Etikettarkiv: Barcelona

Skylta med det II

Jag är, som jag tidigare nämnt, förtjust i skyltar. Vissa skyltar är roliga för att budskapet tycks vara absurt, andra för att skylten är obegriplig. Sedan kan placeringen av en skylt en del gånger vara göra den mer intressant än dess egentliga budskap.

Den arga skylten
Vissa skyltar tycks vara populära att ge sin egen personliga vinkling av. I Paris har jag funnit en infart förbjuden-skylt som någon, medels lite färg, förändrat. En man, som smygande bär ut den vita balken, hade målats in. I Barcelona fann jag följande skylt.

En näve greppar ilsket den vita balken. Är detta ett tecken på nationell särart? I Paris försnillar man i smyg, medan man i Barcelona mer går in för smash and grab? Eller finns det en koppling mellan den ditmålade näven och att just denna väg – Carrer de la Bòria – en gång var vägen till fängelset; någon sliter i ett fängelsegaller? Eller att området alltid varit ett kommersiellt område; någon roffar åt sig av … typ ett parti vita balkar? Eller är skylten kanske ett uttryck för att Spaniens ekonomi är på väg mot enkelriktat och någon griper desperat efter ett sista halmstrå? Vem vet.

Den ojämlika skylten
Det här med jämlikhet mellan könen tolkas på olika sätt beroende på var man befinner sig i världen. I Sverige ger vi exempelvis till och med GB-glassgubben en fru, troligtvis för att vi tycker att det är viktigt att påpeka att det inte bara är män kan locka barn till fetma. På öarna i Medelhavet har man inte kommit lika långt i skyltjämlikhet.

Kvinnor kan … tydligen inte dela på packningen på Mallorca. Skylten som visar var vandringsleden är, målar med glasklar tydlighet upp vad som gäller. Mannen går först, han bär på sina breda axlar den tunga ryggsäcken och röjer vägen fram med en väl tilltagen käpp som fallossymbol, medan kvinnan trippar efter i kjol och bär med lätthet sin grace. Jag fann detta intressant … så jag fotade naturligtvis skylten … och bad sedan Mia hjälpa mig med att lägga ner kameran i den gemensamma ryggsäcken jag bar på …

Skylten visar ändå på en viss självinsikt: Precaució – Varning! För ojämt fördelad börda antar jag.

Den malplacerade skylten
Sedan finns det skyltar som i sig är ganska oproblematiska, men där placeringen av skylten är väldigt olycklig.

På WC, på en bar i Chamonix satt en reklamskylt ovanför toaletten. Reklam för salami? På toa? Jag kan tänka mig bättre platser att göra reklam för salami på – grönsaksmarknader, bårhus, hos en optiker, listan kan göras lång. Faktum är att jag tror att alla andra platser skulle vara bättre än denna. För hur ska du någonsin kunna bibehålla din värdighet samtidigt som du förklarar att: ”Jag gick på toaletten och blev så sugen på salami.”

Den filosofiska skylten
Vissa skyltar är i grunden tydliga med sitt budskap. Här är en man och han är inte önskad. Skylten lyckas ändå mana till någon slags filosofisk eftertanke.

Vi befinner oss ändå i samma land som klämde fram filosofen Kierkegaard, som bland mycket annat skrev: ”Den vanligaste formen av förtvivlan är att inte vara den du är.” Så på denna plats får man inte vara den man är, så känn förtvivlan! Eller dylikt. Jag funderade på om det var detta som skylten ville förmedla då jag stod och väntade på tåget i Köpenhamn. Eftersom skyltmannens enda brott tycktes vara att även han väntade på tåget, kände jag en omedelbar … typ själarnas förening med honom. Om alla dessa tankar berodde på att tåget var kraftigt försenat kan vi låta bero. Eller är det så enkelt att skylten säger: ”Här ska du inte vara” vilken den hade fullkomligt rätt i. Jag borde ha varit halvvägs till Göteborg vid det laget.

Den alltför hemtama skylten
En sak som lockar med resor är att komma till en annan plats än hemma. Få prata ett annat språk, köra på vänster sida av vägen utan att bli betraktad som en trafikfara, etc. Även om det är svårt att finna några vita fläckar på kartan numera, så kan man ändå låtsas som om man rest till ett fjärran och främmande land där man endast med stor svårighet kan beställa middag utan att få in honungsglaserade silverfiskar eller friterat marsvin. Många gånger är denna inbillning omöjlig.

På Queensway i London. Du vet att du inte är en upptäcktsresande då lokalbefolkningen troligtvis talar bättre svenska än du själv. London lär vara Sveriges fjärde största stad, sedd till andelen svensk befolkning. Det märks.

Livet som intressanta gissningar – Om reslust

16 februari. Grådis. Utanför fönstret är Göteborg lika inbjudande som ett hospis. Det sitter en gråvit mås på den overksamma skorstenen på huset mitt emot vårt. Den tittar mot horisonten och tycks fundera på om den ska lägga sig ner och självdö eller om den ska ge livet en chans till. Det är en föga upplyftande vy och jag vänder bort blicken och låter istället pekfingret leta sig ner i tabellen för Europas temperaturer i dagens GP. Fingret stannar på Barcelona: 14 grader.

Krasst sett är 14 grader inte speciellt varmt. 14 grader är en temperatur som man bara skulle kalla ”ganska skönt … jo, faktiskt” när det är Midsommarafton. Och då endast under inflytandet av alkoholens förvirrande retorik. Annars är 14 grader inte skönt. Men nu lockar Barcelona, 14 grader som ett flyttfågelsträck en ruggig höstdag, och för Mia målar jag upp en bild där vi strosar omkring i Barcelona (”… bara med någon extra tröja, kanske en halsduk och ett par handskar, nästan som vår egentligen …” ) och tar oss en kopp Café con leche på en uteservering. Mia skrattar roat och konstaterar att jag alltid vill iväg.

Jo … det är nog så. Varför? Är jag inte nöjd i hospis-Göteborg? Kan inte även jag vara en gråvit mås som ger livet en chans till på min overksamma skorsten? Visst kan jag det, men resandet … tillför något annat, något mer. Bill Bryson, en favorit bland reseförfattare, formulerar det hela på följande vis:

”I can’t think of anything that excites a greater sense of childlike wonder than to be in a country where you are ignorant of almost everything. Suddenly you are five years old again. You can’t read anything, you have only the most rudimentary sense of how things work, you can’t even reliably cross a street without endangering your life. Your whole existence becomes a series of interesting guesses.” ur Neither here Nor there, s 44.

Livet som en serie intressanta gissningar. Med tanke på att jag i grunden är rätt så bekväm av mig, så är det helt ologiskt att just detta är något som lockar. Men faktum kvarstår. Just för att man numera kan få se allting och få allting förklarat medels några väl valda googlingar, så finns det ännu inget som ersätter känslan av att vara på plats. Av att vara i en ny miljö. Vara där, inte här. Ur den aspekten skulle i och för sig en helg i Töreboda fungera lika bra … men jag tror att jag föredrar Barcelona.

En annan del av reslusten tror jag har att göra med något jag läste i Vad gör jag här, av Bruce Chatwin. Han skriver att människan av naturen har ett behov av rörelse och att ” Resandet ger oss en känsla av kroppsligt och andligt välbefinnande, medan enformigheten i en långvarig bofasthet eller ett regelbundet arbete väver mönster i hjärnan som ger upphov till trötthet och känslor av personlig otillräcklighet.” s 191-192

Jag tror att han har en poäng. Inte så att jag delar hans något tungsinta syn på vardagen, men jag tror att den kroppsliga förflyttningen ger en mental transfusion som gör livet i stort lite roligare. Dessutom helt lagligt och utan några negativa bieffekter. Och allt detta är möjligt under en årstid som stryper omgivningens möjlighet till variation. Bara en sån sak.

Jag tänkte just säga att jag därför delar måsens längtande blick mot horisonten. Men måsen är inte längre kvar på skorstenen. Tydligen valde den inte att självdö trots allt. Kanske har den utnyttjat sin flygförmåga och stuckit till 14 grader i Barcelona … Måsjävel!

 —————

Bill Bryson, Neither here Nor there : Travels in Europe, hos Adlibris.

Bruce Chatwin, Vad gör jag här, på engelska hos Adlibris.

Bensinångor och Djävulens radio – Pyrenéerna 2012

Efter att jag och Andreas vandrat en liten del av Pyréneerna och bilat sisådär tre varv runt Andorra – landet är som en kuperad rondell – så återvände vi till Barcelona. När vi hade drygt en mil kvar till hotellet, fortfarande på motorvägen, stod bensinmätaren på noll. Eftersom vi redan hade betalat hyrbilsfirman för en full tank när vi hämtade ut bilen, så ville vi inte ge dem en milliliter mer än nödvändigt när vi återlämnade den. Bensin är dyrt nog i sig utan att man ska behöva betala för den två gånger.

Så det var ett genomtänkt beslut att bara tanka fem liter vid senaste tankningen några mil från Barcelona. Det kändes dock som ett idiotiskt beslut när bensinlampan lyste och GPS:en sa att vi inte ens var i närheten av hotellet … eller en ny bensinmack heller för den delen. Och när bildatorn till slut sa att vi kunde köra 0,0 km med kvarvarande bensin och uppgivet tillade att ”Nu får du klara dig själv killen” och två dussin vespor och tre suicidala spanska lastbilschaufförer omringade oss och jag började kallsvettas och till och med GPS:en stämde in och känslolöst påpekade ”Vid nästa trafikljus, få bensinstopp” … så var det ett under att jag inte dödade Andreas när han pekade på föraren i en röd SEAT och glatt utbrast: ”Kolla vilken snygg brud!”

Det ska sägas att Andreas aldrig var orolig. Han var säker på att både bildatorn och GPS:en överdrev. Nåja, vi kom till hotellet och fick reda på att det låg en bensinmack bara 100 meter runt hörnet, vilken vi sedan lyckades missa och körde ytterligare 4 km på bensinångor och vilja. Vi tankade i 5 liter till, vilket tog oss till flygplatsen två dagar senare och då hade vi ändå 3 liter kvar som hyrbilsfirman fick till skänks av oss. Fan också!

Vi var där en eftermiddag och en heldag och det finns ärligt talat ganska lite man kan säga om en stad efter så kort tid. När vi gick iväg från hotellet, mot centrum, så ville vi i alla fall finna ett bra café för att få en Café con leche eller två, och vi hittade också ett bra café … nämligen BraCafé.


Jag tycker om då affärsidkare kallar sina rörelser för vad det är. Affärerna heter annars oftast något coolt, gärna på engelska, som WackySoda, Starbucks eller någon obegriplig förkortning. De enda som inte ens försöker låtsas som att de är coola brukar vara slamsugningsfirmor. De heter mestadels Allsug AB, Rena rör eller Slam, skit & son. Typ. Men BraCafé var verkligen ett bra café som vi gladeligen gav våra sista Euro till. Och vi såg även den där radiostationen (eller vad det var) som spelar djävulens musik. Jag har alltid undrat var den ligger. Den ligger i Barcelona.


Nu finns vissa (DN) som vill få oss att tro att man lika gärna kan åka till Lissabon, för att de har ett café som varit ett bordell …

Och någon som tydligen inte hade bränslebrist (SvD)