Oftast är det inte en fråga om man kommer att gå fel väg, utan när. På vår topptur i Pyrenéerna infann sig detta ”när” efter en halvtimma.
Vi tittade bakom oss och där fanns leden. Vi tittade på kartan och fann också där en led som skulle fortsätta på ett rätt så glasklart sätt uppför berget. Problemet var att när vi tittade framför oss så fanns där förvisso generöst med geografi och välvilliga vyer, men någon led fanns inte. Andreas tänkte djupt och sa att vi skulle följa en knappt skönjbar sorkstig, men tack och lov insåg jag hur galet detta var och lyckades övertyga honom om att vi skulle följa en helt annan, knappt skönjbar, stig. Vi gick vidare. Naturligtvis var det fel väg.
Fördelen med att gå fel väg i ett naturreservat av Parc Nacional d’Aigüestortes i Sant Mauricis rang är att det inte gör så mycket. Eller rättare sagt så känns det inte som att det gör så mycket. Det fantastiska landskapet överfaller alla sinnen som en pilsk älva och man traskar på, uppåt, och tycker att livet är storartat ändå. När vi pausade en stund senare insåg vi att vi var ur kurs och det tog oss en kvart innan vi lyckades lokalisera oss. Sedan tog det oss ett tiotal minuter för att återfinna leden och slutligen tog det oss bara fem minuter ytterligare innan vi gått fel igen. Men det var helt okej det med.
Efter en paus uppe på ett bergskrön insåg vi att vi var strax nedanför första toppen. Vi drack vatten och åt choklad, tog på oss jackorna för att stänga ute den allt starkare vinden och började sedan gå upp mot toppen av Pic de Monastero (2877 m). Sluttningen var brant och stenig, och till höger fanns ett lodrätt stup några hundra meter ner, men det var förhållandevis lätt terräng. Från pausen till toppen tog det bara runt tjugo minuter. Vyn var värd alla extra vilse-metrar.
När vi både slutat flåsa och fotografera kravlade två spanjorer upp på toppen. De såg mer eller mindre oberörda ut och hade strömlinjeformade kläder, coola solglasögon och ett uttryck som om de inte alls gjorde en topptur utan bara var på väg till jobbet, samma väg de alltid gick. Det visade sig att att detta var deras andra topp för dagen och att de just kom från den topp vi själva funderade på att ta oss upp på (Pic de Peguera, 2980 m). De talade dessutom bara marginellt bättre engelska än vad vi talade spanska. Men där vår spanska vokabulär täckte in ”Una cerveza grande” så täckte deras engelska vokabulär in ”big sharp rock”. Med tanke på var vi befann oss, så var deras vokabulär kanske bättre lämpad.
Medels teckenspråk, kroppsspråk, engelska och spanska lyckades vi fråga dem vilken som var den bästa vägen upp på Pic de Peguera. Det var då de började att tala om ”rock” och ”rocky” och ”big rock”, ”snowy rock” och det något mer olycksbådande ”deadly rock”. Till slut ritade vi tillsammans en skiss över vilken väg man skulle ta till toppen.
Jag tittar upp mot Pic de Peguera och hoppas att skissens obefintliga likhet med verkligheten ska leda oss rätt. Undrar vilken klippa som är ”deadly rock”?
Ner till passet och sedan en kort paus för vatten och energi medan utsikten vräkte sig över oss. Därefter började vi åter ta oss uppåt. Första biten upp till snöpartiet gick ganska snabbt. Vi tittade på skissen vi ritat tillsammans med spanjorerna och valde genast fel väg, det vill säga den svårare.
När det är besvärligt att ta sig uppåt, så är den oroande tanken den att det alltid är svårare att ta sig ner. Och här klängde vi uppför branta klippor och tänkte att ”det här kommer jag inte att tala om för mamma” och efter nästa krön ”det här kommer jag att förtränga”. När vi kravlade över en synnerligen svår klippa (möjligtvis ”deadly rock”) sneglade både jag och Anderas på varandra och önskade att den andre skulle blåsa av det hela. Det var bara tack vare dumdristigt testosteron som vi till slut nådde toppen. Inte för att det var särskilt farlig terräng, men den var tillräckligt knepig med tanke på att det två meter bort fanns ett tusen meters stup.
Det blåste kraftigt och själva toppen var 1,2 X 2,5 meter, vilket är en ganska stor yta om man står i sin trädgård, men det är en väldigt liten yta 3000 meter upp. Molnen drog över toppen och vi stannade bara tillräckligt länge där för att ta de obligatoriska fotona, medan vi log trött in i kameran.
Fem minuter senare började vi kravla neråt igen. Naturligtvis misslyckades vi med att finna samma väg tillbaka.
———————————–
