Göteborgsvarvet 11-15 kilometer

Km 11
Från Lindholmen ska vi nu via Lundbystrand och Frihamnen tillbaka över älven. När vi gör det så är vi också tillbaka på fastlandet, för det bör nämnas att Hisingen du springer på är en ö. Hisingsbor brukar framhålla detta och emellanåt bestämt hävda att de bor i skärgården (just på grund av att de bor på en ö). Men eftersom det är en stor ö, Sveriges fjärde största, så är det ganska lite av ö-känsla på den. Så skärgård? Nja … Lite på grund av att Hisingen härbärgerat alla varv, oljeraffinaderier och sedan 1927 Volvo-fabriken, så är bilden av Hisingen hos vissa personer lite färgad av industristämpeln … inte så tjusig som den fina innerstan.

Den blå, hypnotiska, linjen … här på Lundbystrand

Man glömmer då bort att Hisingen hängt med länge i historien. År 1020 ska Olof Skötkonung och norske kung Olav Haraldsson spelat tärning om Hisingen. Och 1253 var Lindholmen värd åt de svenska och norska kungarnas midsommar-baluns, vilken uppenbarligen var så lyckad att man bestämde bli såta vänner för ett tag. Och som redan nämnts så valde Karl IX att förlägga det första Göteborg på Hisingen.  Så om inte danskarna bränt gamla Göteborg 1611, så hade Hisingen varit fina innerstan. Hur som helst så hade Göteborg inte kunnat blomstra utan all den varvs- och bil-industri som blomstrat på Hisingen. Blomstrar gör för övrigt en hel del av Hisingen och kallades åtminstone  under 1800-talet för Göteborgs trädgård. Så minns att Norra Älvstranden som du följer via den blå linjen bara är ett fragment av hela ön.

Km 12
Vid Lindholmsallén, bakom hotell Radison Blu, ska man bygga ett högt, högt hus, vars utseende bestämdes via en arkitekttävling i juli 2014.
Hotell, vatten och konst i vatten.

Där Majorna fortfarande vårdar vad det varit, så finns det på Norra Älvstranden inte så mycket kvar av historien att vårda. Varvsindustrin är borta och kommer inte att komma tillbaka, åtminstone inte till den här platsen. Så det är därför helt logiskt att man här omfamnar nybyggandet; av bostäder, av kontorshus, av hotell. Som det definitiva utropstecknet på denna bygg-fiesta kommer Karlavagnstornet att bli – ett höghus på 245 meter, 73 våningar, med utsikt för alla på 73:e våningen. För att blidka dem som anser att Majorna står för höjden av arkitekturkonst så föreslår jag att man bygger första våningen i tegel och resterande 72 våningar i trä. Världens högsta landshövdingehus, något som garanterat Göteborg kommer att bli ensam om.

Här i Lundbyområdet kan man faktiskt ännu finna lite marin verksam, men frågan är hur länge. Andra typer av företag tar över allt mer, som Ericsson, Sveriges Television och Lindholmen Science Park.
Allting växer här och det är idag ett helt annat landskap än för bara 25 år sedan. Mellan Lundbystrand och Frihamnen ligger dock marken ännu i sin industriella slummer …

Km 13
Frihamnen är snart det enda som återstår på Norra Älvstranden att bygga om. Planerna finns redan. Så om du vill få, åtminstone en vag, uppfattning om hur sträckan du just sprungit från Älvsborgsbron sett ut, så titta ut åt höger när du närmar dig Götaälvbron.

Ser du denna skylt har du kommit 13 kilometer.

Frihamnen är bara drygt 90 år gammal och sågs som hela Göteborgs framtid då den invigdes 1922 – och jadå, det var kungligheter här och invigde, och tusentals människor och sol och varmt och alla var glada. Men framtid har en tendens att snart bli historia. Frihamnen har spelat ut sin roll och kommer snart att införlivas i den förändring som hela Norra Älvstranden genomgått. Men bara för att du ska få en liten hum och hur stor roll denna lilla plats betytt för hela Sverige, så betänk då detta: Om du ätit en banan innan år 2000 så har du ätit en banan som ankommit till Sverige just här, via bananpiren. De bananer du äter idag har också kommit via Göteborg, men via Skandiahamnen en bit längre ut på Hisingen.

Bananpiren har övergivit bananerna för STCC-racing och en och annan fest av det slag som får medelålders människor att känna sig mycket, mycket gamla.

Km 14
Uppför nästa bro, Göta Älvbron, som sjunger på sista versen, men den håller säkert några dagar till. En ny bro håller på att byggas, vilket du kan iaktta på brons vänstra sida (om du inte backar runt Göteborgsvarvet). En arkitekttävling hölls för att utse det snyggaste och sinnrikaste bidrag. Fel bidrag vann naturligtvis, i alla fall enligt GP:s arkitekturjournalist … som i och för sig hade helgarderat sig med att redan innan tävlingen avgjorts tycka att alla bidrag var fel bidrag. Konsten att tycka rätt, står som bekant helt i proportion till det ansvar man måste ta för sitt tyckande.

Till höger om bron ser ni Skanska-skrapan, ritad av Ralph Erskine. Den vitsige Göteborgaren kallar naturligtvis byggnaden för läppstiftet.

Att slå bro över älven är i sig en intressant historia. Hisingen och Göteborgs innerstad har alltid haft ett Romeo och Julia-förhållande. Ö och fastland är två familjer i ständig fejd, med älven som delande faktor. Trots detta har de tu alltid önskat förbindas. 1849 invigdes exempelvis ”en hypermodern färja” som ”vevades med handkraft”, enligt Fredbergs Det gamla Göteborg, som därmed lyckas med konststycket att få in orden hypermodern och handkraft i samma mening utan att rodna. Men det var först 1874 som man lyckades förbinda Hisingen med fastlandet mer permanent, genom den första Hisingsbron. Hisingsbron var uppenbarligen en sådan kärleksmäklande uppfinning att man i besjöng den i Stora Teaterns nyårsrevy 1874:

Ja, vi äro som skapade just för varann
Göta Älv länge skiljt oss, men hon
får ge vika, mot strömmen hon streta ej kan
hennes motstånd gått över med bron

Barken Viking och Göteborgsoperan. Operan är byggd för att liiite likna ett skepp. Viking liknar ett skepp.

Hisingsbrons brofäste var ungefär där Göteborgsoperan nu ligger. Göteborgsoperan byggdes för övrigt för att ersätta Stora Teatern och ni ser den ett par hundra meter höger om Götaälvbron. Denna bron invigdes 1939 och firar därmed 80 år i år … så spring varligt, för bro måste hålla i minst 6 år till, då den nya bron ska vara färdigställd. Denna blir alltså tredje bron på ungefär samma plats. Varför ändra ett vinnande koncept.

Km 15
När vi nu åter är på på fastlandet så kommer vi till den sumpmark som Gustav II Adolf menade var en utmärkt plats att bygga en dansk-säker stad på. ”Här ska staden ligga”, menar traditionen att han sa, medan han pekade på rätta platsen, och detta gestaltas i statyns pose. Mer troligt är väl att han säger: ”Är det säkert att stå här?” För en intressant aspekt av det hela är att statyn är en kopia. Den första statyn gjöts i München men gick till botten i ett skeppsbrott, nära Helgoland, på väg till Göteborg. Helgoländerna generade sig inte och krävde en sådan stor summa för att bärga statyn att Göteborg istället beställde en ny Gustav Adolf från München. Helgoländerna fick stå där med lång näsa och sålde till slut den bärgade statyn för en spottstyver till Bremen där han hamnade på ett torg. Så om Gustav Adolf verkligen sa ”Här ska staden ligga” så kan vi konstatera att Göteborg ska ligga i Bremen. Ödet fortsatte vara onådigt mot Gustaf II Adolf-staty nr 1, för Herman Göring norpade statyn 1942 och smälte ner GIIA.

Gustav II Adolf genomgick en föryngringskur 2014 för att hålla ett par sekel till.

En bild lånad från wikipedia (tack, tack) för att visa hur G2A ser ut.

Östra Hamngatan, som tagit oss fram till Gustav Adolfs torg var från början en hamnkanal, som lades igen i början av 1800-talet. Emellanåt lyfts idén om att återställa gatan till en kanal igen upp, vilket jag uppmuntrar, för då skulle kungen kunna inviga den inför tusentals människor i sol och värme och alla ska vara glada.

Innan vi lämnar området som ligger innanför vallgraven, den ursprungliga delen av det som är det sista Göteborg, så passerar vi Kungsportsplatsen. Området är helt enkelt platsen för en av de tre stadsportarna som fanns.

Kungsportsplatsen har lyktstolpar som verkligen vill statuera ett exempel.

Här står ytterligare en staty, denna gång rest till minne över Karl IX, det första Göteborg grundare. Officiellt heter statyn det ganska tråkiga Karl IX:s Ryttarstaty, men ingen säger detta. Alla kallar den för Kopparmärra, trots att statyn inte är av koppar, utan brons, och att hästen inte är en märr utan en hingst. Men vi lever i 2000-talet och ska väl inte hänga upp oss på könsroller. Kopparmärra är för övrigt en av Göteborgs stora mötespunkter. ”Var ska vi ses?” ”Vid Kopparmärra.”