nästa morgon, då du ofelbart kommer att falla huvudstupa i sömn över bardisken. Du börjar i alla fall med att berätta att du varit i Singapore och får ett nyfiket svar.
”Åh, kul. Drack du en Singapore Sling på Raffles då?”
Det är dit intresset sträcker sig. Allt annat i staden är fullkomligt ointressant, så länge som din bekante får reda på om du hinkat sötsliskig drink på ett gammalt hotell.
Och det är detta som är Singapores förbannelse, att inte få vara mer än en drink.
Men Singapore är faktiskt mer än så, även om jag länge hade svårt att sätta fingret på vad det var som gjorde Singapore speciell. Sedan insåg jag var det var. Singapore är som en kostym som är sydd av en oerhört skicklig skräddare som har hört talas om kostymer men aldrig själv sett en. Alltså, det är som en vanlig västerländsk storstad, fast motsatsen. Och det är väldigt asiatiskt, fast europeiskt. Och det är en storstad, fast liten, och väldigt utpräglad, fast mångfacetterad. Kopierad autenticitet, är ord som ligger nära till hands. Är det obegripligt?
”Nej, nej … men drack du en Singapore Sling på Raffles då?”
Ta bara detta med att Singapore är en stad i skala 1:2. Min guidebok kallade staden ”kompakt” men jag tycker att det ordet är lite missvisande. Staden är i skala 1:2, inget annat. Från håll har Singapore en traditionell skyline med skyskrapor som kan matcha Manhattans utan att anstränga sig. Men när man väl står vid skyskraporna märker man att de inte är så skyskrapande som de nyss verkat. De är mer sky-vinkare eller sky-wannabes. Man kan säga att Singapores skyskrapor förhåller sig till Manhattans, på samma sätt som Jan Guillou förhåller sig till litteratur.
Hur som helst. När du står intill skyskraporna konstaterar du enkelt att de antingen inte är så höga som du tidigare trodde, eller att du själv har växt till din dubbla längd de senaste minuterna. När man jämför de höga med de låga husen märker man de förrädiska proportionerna.
Proportionerna luras även när det gäller ytan. Du tittar på kartan och beräknar att det ska ta 10 minuter att gå ett visst antal kvarter, och så tar det 5. Man kan säga att staden är byggd för att vara en storstad, men att man gjort den mer praktisk och bekväm. Det finns en tunnelbana, för det ska stora städer ha, men frågan är om den inte mest är till för sakens skull, för det går snabbare att gå dit du ska.
”Ja, ja, ja, men drack du en Singapore Sling på Raffles?”
Ja! Jag erkänner, det gjorde jag, och dyr var den.
—————————–