Kategoriarkiv: Reflektioner

Om de märkliga svårigheterna med hotell

Hotell. Företeelsen lär härstamma, som väldigt mycket annat, från antiken. Kanske, kanske inte. Men även om man är ogin mot historien så kommer man inte ifrån att tavernor redan under medeltiden hyrde ut rum för resande. Det är således inget nytt under solen och man tycker att det inte borde vara så svårt. I hundratals år har verksamheten gått ut på en enda sak: att hyra ut ett rum till en gäst som behöver ett rum för natten. En handfull tillhörande tjänster kan erbjudas. Det är egentligen allt. Det borde, tycker kanske den naive resenären, inte kunna göras på så många olika sätt. Men det går, på gott och ont.

Låt mig lista några kategorier. Vissa är kanske mer tydligt negativa, andra ligger mer åt ”Så rätt du tänkt och så fel det blev”-hållet. Som den första kategorin.

Profilering
Vårt exempel här är hotellet The Icon i Prag, där man i ett försök att få gästerna att känna sig som hemma, klädde personalen i civila kläder. Vilket gjorde att det var hart när omöjligt att veta vem som tillhörde personalen. Om man ville roa sig så kunde man sitta och betrakta två olika gäster som båda försökte få hjälp av den andre och sedan bli förbannade då de inte fick den service de tyckte att de förtjänade. Riktigt roligt, fram till den punkt då du själv med stigande irritation försöker få en ny handduk av någon som visar sig vara en dansk lättretad säljare av industri-armaturer. En kul profil är väl okej, men en tydlig profil är desto bättre.

Skit med en titel
Vissa hotell lever på sitt namn och glömmer bort att det är tänkt att de ska betjäna levande gäster. Som Hilton Metropole i London, som trots sina fyra stjärnor ger oss ett rum som är en symfoni i 80-talsbeige, utan gratis wifi på rummet, med en timmas tillgång till wifi på 10 kvadratmeter i lobbyn, per rum och dag (vilket innebar att jag och Mia fick turas om att använda wifi, tillsammans med 55 andra wifi-törstande människor i lobbyn), med en minibar på rummet som var sensorstyrd, så att om man tog ut något ur minibaren, för att få plats med ett par öl man köpt till rimligt pris utanför hotellet, så registreras ett köp för de varor du tagit ur, och med en bar på 23:e våningen med fantastisk utsikt över London, dvs om du inte vill ta dig en drink på söndag, för då var den stängd. Sniket och slitet är väl orden. Och jag upprepar: fyrstjärnigt hotell? Vad hade man fått om hotellet klassats som tre-stjärnigt? En smäll på käften med vidhängande faktura?

24-timmarsservice
Det intressanta i ovanstående rubrik är att båda leden i det sammansatta ordet har en innebörd: 24 timmar ska det vara service. Detta känner långt ifrån alla hotell till. De tror att ordet är något man bara säger, en social konvention som man inte ska hänga upp sig för mycket på. Som exempelvis Hotel Music i Marseille, som jag skrivit om tidigare. Vars nyanställde nattportier inte kunde någonting då vi ville checka in strax efter midnatt. Han skulle ge oss en förberedd nyckel till ett förbokat rum. Det tog en timma och inkluderade tre telefonsamtal till hotellchefen, som till slut anlände i egen hög person på Vespa. Som kompensation skulle den stackars nyanställde mannen bjuda på en gin och tonic, men misslyckades med att snappa upp att en av de mer vitala ingredienserna i en gin och tonic är just tonic.

Hans & Greta
Så finns hotellen som är konstruerade som häxans pepparkakshus i sagan om Hans och Greta. Snygg utsida, lockande interiör som syns genom stora panoramafönster i receptionen. Man tänker: ”Ah, schysst, wunderbar, nice, här vill jag bo.” Till dess att man skrivit under och checkat in och och inser varifrån Dante hämtade sin inspiration till sitt Inferno. Som exempelvis Hotel Danmark i Köpenhamn, som jag hade den karaktärsdanande upplevelsen att bo på en natt. Korridorens och rummets mattor hade fler fläckar än en brottsplats i en Hollywoodfilm, och fåtöljen på rummet hade en så strategisk placerad fläck att det omöjligt kunde vara någonting annat än någon typ av kroppsvätska. Sängkläderna var rena, tack och lov, och på dem låg jag och planerade hur jag skulle ta mig från sängen ner till receptionen utan att använda mig av hotellet.

Gammalt och anrikt på utsidan

Och annat gammalt på insidan …

Självförgörande
Sedan har vi hotellen som mist allt självförtroende och egentligen tycks längta efter nedläggning. Som Scandic Löddeköpinge vars mest utmärkande och, enligt hotellets egen reklamfolder, bästa särdrag är att man snabbt kan ta sig därifrån. Exempelvis till Malmö eller Köpenhamn. Eller krasst sett vart som helst som inte är Löddeköpinge och Scandic. Vi ligger vid E6:an, skrev de. Inte långt från betydligt intressantare saker än du finner om du stannar här, skrev de. Vad väntar du på, åk, verkade deras måtto vara. Det är som om hotellet suckar uppgivet åt de gäster som checkar in, som om de inte vill ha gäster som har den dåliga smaken att välja just deras hotell, när kontinenten ligger en kort biltur bort. Som för att poängtera att man gör bäst i att resa långt, långt bort, så ligger de granne med en bensinmack. Rätt så sorgligt egentligen.

Om 80-talet fungerade för 35 år sedan så …
Slutligen kommer vi till det vanligaste av alla hotell. Har du någon gång checkat in på ett hotell så är risken stor att du hamnat på ett av dessa. Vi kan ta det senaste jag bodde på som exempel: Bergo hotell i Beitostølen i Norge. Denna typ av hotell vägrar byta något i inredningen så länge som det inte är så trasigt att det faller i bitar. Utifrån denna insikt så kan man dra slutsatsen att väldigt många hotell föll i bitar under 80-talet, för säga vad man vill om 80-talet, men då producerades inredning som håller ihop än. Är det inte pastellfärger så är det massiva sängstommar, med integrerade sängbord, i lackat körsbärsträ, med dekorativa inramade planscher på kulörta portar på väggarna. Och … tja, det är ju egentligen inget fel på det hela, men jag kan aldrig riktigt komma ifrån att det känns som att ta på sig någon annans smutsiga kläder. En tumregel för alla hotell skulle kunna vara att: När barnen som alstrats efter en het natt på hotellrummen, själva börjar få barn, då är det dags att byta inredning.

Skylta med det II

Jag är, som jag tidigare nämnt, förtjust i skyltar. Vissa skyltar är roliga för att budskapet tycks vara absurt, andra för att skylten är obegriplig. Sedan kan placeringen av en skylt en del gånger vara göra den mer intressant än dess egentliga budskap.

Den arga skylten
Vissa skyltar tycks vara populära att ge sin egen personliga vinkling av. I Paris har jag funnit en infart förbjuden-skylt som någon, medels lite färg, förändrat. En man, som smygande bär ut den vita balken, hade målats in. I Barcelona fann jag följande skylt.

En näve greppar ilsket den vita balken. Är detta ett tecken på nationell särart? I Paris försnillar man i smyg, medan man i Barcelona mer går in för smash and grab? Eller finns det en koppling mellan den ditmålade näven och att just denna väg – Carrer de la Bòria – en gång var vägen till fängelset; någon sliter i ett fängelsegaller? Eller att området alltid varit ett kommersiellt område; någon roffar åt sig av … typ ett parti vita balkar? Eller är skylten kanske ett uttryck för att Spaniens ekonomi är på väg mot enkelriktat och någon griper desperat efter ett sista halmstrå? Vem vet.

Den ojämlika skylten
Det här med jämlikhet mellan könen tolkas på olika sätt beroende på var man befinner sig i världen. I Sverige ger vi exempelvis till och med GB-glassgubben en fru, troligtvis för att vi tycker att det är viktigt att påpeka att det inte bara är män kan locka barn till fetma. På öarna i Medelhavet har man inte kommit lika långt i skyltjämlikhet.

Kvinnor kan … tydligen inte dela på packningen på Mallorca. Skylten som visar var vandringsleden är, målar med glasklar tydlighet upp vad som gäller. Mannen går först, han bär på sina breda axlar den tunga ryggsäcken och röjer vägen fram med en väl tilltagen käpp som fallossymbol, medan kvinnan trippar efter i kjol och bär med lätthet sin grace. Jag fann detta intressant … så jag fotade naturligtvis skylten … och bad sedan Mia hjälpa mig med att lägga ner kameran i den gemensamma ryggsäcken jag bar på …

Skylten visar ändå på en viss självinsikt: Precaució – Varning! För ojämt fördelad börda antar jag.

Den malplacerade skylten
Sedan finns det skyltar som i sig är ganska oproblematiska, men där placeringen av skylten är väldigt olycklig.

På WC, på en bar i Chamonix satt en reklamskylt ovanför toaletten. Reklam för salami? På toa? Jag kan tänka mig bättre platser att göra reklam för salami på – grönsaksmarknader, bårhus, hos en optiker, listan kan göras lång. Faktum är att jag tror att alla andra platser skulle vara bättre än denna. För hur ska du någonsin kunna bibehålla din värdighet samtidigt som du förklarar att: ”Jag gick på toaletten och blev så sugen på salami.”

Den filosofiska skylten
Vissa skyltar är i grunden tydliga med sitt budskap. Här är en man och han är inte önskad. Skylten lyckas ändå mana till någon slags filosofisk eftertanke.

Vi befinner oss ändå i samma land som klämde fram filosofen Kierkegaard, som bland mycket annat skrev: ”Den vanligaste formen av förtvivlan är att inte vara den du är.” Så på denna plats får man inte vara den man är, så känn förtvivlan! Eller dylikt. Jag funderade på om det var detta som skylten ville förmedla då jag stod och väntade på tåget i Köpenhamn. Eftersom skyltmannens enda brott tycktes vara att även han väntade på tåget, kände jag en omedelbar … typ själarnas förening med honom. Om alla dessa tankar berodde på att tåget var kraftigt försenat kan vi låta bero. Eller är det så enkelt att skylten säger: ”Här ska du inte vara” vilken den hade fullkomligt rätt i. Jag borde ha varit halvvägs till Göteborg vid det laget.

Den alltför hemtama skylten
En sak som lockar med resor är att komma till en annan plats än hemma. Få prata ett annat språk, köra på vänster sida av vägen utan att bli betraktad som en trafikfara, etc. Även om det är svårt att finna några vita fläckar på kartan numera, så kan man ändå låtsas som om man rest till ett fjärran och främmande land där man endast med stor svårighet kan beställa middag utan att få in honungsglaserade silverfiskar eller friterat marsvin. Många gånger är denna inbillning omöjlig.

På Queensway i London. Du vet att du inte är en upptäcktsresande då lokalbefolkningen troligtvis talar bättre svenska än du själv. London lär vara Sveriges fjärde största stad, sedd till andelen svensk befolkning. Det märks.

Om förväntningar och andra små fiender

”Så du badade i Fontana di Trevi? Hur kändes det?”
”Märkligt otillfredställande; blött, kallt, kärlekslöst. Ingen ung Anita Ekberg, men en synnerligen otrevlig piketstyrka. Sista gången jag åker till Rom om de ska behandla sina gäster på det sättet!”

Din resas främsta fiende är som alltid dina egna förväntningar. Istället för att upptäcka vad som finns på den plats dit du rest, så söker du efter en plats du fantiserat om. Och det är ganska vanskligt att låta fantasin vara det original som du jämför verkligheten med. För det funkar si så där, särskilt om du har bra fantasi.

Japanerna lär tydligen drabbas av detta i Paris, då deras romantiska föreställningar om staden krockar med verklighetens Paris – det kallas officiellt för Parissyndromet. De skåningar vi stötte på i Mexiko förra året drabbades hårt av att Mexiko tydligen var lite annorlunda än Österlen – något som jag döpt till Skånesyndromet, vilket är en stark känsla av besvikelse över att borta inte är precis som hemma. Räligt värre hörrni ni. Själv såg jag inte skymten av Woody Allens New York då jag var där för snart 20 år sedan och jag är först nu beredd att ge NY en ny chans. Även film kan bli en fiende.

Göran Palm skrev 1964 en kärv liten sak som handlar om detta.

Havet
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Det är väl ingen upplyftande dikt direkt, men illustrerar ganska väl det fåfänga i att tro att du kan fantisera rätt om det du ännu inte sett. Slutsatsen är kanske att understryka följande: Det är aldrig som på Louvren. Det är att underskatta havet. Men det är också att underskatta det du finner på Louvren. Konst är inte till för att dokumentera, så använd den inte som guide. Den kan kanske vara en guide till dig själv vissa gånger, men inte till Paris, havet eller New York.

Och ändå är det svårt att sluta fantisera om resmål. För det är ju roligt. Men vad ska du då göra med alla dessa små fiender? Sluta fantisera eller sluta resa? Ingetdera. Du får göra dem till dina vänner och inse att du faktiskt har två stycken Paris, staden i dagdrömmarna och den som ligger på två sidor om Siene. Och det är ju faktiskt inte så illa att världen, som ständigt krymper, plötsligt blir dubbelt så stor.

Nu och då, men alltid

Var fan tog semestern vägen? Vi är redan i september. Sista sommarmånaden har passerat och även om augustivädret hängde med ett bra tag in i september så har regn och kyla nu flyttat in som en ovälkommen släkting. Jag har till och med redan hunnit ligga däckad av hosta och feber i en veckas tid, vilket är långt mindre trevligt än man kan tro. Allt är således åter vardag. Ändå är det bara en månad sedan vi återkom från lättjan i Frankrike.

Det sägs att man ska försöka leva i nuet, men hur lätt är egentligen det, med tanke på att nuet är så förbannat kort? Är det verkligen tänkt att jag ska leva mitt liv i något som, krasst sett, inte ens är mätbart? Nuet är nollpunkten mellan sen och då; dess främsta egenskap är att det passerar medan du upplever det … vilket kan kännas en aning stressigt. Samtidigt är livet, det enda man har, inget annat än en räcka minnen av olika nu.

Det är komplicerat det där.

Jag funderar på om det kanske är därför jag började skriva resedagbok, för att åtminstone trycka ner några av dessa minnen på papper, för att kunna plocka fram då minnet fallerar. Återuppleva. Dra nuet skrikande tillbaka från det giriga dået. Så jag skriver ner reseminnena i min anteckningsbok, ett i taget. Tyvärr passerar en resa så fort att det är svårt att säga när ett minne börjar och ett annat slutar. Rätt som det är, är det ingen resa längre.

Låt oss ta vår sista resdag under vår Frankrikeresa som exempel. Var det en avfärd, resa eller hemkomst? Sista dygnet delades upp på frukost i Montpellier, lunch i Paris och en kopp te i soffan hemma i Göteborg som kvällsfika. Några timmar därpå åt vi frukost hemma som vanligt. Sista resdagen var jag hemma. Sista resdagen var jag vid Medelhavet. Och nuet var överallt, hela tiden, utan en tanke på att stanna till för en kall öl. Det fick vi sköta själva.

Men ändå. Sista dagen var välfylld och fin. På ett sätt är det bästa minnet då vi åkte buss till flygplatsen och svängde upp på en ramp från motorvägen. Allt i närheten var geometrisk betong och  motoriserade fordon, men tack vare rampens höjning och det utomordentligt klara vädret såg vi det vi behövde se. In mot Paris där både Eiffeltornet och Sacre Coeur höjde sina disiga siluetter mot horisonten. En ögonblicksbild, snudd på lika schbloniserad som ett av de otaliga motiven från tavlorna på Place du Tertre i Montmarte, men just också därför ett lockrop. En tröst. Ett minne och en spottloska i synen på det passerande nuet.

Så det handlar kanske inte om att en resa tar slut, utan att den ska fortsätta i minnet så att man kommer tillbaka. Men det är ändå märkligt hur snabbt man lägger semestern bakom sig. Paris och Montpellier känns nu mest som en fantasi jag haft. Men en fantastisk fantasi.

Om hundar, händer, fötter, Freud och en ekorre – Statyer

Staty betyder stod, som i sin tur har att göra med att stå. Allt enligt gammal latin. Det som är kul med statyer är kanske inte så mycket att de står, utan mer ofta hur de står. Statyer är dessutom ett nöje man vanligen inte behöver betala ett vitten för när man reser. Och den som nu säger att hon inte är intresserad av att titta på statyer när hon reser, ljuger. För ärligt talat, vem vill inte se en gigantisk vit hund utan varken nos eller svans stå på en vägg i London?

Efter ett besök på East Indies tebutik på Conduit Street gick jag och Mia vidare ner mot Savile Row, men stannade efter bara några meter då en gigantisk hund uppenbarade sig, stående på husväggen. Under ett kort ögonblick kändes det som om jag gjort Alice sällskap i Underlandet. Hade hunden på väggen plötsligt hoppat ner på trottoaren och ställt till med en galen tebjudning, så hade jag inte blivit förvånad. (Eller kanske lite, men jag var mer besviken över att den inte gjorde det.) Det var dock en helt vanlig staty av skulptören Simon Brundret och hunden fungerar som lockmedel till restaurangen Sketch på Conduit street. Restaurangen har specialiserat sig på en kombination av mat, konst och musik. Bra gjort av dem, tycker jag.

Och i avdelningen Statyer som förlorat en kroppsdel, måste jag även nämna La Loire et le Loiret, som vi råkade på när vi promenerade genom Jardin des Tuileries i Paris.

Här är en staty som är predestinerad att förlora sin hand. Det kan bara ha varit en fråga om tid. Se på statyns blick, riktad mot sin utsträckta hand. Se hans min av häpen bestörtning när handen inte längre finns längst ute på armen. Det fanns inte en chans för marmorgubben att få behålla sin hand då den en gång blev utformad på det viset. Faktum är att den nu är mer fullkomnad än innan, för nu kommer statyns innerliga uttryck till sin rätt: Mon Dieu! vem har stulit min hand? Den huvudmisstänkte är nog den här nedan.

För inte långt från Herr Loire (eller om det var Loiret) som förlorat sin hand, inne på Louvren finns fler statyer än man egentligen mäktar med. Men bland alla dessa tusen statyer blev jag omedelbart så fascinerad av en av dem, att jag för det första inte lyckades ta en skarp bild och för det andra inte lyckades att notera vem som gjort statyn, när ifrån den var eller ens vem som är huvudnumret i konstverket. Det som fångade mitt intresse var en enda detalj: Soldaten mitt i striden som biter en annan soldat i foten. Det är något frustrerat, ursinnigt och inte så lite absurt över det hela, att den bitande soldaten omedelbart blir verkets blickfång. Tjommen på hästen, han som allt egentligen handlar om, blir förvandlad till att endast existera för just detta ändamål: att få sin fot biten.

När det gäller statyer som står där man minst anar det så tror jag att den här tar första pris, kanske framför allt för att den inte står utan hänger.


När vi kom gående på Skořepkagatan i Prag såg vi plötsligt en man hänga i en hand högt över asfalten. Det är ingen mindre än Sigmund Freud som med en hand klamrar sig fast vid en stång. Verket är av David Cerny och kallas på engelska Man hanging out (Zavešený muž på tjeckiska). Bortsett från att det är en skulptur som har ett direkt tilltal som kan både roa och oroa – när verket har turnerat har människor misstagit skulpturen för ett självmordsförsök – så finns här hisnande filosofiska djup att utforska för den som vill tolka verket. Vissa menar att det försöker illustrera Freuds kamp mot sin dödsrädsla, medan andra menar att konstnären personligen försöker utmana någon typ av status quo. Uppenbart ska verket i alla fall symbolisera någon som måste fatta ett beslut, hänga kvar eller släppa taget.

Sedan finns ju statyer som krasst sett inte har så mycket med konst att göra, men som ändå kan bidra till ett själsligt lyft hos betraktaren genom sin anspråkslösa men uppriktiga gestaltning. Visst är det fint formulerat för en gigantisk ekorre i plast, som jag och Andréas fann högt uppe i Andorras berg.

En del gånger behöver man inte tolka, det räcker att man blir glad.

Hinna med allt så hinner man inget

Det är lite besynnerligt och trist det här med att somliga förväxlar kostnad med värde. Sajten VeryFirstTo.com erbjuder en massa olika påkostade saker som man kan ägna sig åt då man förlorat sina egna önskningar ner i värdebrunnen. Bland annat kan man för si så där 10 miljoner köpa en resa som under 2 års tid tar en runt till alla 962 världsarv. För att hinna med detta måste man besöka 1-2 världsarv varje dag.

1-2 världsarv om dagen.
I två års tid?!

Alltså … jag tycker om att resa, men är inte en del av glädjen i resandet att kunna stanna till? Upptäcka. Ta en öl och gnälla över vädret och sådant … ni vet väsentliga saker. Det är som om någon på sin första dejt sa att: ”det är lika bra att få den här förälskelsen överstökad, så att vi sedan kan konsolidera våra aktieportföljer”. Jämförelsen är faktiskt rätt så relevant, för en resa kan ge samma typ av nyfikna glädje som en förälskelse: i upptäckandet, undersökandet, testandet … och för all del även besvikelse av typen shit vad hon snarkar/det ligger en motorväg utanför hotellet. Hur som helst fattar jag inte riktigt hur …

… 1-2 världsarv om dagen … ska kunna … typ ens avsluta denna mening.
Inget för mig.

Men de har tydligen sålt en resa trots allt. Det är en rik kines som köpt. Den gode kinesen är kanske inte bekant med en annan kines, Lao Tse, som för si så där 2500 år sedan skrev: En god resenär har inga bestämda planer
och strävar inte efter att anlända

En resa som kräver att man anländer 1-2 gånger om dagen är inte lyx, den är ett helvete.

——-

AB, SvD

Om turism och Mona Lisas hemlighet – Paris 2012

Att vara turist är många gånger det samma som att bocka av klyschor. Åk till London och se Towern. Res till Indien och besök Taj Mahal. Ta dig en tur till Australien och få en bumerang i bakhuvudet. Det låter kanske som en fantasilös inställning, men hur kan man någonsin resa till en plats som inte halva mänskligheten redan varit på? Vill man vara den ende i bekantskapskretsen som gjort en riktigt originell resa så kommer det inte handla om London eller Barcelona. Snarare om en fårklippningsresa till Orkney-öarna, gruvsafari i Sydamerika eller varför inte en långweekend till Krasnoyarsk för att gjuta aluminium-babushkor. Nu ska jag i och för sig inte raljera över Krasnoyarsk. Deras hydroelektriska kraftstation lär vara något i hästväg.

Min poäng är att det inte finns något föraktligt i att vara ”turist”. När allt kommer kring så är det faktiskt just detta man är. Ordet turist betyder dessutom ”lustresande”, så om något så borde man hänge sig åt turismen, åt lustresandet, för vem vill att resan ska vara ett vardagligt slit? Det är väl det man har förvärvsarbete till för?

Tyvärr finns det en slags snobbism hos många resenärer, människor som hellre försummar att se något av resmålet än att riskera att bli sedd på en färgglad sightseeing-buss. Vad de än gör så ska de inte göra något som kan anses vara turistigt. ”Besöka Colosseum? Jag!? Nej, vet du vad!” Det är en något hycklande attityd eftersom den är falsk; den som reser till Rom och inte besöker Colosseum gör oftast detta bara för att de redan besökt Colosseum tidigare. Eller för att deras intellektuella nyfikenhet är i nivå med en packad bisamråttas.

Problemet med snobbismen är att om man inte vill vara turistig som turist så missar man en mängd upplevelser. Det är dessutom ett problem som växer i relation till resmålets attraktionskraft. För hur ska man undvika att göra något turistig i en stad som lockat turister i tusen år?
”Såg du något av allt kul i Paris när du var där?”
”Verkligen inte. Så turistig är jag inte. Jag satt på hotellrummet och kopplade samman mina födelsemärken med en märkpenna.”
”Tänk, det vet jag många som gör.”
”Fan också!”

Så … jag och Mia var alltså i Paris i höstas och gick då på Louvren, för att bland annat se Mona Lisa.

Det var skyltat till Mona Lisa, men skyltarna var överflödiga, för alla ville se henne. Så det var bara att följa med folkströmmen från entrén för att man skulle finna Mona Lisas sal. Salen var fylld med något hundratal människor och det hade varit lätt att tro att de väntade på exempelvis Lady Gaga (som också var i Paris samtidigt med oss … alltså, inte för vår skull, hon skulle visst sjunga några låtar eller nått). Men tanken på Gaga är inte helt långsökt, för det blev tydligt att Mona Lisa var en superstjärna och besökarna förvandlades till medborgarpaparazzi med uppsträckta kameror och vassa armbågar. Det enda som saknades var några svimningar och ett par kastade underkläder mot Mona Lisas monter.

Naturligtvis tog jag en foto av henne. För att visa att även jag har varit och tittat på Mona Lisa. Jag har länge hört och läst att tavlan är mindre än man tror, vilket har gjort att jag förminskat tavlan för min inre bild, så när jag väl stod framför den så var den i själva verket större än jag förväntade mig. Men hon var i alla fall sig lik från alla reproduktioner, så det kändes bra. När jag åter sänkte kameran såg jag mig själv skymta i Mona Lisas leende, i spegelbilden i skyddsglaset runt tavlan.

Jag tittade runt omkring mig, på folkhavet. De flesta var troligtvis lika okunniga som jag om varför just denna tavla räknas som det mest uppskattade genom tiderna. Men något konstverk måste ju vara främst och det har fallit på Mona Lisas lott att vara det. Det blir en lika enkel som absurd ekvation: vi vill alla se henne för att hon är främst, men det är just för att alla vill se henne som hon är främst. Därför säger folkmassans spegling i Mona Lisas skyddsglas mer om konstverkets dragningskraft än Da Vincis hantverk i sig. Det är kanske det som är hennes hemlighet, Mona Lisas.

Kan du tänka dig att betala extra för att andas?

Flygbolagen undersöker vad jag som passagerare kan tänka mig betala extra för (SvD)? Ärligt talat fattar jag inte riktigt frågan. Eller rättare sagt så vill jag inte fatta den. För vad är det man frågar om? Egentligen? Vill jag betala extra för mer benutrymme, bättre mat, mat alls, etc? Det jag undrar är i så fall: Vad är det jag då betalar för från första början?

Flygbolagen är uppenbarligen på väg från att vara en reseservice till att syssla med persongods. Redan nu sitter jag axel mot axel, med benen i 90-gradig vinkel, i syrefattig luft och i en ljudvolym som är en cocktail av motorljud, barnskrik och medelåldersgnägg. I 12 timmar på väg till Thailand … vill jag ha mat och dricka under den tiden? Det vill säga: Kan jag tänka mig att betala extra för att inte avlida under resans gång?

Ja, självklart.

Det jag kan invända lite mot är metoden. Ni vet, detta att man först trycker in 50 personer extra på planet, vilket minskar ner all tänkbar bekvämlighet. Och sedan frågar man passageraren om han kan tänka sig betala extra för att få det bättre. Listigt. Uppvisa ett undermåligt färdsätt och fråga om man vill besparas från det. Kan jag tänka mig att betala extra för att slippa bli slagen i ansiktet med frystorkad purjolök under resans gång? Jo … ja, det skulle jag nog kunna tänka mig. 99 % av alla andra tycker märkligt nog samma sak. Jaha ja, där ser man.

Hur som helst, här är framtiden för billigt flyg:

  1. Skicka dig själv med FedEx, max två personer i samma kartong. Betala extra för påfyllnad av syre varje halvtimma. Du blir levererad till ditt hotell någon gång mellan 10:00 och 17:00 en helgfri vardag. Om inte hotellet tar emot dig får du kvittera ut dig själv från speditionsterminalen 30 km in i ett industriområde.
  2. Res till Paris, ta med dig makan i handbagaget. Erbjudandet gäller endast om du kommit ihåg att checka in via webben två veckor innan avresa och skrivit ut ditt boardingkort (på grönt papper) då det är eftermiddag i den tidszon som huvudkontoret ligger i. I annat fall får man betala en tilläggsavgift på 5000 € (även kallad en Ryan Air special). Faktum är att eftersom man förutsätter att ingen kommer att klara allt detta så är tilläggsavgiften obligatorisk … men själva flygresan är skitbillig.
  3. Flyg medels en överdimensionerad katapult. Betala extra för madrass att landa på.
  4. Flyg komfortabelt och med gott benutrymme, med fantastiskt närbelägna vyer på endast tre meters höjd. Vi kallar det tåg. Det är dyrt. Du kommer inte fram i tid, men du har sällan blivit försenad i sådan bekvämlighet.
  5. Spara alla dina gamla boardingkort och tillverka egna vingar genom att limma fast dem som fjädrar på dina armar. Kasta dig ut från Lisebergstornet och flaxa! Observera att flyg för nära solen belönas med dopp i havet.
  6. Flyg billigt till Indien via Finland. Du hämtas med mopedriksha i Helsingfors.

Eller – och det här är bara en vild idé – så kanske man inte kan förvänta sig att en flygresa till London ska kosta lika lite som en bussresa mellan Göteborg och Borås. Men snälla flygbolag, gör mig i så fall till en passagerare och inte till ett gods. Och låt mig slippa betala extra för att få bli behandlad som människa.

Om kamerans märkliga krafter – Chamonix 2012

 

Chamonix. Jag och Mia ska vandra från Plan de l’Aiguille till Montenvers – Mer de Glace, och väntar för tillfället på att kabinbanan ska ta oss upp på berget. Jag fotar lite planlöst och håller sedan upp kameran och tar ett slumpmässigt foto inåt kabinen. Det är då det händer. Det är alltid någon. Som ser det som sin livsuppgift att sprida sina anletsdrag till intet ont anande främlingar. Personen sträcker upp huvudet ytterligare, stirrar rätt in i linsen och avfyrar ett lika lyckligt som fånigt leende. Han tror kanske att han på så sätt ger bilden ett … mervärde. Men han fattar inte att det är förbannat svårt att förklara någon månad senare, då du sitter hemma och visar semesterbilderna för andra.

”Ja, och här är kabinbanan som vi just ska åka iväg med.”
”Aha, kul … Förresten, vem är det där.” Din vän, som förbarmat sig över dig så att du har någon att visa dina 389 semesterfotografier för, pekar på killen förgrunden; han som ser oroväckande glad ut över att bli fotograferad.
”Han? Ja … alltså … ingen aning.”
”Ingen aning? Varför ler han då rätt in i kameran som … om ni kände varandra? Känner ni varandra?”
”Nej, inte alls. Har aldrig sett honom tidigare.”
Kort paus då din vän begrundar fotot ytterligare.
”Tror du att han var farlig?”
Tanken har inte slagit dig innan, men framstår nu som självklar. Är det inte någon sinistert över mannens leende? Som från någon som just mixtrat med kabinbanans bromsar och sedan förväntansfullt stigit in i kabinen för att följa med se vad som händer under resans gång. Ett leende från någon som är både suicidal och sällskapssjuk på en och samma gång.
”… njä, nä,” säger du, medan du nervöst egentligen tänker att nästa gång du ska upp på ett berg så går du.

Kameror har funnit sedan 1826, så man kan ju tycka att nyhetens behag borde ha avmattats något. Men icke då. Kameran är fortfarande vår tids trollspö, det magiska ting som får tiden att stanna upp och mångfaldigas. Det ting som får annars sansade människor att sticka fram sin nuna och vädjande säga: ”Åh, en kamera, snälla fota mig …. ah, tack … så … är jag i den lilla lådan nu? Visa mig!”

 

Sisyfos på cykel – Andorra 2012

Andorra är ett litet land som består av en labyrintisk kombination av dalgångar och bergstoppar som hålls samman av ett övermått av fotogenisk natur. Håller man sig i dalgångarna kan man med bil enkelt avverka hela Andorra på en halvdag, inklusive fikapaus, och tar man sig också över bergen så tar det bara en halvdag till. Det var det vi gjorde. Men man kan ju göra bergen på annat sätt.

Skyltarna satt med jämna mellanrum och visade att vägen var brant. På skyltarna såg man hur en stackars cyklist kämpade mot lutningen, men det var inte helt klart om skyltarna uppmanade eller avrådde från cykling. Det var inte ens klart om cyklisten var på väg uppför eller hade gett upp och därför rullade baklänges i en helvetiskt fart. Bägge tolkningarna är antagligen lika troliga.

Vi körde från Canillo till Ordino och tog en paus på en liten parkeringsficka vid sidan av vägen för att dricka lite vatten och njuta av utsikten. Det var då vi upptäckte honom. En bit nedanför oss såg vi en ensam cyklist komma; en cyklist som inte brytt sig om skyltarnas varningar om tuff lutning … eller om han lockats av dem.

Ett metodiskt trampande av pedaler och en blick som stirrade stigningen i vitögat utan att blinka. Det märkliga är att det inte såg ett dugg jobbigt ut. Men det borde vara jobbigt. Det måste ha varit jobbigt. Det hade varit jobbigt nog att köra bil uppför och där cyklade denne man i en provocerande rak linje uppför en gud vet hur brant lutning.

Och vi stod där, men våra vattenflaskor och loj puls och bekväm bil och kände oss med ens 100 år gamla, ledbrutna, muskelförtvinad och väldigt, väldigt lata. Vi försökte slå bort det vi upplevde genom att raljera lite över mannens idioti. Vi frågade oss varför? Varför cykla? I den här värmen? I dessa berg? Med sikte mot nästa berg? Men … ärligt talat var jag imponerad. Inte så till den grad att jag ville dumpa bilen, skaffa mig en cykel och trampa iväg uppför en lodrät vägg, men tillräckligt imponerad för att fotografera prestationen. Att lyfta kameran några gånger är ju ett slit det med … på sitt sätt … eller kanske inte … jag vet …

Han passerade och vi klappade händer och hejade på honom. Han log och hejade tillbaka och trampade på med extra mycket vitalitet, som om våra applåder var orsaken till att han cyklade. Vi satte oss i bilen och körde vidare uppför, passerade mannen på cykel och fortsatte uppåt, uppåt, uppåt.

En månad och en resa senare stod jag i en hiss i Argentiére utanför Chamonix tillsammans med en cyklist. Jag frågade vart han skulle den dagen och fick svaret ”Till Italien och tillbaka”. Självklart, en tur på 16 mil i bergen, naturligtvis … det är också något att göra en vacker semesterdag. När jag gick ur hissen önskade jag honom lycka till med ett ”Have fun.” ”Thank you,” svarade han med ett tvetydigt leende, som om ”fun” inte riktigt täckte in upplevelsen. Det är väl så den är, bergscyklingen, en ljuv plåga som nog kräver sin personlighetstyp, kräver den som inser att man inte bara kämpar mot berget utan kanske framför allt mot sig själv. Och det är en kamp som nog är underbar att gå segrande ur.

———————————————–

Andorra på vintern (SvD)