En man i trettioårsåldern lär vara flygvärdinnornas favorit (AB, SvD, GP). Jag var en gång i tiden en man i trettioårsåldern, men kan inte påstå att jag kände att flygvärdinnornas favoriserade mig. Det var mer att de respekterade min ensamhet lite väl mycket. Nåja …

Men jag tror att de har fel, för … okej, låt mig berätta om en man i trettioårsåldern jag var tvingad att umgås med under två veckor 2005. Jag var på språkkurs och gjorde tröstlösa försök att leta fram mina tyskakunskaper i Heidelberg. I det korridorsboende jag bodde i under denna tid bodde förutom en kedjerökande spanjor, som ägde 10% av ett ”Disco” i Malaga, även en svensk man i trettioårsåldern bosatt i Dublin. Låt oss kalla honom Mattias, ty så var han namn.

Efter en vecka gjorde jag ett försök att analysera denne herres karaktär, för den (dvs karaktären) hade en tendens att överskrida min personliga sfär … dvs han gick mig på nerverna. Jag kunde inte då, och kan inte nu, bestämma mig för om han spelade en ytlig besserwisser för att dölja bristande självkänsla eller om han faktiskt var det man såg och inget annat.

Mattias var drygt trettio men hade fastnat i en 18-årings mentalitet, och han skrockade emellanåt fram saker som kan förkortas till: ”Var är brudarna och alla partyn?” Under hela första veckan var han fixerad vid en karaokefest som språkskolan skulle anordna på fredagen, vilken han tyckte var ”gjuten”. Hans stora mission på denna fest skulle bli att supa den äldre japanen i klassen full och få honom att sjunga karaoke, vilket han var övertygad om skulle bli en höjdpunkt på språkresan och förmodligen i hans liv. För ”alla vet” att japaner som sjunger karaoke är något av det mest humoristiska som finns, eller som Mattias uttryckte det: ”They’re deadly, they’re deadly”. Märk väl, två gånger för att verkligen poängtera hur roliga de är.

Mattias själv var en underhållare av rang och drog sitt enda skämt cirka sju gånger dagligen i två veckors tid, och drog varje gång ner en dånande skrattsalva (nämligen från sig själv.) Skämtet? Sätt er ner nu så att ni inte får en fraktur i era revben då ni skrattar: ”Det regnar på Irland just nu. Jag vet det, för det regnar alltid på Irland.”

När vi var på våra tre olika utflykter med klassen läste han alltid på i den broschyr vi alla fick, och sedan när väl guiden började berätta något intressant (exempelvis om den vinpimplande dvärgen Perkeo på slottet), så avbröt han för att tala om något som han redan visste, som Guiden redan visste (hon är guide för farao!) och som vi alla andra också visste tack vare den innehållsrika broschyren: Utanför slottet i Heidelberg, dit vi alla visste att vi skulle; en skylt utanför berättar var vi är: Heidelberg Schloss. Mattias avbryter guiden:
”I know what this is, this is the Heidelberg castle, isn’t it?”
”Eh … ja, das is richtig.”
”Do you know?”
”Was?”
”It’s raining on Ireland right now. How do I know that? Because it’s always raining on Ireland.”

Ni märker kanske att Mattias pratar engelska i sin tyskaklass? Jodå, för som han förklarade det för mig: ”Det är ett svårt språk, så jag vill inte prata tyska förrän jag lärt mig språket lite bättre. Man vill ju inte verka dum.” Nä … det är ju det …

Och nu säger världens flygvärdinnor att ensamresande trettioåriga män är deras favoriter?! Jag säger: Det beror på vilken trettioåring. Jag ber också om att med eftertryck få tipsa om de fantastiska 40-åriga männen som reser med flyg emellanåt … åtminstone en av dem.