Det ligger en mask på stigen – Skiathos 2007

På Skiathos 2007 bodde vi på Hotel Fiorella, ett litet hotell någon kilometer utanför Skiathos centrum. På kvällarna promenerade vi in till de olika barerna och restaurangerna, först längs med vägen och sedan på stranden. En kväll ville vi slippa landsvägen och frågade hotellägaren om det fanns någon annan väg att gå. Det fanns det. En stig längs med sluttningen, förbi olivodlingar och annat vykortsliknande. Just innan vi gick iväg höjde ägaren sitt pekfinger, och med högtidligt allvar i rösten varnade han oss.

”Nice road, nice view, but look out for worms, lots of worms.”
”Excuse me, look out for what?”
”Worms, my friend. We have worms on Skiathos.”
”… eh … yes … we will look out for worms,” svarade vi, för vad kan man svara på en dylik varning? Do not worry crazy greek, I have my metspö?

Jag kan inte påstå att jag är speciellt förtjust i maskar, men jag tänkte att jag nog antingen var tillräckligt snabb för att springa från en Skiathos-mask, eller att jag hade tillräckligt stora fötter för att göra processen kort för det lilla kräket.

Så vi promenerade, vyn var fin, värmen skön och stigens grus knastrade under fötterna. Och ungefär samtidigt som jag började fundera på det här med språk och att jag själv sagt efharisto (tack) när jag skulle säga kali spera (godkväll) vid några tillfällen, så förstod vi att den omtänksamme hotellägaren som sagt att vi skulle se upp för maskar, i själva verket ville varna oss för något annat.

Just då låg en fet, svart, cirka 1,5 meter lång orm på stigen ett par meter bort. Dåligt humör verkade den också ha … åtminstone efter vad jag kunde bedöma. Den kunde i och för sig ha varit förvirrad … eller pilsk. Vad vet jag. Men det var en stor och fet orm och definitivt inte …

Look out for worms, my friend…

Jag vet inte om ordet för mask är samma som för orm på grekiska, men jag visste då att mina fötter absolut inte var tillräckligt stora för att göra processen kort för ormen. Vi stannade till. Ormen rörde sig inte. Vi tittade på ormen. Ormen tittade på en skrumpen apelsin på vägen. Vi … ja, vi stampade med fötterna på stigen och ormen ringlade iväg. (Herre gud, det finns gränser för hur mycket man kan dramatisera ett semesterminne).

Vi gick något mer uppmärksamt vidare in mot centrum. Och i mina tankar lovade jag mig själv att nästa gång en hotellägare varnar mig för mask, eller låt säga fluffiga kaniner eller hundvalpar, så ska jag fråga, verkligen fråga, om han kanske menar något annat.

————————————————-

Olivträd och helvetestaxi – Mallorca 2011

”Ska ni åka till Mallorca på weekend?” Som om orden Mallorca och Weekend inte går att förena i samma mening. Frågan upprepades dessutom ett antal gånger, alltid med samma grad av förvåning, för att inte säga misstänksamhet, när jag berättade om vår weekend på Mallorca. Som om de tvivlade på vad jag sa, eller som om de misstänkte mig för att vilja lura dem på pengar, lycka och förnuft. Men svaret är Ja, det går utmärkt att resa till Mallorca utan att lägga sig på stekbänk i en till två veckor. Vi reste norrut efter landningen i Palma, till den lilla orten Puerto de Sóller som lättjefullt ligger och slöar i en havsvik.

Och det vi gjorde var att vandra. Strax innan 11:00 gick vi från hotellet med diffus karta och bristfällig vägbeskrivning för att via Sóller vandra till Fornalutx. Strax bortanför det lilla centret i Puerto de Sóller gick vi in på småvägar, och sedan stigar, som slingrade sig uppför sluttningarna. Olivodlingar, apelsin- och citronträd, grönska och blommor i mängder. Från någonstans i närheten gol en tupp emellanåt. Men det var olivträden som var huvudattraktionen. De var många, gamla och knotiga, förvridna av många års inympade skott på gamla stammar, grånade och strålande av atmosfär. Ingen direkt specifik atmosfär, utan mer så där allmänt, fast uråldrigt, som gjorde att man blott genom att passera ett träd fylldes av filosofiska tankar och viljan att tömma en flaska Rioja.

Första anhalten var som sagt Sóller, men väl där misstog vi kartan för verkligheten eller om det var tvärtom. Hur som helst passade vi på att njuta av objuden sightseeing (dvs vi gick vilse). När vi till slut insåg att det var vi och inte kartan som var på villovägar så lyckades vi finna både rätt väg och en bar (fast i omvänd ordning … undrar om man kan dra någon slutsats av det?). Vi stannade för en iskall Estrella och fick förklarat för oss var vi var och vart vi skulle.

Vidare uppåt i värme och fler utsikter än kameran mäktade med. Vi anlände till Fornalutx samtidigt som stadshusets klocka slog två. Ännu en öl och lunch på torget. Värmen gjorde att det inte var tal om att vandra tillbaka, så vi tog en taxi.

Vad är det förresten som gör att majoriteten av världens taxichaufförer tror att jag är en talangscout för nationella rallyförbundet? Jag går fram till en ledig taxi och chauffören blinkar sävligt, yrvaket som en gammal hund som just väckts ur sin middagsslummer. Men när jag väl sitter i bilen kastar chauffören en titt på mig i backspegeln, flinar lite igenkännande och visar sedan att han har ett läge på gaspedalen. Detta är nog så strokeframkallande på en vanlig landsväg, men som i det här fallet då vägen var smal, en bergsvägg tryckte på höger sida och evigheten väntade på vänster sida, så önskade vi nästan att vi ändå vandrat tillbaka. Det är också alltid lika märkligt att när taxin väl stannar, och bilplåten gnyr då den återfår sin ursprungliga form, så tittar chauffören alltid på mig ännu en gång, och denna gång med något vädjande i blicken, som om han ingenting hellre önskade än att få någon slags bekräftelse, eller möjligtvis en medalj, för helveteskörningen nerför berget.

Tillbaka på hotellet, varma, ångande och trötta valde vi vyn över havet från hotellpoolen.

———————————————-

AB, GP

Guide till guider

Jag har tänkt lite på det här med guider och kommit fram till att det finns fyra grundtyper.

Guiden som verkar vara född på plats, ser ut att vara jämngammal med de mumier han stolt talar om och kan berätta tusentals mustiga anekdoter om alla invånare som någonsin bott i den ruin som visas upp. Hans farfar kände troligtvis Karl IX personligen och hans mamma blev i sin ungdom med största säkerhet enleverad av den franske kungen Ludvig (från XI till XVI). Fakta är däremot en bisak. Det är inte det att guiden hittar på saker (så ofta) men mer att det inte är någon idé att fråga om hur mycket vin ett vinfat rymde om du förväntar dig ett svar i liter, för svaret kommer obönhörligen att vara: Tillräckligt för att fylla en greve, två hästar, fjorton konkubiner och sju skånska drabanter.

Guiden som extraknäcker under säsongen, men som egentligen brinner för något helt annat, som Milans chanser i La Liga eller kultivering av begonior. Guiden är … kompetent i ordets vida bemärkelse och skulle kanske lätt kunna ersättas av en femsidig broschyr … fast det är klart, då får man ju inte höra något om begonior. Man får ut mer av denna guide i slutet av säsongen eftersom fakta och anekdoter i början av säsongen begränsas till vad som kan klottras ner i en handflata.

Guiden som är kvalificerad på det mest dammiga akademiska sättet och som har svårt att uppfatta att turisterna är mindre intresserade av vävtekniken som skapat sänghimlen och mer intresserad av vilken adelsman som gjorde vad med vilken adelsdam i själva sängen. Guiden har en tendens att tro att retorisk förmåga, dramatisk inlevelse och allmän social talang är fullkomligt oviktiga enligt devisen: Fakta talar för sig själv. Vilket fakta naturligtvis aldrig gör. Fakta i sig är ett stolpiller, medan gestaltad fakta är Rioja!

Slutligen guiden som du älskar de första tio minuterna, eftersom det är en kunnig, engagerad, livfullt berättande guide som kan förmedla själva essensen från en medeltida slott, eller doften från fisande adelsmän, eller ljudet från ett stenålderskök. Problemet är att efter två timmar har ni inte kommit längre än ett par meter in i slottet, och guiden går just igång av tegelstenarnas pikanta struktur som man kan se tusen år gamla fingeravtryck i, om man tittar riktigt noga och har god fantasi. Bästa sättet att hantera denna guide är att smyga iväg, ta en fika, avsluta semestern och åka tillbaka ett år senare för att åter ansluta till gruppen som då hunnit tio meter in i slottet.

Själv brukar jag tycka att det är mest spännande att smyga sig på en annan guidad grupp och tjuvlyssna på några enstaka meningar, för att sedan försöka få ett sammanhang i de fragment jag hört: … femton hästar och en bikupa, men det var innan Nero höll upp harpan för fröken …

Och så finns det människor som påstår att historia är tråkigt.

———————–

AB, GP, DN

Historiskt minnesmärke, nu helt nytt! – Indien 2010

Den väldigt amerikanska konsten att kopiera något befintligt, och samtidigt fixa till det, kopieras flitigt i Dubai (SvD, AB, GP). Taj Mahal II ska byggas, fast större. Vilket gör att frågor dyker upp. Jag har sett Taj Mahal I, 2010, då jag och Mia turnerade runt i Indien.

Vi var där i gryningen, med morgonsvalka och en sol steg bakom Taj Mahal. Det var en märklig upplevelse, för jag har sett Taj Mahal så många gånger på bild, i TV, på film, att bygganden lever ett eget liv i medvetandet. Men den lever där som en del av fiktion. Så när jag väl stod där så kändes det nästan som att kliva rätt in i en affisch. Trots att vi länge hade planerat att resan skulle inkludera Taj Mahal, trots att vi köpt flygbiljetter, medvetet gått upp tidigt för att åka hit, köpt inträdesbiljetter etc, så stod jag där, nästan fånigt överraskad, och ville utbrista: ”Åh, men kolla där! Det är ju Taj Mahal!”

Så vad har vi då för bakgrund? Mogulhärskaren Shah Jahan, lika uppfylld av kärlek som oförmåga att hålla i sitt förnuft, blir galen då hans favorithustru Mumtaz Mahal dör, efter att ha fött honom ett fjortonde barn. Så vad gör han för att tackla detta? Han bygger ett grandiost mausoleum till henne, ett arbete som tar över tio år och slukar ett antal Rupier. Sedan vankar han av och an, fortfarande sörjande, på terrasserna i Agra Fort, och medan han stirrar mot Taj Mahal i fjärran frågar han sig vad han kunde gjort för att förhindra tragedin – och kommer nog aldrig på det självklara svaret som torde vara ”avhållsamhet” efter trettonde barnet.

Vi har exotisk historia, galen härskare, kärlek, en ström av födda barn, död, kreativa arkitekter och stilinfluenser från ett antal olika kulturer som sammanbakas i en byggnad som är så perfekt i sina proportioner att det som ser så storslaget ut från håll i själva verket är mycket mindre och stillsamt när man väl står intill det.

Sedan har vi kopian i Dubai.
Taj Mahal II.
Hur gick egentligen resonemanget?
Jag bara undrar?
”Vi behöver något för att dra turister.”
”Jag vet. Vi bygger Taj Mahal!”
”Ja! Skitbra!” Glädjen kommer av sig. ”Men vänta lite nu. Finns inte Taj Mahal redan? Du vet … typ där Taj Mahal ligger?”
”Visst fan, du har rätt.” Djupt veckad panna.  ”Nu vet jag! Vi bygger en Taj Mahal som är fyra gånger så stor.”
”Smart!”

Och det jag lite försynt undrar är, för att citera John Cleese i Fawlty Towers: ”What’s the bloody point?!” Låt oss ställa frågan: Om det funnits en Taj Mahal i alla medelstora städer i världen, hade man då ens funderat på att kopiera Taj Mahal för att dra turister? Svar: Nej. Är det inte det unika med Taj Mahal som gör Taj Mahal intressant? Svar: jo. Eller för att formulera om det, är det inte det unika med det unika som gör det unikt? Så hur kan man tro att man kan kopiera unicitet? Och sedan tro att man skyla över det idiotiska i det genom att göra idiotin fyra gånger så stor?

Vilket gör att jag osökt kommer att tänka på alla dessa pariserhjul …
Nåja, strunt samma. Jag ska i alla fall bygga en kopia av världens minsta gitarr … fast, naturligtvis, tio gånger större.

En dag i Göteborg, anno 1869/2012

Det är söndag och jag beger mig ut i Göteborg, beväpnad med Octavia Carléns reseguide Göteborg, Beskrifning öfver staden och dess omgifningar. Ny handbok för resande utgiven 1869. Längst bak finns råd för vad man kan göra om man har en dag i Göteborg. Eller som Octavia utrycker det: ”För de resande i Göteborg som ej äga mer än en dag att bese stadens märkvärdigheter.” Märkvärdigheter? Oja! Led mig Octavia!

Genast på morgonen göres en promenad i staden.

Man kan fråga sig varför Octavia, med ett tonfall som en gammeldags skolfröken, understryker att man ska promenera i staden. Och dessutom genast? Men om man tittar på vad Göteborgs turistinformation  påstår idag, att nio av tio av de ”populäraste höst- och vinterattraktionerna” är att gå på museum, så förstår jag Octavias uppfordrande utrop. Jag är helt för museum, det är inte det, men jag tycker att Octavia har en poäng i att man faktiskt först kan titta på staden. Så det är det jag gör.

Eftersom jag redan känner till Göteborg så passar jag på att titta lite mer på smådetaljerna, som alltid finns där mitt framför ögonen, men som man aldrig ser för att uppmärksamheten är riktad mot annat (ner i mobilen, upp i det blå, på ett par förbipasserande ben, på en spårvagn som just gör sitt bästa för att lemlästa dig) . Det är lätt att inse att man hade bättre koll på detaljer förr i tiden; staket blev snyggare, betong satt innanför en snyggare exteriör och flaggstänger kunde få en förgylld sjöhäst, som denna dag till ära blev sisådär symboliskt mystisk tack vare en ögonbindel.

 Derefter beses Göteborgs museum

Även Octavia tycker att man ska in på ett museum, Göteborgs museum i det här fallet. Hon lyfter fram museets upphetsande samling av exempelvis ”en kanot af en urholkad ekstock”, ett vinglas som … kanske inte tilhört Karl XII, men som i alla fall har hans namnchiffer på sig, samt ett ”Egenhändigt bref från prinsen af Augustenburg”. Vad brevet innehåller är lite oklart, men eftersom det fascinerande tycks vara att han skrivit det för egen maskin, så antar jag att det står: ”Sänd mig en ny sekreterare för böfvelen!” Nåja, jag ville ju inte in på museum idag, så jag avviker från Octavias resplan och promenerar vidare till Brunnsparken för vidare färd.

På middag tager man en vagn och reser ut åt den vackra Danska vägen.

Det jag verkligen undrar är: Varför säger turistbyrån inget om detta?! Här lockar man alla turister till ett otal museer (eller till Liseberg) men döljer att Danska vägen är ”en särdeles vacker promenad” där ”bördiga jordar och skuggrika dalar ständigt omvexla”. Så jag hoppade på femmans spårvagn i Brunnsparken och hoppade av drygt tio minuter senare vid Bäckeliden. Två minuter senare var jag på Danska vägen. Man kan väl säga att jag hade tur som påbörjade min upptäckt av Danska Vägen på det avsnitt som fortfarande var något att se, vid Överåsparken (eller Engelska parken som den också kallas).

Här finns lite av det vackra som Octavia skriver om, men sedan går jag vidare i rikting mot Redbergsplatsen. Det är möjligt denna väg var en dold pärla för hundra år sedan, men nu är pärlan svald och mald av onda stadsplanerare, utskiten och lämnad att förmultna.

Enstaka hus är fortfarande de fina trähus som Octavia skrev om. En mängd andra är ritade av arkitekter på gränsen till självmord. Väl på Redbergsplatsen flydde jag från denna stadsdels-depression, upp på ettan och åkte tillbaka in till stan, medan jag förlät turistbyrån att de mörkat att Danska Vägen finns. Bra gjort, säger jag nu.

middag på Lorentsberg, då man tillika får se dess vackra park med Wadmans byst

Det som slår en när man dyker upp i Lorensbergsparken och tittar på Johan Anders Wadmans byst – gjord av Johan Petter Molin – är hur otroligt lik Karl Gerhard han var. Sedan slår det en att det faktiskt är Karl Gerhard som bysten föreställer. (Förresten, varför hör man aldrig en sådan schlagertext? Om ”Dina bröst är som svalor som häckar” är OK så borde ju ”Din byst är som Karl Gerhards i Lorensbergsparken” funka minst lika bra som poesi eller raggningsreplik.)

Inget ont om KG, men det var Wadman, Göteborgs Bellman, som jag ville kika på. Han som skrev visdomsorden:

Jag vill ha rus, ett glädjerus hvar dag,
Jag vill hvar natt med sköna qvinnor skämta!
Kung Salomo predikade som jag
Att sällheten af vin och kärlek hemta.

Efter någon minuts undersökning visar det sig att Wadman flyttat några gånger genom åren, men att han till slut – egentligen – är tillbaka i Lorensbergsparken och vanligtvis står vid stadsbibliotekets norra vägg. Vilken för tillfället ser ur så här:

Så jag blev utan Wadman. Men om det är en skulptur av Molin man vill se kan man ta sig ner till Bältesspännarparken där hans skulptur Bältesspännarna står. Någon mat att äta fanns inte heller så jag promenerade vidare, åter ner mot vallgraven.

Under promenaden har man skansarna Kronan och Lejonet
för ögonen nästan hvart man vänder sig.

Svar: Nej. Ledsen Octavia men det har man inte längre. Husen är för höga nu för tiden och det enda man kan göra för att få se skansarna är att ta sig högt upp någonstans, allra helst upp på en av skansarna. Där syns de jättebra. Kronan är jag på nästan varje dag och därifrån ser man inte bara skansen Kronan utan även större delen av Göteborg.

Strax på eftermiddagen beser man Trädgårdsföreningens fält.

Till skillnad från Danska vägen, som är mitt i en arkitektonisk golgatavandring, så är Trädgårdsföreningen fortfarande ett grönt vilorum mitt i stan. Rosenkaféet rekommenderas, samt att leta sig vilse bland alla planteringar eller att sitta och titta på pensionärer som på ostadiga ben tar sig an grovgrusiga gångar med ett dödsförakt som är smått rörande. Nu efter sommaren är det dessutom  gratis inträde, vilket i sig är ett mindre mirakel när det mesta i världen kostar pengar.


Derefter beger man sig till Skeppsbron, stiger der i någon af de små ångbåtar,
som ett par gånger i timman ila deremellan och Klippan. 

Jag har för mig att det brukar ligga en ångbåt vid Skeppsbron, men den är inte till för daglig transport … och inte ilar den heller. Så jag hoppar istället på en nyare båt, Älvsnabben, vid Lilla Bommen. Det är faktiskt ett ganska billigt nöje att åka lite på Göta Älv och därtill få se Göteborgs förstäder, som Octavia skriver om, det vill säga Masthugget och Majorna. Om förstaden Masthugget skriver Octavia att där ”gå tvenne större gator, Breda och Smala vägen”. Och som alla vet, den väg som är bred leder till fördärvet, vilket gör att man direkt kan sluta sig till att den Breda vägen måste vara dagens Andra Långgatan, vilken under överskådlig tid jobbat hårt på sin fördärvfulla image.

Efter en heldag i Göteborg så vill man sova, och Octavia rekommenderar Hôtel Carl XV. Och hittar man inte det hotellet så … får man hitta något annat. Själv tog jag spårvagnen hem, till en kopp kaffe.

—————

 

Besök Göteborg anno 1869

Nu när hösten marscherar fram och tillbaka som ett träsktroll över ditt liv och du önskar dig bort, men du vet inte vart och du vet inte om du har råd, så ta dig en weekend i din egen stad. För att göra det lite mer intressant så res dit a la 1869. När det gäller Göteborg så kan man få en utmärkt hjälp till detta tack vare Octavia Carléns lilla reseguide Göteborg, Beskrifning öfver staden och dess omgifningar. Ny handbok för resande utgiven 1869.

I ljuset från 1800-talet blir Göteborg lite mer exotisk än nu. ”Den resande, som från söder inträder i Göteborg, skall ovillkorligt känna sig slagen af förvåning och öfverraskning af dessa väldiga byggnader, dessa snörräta, breda gator med deras eleganta butiker, dessa venetianska broar i bakgrunden, påminnande vid första påseendet om kontinentens ’fashioabla’ städer.” Märk väl att om du kommer norrifrån så upplever du troligen motsatsen till detta: trassliga och smala gränder, lumpbodar och lortiga vadställen, orten som gud glömde. Kort sagt: Partille. Så se till att ta dig en omväg så att du anländer till Göteborg från rätt håll.

Om den resande är orolig för sitt väl och ve, ger Octavia Carlén upplysningar om sjukhus för både fattigt och fint folk, samt för de obotligt sjuka. Kom till Göteborg och sedan dö var tydligen bokstavligen för vissa. Brandförsvar fanns också och larmade gjorde man i centrum medels ”elektrisk telegrafledning mellan Christinae kyrkas torn och stationen i Stadshuset” Fint så, om man inte bor i Majorna då man kan slå larm ”medelst trumning å gatorna”. Det kan ju sägas att det trummades flitigt å gatorna i Majorna på 1800-talet; från 1850 till 1862 var Majorna mer eller mindre en pyrande askhög. Maj-brasa hade tydligen en helt annan innebörd då.

Karl X Gustaf var för övrigt en av dessa sjuklingar som tog sin tillflykt till Göteborg för att dö. Det var kanske inte det som stod i hans resplan, men det var så det blev. Det råder däremot lite delade meningar om var kungen befann sig då han dog.  Vissa menar att han ”afled på en stenbänk … andra författare påstå att han dog i en länsstol … ännu andra säga att han dog stilla i sin säng” Någon menar också att han dog i armarna på riksmarskalken Gabriel Oxenstierna och greve Nils Brahe, en fatal ménage à trois i ett februarikallt Göteborg. Det hela är uppenbarligen ett mysterium, och än i dag kan man leka den mycket nöjsamma leken ”Var dog kungen?” Min egen teori är vid Korsvägen, för det skulle inte förvåna mig om denna plats redan 1660 var samma ondskefulla trafikmonster som den är nu.

Octavia Carlén är onekligen förtjust i Göteborg, kanske så till den grad att hennes omdöme inte riktigt hänger med förtjusningen. Som när hon, utan att darra på pincenén, menar att Södra Hamngatan ”torde vara en af de vackraste gator man kan få se i någon nordisk stad.” Visst okej, det är väl ganska fint där, men fortsättningen…? ”På denna gata promenerar ofta stadens ’beau monde’ om söndagseftermiddagarne och aftnarne”. Ack, en gång var det kanske så att folket från den fina världen strosade omkring på Södra Hamngatan och gjorde vad nobless alltid gör – är tjusigt noblessiga, vilket torde innebära att fnysa åt Partillebor – men idag har nog Södra Hamngatan förlorat en del av detta.

För ni som tror att det här med att Göteborg kallas Lilla London är ett nytt påfund, så kan Octavia ta från er denna villfarelse. Hon citerar flitigt från sina ”tillförlitligaste källor”, bland annat Orvar Odd, som egentligen hette Oscar Patric Sturzen-Becker (man förstår varför han kallade sig Odd … eller kanske inte, men allvarligt? Sturzen-Becker?). Orvar är minst lika storvulet betuttad i Göteborg som Octavia, och drar till med att ”Göteborg är ett riktigt litet London inom några, relativt högst få, qvarter”. Jag tror att ledorden här är ”relativt högst få” och exakt vilka dessa kvarter är kan vi bara spekulera i. Efter detta initiala utbrott av överdrifter i traditionell reseguide-stil, så sansar Orvar sig något och inser att Göteborg ”är icke större än att London skulle kunna sticka det i fickan.” Det vill säga att Göteborg är Londons fick-ludd, men det låter kanske inte lika klatschigt i en turistbroschyr idag.

Hur som helst. Octavia Carlén har övertygat mig. Till helgen ska jag göra Göteborg, anno 1869. Som tur är ger hon ett förslag på vad man kan göra om man har en dag att lägga i Göteborg. Det ska jag göra. Jag ska till och med strosa på Södra Hamngatan och fnysa åt Partillebor.

———————–

GP, SvD, AB,

Hur man kraschar rätt

Så flyger du säkrast (GP)? Flyger säkrast? Krasst sett så är det väl ändå kraschen som borde göras säkrare? Hur många dör egentligen vid själva flygandet varje år? Två hjärtinfarker och någon i business-class som storknat på sin martini-oliv?

Men det är ändå ganska sött att vetenskapen kraschar ett plan för att se vilka passagerare som löper minst risk att dö och drar slutsatsen att det är alla som reser billigt … åtminstone om det gäller en kontrollerad krasch i ett slätt ökenlandskap … och åtminstone om det gäller den specifika kraschen som vetenskapsmännen genomförde … och åtminstone om det gäller ett plan som varken innehåller besättningen eller passagerare. Då, just då, har du störst chans att överleva … det vill säga då du inte befinner dig på planet.

Sedan kan man väl som alltid poängtera att fler dör i trafiken på väg till flyget, något som jag kunnat konstatera i en liknande undersökning jag genomförde medels arbiträr deduktion*. Men få är lika bilrädda som flygrädda. Min senaste flygning innehöll bara en mindre tragedi: Planet var försenat vid start, men lyckades flyga ikapp 20 minuter, vilket innebar att de var tvingade att avbryta serveringen i förtid. Jag satt på en av dessa säkra platser. Billigt långt bak. Och fick ingen öl … Då lever jag hellre lite farligt under flygningen, sitter långt fram, och får något kallt och gott att dricka.

——————-
*Dvs vilda gissningar

Bensinångor och Djävulens radio – Pyrenéerna 2012

Efter att jag och Andreas vandrat en liten del av Pyréneerna och bilat sisådär tre varv runt Andorra – landet är som en kuperad rondell – så återvände vi till Barcelona. När vi hade drygt en mil kvar till hotellet, fortfarande på motorvägen, stod bensinmätaren på noll. Eftersom vi redan hade betalat hyrbilsfirman för en full tank när vi hämtade ut bilen, så ville vi inte ge dem en milliliter mer än nödvändigt när vi återlämnade den. Bensin är dyrt nog i sig utan att man ska behöva betala för den två gånger.

Så det var ett genomtänkt beslut att bara tanka fem liter vid senaste tankningen några mil från Barcelona. Det kändes dock som ett idiotiskt beslut när bensinlampan lyste och GPS:en sa att vi inte ens var i närheten av hotellet … eller en ny bensinmack heller för den delen. Och när bildatorn till slut sa att vi kunde köra 0,0 km med kvarvarande bensin och uppgivet tillade att ”Nu får du klara dig själv killen” och två dussin vespor och tre suicidala spanska lastbilschaufförer omringade oss och jag började kallsvettas och till och med GPS:en stämde in och känslolöst påpekade ”Vid nästa trafikljus, få bensinstopp” … så var det ett under att jag inte dödade Andreas när han pekade på föraren i en röd SEAT och glatt utbrast: ”Kolla vilken snygg brud!”

Det ska sägas att Andreas aldrig var orolig. Han var säker på att både bildatorn och GPS:en överdrev. Nåja, vi kom till hotellet och fick reda på att det låg en bensinmack bara 100 meter runt hörnet, vilken vi sedan lyckades missa och körde ytterligare 4 km på bensinångor och vilja. Vi tankade i 5 liter till, vilket tog oss till flygplatsen två dagar senare och då hade vi ändå 3 liter kvar som hyrbilsfirman fick till skänks av oss. Fan också!

Vi var där en eftermiddag och en heldag och det finns ärligt talat ganska lite man kan säga om en stad efter så kort tid. När vi gick iväg från hotellet, mot centrum, så ville vi i alla fall finna ett bra café för att få en Café con leche eller två, och vi hittade också ett bra café … nämligen BraCafé.


Jag tycker om då affärsidkare kallar sina rörelser för vad det är. Affärerna heter annars oftast något coolt, gärna på engelska, som WackySoda, Starbucks eller någon obegriplig förkortning. De enda som inte ens försöker låtsas som att de är coola brukar vara slamsugningsfirmor. De heter mestadels Allsug AB, Rena rör eller Slam, skit & son. Typ. Men BraCafé var verkligen ett bra café som vi gladeligen gav våra sista Euro till. Och vi såg även den där radiostationen (eller vad det var) som spelar djävulens musik. Jag har alltid undrat var den ligger. Den ligger i Barcelona.


Nu finns vissa (DN) som vill få oss att tro att man lika gärna kan åka till Lissabon, för att de har ett café som varit ett bordell …

Och någon som tydligen inte hade bränslebrist (SvD)

Vart är vi på väg, darling?

Det hela började med att Mia inte ville åka till Prag, vilket jag ville.
”Men om jag bjuder dig då, vill du inte följa med då?”
”Jo, absolut.”
Aha … Så det är så enkelt att bli bjuden på en resa.

Så vi åkte till Prag och där var fullt av groteska skulpturer och öl, medan våra tallrikar var stora och fyllda av någon typ av blekrosa, överkokt, svin-nacke. Ni vet sådan mat som får en att direkt efteråt vilja grabba tag i en yxa, rusa till närmsta park för att hugga ner några dussin ekar, utstöta gutturala läten och äta glas. Vi åt annat också, ceasarsallad, så vi blev civiliserade igen.

Hur som helst så var Prag början till att vi varje år bjuder varandra på var sin week-endresa. Och grejen är naturligtvis att det ska vara hemligt. Mia har i och för sig lyckas försäga sig varje gång, men resorna var i alla fall hemliga ett tag.

Det är egentligen ganska roligt att inte veta vart man är på väg. Jag säger till mina kollegor på jobbet att jag ska vara borta några dagar, för att vi ska resa bort.
”Vart då,” frågar de.
”Ingen aning,” svarar jag. Och de ler lyckligt i tron att jag ska bli kidnappad och dumpad i en ligusterhäck strax bortom Karpaterna … eller dylikt – jag har min kontorsplats vid ett fönster med utsikt, och den är hett eftertraktad – och deras glädje förbyts alltid i tårar då jag återkommer glad, utvilad och solbränd på måndag morgon. Rätt åt dem.

Och nu är det snart dags igen, men denna gång vet jag vart vi är på väg eftersom jag ordnat resan. Mia har avtvingat mig många och övertydliga ledtrådar, men hon vet inte vart vi ska. Så hemlig resa är lockande, och att bli bjuden är romantiskt, och då spelar resmålet liksom ingen större roll.

————————–
Några resmål som tydligen är romantiska i sig själv; de måste vara det, för det står i tidingen (SvD)

 

In i kulissen – Pyrenéerna 2012

Efter ett antal år av vandring i Sverige och Norge så infann sig 2012. Detta år fyllde jag 40, och eftersom jag är en anhängare av allmänt accepterade traditioner så skaffade jag mig en 40-årskris. Frågan var bara hur denna skulle gestalta sig. Jag valde länge och väl mellan att köpa mig en lika obscent dyr som opraktisk sportbil eller tatuera in Keith Richards porträtt i skala 2:1 på ryggen (inte för att jag tycker om Keith Richards, men jag tänkte att hans rynkiga nylle skulle kamouflera mitt eget åldrande). Jag valde till slut ett sansat mellanting: Årets vandring skulle flytta utanför Norden, till Pyrenéerna.

Innan jag och Andreas (som jag brukar släpa med mig på vandring varje år) åkte till Pyrenéerna, så visste jag egentligen inte så mycket om vandringen där. Platsen var mest ett namn och namnet var inte mer verkligt än Midgård eller Narnia eller Örkelljunga för den delen (ärligt talat, har ni någonsin träffat någon som faktiskt varit i Örkelljunga?). Jag antar att platsens, för mig, mytiska kvalitet också var det som lockade. Förväntningarna var således så stora att det var upplagt för en grandios besvikelse. Men det blev tvärtom.

Vi utgick från Espot, en liten ort väster om Andorra, nästan mitt i spanska Pyrenéerna. Här övernattade vi på en öde camping, varifrån vi tog en springnota (läs om det här) och dagen efter tog vi bilen till en parkering 20 minuter från Espot, precis i kanten av nationalparken Parc Nacional d’Aigüestortes i Sant Maurici, och vandrade sedan till Refugi Josep Maria Blanc. En refugi är Spaniens motsvarighet till en fjällstuga – stugan var spartansk, men läget exklusivt och ölen billig.

Man kan fotografera och genom det försöka illustrera naturupplevelsen, men det blir som att försöka förmedla en förälskelse genom sten, sax, påse. Det går liksom inte. Faktum var att en stor del av tiden ägnades åt att stappla omkring i pur förvåning över att något så överväldigade overkligt kan finnas i verkligheten. Bergen var stilistiskt spetsiga, träden var fossilerade urtidsdjur och bitvis var det som att vandra omkring i en filmkuliss från en Disneyrulle från 1965. Vid ett tillfälle, då även små blommor tycktes vara arrangerade i perfekta mönster på marken, fattades egentligen bara att Bambi själv skulle dyka upp bakom ett träd … och i nästa ögonblick var det exakt det han gjorde.

Varje gång jag träffar på någon som lyriskt uttalar sig om vad det nu än är – en plats, en bok, en stad – så blir jag skeptisk. Vad det nu beror på vet jag inte, men jag tycks alltid utgå från att den fantastiska bild som förmedlas, filtreras genom personens önskan att det ska vara på ett visst sätt. Och nu sitter jag själv och öser lovord över denna bit av Pyrenéerna, och ändå vet jag att jag inte kommer att kunna göra platsen rättvisa. Man måste vara mitt i det hela. Prosaiskt uttryckt: Bara det att stå och kissa på 2500 meters höjd med en utsikt som tagen ur Sagan om ringen, gör att det är svårt att efteråt gå runt husknuten hemma med någon större glädje.

På väg från bergen, från Espot, kände vi oss båda en aning vemodiga. Det var som att vakna upp ur något man inte vill vakna upp ur. Den enda trösten är att jag vet att jag måste tillbaka hit.


————————————-

Världens vackraste platser … verkar ha missat Pyrenéerna SvD.

 

 

Vandring är vad som gäller (DN).