På Skiathos 2007 bodde vi på Hotel Fiorella, ett litet hotell någon kilometer utanför Skiathos centrum. På kvällarna promenerade vi in till de olika barerna och restaurangerna, först längs med vägen och sedan på stranden. En kväll ville vi slippa landsvägen och frågade hotellägaren om det fanns någon annan väg att gå. Det fanns det. En stig längs med sluttningen, förbi olivodlingar och annat vykortsliknande. Just innan vi gick iväg höjde ägaren sitt pekfinger, och med högtidligt allvar i rösten varnade han oss.
”Nice road, nice view, but look out for worms, lots of worms.”
”Excuse me, look out for what?”
”Worms, my friend. We have worms on Skiathos.”
”… eh … yes … we will look out for worms,” svarade vi, för vad kan man svara på en dylik varning? Do not worry crazy greek, I have my metspö?
Jag kan inte påstå att jag är speciellt förtjust i maskar, men jag tänkte att jag nog antingen var tillräckligt snabb för att springa från en Skiathos-mask, eller att jag hade tillräckligt stora fötter för att göra processen kort för det lilla kräket.
Så vi promenerade, vyn var fin, värmen skön och stigens grus knastrade under fötterna. Och ungefär samtidigt som jag började fundera på det här med språk och att jag själv sagt efharisto (tack) när jag skulle säga kali spera (godkväll) vid några tillfällen, så förstod vi att den omtänksamme hotellägaren som sagt att vi skulle se upp för maskar, i själva verket ville varna oss för något annat.
Just då låg en fet, svart, cirka 1,5 meter lång orm på stigen ett par meter bort. Dåligt humör verkade den också ha … åtminstone efter vad jag kunde bedöma. Den kunde i och för sig ha varit förvirrad … eller pilsk. Vad vet jag. Men det var en stor och fet orm och definitivt inte …
Look out for worms, my friend…
Jag vet inte om ordet för mask är samma som för orm på grekiska, men jag visste då att mina fötter absolut inte var tillräckligt stora för att göra processen kort för ormen. Vi stannade till. Ormen rörde sig inte. Vi tittade på ormen. Ormen tittade på en skrumpen apelsin på vägen. Vi … ja, vi stampade med fötterna på stigen och ormen ringlade iväg. (Herre gud, det finns gränser för hur mycket man kan dramatisera ett semesterminne).
Vi gick något mer uppmärksamt vidare in mot centrum. Och i mina tankar lovade jag mig själv att nästa gång en hotellägare varnar mig för mask, eller låt säga fluffiga kaniner eller hundvalpar, så ska jag fråga, verkligen fråga, om han kanske menar något annat.