Göteborgsvarvet 16-21 kilometer

Km 16
Efter att ha sprungit över Kungsportsbron så har du också sprungit 16 kilometer, en sträcka som börjar kännas i kroppen, speciellt med tanke på att du nu börjar springa på Kungsportsavenyn som lutar uppåt i 840 meter. Det är kort sagt dags att öka tempot och se oberörd ut. För längs med Avenyn finns alltid mängder med åskådare som hejar på dig, lyckliga över att slippa springa själva. Men så har Avenyn varit populär sedan den färdigställdes under 1860-talet.

Kungsportsavenyn, Avenyn … Aaavenyyyn!

Under lång tid var området söder om Kungsportsplatsen i stort sett rena landet; för 90 år sedan fanns fortfarande kohagar runt Götaplatsen. Man ville ha en bättre väg ur staden än vad den södra vägen kunde erbjuda, för som Fredberg i Det gamla Göteborg berättar så var ”hallandsbönderna och mölndalsdrängarna inte mors bästa barn, när de kommo i tagen.” Något måste göras! Varför inte fixa en aveny, tänkte stadsfullmäktige, och drog igång arbetet med att civilisera bondvischan några hundra meter från Vallgraven.

Idag har nästan fler människor hört talas om Avenyn än om Göteborg, så mycket egen identitet har denna gata fått. När det inte är Göteborgsvarv, då det är fullt av åskådare på Avenyn, så är Avenyn dagtid full av människor som strosar och kvällstid full av människor som är … äh … salongsberusade. Kaféer och restauranger står vägg i vägg och under sommaren finns här fler uteserveringar än i hela Storstockholm … känns det som. 

Stora teatern, inte så stor längre, men likväl teater

Men vi börjar med att passera Stora Teatern, som är en väl bevarad musikteater från slutet av 1800-talet. Trots att operan flyttat till den nya Göteborgsoperan vid Lilla Bommen så lever Stora Teatern vidare, dock ett något mindre hektiskt liv. Mitt emot Storan finns Bältesspännarparken och Trädgårdsföreningen; med palmhus, rosenkafé och andra parkiga företeelser.

Km 17
Allra längst upp på Avenyn finns Götaplatsen, som i år firar 105 år som namn. Här finns konstmuseet, stadsteatern, konserthuset och ett helt nyrenoverat och tillbyggt stadsbibliotek.

Göteborgs konstmuseum, färdig till 300-årsjubileumet

Här finns också ännu en av Göteborgs profiler, Milles staty Poseidon med brunnskar. Enligt Göteborgs turistförening så är anekdoten om Milles hämnd obligatorisk i allt som har med Poseidon att göra. Så okej då. När Poseidon skulle färdigställas ansåg Göteborgs borgarkvinnor att Poseidons kön var för stort för vad som var moraliskt acceptabelt och tvingade Milles att göra lemmen mindre. Milles hämnd lär ha varit att placera fisken i Poseidons hand på så sätt att den ser ut som en stor penis om man tittar på den från konserthusets trappa (och blundar med ena ögat och har snuskig fantasin). Så nu vet ni det.

Det ser kallt ut för Poseidon. Inte undra på …

Ännu en sak som är typiskt göteborgsk och som man frossar i här runt Götaplatsen är gult tegel. Varför gult, kan man fråga sig? Teglet är inte ens från Göteborg utan importerat från Skåne. Det finns således ingen lokalpatriotisk anledning till att välja gult tegel. Så anledningen till att man väljer gult tegel i Göteborg är att man valt gult tegel tidigare, vilket kommer sig av att man tidigare använt gult tegel … som ni ser så är det hela ett mysterium, men nu vågar ingen välja ett tegel på en offentlig byggnad som inte är gult, för då kommer göteborgarna att rasa i pressen. Det tillbyggda stadsbiblioteket? Jodå, gult tegel.

Gult tegel är grejen, men vilken grej?

Km 18
När vi rundat Poseidon och svalkat oss med vattenfyllda tvättsvampar vänder vi åter och springer nu, tack och lov, nerför Avenyn till Valand, där vi hakar på Vasagatan. Vasagatan sträcker sig 900 meter från Avenyn till Haga, genom hela Vasastan … och det sluttar något uppför igen, tyvärr. Vasastan är fin. De som först flyttade hit var välbärgade borgare – av den typ som var rädd för hallandsbönderna – och byggnaderna är därefter. Husen är dessutom välbevarade och hela Vasagatan är också en fin allé. 

En av de mer trafikerade cykel-lederna i Gbg … fast dock inte på bilden

En av de mer udda husen är det så kallade Tomtehuset, på Vasagatan 11.  Sven Adolf Hedlund, riksdagsman och huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, lät sin brorson, arkitekten Hans Hedlund, rita hus åt honom. Ett av dessa är Tomtehuset, som är en något mindre, kubliknande, byggnad med frescomålningar med ett gäng tomtar. Tomtarna föreställer Hedlundklanens medlemmar under utövandet av olika yrken. Varför detta vet nog bara Hedlund själv.

Hedlunds Tomtehus … så många tolkningar, så lite tid.

Men bortsett från Hedlunds något kufiska smak vid val av husdekorationer, så var han en drivande kraft bakom mycket gott i Göteborg: museer, konstförening, högskola. Högskolan, sedemera universitet, springer man för övrigt förbi på Vasagatan.

De flesta hus i Vasastan är dock utan tomtar

För den deckarfrälste så kom ihåg att titta snett upp åt höger då du passerar Vasaplatsen, för där bor Åke Edwardssons hjälte Erik Winter. Och ungefär här står 18-kilometersskylten.

Km 19
Haga tar vid där vi lämnar Vasagatan. Man ser inte så mycket av Haga härifrån, men snett åt höger skymtar man infarten till Haga och ett av Hagas typiska hus. På 70-talet var Haga i så uselt skick att man övervägde att riva rasket, men man valde istället att renovera allt. Nu är Haga så pitoreskt som något bara kan bli. För er som minns TV-serien Albert och Herbert, med Sten-Åke Cederhök och Thomas von Brömssen, så utspelades den här. I Haga kan du även köpa, och försöka äta upp, den berömda/beryktade Hagabullen: en kanelbulle, stor som en traditionell tårta.

Infarten till Haga, med butiker för allt från hattar till böcker.

Strax passerar vi Skansen Kronan. Det är ett av Göteborgs äldre byggnadsminnen: en åttakantig försvarsanläggning byggd bara drygt 60 år efter Göteborgs grundande och ritad av Erik Dahlberg. Så vitt man vet så användes Kronan aldrig i strid. Antagligen verkade de åtta väggarna avskräckande för dansken. Men en av de stora fördelarna med Skansen Kronan idag, är att man därifrån kan se stora delar av Göteborg. En gammal legend säger att Karl XII red uppför sluttningen, vilket är en bedrift som är så uppseendeväckande att till och med Fredberg i Det gamla Göteborg tvivlar på den. Och det är väl i stort sett det enda han tvivlar på i sitt verk om det gamla Göteborg.

Skansen Kronan.

Övre Husargatan sluttar förresten något uppför, om nu någon förväntat sig något annat. Vi har ju varit nere på havsnivå så det är klart att resten av loppet mestadels går uppför.

Km 20
När vi närmar oss 2 mil-strecket så har vi nått Linnéplatsen. Carl von Linné var ju inte göteborgare, men besökte Göteborg 1746 på sin Västgötaresa. När han på kvällen den nionde juli noterade hur han upplevt ankomsten gav han ett sansat och objektivt omdöme: ”Göteborg var den täckaste stad ibland alla i riket”. Som sagt, smak hade han Linné. Det är kanske därför inte underligt att han fått både en plats och en gata uppkallad efter sig i Göteborg. Linnéplatsen är förlagd i kanten av Slottsskogen och i närheten av botaniska trädgården, så det känns ganska rimligt att Linné hör hemma här. Tyvärr springer vi i utkanten av Linnéplatsen och ser mest refuger och bilar, men grönskan finns där bakom … jag lovar.

Några få meter innan vi springer upp på gångbron över Dag Hammarskjöldsleden, så passerar vi en ganska oansenlig gräsplätt. Den ser mest ut som en hundrastgård – och fungerar, ärligt talat, som just det ganska ofta – men om du är fotbollsintresserad så kanske det kan intressera att detta är Karlsrofältet där IFK Göteborg spelade sin allra första match för ganska exakt 100 år sedan, 1904.

Fotbollshistoria, för en gång skull diskret.

Sedan över vår sista bro för loppet, över leden, in i Slottskogen igen. Om ni minns starten så var en av fördelarna med Margretebergsgatan att det sluttade nerför, så att starten blev lätt. Nåväl, nu är vi åter och då sluttar det naturligtvis uppför, ända fram till de sista 200 metrarna, så vänta till dess med spurten.

Km 21,0975
Målgången är på Slottsskogsvallen, en nu 90 år gammal anläggning i 20-talklassicism. Här har Gunder Hägg slagit världsrekord och här har många Göteborgs friidrottsstjärnor tränat och tävlat. Så du är i gott sällskap.

I höjd med denna läktare kan du sluta springa

Vad mer behöver man egentligen säga om detta? Jo, att Slottskogsvallen invigdes 1923 … och javisst, ni gissar rätt, i närvaro av kungligheter, tusentals människor och det var sol och varmt och alla var glada.

 

Återpublicerat inlägg från 2014