Filmhösten börjar, med grandiosa fantasyfilmer från Hollywood. Men Bollywood då? Jag kan inte påstå att jag är en konnässör på storvulna Indiska filmer, men några har jag sett. Bland annat Devdas, som när den släpptes 2002 var den mest påkostade Bollywoodfilmen någonsin; de största stjärnorna, tusen statister, 20 mil färgglatt tyg och där varenda känsloyttring måste dansas fram – allt vad man behöver för en kulen höstdag. Huvudperson var den indiska superstjärnan Shahrukh Khan som de senaste dryga 20 åren gjort i runda slängar 80 roller (och det är klart, hur kan man misslyckas med 3 H i sitt förnamn? Borde kanske själv börja stava mitt förnamn Sthephahn).

När vi var i Indien 2010 så ville vi naturligtvis också passa på att se en Bollywoodfilm på plats. Så väl i Jaipur så lyckades vi få biljetter till Shahruhk Khans senaste rulle, som hade gått upp på biograferna bara en vecka tidigare: My name is Khan. Biografen var Raj Mandir, som är en av de mer berömda biograferna i Indien, den som får de flesta premiärerna. Så vi var på rätt plats, vid rätt biograf och med rätt stjärna. Bara att invänta färgexplosionerna.

My name is Khan visade sig dock inte vara den typ av Bollywood vi var ute efter; ingen vräkig indisk musik, ingen känslodans. Bäst liknas den kanske vid en post-11/9-film, korsad med Rainman, och med en pyts kärlek. Men den största stjärnan Shahrukh var ju med, så vi var nöjda ändå. Filmen var ett drama, men med en touch av komedi (läs mer om den här), och den var dessutom tvåspråkig. Dialogen fördes omväxlande på engelska och hindi. Skämten lades ofta upp på engelska, och sedan drog de till med poängen på hindi. Hela biosalongen vred sig i skratt utom vi två, som satt och undrade vad ”haath” betydde och varför det var roligt att gummans ”haath” varit på hans ”taang”? Vad nu ”taang” betyder?

Men i höstens biomörker här i Göteborg, så blir det som sagt mer Holly- än Bolly- wood.