Kategoriarkiv: Stad

Stad

Stadens förbannelse – Singapore 2007

Lämna en kommentar

Alla städer är förbannade på något sätt. Oftast rör det sig inte om en större förbannelse i Stephen King-klass; som att staden är byggd på en gammal indiansk begravningsplats, vilket får bussarna i kollektivtrafiken att plötsligt köra ner i älven och dränka passagerarna varje torsdag klockan 3. (Jag avskyr när det händer.) Mestadels är förbannelsen betydligt mera beskedlig. Singapores förbannelse består bland annat av gin, ananasjuice och ett stänk Angostura Bitter, vilket är några av ingredienserna i en Singapore Sling.

Det brukar nämligen gå till så här: Du träffar en bekant som du inte sett på ett tag. Dina kinder är solbrända, din själ är till bredden uppfylld av saker att berätta och jet-laggen gör att du kommer att kunna sitta och underhålla din bekant med underbara anekdoter från Singapore fram till 05:30 nästa morgon, då du ofelbart kommer att falla huvudstupa i sömn över bardisken. Du börjar i alla fall med att berätta att du varit i Singapore och får ett nyfiket svar.
”Åh, kul. Drack du en Singapore Sling på Raffles då?”
Det är dit intresset sträcker sig. Allt annat i staden är fullkomligt ointressant, så länge som din bekante får reda på om du hinkat sötsliskig drink på ett gammalt hotell.

Och det är detta som är Singapores förbannelse, att inte få vara mer än en drink.

Men Singapore är faktiskt mer än så, även om jag länge hade svårt att sätta fingret på vad det var som gjorde Singapore speciell. Sedan insåg jag var det var. Singapore är som en kostym som är sydd av en oerhört skicklig skräddare som har hört talas om kostymer men aldrig själv sett en. Alltså, det är som en vanlig västerländsk storstad, fast motsatsen. Och det är väldigt asiatiskt, fast europeiskt. Och det är en storstad, fast liten, och väldigt utpräglad, fast mångfacetterad. Kopierad autenticitet, är ord som ligger nära till hands. Är det obegripligt?

”Nej, nej … men drack du en Singapore Sling på Raffles då?”

Ta bara detta med att Singapore är en stad i skala 1:2. Min guidebok kallade staden ”kompakt” men jag tycker att det ordet är lite missvisande. Staden är i skala 1:2, inget annat. Från håll har Singapore en traditionell skyline med skyskrapor som kan matcha Manhattans utan att anstränga sig. Men när man väl står vid skyskraporna märker man att de inte är så skyskrapande som de nyss verkat. De är mer sky-vinkare eller sky-wannabes. Man kan säga att Singapores skyskrapor förhåller sig till Manhattans, på samma sätt som Jan Guillou förhåller sig till litteratur.

Hur som helst. När du står intill skyskraporna konstaterar du enkelt att de antingen inte är så höga som du tidigare trodde, eller att du själv har växt till din dubbla längd de senaste minuterna. När man jämför de höga med de låga husen märker man de förrädiska proportionerna.

Proportionerna luras även när det gäller ytan. Du tittar på kartan och beräknar att det ska ta 10 minuter att gå ett visst antal kvarter, och så tar det 5. Man kan säga att staden är byggd för att vara en storstad, men att man gjort den mer praktisk och bekväm. Det finns en tunnelbana, för det ska stora städer ha, men frågan är om den inte mest är till för sakens skull, för det går snabbare att gå dit du ska.

”Ja, ja, ja, men drack du en Singapore Sling på Raffles?”
Ja! Jag erkänner, det gjorde jag, och dyr var den.

 

—————————–

 

GP, AB, SvD,

Reselitteratur, Stad

En dag i Göteborg, anno 1869/2012

Lämna en kommentar

Det är söndag och jag beger mig ut i Göteborg, beväpnad med Octavia Carléns reseguide Göteborg, Beskrifning öfver staden och dess omgifningar. Ny handbok för resande utgiven 1869. Längst bak finns råd för vad man kan göra om man har en dag i Göteborg. Eller som Octavia utrycker det: ”För de resande i Göteborg som ej äga mer än en dag att bese stadens märkvärdigheter.” Märkvärdigheter? Oja! Led mig Octavia!

Genast på morgonen göres en promenad i staden.

Man kan fråga sig varför Octavia, med ett tonfall som en gammeldags skolfröken, understryker att man ska promenera i staden. Och dessutom genast? Men om man tittar på vad Göteborgs turistinformation  påstår idag, att nio av tio av de ”populäraste höst- och vinterattraktionerna” är att gå på museum, så förstår jag Octavias uppfordrande utrop. Jag är helt för museum, det är inte det, men jag tycker att Octavia har en poäng i att man faktiskt först kan titta på staden. Så det är det jag gör.

Eftersom jag redan känner till Göteborg så passar jag på att titta lite mer på smådetaljerna, som alltid finns där mitt framför ögonen, men som man aldrig ser för att uppmärksamheten är riktad mot annat (ner i mobilen, upp i det blå, på ett par förbipasserande ben, på en spårvagn som just gör sitt bästa för att lemlästa dig) . Det är lätt att inse att man hade bättre koll på detaljer förr i tiden; staket blev snyggare, betong satt innanför en snyggare exteriör och flaggstänger kunde få en förgylld sjöhäst, som denna dag till ära blev sisådär symboliskt mystisk tack vare en ögonbindel.

 Derefter beses Göteborgs museum

Även Octavia tycker att man ska in på ett museum, Göteborgs museum i det här fallet. Hon lyfter fram museets upphetsande samling av exempelvis ”en kanot af en urholkad ekstock”, ett vinglas som … kanske inte tilhört Karl XII, men som i alla fall har hans namnchiffer på sig, samt ett ”Egenhändigt bref från prinsen af Augustenburg”. Vad brevet innehåller är lite oklart, men eftersom det fascinerande tycks vara att han skrivit det för egen maskin, så antar jag att det står: ”Sänd mig en ny sekreterare för böfvelen!” Nåja, jag ville ju inte in på museum idag, så jag avviker från Octavias resplan och promenerar vidare till Brunnsparken för vidare färd.

På middag tager man en vagn och reser ut åt den vackra Danska vägen.

Det jag verkligen undrar är: Varför säger turistbyrån inget om detta?! Här lockar man alla turister till ett otal museer (eller till Liseberg) men döljer att Danska vägen är ”en särdeles vacker promenad” där ”bördiga jordar och skuggrika dalar ständigt omvexla”. Så jag hoppade på femmans spårvagn i Brunnsparken och hoppade av drygt tio minuter senare vid Bäckeliden. Två minuter senare var jag på Danska vägen. Man kan väl säga att jag hade tur som påbörjade min upptäckt av Danska Vägen på det avsnitt som fortfarande var något att se, vid Överåsparken (eller Engelska parken som den också kallas).

Här finns lite av det vackra som Octavia skriver om, men sedan går jag vidare i rikting mot Redbergsplatsen. Det är möjligt denna väg var en dold pärla för hundra år sedan, men nu är pärlan svald och mald av onda stadsplanerare, utskiten och lämnad att förmultna.

Enstaka hus är fortfarande de fina trähus som Octavia skrev om. En mängd andra är ritade av arkitekter på gränsen till självmord. Väl på Redbergsplatsen flydde jag från denna stadsdels-depression, upp på ettan och åkte tillbaka in till stan, medan jag förlät turistbyrån att de mörkat att Danska Vägen finns. Bra gjort, säger jag nu.

middag på Lorentsberg, då man tillika får se dess vackra park med Wadmans byst

Det som slår en när man dyker upp i Lorensbergsparken och tittar på Johan Anders Wadmans byst – gjord av Johan Petter Molin – är hur otroligt lik Karl Gerhard han var. Sedan slår det en att det faktiskt är Karl Gerhard som bysten föreställer. (Förresten, varför hör man aldrig en sådan schlagertext? Om ”Dina bröst är som svalor som häckar” är OK så borde ju ”Din byst är som Karl Gerhards i Lorensbergsparken” funka minst lika bra som poesi eller raggningsreplik.)

Inget ont om KG, men det var Wadman, Göteborgs Bellman, som jag ville kika på. Han som skrev visdomsorden:

Jag vill ha rus, ett glädjerus hvar dag,
Jag vill hvar natt med sköna qvinnor skämta!
Kung Salomo predikade som jag
Att sällheten af vin och kärlek hemta.

Efter någon minuts undersökning visar det sig att Wadman flyttat några gånger genom åren, men att han till slut – egentligen – är tillbaka i Lorensbergsparken och vanligtvis står vid stadsbibliotekets norra vägg. Vilken för tillfället ser ur så här:

Så jag blev utan Wadman. Men om det är en skulptur av Molin man vill se kan man ta sig ner till Bältesspännarparken där hans skulptur Bältesspännarna står. Någon mat att äta fanns inte heller så jag promenerade vidare, åter ner mot vallgraven.

Under promenaden har man skansarna Kronan och Lejonet
för ögonen nästan hvart man vänder sig.

Svar: Nej. Ledsen Octavia men det har man inte längre. Husen är för höga nu för tiden och det enda man kan göra för att få se skansarna är att ta sig högt upp någonstans, allra helst upp på en av skansarna. Där syns de jättebra. Kronan är jag på nästan varje dag och därifrån ser man inte bara skansen Kronan utan även större delen av Göteborg.

Strax på eftermiddagen beser man Trädgårdsföreningens fält.

Till skillnad från Danska vägen, som är mitt i en arkitektonisk golgatavandring, så är Trädgårdsföreningen fortfarande ett grönt vilorum mitt i stan. Rosenkaféet rekommenderas, samt att leta sig vilse bland alla planteringar eller att sitta och titta på pensionärer som på ostadiga ben tar sig an grovgrusiga gångar med ett dödsförakt som är smått rörande. Nu efter sommaren är det dessutom  gratis inträde, vilket i sig är ett mindre mirakel när det mesta i världen kostar pengar.


Derefter beger man sig till Skeppsbron, stiger der i någon af de små ångbåtar,
som ett par gånger i timman ila deremellan och Klippan. 

Jag har för mig att det brukar ligga en ångbåt vid Skeppsbron, men den är inte till för daglig transport … och inte ilar den heller. Så jag hoppar istället på en nyare båt, Älvsnabben, vid Lilla Bommen. Det är faktiskt ett ganska billigt nöje att åka lite på Göta Älv och därtill få se Göteborgs förstäder, som Octavia skriver om, det vill säga Masthugget och Majorna. Om förstaden Masthugget skriver Octavia att där ”gå tvenne större gator, Breda och Smala vägen”. Och som alla vet, den väg som är bred leder till fördärvet, vilket gör att man direkt kan sluta sig till att den Breda vägen måste vara dagens Andra Långgatan, vilken under överskådlig tid jobbat hårt på sin fördärvfulla image.

Efter en heldag i Göteborg så vill man sova, och Octavia rekommenderar Hôtel Carl XV. Och hittar man inte det hotellet så … får man hitta något annat. Själv tog jag spårvagnen hem, till en kopp kaffe.

—————

 

Reselitteratur, Stad

Besök Göteborg anno 1869

1 kommentar

Nu när hösten marscherar fram och tillbaka som ett träsktroll över ditt liv och du önskar dig bort, men du vet inte vart och du vet inte om du har råd, så ta dig en weekend i din egen stad. För att göra det lite mer intressant så res dit a la 1869. När det gäller Göteborg så kan man få en utmärkt hjälp till detta tack vare Octavia Carléns lilla reseguide Göteborg, Beskrifning öfver staden och dess omgifningar. Ny handbok för resande utgiven 1869.

I ljuset från 1800-talet blir Göteborg lite mer exotisk än nu. ”Den resande, som från söder inträder i Göteborg, skall ovillkorligt känna sig slagen af förvåning och öfverraskning af dessa väldiga byggnader, dessa snörräta, breda gator med deras eleganta butiker, dessa venetianska broar i bakgrunden, påminnande vid första påseendet om kontinentens ’fashioabla’ städer.” Märk väl att om du kommer norrifrån så upplever du troligen motsatsen till detta: trassliga och smala gränder, lumpbodar och lortiga vadställen, orten som gud glömde. Kort sagt: Partille. Så se till att ta dig en omväg så att du anländer till Göteborg från rätt håll.

Om den resande är orolig för sitt väl och ve, ger Octavia Carlén upplysningar om sjukhus för både fattigt och fint folk, samt för de obotligt sjuka. Kom till Göteborg och sedan dö var tydligen bokstavligen för vissa. Brandförsvar fanns också och larmade gjorde man i centrum medels ”elektrisk telegrafledning mellan Christinae kyrkas torn och stationen i Stadshuset” Fint så, om man inte bor i Majorna då man kan slå larm ”medelst trumning å gatorna”. Det kan ju sägas att det trummades flitigt å gatorna i Majorna på 1800-talet; från 1850 till 1862 var Majorna mer eller mindre en pyrande askhög. Maj-brasa hade tydligen en helt annan innebörd då.

Karl X Gustaf var för övrigt en av dessa sjuklingar som tog sin tillflykt till Göteborg för att dö. Det var kanske inte det som stod i hans resplan, men det var så det blev. Det råder däremot lite delade meningar om var kungen befann sig då han dog.  Vissa menar att han ”afled på en stenbänk … andra författare påstå att han dog i en länsstol … ännu andra säga att han dog stilla i sin säng” Någon menar också att han dog i armarna på riksmarskalken Gabriel Oxenstierna och greve Nils Brahe, en fatal ménage à trois i ett februarikallt Göteborg. Det hela är uppenbarligen ett mysterium, och än i dag kan man leka den mycket nöjsamma leken ”Var dog kungen?” Min egen teori är vid Korsvägen, för det skulle inte förvåna mig om denna plats redan 1660 var samma ondskefulla trafikmonster som den är nu.

Octavia Carlén är onekligen förtjust i Göteborg, kanske så till den grad att hennes omdöme inte riktigt hänger med förtjusningen. Som när hon, utan att darra på pincenén, menar att Södra Hamngatan ”torde vara en af de vackraste gator man kan få se i någon nordisk stad.” Visst okej, det är väl ganska fint där, men fortsättningen…? ”På denna gata promenerar ofta stadens ’beau monde’ om söndagseftermiddagarne och aftnarne”. Ack, en gång var det kanske så att folket från den fina världen strosade omkring på Södra Hamngatan och gjorde vad nobless alltid gör – är tjusigt noblessiga, vilket torde innebära att fnysa åt Partillebor – men idag har nog Södra Hamngatan förlorat en del av detta.

För ni som tror att det här med att Göteborg kallas Lilla London är ett nytt påfund, så kan Octavia ta från er denna villfarelse. Hon citerar flitigt från sina ”tillförlitligaste källor”, bland annat Orvar Odd, som egentligen hette Oscar Patric Sturzen-Becker (man förstår varför han kallade sig Odd … eller kanske inte, men allvarligt? Sturzen-Becker?). Orvar är minst lika storvulet betuttad i Göteborg som Octavia, och drar till med att ”Göteborg är ett riktigt litet London inom några, relativt högst få, qvarter”. Jag tror att ledorden här är ”relativt högst få” och exakt vilka dessa kvarter är kan vi bara spekulera i. Efter detta initiala utbrott av överdrifter i traditionell reseguide-stil, så sansar Orvar sig något och inser att Göteborg ”är icke större än att London skulle kunna sticka det i fickan.” Det vill säga att Göteborg är Londons fick-ludd, men det låter kanske inte lika klatschigt i en turistbroschyr idag.

Hur som helst. Octavia Carlén har övertygat mig. Till helgen ska jag göra Göteborg, anno 1869. Som tur är ger hon ett förslag på vad man kan göra om man har en dag att lägga i Göteborg. Det ska jag göra. Jag ska till och med strosa på Södra Hamngatan och fnysa åt Partillebor.

———————–

GP, SvD, AB,

På resa, Stad

Bensinångor och Djävulens radio – Pyrenéerna 2012

Lämna en kommentar

Efter att jag och Andreas vandrat en liten del av Pyréneerna och bilat sisådär tre varv runt Andorra – landet är som en kuperad rondell – så återvände vi till Barcelona. När vi hade drygt en mil kvar till hotellet, fortfarande på motorvägen, stod bensinmätaren på noll. Eftersom vi redan hade betalat hyrbilsfirman för en full tank när vi hämtade ut bilen, så ville vi inte ge dem en milliliter mer än nödvändigt när vi återlämnade den. Bensin är dyrt nog i sig utan att man ska behöva betala för den två gånger.

Så det var ett genomtänkt beslut att bara tanka fem liter vid senaste tankningen några mil från Barcelona. Det kändes dock som ett idiotiskt beslut när bensinlampan lyste och GPS:en sa att vi inte ens var i närheten av hotellet … eller en ny bensinmack heller för den delen. Och när bildatorn till slut sa att vi kunde köra 0,0 km med kvarvarande bensin och uppgivet tillade att ”Nu får du klara dig själv killen” och två dussin vespor och tre suicidala spanska lastbilschaufförer omringade oss och jag började kallsvettas och till och med GPS:en stämde in och känslolöst påpekade ”Vid nästa trafikljus, få bensinstopp” … så var det ett under att jag inte dödade Andreas när han pekade på föraren i en röd SEAT och glatt utbrast: ”Kolla vilken snygg brud!”

Det ska sägas att Andreas aldrig var orolig. Han var säker på att både bildatorn och GPS:en överdrev. Nåja, vi kom till hotellet och fick reda på att det låg en bensinmack bara 100 meter runt hörnet, vilken vi sedan lyckades missa och körde ytterligare 4 km på bensinångor och vilja. Vi tankade i 5 liter till, vilket tog oss till flygplatsen två dagar senare och då hade vi ändå 3 liter kvar som hyrbilsfirman fick till skänks av oss. Fan också!

Vi var där en eftermiddag och en heldag och det finns ärligt talat ganska lite man kan säga om en stad efter så kort tid. När vi gick iväg från hotellet, mot centrum, så ville vi i alla fall finna ett bra café för att få en Café con leche eller två, och vi hittade också ett bra café … nämligen BraCafé.


Jag tycker om då affärsidkare kallar sina rörelser för vad det är. Affärerna heter annars oftast något coolt, gärna på engelska, som WackySoda, Starbucks eller någon obegriplig förkortning. De enda som inte ens försöker låtsas som att de är coola brukar vara slamsugningsfirmor. De heter mestadels Allsug AB, Rena rör eller Slam, skit & son. Typ. Men BraCafé var verkligen ett bra café som vi gladeligen gav våra sista Euro till. Och vi såg även den där radiostationen (eller vad det var) som spelar djävulens musik. Jag har alltid undrat var den ligger. Den ligger i Barcelona.


Nu finns vissa (DN) som vill få oss att tro att man lika gärna kan åka till Lissabon, för att de har ett café som varit ett bordell …

Och någon som tydligen inte hade bränslebrist (SvD)