Varför göra shopping lätt när man kan göra det svårt? I Indien har de fattat hur man gör för att få kunden att känna sig omhändertagen, trygg, väl mött … och fullkomligt misstrodd på en och samma gång. När vi var i Indien 2010 fick vi erfara detta i ett antal affärer, men det var Cottage Emporium i New Delhi som verkligen excellerade i denna konst.

C E är en affär för indiskt hantverk av alla de slag. Och när jag säger affär så menar jag inte en liten lokal butik som du går genom på trettio minuter. Icke då. Man kan säga att vad IKEA är för möbler är Cottage Emporium för indiskt hantverk. Stället är enormt. Om indiskt hantverk är din grej så är C E din Ali Baba-grotta. Silver, guld, kläder, möbler, konst, mattor och så vidare finns här i sådana mängder att dina händer får valkar bara av att vistas i närheten av varorna. Här finns allt i indiskt hantverk, och om du kan komma på något som inte finns här så är det antagligen inte ett hantverk, eller indiskt … eller ens speciellt lagligt.

Men även om det är lätt att hitta vad du vill köpa på Cottage Emporium, så är det inte lika lätt att faktiskt köpa det du hittat. ”Kvitton” är ledordet. Jag och Mia anlände till affären och vid entrén var jag tvungen att lämna ifrån min väska, vilken jag fick ett kvitto på. Efter att ha strosat ett tag hamnade jag på askavdelningen (jo, en sådan finns). Jag använde all min goda smak och min erfarenhet av tidigare askköp och valde ut en ypperlig ask. Denna gick jag med till askavdelningens disk. Här betalade jag inte, utan jag fick lämna ifrån mig asken och fick ett kvitto i dess ställe. För att få med mig själva asken blev jag hänvisad till en kassa, som naturligtvis befann sig på ett annat plan. Efter fem minuters sökande fann jag kassan och lämnade mitt askkvitto och betalade. Jag fick ett nytt kvitto, som sa att jag betalat, men fick jag min ask? Nej då, för att få den blev jag hänvisad till varututlämningen, som förvisso låg på samma plan, men inte alls i närheten. När jag till slut hittat denna tredje disk fick jag överlämna mitt kvitto som sa att jag betalat min ask och fick då asken förpackad och lagd i en påse.

Sedan var det dags att gå, så jag gick till väskutlämningen, letade fram kvittot för väskan och fick ut väskan. Gick vidare mot utgången, mötte en vänlig vakt som ville kontrollera att asken och kvittot stämde överens, detta för att få komma ut från affären och … sedan var jag ute … med ask … med väska … men, insåg jag plötsligt med plågsam klarsyn, utan Mia. Och det är det här som jag tycker är en aning märkligt. Jag är inte betrodd att gå in och köpa mig en ask utan all manisk kvittokontroll, medan det jag egentligen skulle behövt ett kvitto på var Mia … eller möjligtvis min hjärna.