16 februari. Grådis. Utanför fönstret är Göteborg lika inbjudande som ett hospice. Det sitter en gråvit mås på den overksamma skorstenen på huset mitt emot vårt. Den tittar mot horisonten och tycks fundera på om den ska lägga sig ner och självdö eller om den ska ge livet en chans till. Det är en föga upplyftande vy och jag vänder bort blicken och låter istället pekfingret leta sig ner i tabellen för Europas temperaturer i dagens GP. Fingret stannar på Barcelona: 14 grader.

Krasst sett är 14 grader inte speciellt varmt. 14 grader är en temperatur som man bara skulle kalla ”ganska skönt … jo, faktiskt” när det är Midsommarafton. Och då endast under inflytandet av alkoholens förvirrande retorik. Annars är 14 grader inte skönt. Men nu lockar Barcelona, 14 grader som ett flyttfågelsträck en ruggig höstdag, och för Mia målar jag upp en bild där vi strosar omkring i Barcelona (”… bara med någon extra tröja, kanske en halsduk och ett par handskar, nästan som vår egentligen …” ) och tar oss en kopp Café con leche på en uteservering. Mia skrattar roat och konstaterar att jag alltid vill iväg.

Jo … det är nog så. Varför? Är jag inte nöjd i hospis-Göteborg? Kan inte även jag vara en gråvit mås som ger livet en chans till på min overksamma skorsten? Visst kan jag det, men resandet … tillför något annat, något mer. Bill Bryson, en favorit bland reseförfattare, formulerar det hela på följande vis:

”I can’t think of anything that excites a greater sense of childlike wonder than to be in a country where you are ignorant of almost everything. Suddenly you are five years old again. You can’t read anything, you have only the most rudimentary sense of how things work, you can’t even reliably cross a street without endangering your life. Your whole existence becomes a series of interesting guesses.” ur Neither here Nor there, s 44.

Livet som en serie intressanta gissningar. Med tanke på att jag i grunden är rätt så bekväm av mig, så är det helt ologiskt att just detta är något som lockar. Men faktum kvarstår. Just för att man numera kan få se allting och få allting förklarat medels några väl valda googlingar, så finns det ännu inget som ersätter känslan av att vara på plats. Av att vara i en ny miljö. Vara där, inte här. Ur den aspekten skulle i och för sig en helg i Töreboda fungera lika bra … men jag tror att jag föredrar Barcelona.

En annan del av reslusten tror jag har att göra med något jag läste i Vad gör jag här, av Bruce Chatwin. Han skriver att människan av naturen har ett behov av rörelse och att ” Resandet ger oss en känsla av kroppsligt och andligt välbefinnande, medan enformigheten i en långvarig bofasthet eller ett regelbundet arbete väver mönster i hjärnan som ger upphov till trötthet och känslor av personlig otillräcklighet.” s 191-192

Jag tror att han har en poäng. Inte så att jag delar hans något tungsinta syn på vardagen, men jag tror att den kroppsliga förflyttningen ger en mental transfusion som gör livet i stort lite roligare. Dessutom helt lagligt och utan några negativa bieffekter. Och allt detta är möjligt under en årstid som stryper omgivningens möjlighet till variation. Bara en sån sak.

Jag tänkte just säga att jag därför delar måsens längtande blick mot horisonten. Men måsen är inte längre kvar på skorstenen. Tydligen valde den inte att självdö trots allt. Kanske har den utnyttjat sin flygförmåga och stuckit till 14 grader i Barcelona … Måsjävel!

 —————

Bill Bryson, Neither here Nor there : Travels in Europe, hos Adlibris.

Bruce Chatwin, Vad gör jag här, på engelska hos Adlibris.