Andorra är ett litet land som består av en labyrintisk kombination av dalgångar och bergstoppar som hålls samman av ett övermått av fotogenisk natur. Håller man sig i dalgångarna kan man med bil enkelt avverka hela Andorra på en halvdag, inklusive fikapaus, och tar man sig också över bergen så tar det bara en halvdag till. Det var det vi gjorde. Men man kan ju göra bergen på annat sätt.

Skyltarna satt med jämna mellanrum och visade att vägen var brant. På skyltarna såg man hur en stackars cyklist kämpade mot lutningen, men det var inte helt klart om skyltarna uppmanade eller avrådde från cykling. Det var inte ens klart om cyklisten var på väg uppför eller hade gett upp och därför rullade baklänges i en helvetiskt fart. Bägge tolkningarna är antagligen lika troliga.

Vi körde från Canillo till Ordino och tog en paus på en liten parkeringsficka vid sidan av vägen för att dricka lite vatten och njuta av utsikten. Det var då vi upptäckte honom. En bit nedanför oss såg vi en ensam cyklist komma; en cyklist som inte brytt sig om skyltarnas varningar om tuff lutning … eller om han lockats av dem.

Ett metodiskt trampande av pedaler och en blick som stirrade stigningen i vitögat utan att blinka. Det märkliga är att det inte såg ett dugg jobbigt ut. Men det borde vara jobbigt. Det måste ha varit jobbigt. Det hade varit jobbigt nog att köra bil uppför och där cyklade denne man i en provocerande rak linje uppför en gud vet hur brant lutning.

Och vi stod där, men våra vattenflaskor och loj puls och bekväm bil och kände oss med ens 100 år gamla, ledbrutna, muskelförtvinad och väldigt, väldigt lata. Vi försökte slå bort det vi upplevde genom att raljera lite över mannens idioti. Vi frågade oss varför? Varför cykla? I den här värmen? I dessa berg? Med sikte mot nästa berg? Men … ärligt talat var jag imponerad. Inte så till den grad att jag ville dumpa bilen, skaffa mig en cykel och trampa iväg uppför en lodrät vägg, men tillräckligt imponerad för att fotografera prestationen. Att lyfta kameran några gånger är ju ett slit det med … på sitt sätt … eller kanske inte … jag vet …

Han passerade och vi klappade händer och hejade på honom. Han log och hejade tillbaka och trampade på med extra mycket vitalitet, som om våra applåder var orsaken till att han cyklade. Vi satte oss i bilen och körde vidare uppför, passerade mannen på cykel och fortsatte uppåt, uppåt, uppåt.

En månad och en resa senare stod jag i en hiss i Argentiére utanför Chamonix tillsammans med en cyklist. Jag frågade vart han skulle den dagen och fick svaret ”Till Italien och tillbaka”. Självklart, en tur på 16 mil i bergen, naturligtvis … det är också något att göra en vacker semesterdag. När jag gick ur hissen önskade jag honom lycka till med ett ”Have fun.” ”Thank you,” svarade han med ett tvetydigt leende, som om ”fun” inte riktigt täckte in upplevelsen. Det är väl så den är, bergscyklingen, en ljuv plåga som nog kräver sin personlighetstyp, kräver den som inser att man inte bara kämpar mot berget utan kanske framför allt mot sig själv. Och det är en kamp som nog är underbar att gå segrande ur.

———————————————–

Andorra på vintern (SvD)