Edinburgh.

Huvudstad i Skottland. Whisky, säckpipor och kiltar och … tweed och … det var väl ungefär vad jag visste om staden. Men jag lärde mig efter hand. Redan på flygplatsen fick vi oss en lektion i hur man uttalar stadens namn utan att låta som en irriterande Engelsman eller puckad svensk. Det måste låta skotskt. Äddinbörrö heter staden, ingenting annat. Med så lite läpprörelser som möjligt.

Så till Äddinbörrö kom vi i början av maj. Men det var inte vårlikt, det var november i luften; kallt, rått och småblåsigt. På det hela taget uppfyllde vädret den fantasibild jag gjort mig om Skottland, så jag var egentligen rätt så nöjd. Hur som helst, man åker inte till Skottland för sol och värme. Varm blir man dessutom på puben och det var där vi befann oss första kvällen. På The Queens Arms.

Alla försök till att föra någon typ av normal pubkonversation förstördes effektivt under den första timman av en kvinna vid grannbordet, som var femte sekund brast ut i något som troligtvis var världens mest penetrerande och irriterande skratt. Mistlur korsad med epileptisk mås är nog en rättvis beskrivning. Kul att hon hade kul, men tinnitus hotade oss efter en stund.

Så vi satt där och hukade mellan skrattsalvorna tills kvinnan med sällskap gick, andra tog plats vid det bordet och vi såg fram emot en öl till och möjligheten att höra varandra. Istället fick vi prata med en berusad skotska som vingligt slog sig ner vid vårt bord och lyckades snabbt förväxla Sverige med Österrrike, vilket troligtvis berodde på att hon först förväxlat Österrike med Schweiz. Det var någonting med bobsleigh-åkning hon ville kommentera. Det är lite oklart vad, men hon var i alla fall lycklig över att få träffa på ett par österrikare … även om hon förstod att vi egentligen var schweizare. Hon var som sagt rätt så berusad.

Edinburgh har många pubar och vi besökte en del av dem. Granne med vårt hotell låg The Conan Doyle, döpt efter en av stadens stora söner, författaren Sir Arthur Conan Doyle, som började som läkare men blev världskändis för tid och evighet tack vare hans detektiv Sherlock Holmes. Doyle hade fötts i närheten och det var väl det enda som puben hade med författaren att göra. Det fanns en monter med diverse attiraljer som skulle påminna om Doyle; kanske inget som egentligen tillhört Doyle i verkligheten, men det finns få saker som värmer en kulen maj som ale och äkta fejk.