Ja, vad ska man göra på semestern (GP, AB)?

Även om man åker till solen med intentionen att lägga all intellektuell nit i malpåse, så går det inte att åka till Mexiko i två veckor utan att se åtminstone en kulturell rest. Eller det går kanske, men varför i så fall åka till Mexiko överhuvudtaget, när man istället kan låsa in sig i en bastu med en back Corona och två dussin pelikaner? Så vi tog en paus från solandet och åkte till Chichen Itza.

Chichen Itza är en, något tusental år gammal, Mayastad mitt på Yucatanhalvön. Som vanligt när det gäller gamla ruiner så är det de stora religiösa, politiska och idrottsliga byggnaderna som finns bevarade. Bosättningarna för medel-mayan var av trä och därför bortruttnade för länge sedan. Men det som finns kvar är desto mer imponerande.

Den stora pyramiden i Chichen Itza är byggd på en mindre pyramid, som för allt vad jag vet kanske har ytterligare en pyramid i sig, ungefär som en rysk babushka. Mayaindianerna visste vad de gjorde när de byggde pyramiden. Den är konstruerad med stjärnorna i åtanke, och när tidevarven når sin fullbordan kommer ska stjärnorna ligga som ett kors över pyramiden. Varje dagjämning, vår och höst, går solen upp och ner i rätt vinkel vilket ger effekten av en skuggorm som ringlar sig nerför pyramiden. Ytterligare ett bevis på Maya-kulturens sinnrikedom var att pyramiden var byggd på ett sätt som lekte med akustiken. Bortsett från att prästen kunde höras i hela Chichen Itza från toppen av pyramiden, så kunde vi framkalla en kul ekoeffekt. Stod man nedanför och klappade i sina händer så svarade pyramiden med ett kraxande. Klapp, krax, klapp, krax. Det är märkligt vad barnsliga lekar kan roa vuxna turister. Guiden fick ta en kortare paus medan vi klappade och pyramiden kraxade.

Idrottsarenan fanns kvar. Där spelade man ett bollspel som var en äldre typ av landhockey kombinerat med basketboll. Två lag spelade, iförda ett antal skydd av olika slag, med en två kilo tung boll (därav skydden) och försökte medels klubbor få bollen genom en stenring som satt elakt högt upp. Två kilo boll och målet högt upp på väggen ger inga stora möjligheter till målfest, så vann gjorde det lag som först lyckades göra mål. Och det är nu det roliga börjar. Den som satte segermålet bars bort i triumf och utkvitterade sitt hederspris, vilket var att få sitt huvud avhugget under publikens jubel (sug på den Zlatan). Men han klagar inte, delvis för att han just fått sitt huvud avhugget, men också för att det är en stor ära; han får nämligen komma till det hinsides och snacka med gudarna. I regel ber han dem om bättre skörd, vilket i och för sig är altruistiskt av honom, men jag hade bett om en Porsche (eller motsvarande Mayaitiskt transportmedel). Även arenan var byggd med akustik i åtanke och det gick att prata med varandra från ena sidan av arenan till den andra, vilket man hellre gjorde än att gå varandra till mötes i den stekande hettan.

Väl från Chichen Itza, som verkligen var värd ett besök, så fraktades vår grupp till sen lunch i en ”äkta” Maya-restaurang. Och visst var det gott med mat, men restaurangen var lite sliten, maten bara okej, betjäningen lite väl uppfordrande (”service not included in price!”) och underhållningen … udda.

Det finns något märkligt fängslande i att se en kvinna klädd i folkliga kläder dansa glatt med en ölflaska på huvudet. En rad frågor dyker upp. Varför gör hon så? Vad gör jag här? Ser någon att jag är här? Tror de att det är detta turister vill se? Men framför allt: Om detta är en traditionell dans, varför då ha en ölflaska på huvudet? Varför inte en kruka, krus eller åtminstone något mer genuint Maya-föremål? Men jag tog ett foto, det är ju brukligt, för att kunna visa att: Jo, detta är en traditionell Maya-dans, som dansades för tusen år sedan, redan då med en Red Stripe på skulten. Jag försökte för övrigt visa detta på en pub hemma i Göteborg, och blev nära på utkastad på grund av stor spridning av öl. Så det är i alla fall inget snack om saken att kvinnan var skicklig.