Vilken resa gör mig nöjdast? Enkelt: Den som tar mig iväg. Det är inte det att jag vantrivs hemma, tvärtom, mitt hem är min ljuva borg och något för den händige etc. Men glädjen i att finna allt det som inte är bekant ligger ständigt och lockar som grön fe i kafédimmorna. En del gånger räcker det med att ta en annan, okänd, väg till jobbet. Andra gånger måste jag till (för mig) otrampad utländsk mark.

En sak som är komplicerat med otrampad mark är att den kan vara svår att trampa och samtidigt behålla värdighet och stil. I Alanya, Turkiet, 2009 var sanden åt det mörkare hållet och solen var en helvetisk grill i skyn. Och som alltid måste man göra ett taktiskt val: nära havet eller nära baren? Naturligtvis lägger man sig alltid nära havet, vilket är ett enormt misstag om man ska behålla sin värdighet, för du kommer alltid till en punkt då svetten rinner och havet bara kan svalka utsidan. Du vill ha något kallt att dricka.

Du börjar gå mot baren och känner omedelbart hur det är som att gå på en stekhäll, men du tänker att det inte är någon fara, för baren är bara fyrtio meter bort, och du går vidare, i dina coola solglasögon och med svala sofistikerade steg. Sedan följer i snabb takt ett fullständigt stil-förfall, då du börjar zick-zacka mellan de få skuggplättar som olika solstolar ger; då du börjar öka på stegfrekvensen, så att du snart ser ut som du medverkade i en stumfilm från 1923; då du tänker att ”om jag borrar ner fötterna i sanden för varje steg så kommer det att vara svalt” men inser direkt att allt som händer är att du nu bränner anklarna istället och dessutom inte ser klok ut då det nu ser ut som om du försökte dig på lite misslyckad Charleston; då du börjar ta överdrivet långa steg och får hatiska blickar på dig då du dränker dina solgrannar i sand; då du ger upp helt och hållet och rusar trippande med höga knäuppdragningar och grimaserande utstöter ”oohh, aahh, iihh, uuhh, fy fan i helvetes skit, uuhh …” vilket inte är vad man önskar bli citerad med.

Det enda som är värre än denna skammens promenad, är att du inser att du måste gå samma väg tillbaka och denna gång med två ölglas i händerna. Lösningen heter: Hotellpool.

Någon lär ha sagt att man kan använda flip-flops … men det är för mesar. Dessutom, med ben täcka av sollotion och svett, så ser benen raskt ut som panerade fiskpinnar tack vare flip-flopsen inbyggda funktion att sprätta kilovis med sand omkring sig för varje steg man tar. Och är det något som förstör ens värdighet och stil, så är det fiskpinneben.

Mer att göra i Alanya (DN).