Etikettarkiv: Böcker

Att resa är att köpa böcker

The Old Town Bookshop i Edinburgh är ett litet antikvariat som ligger i stans äldre kvarter … allt detta hörs till viss del i namnet tror jag. När vi var där i början maj 2015 var det isande kallt ute, och det finns få saker som värmer så mycket som att smita in i en bokhandel eller ett antikvariat då. Nu hade jag i och för sig googlat och noterat och planerat att gå dit … men ändå, nuförtiden stänger bokhandlare och antikvariat stup i ett så det är ändå alltid något av en överraskning när de faktiskt ligger kvar på den plats där de senast blivit sedda.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

The Old Town Bookshop är som sagt litet, men välfyllt. Mitt mål denna gång var att få tag på någon bok av en Edinburgh-född författare och jag hade framför allt tänkt mig en Conan Doyle. Nu visade det sig att de inte hade så jättemycket skönlitteratur att erbjuda och än mindre av Conan Doyle. Men mannen som påtade omkring där i butiken (i tweedkavaj, vad annars) kliade sin nacke ett tag och kom fram till en lösning. Han hade Conan Doyle, jorå. Conan Doyle skrev ju flitigt i The Strand, och som det slumpade sig så hade han just fått in nio års-volymer av The Strand, som jag kunde få köpa för det facila priset 700 £.

Inte för att jag inte blev lockad av erbjudandet, men vi hade flugit Ryan Air hit och det fanns således inte en chans att jag skulle kunna få med mig den övervikten på planet hem. Så jag nöjde mig till slut med en samling artiklar av J. M. Barrie, The Greenwood Hat, för 4 £ och med en något mer hanterbar vikt. Mia köpte några vykort, varav två stycken som hon med bestämdhet hävdade var julkort, tills jag påpekade att det hon tolkade som en jultomte och en ren i själva verket var en tjurfäktare som just satte ett svärd i nacken på en tjur. Jag är inte helt säker på hur juligt detta skulle te sig för en mottagare av ett sådant julkort … men vi är alla olika.

FullSizeRender-2

 

Urgammalt & boknytt: Livraria Bertrand — Lissabon 2014

I Lissabon ligger världens äldsta bokhandel. För när det kommer till bokförsäljning så blir inget äldre än Livraria Bertrand, som sålt böcker till en lästörstande befolkning sedan 1732. Smaka på det året, 1732. Och eftersom jag är som jag är när det gäller böcker så fanns det inte en chans att jag skulle resa till Lissabon utan att besöka Bertrand. Faktum är att en av anledningarna till att resa till Lissabon var för att besöka världens äldsta bokhandel. Vem vid sina sinnens fulla bruk vill inte det? 

Bertrand grundades av en man som hette Peter Fauré, som dock tröttande på boksäljandet efter ett ynka par decennier och därför lämnade över verksamheten till två franska bröder med efternamnet Bertrand. Därav namnet Bertrand. Under en lång period tryckte de också böcker i butiken. Och genom åren växte de och blev en kedja med samma namn. Så Bertrand är nu även störst på böcker i Portugal. Men det var originalet Livraria Bertrand jag var ute efter i höstas. 

Bertrand2  

Medan jag betalade mina böcker frågade jag expediten om Affären legat här sedan de öppnade. ”Åh nej då,” svarade han, som om frågan varit korkad. Men så fortsatte han i samma resonerande ton : ”Bara sedan 1773”. 

För det var ju det här med jordbävningen som inträffade 1755 och ödelade stora delar av Lissabon. Man beräknar att jordbävningen låg i närheten av nio på Richterskalan, vilket gjorde att stora delar av Europa kände av skalvet på ett eller annat sätt. Till och med teologin fick sig en tankeställare då det gamla Teodiceproblemet fick nytt bränsle; dvs hur kan en Gud som är både god och allsmäktig tillåta en dylik katastrof. 

Bertrands bokhandel är därför ursäktad för att den var slarvig nog att förstöras av en jordbävning. Att ha legat på samma plats sedan 1773 är dock helt okej det med. Och man vårdar lokalen för att bokhandeln ska kunna ligga kvar ytterligare några sekler på samma plats. När vi var där i november 2014 var delar av bokhandeln avstängd för renovering. Men de höll ändå öppet, vilket gjorde att jag kunde gå omkring under de låga, vitkalkade kryssvalven och titta på böcker, försöka läsa enstaka titlar och kunna konstatera att det svenska deckarundret infiltrerat även Portugal.

Bertrand renoveras     

Jag köpte inga svenska deckare, men däremot ett par böcker av Fernando Pessoa; No matter what we dream, en liten diktsamling, och The Book of Disquiet, en posthumt utgiven bok som består av drygt 400 fragment, till synes om allt som Pessoa råka stöta på under sitt liv. Litteraturprofessorerna tvistar om vad man ska kalla det hela: aforismer, maximer, dagboksanteckningar, portvins-hallucinationer. Klart är i alla fall att Pessoa hela tiden är underhållande på ett lagom intressant, cyniskt och självironiskt vis.

”Literature is the most agreeable way of ignoring life.”

”I wasn’t meant for reality, but life came and found me.”

 Emellanåt kan jag sympatisera med båda meningarna. 

 Livraria Bertrand

 

Men böcker då!?

DN tipsar vad man kan göra i London när man får nog av OS. Men tidningen glömmer den vitala aktiviteten köpa böcker. Nåja, de är förlåtna … för den här gången.

Summarisk personlig historia. Jag var väl cirka 17-18 när jag första gången såg filmen 84 Charing Cross Road (1987), med Anne Bancroft och Anthony Hopkins i huvudrollerna. Filmen bygger på en bok som i sin tur är en autentisk brevväxlingen mellan den amerikanska författarinnan Helen Hanff och den brittiske antikvariatföreståndaren Frank P. Doel. Man hör ju direkt att det låter som en actionfylld historia, fylld av romantik och skräck  – det förekommer visserligen en scen med en tandläkare som ser fram mot något halvdussin rotfyllningar. Men visst, okej, stillsam är väl ordet om filmen. Hur som. Boktokig som jag är var filmen my cup of tea. Och självklart ville jag till just det antikvariatet på Charing Cross Road som allt kretsar kring.

Antikvariatet försvann emellertid redan på 70-talet och jag har faktiskt aldrig ens hittat just nummer 84, men gatan är kvar och Charing Cross Road är sedan länge en bokgata, även om bokhandlarna och antikvariaten börjar troppa av. Det man inte ska missa är dock Cecil Court, en tvärgata till Charing Cross Road (ironiskt nog betyder Cross Road just tvärgata, så då blir Cecil Court en tvär-tvärgata). Här finns en räcka affärer, förutom en par antikvariat, bland annat ett med enbart förstaupplagor, även ställen där du kan köpa tryck, medaljer, konst, och mer böcker.

På Picadilly Street finns Waterstones flaggskepp, en gigantisk bokhandel i sju våningar. Nytt, stort, fräscht, stort, välfyllt och stort. Men bry er inte om den, utan gå ytterligare cirka 100 meter så finner ni en av världens äldsta bokhandlare: Hatchards. Tjocka heltäckningsmator och mörkbruna bokhyllor, brittmysigt i flera våningar och så där lagom hemtamt trångt. Jag brukar köpa mina Wodehouseböcker här. Om ni vill läsa Hanffs 84 Charing Cross Road så köp den här, men se till att ni får tag på en upplaga där Hanffs bok Duchess of Bloomsbury Street är med. Den handlar om när Hanff till slut kommer till London och är i sig en charmig reseberättelse.

Man kan köpa böcker på Hatchards webbsida. Men herre gud, åk till London istället!