Det är ju det här med kor.

Under de tre år som jag och Andreas vandrat i Pyrenéerna har vi alltid mött kor. Med stora, bulkiga, kroppar och förhållandevis spinkiga ben så ger kossor ger inte ett intryck av att vara borna bergsvarelser. Ändå har kor under många sekel traskat omkring i bergen världen över och arbetat flitigt för att utföra sin del i mjölkchoklad-produktionen, så därför får man väl anta att de har i bergen att göra. Om det är någonting alls som stör med deras närvaro, så är det att det emellanåt känns nästan för pittoreskt; vykortsvyer med toppiga berg, gräsfrodiga sluttningar och käcka små kossor som idisslar i takt med koskällors klang.

Men det är inte helt oproblematiskt. I den bortre änden av mjölkpaketet är kossor ganska mysiga och oförargliga. I verkligheten, nära inpå, med en fuktig, outgrundlig, blick som följer ens minsta steg, så får de något odefinierbart hotfullt över sig. Som om de insett att allt det gräs de precis satt i sig endast var en aptitretare inför huvudrätten, som har just dig på menyn.

Men, för att återgå till Pyrenéerna. I sommar vandrade jag och Andreas upp genom dalen i Ordesa nationalpark, genom ett landskap som taget ur en mer än lovligt klyschig fantasy-roman. Det var även då vi plötsligt insåg att detta även var Kossornas dal. En väl utspridd flock på cirka 200 kossor mötte oss på vandringsleden, tillsammans med en mängd kalvar som skuttade omkring och emellanåt tvärstannade, som av pur förvåning över att ha fått syn på sin första människa. Men mest av allt var det kor och bortanför korna, ännu fler kor.

Men de är fridfulla gräsätare, tänkte jag. En ko är därför inget att bli ängslig för. Därefter gjorde jag misstaget att börja tänka matematiskt. Vi var på kollisionskurs med 200 kreatur, där varje individ väger uppemot 600 kilo. I runda tal blir detta cirka 120 000 kilo kossor som vi således skulle agera vågbrytare till. Och en tjur. Som skred fram med en medvetenhet som talade om att det ton muskler han bar på, enkelt kunde användas för att göra en blöt fläck av allt tänkbart motstånd. Och det tänkbara motståndet? Ja, det var ju vi det.

Det är i det här läget som den idiotiska tanken infinner sig: ”skönt att jag har min swiss army kniv”. Vilken nytta den nu skulle kunna ha, mer än som en ad hoc skinkpinne i min väl sargade ändalykt, när tjuren till slut tröttnat på att lemlästa mig.

Men det är min hjärna som tänker allt detta, för paradoxalt nog är kroppen aldrig rädd, utan finner ett nöje i att agera vågbrytare åt en flock kor, som ointresserat tar ett steg åt sidan då jag och Andreas fortsätter uppåt genom dalen. Inte ens tjuren bevärdigar oss med en blick, utan skrider långsamt vidare västerut.

Känslan av att inte längre vara en betraktare, av allt det jag trott mig betrakta, infinner sig. Vi delar dal, vi och kossorna, och det är en angenäm känsla. När vi väl passerat och kommit upp en bit på sluttningen vid Circo de Soaso, i dalens ände, tittar vi bakåt och ser korna utspridda i dalgången, helt uppenbart en självklar del av landskapet. Det är även nu jag inser att den dumt, fuktiga blicken korna gett oss tidigare, inte var så mordisk som jag först trott. De betraktade bara, lite förvånat, två individer som med sina något bulkiga kroppar inte gav ett intryck av att vara borna bergsvarelser. Här är det tydligen vi som är exotiska.