Bloomsbury, om författarna själva får välja

I remember years ago a guy I knew told me that people going to England find exactly what they go looking for. I said I’d go looking for the England of English Literature, and he nodded and said: ’It’s there.’
(Ur
84 Charing Cross Road)

Ska du bara läsa en roman om London så läs i så fall Helene Hanffs 84 Charing Cross Road, som i strikt mening inte är en roman eller handlar om London. Det är en brevväxling mellan Hanff och ett antikvariat i London, och främst med föreståndaren Frank Doel, som utvecklas till en varm vänskap dem emellan. Boken är även en kärleksförklaring till den engelska litteraturen.

Ska du bara besöka en litterär plats i London så besök i så fall Bloomsbury. Kvarteren är i och för sig oansenliga, åtminstone om du förväntar dig grandios arkitektur och futuristiska klädbutiker, men här finner du British museum, universitet, antikvariat och alla de hus som varit hem ljuva hem till en lång rad med personer som lekt och livnärt sig på akademi, politik och inte minst litteratur.

Det går knappt att gå 50 meter utan att en blå skylt på en tegelvägg talar om vem som bott i just detta hus.  Till exempel Jerome K Jerome, mest känd för Three men in a boat i vilken han inleder sin berättelse med att gå till just British museum för att i en bok ta reda på om han har hösnuva och finner att han har alla världens sjukdomar, utom vatten i knäna.

I had walked into that reading-room a happy, healthy man. I crawled out a decrepit wreck.
(ur Three men in a boat)

Som ett utslag av historiens absurdism kan man konstatera att Lenin hängde i huset intill ett par decennier senare. Det vill säga innan han blev uttråkad av London, återvände till Moskva för att ägna sig åt agitation, revolutioner och lit de parade.  Även om de inte bodde här samtidigt, så gillar jag tanken att Jerome K  Jerome bodde granne med Lenin.

De litterära spåren i Bloomsbury handlar dock kanske framför allt om Bloomsburygruppen,  som gör sig påminda vid vart och varannat kvarter. Speciellt runt Gordon square finner man själva epicentrum för gruppen. Här samlades de, här bodde de och hit flockades alla andra som ville vara en del av detta intellektuella habitat.

Virginia Woolf, som var något av ett nav i gruppen, flyttade runt en del men bodde förutom vid Gordon square även vid 52 Tavistock square. Här skrev hon bland annat Mrs Dalloway och under en promenad runt kvarteret fick hon idén till det centrala motivet i To the lighthouse. Hon var omåttligt förtjust i promenader; en mängd av hennes texter vittnar om det.

The streets of London have their map, but our passions are uncharted. What are you going to meet if you turn this corner?
(ur Jacob’s room)

Och jag kan bara hålla med, men i Bloomsbury i London är överraskningseffekten kanske i minsta laget, för chansen är stor att du möter Virginia.

Kaféliv – Konsten att resa bland människor

Det blev ingen resa i sommar, av en mängd skäl. Men det blev en hel del skrivande på kaféer, mestadels på Espressohouse, som ligger praktiskt på vägen till jobbet. Det är medan jag sitter där och fantiserar om det efterlängtade regnet, som vilken normal sommar som helst skulle falla utanför, som jag inser att jag vid varje kafébesök i alla fall fått resa bland människor. För när man tjuvlyssnar så tar man del av hur liv avhandlas i upphuggna dialoger över varianter av kaffe.

Det är pappan, vars ringar under ögonen mörknat till hälften av sömnbrist och till hälften av pur förvåningen över att föräldraskap kunde vara så energikrävande. Detta sagt i mobilen till någon som uppenbarligen inte säger annat än ”Mmm” med jämna mellanrum. För samtalet är mer av bikt än kommunikation. Två koppar dubbel espresso.

Där är kvinnorna som utan att avsluta en enda mening analyserar sönder ”Hannas nya snubbe”, som utan att veta om det är både ”för snygg för henne” men samtidigt ”inte värd henne”, men helt klart den man vars skinkor bägge (utan Hannas vetskap antar jag) gärna skulle sätta tänderna i. Macchiato och slät kopp.

Det är det dämpade samtalet bakom mig, från ett medelålders par som avspända tävlar om att framhålla hur vidsynta de är genom att uttala så trångsynta saker som möjligt. Det är solipsism i dess mest tröttsamma form: ”jag är bra medan världen är kass och det är sååå annoying … ja, du fattar …”. Latte och latte.

Det är mannen i kostym och väska från Sandqvist som skyndar in och raskt sätter sig vid fönsterhänget och efter en hastig titt på klockan och en snabbare bläddring genom Svenska Dagbladets rosa del, sedan i lugn och ro fångar några Pokémon som uppenbarligen finns i närheten. En enkel espresso.

Det är den tydligt alkoholiserade mannen, som byter ämne tre gånger i varje mening, men samtidigt ändå tydligt lyckas framföra att han stör sig på de alltför fulla gubbarna som brukar sitta på den bänk han själv brukar sitta på. En svart kopp i take-awaymugg.

Det är studenterna som i tysthet får en te att räcka en förmiddag, medan Klas Eklunds ”Vår ekonomi” memoreras. Som kontrast finns de högljudda gymnasietjejerna som beställer en kopp med grädde och marshmallows och låter kreationen toppas med ett par sprayduschar kaffe på grädden. De delar sedan koppen och pratar i munnen på varandra om en resa till Barcelona … nästa år … då avsaknaden av pengar och närvaron av ansvarsfulla föräldrar inte längre kommer att störa deras planer. Frappelattechino med extra allt, grande.

Och där är killen vars enda inkomst från skrivande är 3000 kr som han tjänade genom att en gång klaga kreativt på Bauhaus, men likväl låtsas vara stor författare genom att sitta på kafé och tjuvlyssna på samtal och göra småanteckningar med en alldeles för dyr reservoarpenna (Montblanc, Meisterstück) i en svart anteckningsbok (Moleskine). Stor cappuccino.

Om konsten att vara Ocool

Det är ju det här med att försöka ge intrycket av att vara en erfaren globetrotter, en sådan som kanske höjer ett ögonbryn och blott ler diskret inför nya upplevelser, men istället för att vara just så cool som man vill ge intryck av, tar man ett par jämfotahopp, klappar förtjust och med ett storartat flin utbrister: ”Ooo, kolla bougainvillean!”

Mon dieu! En sån Fleur!

För i det flesta fallen är det nog så, att den coole globetrottern som inte reagerar med entusiasm, troligen aldrig rest utanför sig själv. Att våga känna, även när man inte har kontroll, är väl den ständiga vattendelaren mellan dem som upplever och dem som beslutar sig för hur något ska upplevas. Hur som helst tycker jag att en stor del av (det skräckblandade?) nöjet med resor är känslan av att inte riktigt ha kontroll. Som exempelvis detta att runda ett hörn och höra sig själv utbrista: ”Oooo bougainvillea!”

Och denna Fleur var överallt!

Så var var jag någonstans? Bormes-les-Mimosas, några stenkast upp från den franska Rivieran. Stadsplaneringen kan nog bäst beskrivas som att en jätte tagit några nävar 1800-talshus och slängt upp dem på sluttningen och sedan pressat ner en massa bougainvillea i skrevorna. Det är gränder, vinklar, vrår, trappor, sluttningar och avsatser.  Ordet vi söker är: pittoreskt.

Mer hus än luft mellan dem

En av mina etymologiska ordböcker definierar ”pittoresk”som: ”något som är värt att målas”. Svenskan har annekterat ordet från franskan, som i sin tur stulit det från italienskan. Som så ofta går det tillbaka till latinet, i det här fallet ordet ”pictor” för målare.  Att vara språkförnyare är som ni märker att vara hälare.

Men visst, varför inte.  1900-talets variant var kanske fotogenisk; en by som är värd att fotas.  Nu har vi hamnat i en variant som mer handlar om ”värt att dela med sig i sociala medier”; Sociomediresque … typ. Vilket fortfarande handlar om den sunda oförmågan att hålla sig cool inför en by som Bormes och istället snabbt lägga ut bilder på Instagram, vilket är dagens motsvarighet till att att ropa ut: Oooo kolla bougainvillean!

 

Hav, klippor & förunderligt folk

Det som till en början tycktes vara ett samtal visade sig snabbt vara en kamp.

Platsen var Saltholmen. Jag låg som en loj sköldpadda på en klippa och läste. Några meter från mig låg en trio, bestående av två tjejer och en kille, alla runt 25 år. Killen bläddrade slött i en tidning om lyxklockor, medan tjejerna, en blondin och en brunett, utbytte erfarenheter om hur alkohol fått dem att kräkas. Ganska snart försökte de bräcka varandra, men fortfarande mycket artigt, som om det handlade om att fixa håret inför en fest.

”Jag förstår precis vad du menar, Sanna, det där sista glaset Chateau du Tequila lägger sig såå onajs över kvällens alla IPA, vilket får förödande konsekvenser framåt gryning, du vet…”

”Preciiis, Sussi. Preciiis. Just så blir jag efter femte flaskan bubbel. Märkligt. Jag känner mig nästan lite kränkt. Ja, faktiskt!”

Ungefär så … Det visade sig att det blev brunetten som vann med sin anekdot om då hon kastade upp nattens spritkonsumtion, spontant, genom en bildörr, i farten, på väg hem dagen efter. Tjejen såg märkbart nöjd ut då detta tystade väninnan. Sedan bytte de samtalsämne.

Och där: Havet.

När man ligger på en klippa på Saltholmen är man alltså inte ensam. Det hördes musik från en bärbar högtalare som sjöng ut någon fransk radiohit. Lukten av thaimat svävade fram över klipporna och blandas med lukten av någons cigarett. Engångsgrillarna var ännu inte tända, men det var bara en tidsfråga. Just denna dag var det dock ganska glest på klipporna, så det bestående intrycket var ändå det av hav, klippor och sol.

Tänk vad lite istid kan göra med ett berg.

De artiga tjejerna intill var hur som helst som fågelsång jämfört med den man som dök upp strax innan jag gick hem. För det finns alltid en sådan kille, ni vet killen vars ego är av en invasiv art, som om han är skräckslagen för att plötsligt inte finnas till om han inte syns, och framför allt hörs.

Rösten besudlade klipplandskapet när han försäkrade sin flickvän (som var maniskt rädd för tång, klippor, havstulpaner, maneter, andra potentiella hot under ytan, samt troligtvis vatten i sig) att det var varmt i vattnet. Vattnet höll cirka 15 grader så det var kanske inte ett isbad, men att kalla det varmt är helt enkelt fel. Fast killen hade antagligen inte intellektuell kapacitet att processa så intrikat information som temperatur.  Ni vet den typen av kille, en kille med  … humor? Han kläckte ur sig ett skämt när han låg i vattnet. Han kallade tången för ”rövtång” och skrattade sedan hysteriskt åt detta, för att sedan tystna och förklara för sin flickvän, som inte skrattade, att han anspelade på ”verktyget rörtång, som nästan låter som rövtång”, för att sedan skratta hysteriskt igen.  Man märkte att Danmark rörde sig några meter bort från Sverige efter detta. Den typen av kille.

Men bortsett från det: Saltholmen. Vad mer kan man säga? Sedan hundra år är det en plats för olika typer av bad. Det har funnits både varmbadhus och kallbadhus här och det är ju lite symptomatiskt att varmbadhuset till slut fick ge upp inför kallbadhusets naturliga styrka: havet.

Bara storsegel … vad säger vi om det?

Båtar passerar i en jämn ström mellan mig och Stora Jonsholmen och så här i maj kan man även få se segelbåtar komma glidande utan mast, troligtvis på väg från ett vinterupplag till en annan hamn för att få sin mast för säsongen. Trenden i år tycks vara aluminiumfärgade master med smällande fall och nervöst ryckande windex. Som sig bör i skärgården.

Det här var mitt första bad för i år. Jag vet, jag är sent ute. Åtminstone om man sällar sig till den skara som ser det som en självförverkligande handling att basunera ut datum och temperatur för första badet – ju tidigare datum, ju lägre temperatur och ju mer blasé du är för den låga temperaturen, desto mer fantastisk är du. Ungefär. Så ja, jag är sent ute.

Första doppet: mitten av maj.
Temperatur: för kallt.
Grad av blasé: inte ett jota (det var kallt, sa jag inte det?).

Stigen till klipporna

Floder att följa

Den bästa reselitteraturen får läsaren att vilja överge boken för att själv resa till den plats han läst om. Nina Burtons ”Flodernas bok” är sådan. Boken är egentligen inte någon traditionell reseskildring, för Burtons syfte är inte att skildra en resan i sig. ”Flodernas bok” kan  snarare räknas som en idéhistorisk essä, men den är så personligt skriven att det idéhistoriska innehållet och författarens upplevelser smälter samman med de färder hon gör längs med, och på, tre av Europas största floder.

Någonstans finns naturligtvis en tematik. Det jag fastnar för är människans strävan att följa något, i det här fallet de tre floderna Rhône, Rhen och Themsen. Trots att jag själv är en entusiastisk turist påminner boken mig även om att resandet historiskt sett haft ett annat syfte än att turista. Städer har växt upp vid floder och förenar därför människor på flera sätt. Dels genom att placera en grupp människor på samma plats, där de kan kommunicera, bedriva handel, utbyta information. Dels genom att floderna gör det enkelt att komma till och från dessa platser. I stora drag är det detta boken handlar om; hur floderna påverkat människan.

Och det var vid dem vår historia började skrivas. Vattnet som följde landskapen drog både människor och villebråd till sig. Av flodernas översvämningar blev jorden bördig, och kunde så småningom brukas. Strändernas lera formades då till allt vackrare ämbar för vattnet, så att det kunde bäras allt längre bort. När även tecken trycktes in i lertavlor var skriften född. Och när man tecknat världens första karta i leran blev Eufrat jordens centrum. Enligt Bibeln flöt den från Edens lustgård. I alla fall var det där, liksom vid Nilens, Indus, Hwang-hos eller Gula flodens stränder, som de första civilisationerna blommade. Floderna blev de första vägarna, de första gränserna och de första kulturspridarna. (Sid 15)

Det är väldigt roligt att följa med i Burtons tankegångar, då hon plockar upp detaljer från sin färd längs med de tre floderna, och då hon drar iväg med små berättelser, livsöden, anekdoter etcetera. Men det blir aldrig anekdoter för sin egen skull, utan hon har hela tiden en tydlig koppling till floden, till vattnet. Själv uppskattar jag också alla de litterära utvikningarna hon gör, till böcker skrivna vid floder och där floder spelar en huvudroll, som till exempel en av mina favoritböcker ”Tre män i en båt” av Jerome K Jerome.

 

En av bokens stora förtjänster är därför den bredd Burton har. Världens stora historia blandas med hennes egen familjs historia och med litterära sidospår och med en stor mängd intressanta iakttagelser där hon utgår från floden, vattnet, och ser långtgående konsekvenser. Det lilla finns alltid i det stora och det stora finns alltid som en konsekvens av det lilla. Som när hon på knappt två sidor lyckas täcka in en stor del av Englands historia med hjälp av att fundera på te. Och te gjord av Themsens vatten.

Regnet och gräset, teet och världshistorien – allt hör på något sätt ihop med floden. Precis som Themsen flutit genom Englands invånare i form av öl måste miljontals liter kokt flodvatten ha värmt alla tedrickande engelsmän i regnet. (Sid 278)

Även om jag kanske gillar Burtons ”Gutenberggalaxens nova” bättre, så får ”Flodernas bok” mig att längta bort till flodbåtar och städer med strandpromenader längs med vatten som strömmar snarare än att slå som havsvågor mot städers stränder. Alla dessa vattenströmmar  är rörelse och jag kan inte säga vilken rörelse jag gillar mest –  troligen är det havsstranden med en horisont som ligger betydligt längre bort. Men den värld som floderna innefattar ligger närmare nog människan, för där havet är och förblir något som människan korsar och är en liten prick i, så är floder på ett sätt mer i samklang med människan, som både förs med av floden, men som samtidigt ger floderna liv. Ja, det här ju någon slags pretentiös mental konstruktion från min sida, men det är väl kanske också ett tecken på en bra bok, att den triggar hjärnan att fara iväg på det sättet. Ungefär som att följa en flod.

Att resa är att köpa böcker

The Old Town Bookshop i Edinburgh är ett litet antikvariat som ligger i stans äldre kvarter … allt detta hörs till viss del i namnet tror jag. När vi var där i början maj 2015 var det isande kallt ute, och det finns få saker som värmer så mycket som att smita in i en bokhandel eller ett antikvariat då. Nu hade jag i och för sig googlat och noterat och planerat att gå dit … men ändå, nuförtiden stänger bokhandlare och antikvariat stup i ett så det är ändå alltid något av en överraskning när de faktiskt ligger kvar på den plats där de senast blivit sedda.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

The Old Town Bookshop är som sagt litet, men välfyllt. Mitt mål denna gång var att få tag på någon bok av en Edinburgh-född författare och jag hade framför allt tänkt mig en Conan Doyle. Nu visade det sig att de inte hade så jättemycket skönlitteratur att erbjuda och än mindre av Conan Doyle. Men mannen som påtade omkring där i butiken (i tweedkavaj, vad annars) kliade sin nacke ett tag och kom fram till en lösning. Han hade Conan Doyle, jorå. Conan Doyle skrev ju flitigt i The Strand, och som det slumpade sig så hade han just fått in nio års-volymer av The Strand, som jag kunde få köpa för det facila priset 700 £.

Inte för att jag inte blev lockad av erbjudandet, men vi hade flugit Ryan Air hit och det fanns således inte en chans att jag skulle kunna få med mig den övervikten på planet hem. Så jag nöjde mig till slut med en samling artiklar av J. M. Barrie, The Greenwood Hat, för 4 £ och med en något mer hanterbar vikt. Mia köpte några vykort, varav två stycken som hon med bestämdhet hävdade var julkort, tills jag påpekade att det hon tolkade som en jultomte och en ren i själva verket var en tjurfäktare som just satte ett svärd i nacken på en tjur. Jag är inte helt säker på hur juligt detta skulle te sig för en mottagare av ett sådant julkort … men vi är alla olika.

FullSizeRender-2

 

Om pubvärme i Edinburgh

Edinburgh.

Huvudstad i Skottland. Whisky, säckpipor och kiltar och … tweed och … det var väl ungefär vad jag visste om staden. Men jag lärde mig efter hand. Redan på flygplatsen fick vi oss en lektion i hur man uttalar stadens namn utan att låta som en irriterande Engelsman eller puckad svensk. Det måste låta skotskt. Äddinbörrö heter staden, ingenting annat. Med så lite läpprörelser som möjligt.

Så till Äddinbörrö kom vi i början av maj. Men det var inte vårlikt, det var november i luften; kallt, rått och småblåsigt. På det hela taget uppfyllde vädret den fantasibild jag gjort mig om Skottland, så jag var egentligen rätt så nöjd. Hur som helst, man åker inte till Skottland för sol och värme. Varm blir man dessutom på puben och det var där vi befann oss första kvällen. På The Queens Arms.

Alla försök till att föra någon typ av normal pubkonversation förstördes effektivt under den första timman av en kvinna vid grannbordet, som var femte sekund brast ut i något som troligtvis var världens mest penetrerande och irriterande skratt. Mistlur korsad med epileptisk mås är nog en rättvis beskrivning. Kul att hon hade kul, men tinnitus hotade oss efter en stund.

Så vi satt där och hukade mellan skrattsalvorna tills kvinnan med sällskap gick, andra tog plats vid det bordet och vi såg fram emot en öl till och möjligheten att höra varandra. Istället fick vi prata med en berusad skotska som vingligt slog sig ner vid vårt bord och lyckades snabbt förväxla Sverige med Österrrike, vilket troligtvis berodde på att hon först förväxlat Österrike med Schweiz. Det var någonting med bobsleigh-åkning hon ville kommentera. Det är lite oklart vad, men hon var i alla fall lycklig över att få träffa på ett par österrikare … även om hon förstod att vi egentligen var schweizare. Hon var som sagt rätt så berusad.

Edinburgh har många pubar och vi besökte en del av dem. Granne med vårt hotell låg The Conan Doyle, döpt efter en av stadens stora söner, författaren Sir Arthur Conan Doyle, som började som läkare men blev världskändis för tid och evighet tack vare hans detektiv Sherlock Holmes. Doyle hade fötts i närheten och det var väl det enda som puben hade med författaren att göra. Det fanns en monter med diverse attiraljer som skulle påminna om Doyle; kanske inget som egentligen tillhört Doyle i verkligheten, men det finns få saker som värmer en kulen maj som ale och äkta fejk.

Mars säger marsch!

Det är samma sak varje år. När februari närmar sig sitt slut så närmar sig mitt tålamod sitt slut. Jag är då trött på mörkret, trött på kylan och trött på att kröna kyla och mörker med att tillbringa dygnets enda ljusa timmar instängd på arbetet. Så när mars anländer skriker min kropp ut sin order: Marsch! … eller Flyg, om det ska vara noga. I alla fall, till solen vill jag resa. I år hamnade vi i Vietnam, på ön Phu Quoc, mest för att vi sökte efter en billig sol som inte hänger över Thailand.

I det här läget i mars är jag inte intresserad av kultur, historiska sevärdheter och pittoreska inslag på semestern. Allt jag vill ha är sol, värme och ett parasoll, medan jag grottar ner mig i ett halvt dussin böcker.

Det är inte helt sant, för lite av allt det där andra vill jag ha, men det är inte huvudskälet till att resa iväg. Efter någon vecka med solterapi så slappnar mitt överspända sinne av något och det blir roligt att åka ner till stadscentrat och testa spännande specialiteter på lokala restauranger. Det blir intressant att besöka både pepparodling och pärlodling och på engelska försöka kommunicera med en taxichaufför, vars hela engelska vokabulär består av Hello och Yes, och få honom att förstå att vi inte är så sugna på att besöka det lokala fängelset.


Restaurang nr 343 i Duong Dong. Stolarna var lagom till barn, MC-bud susade förbi vårt bord fullastade med gasoltuber och en halvblind sjungande tuggummiförsäljare strosade omkring. Full utdelning för upplevelsevalutan.

Det är ju lite underligt det där. Hemma i Sverige skulle jag aldrig komma på tanken att ta en tur till en tomatodling för att där få ta del av den ädla tomatens hela odlingscykel. Här känns det som den mest naturliga saken i världen att göra något liknande. Tack och lov får man väl säga, för nu återkom jag till Sverige inte bara med en schysst solbränna utan även med grundläggande kunskaper i pepparodling och kommer därför att krydda min mat med större respekt i framtiden.

Så, inne på andra veckan blev jag en ny och bättre människa. Inte så blek, inte så misantropisk och med ett blodtryck som porlade glatt i ådrorna. Jag kan inte påstå att jag var redo att åter spännas för Grottekvarnen, men jag insåg att livet inte är så illa, som cykelturen genom isande regn på väg till jobbet en dag i februari kan ge intryck av.


En drink på stranden är alltid en drink på stranden. Minns inte vad drinken hette, men det kan ha varit: ”A pint of fun”.

En hink blod och ett glas öl

En sak som jag tycker om hos britterna (nåja, vissa britter) är deras förmåga till en saklighet som ofta står i skarp kontrast till ämnet. På The Lamb and  Flag, en pub som jag gjorde ett vätskestop på i höstas, beskrev texten på en prydlig skylt pubens historia.

Since the day of Charles II, The Lamb and Flag has been a famous Ale House. Known as ”the bucket of blood” for its’ prize fights in earlier days

 

The Lamb and Flag

Det är den ständiga tonen av distanserad precision, oavsett om det gäller blodiga boxningsmatcher eller bedömandet av begonior, som tilltalar mig. Texten fortsätter med att berätta att bortsett från blodtörstiga råskinn så drogs även en del litterära storheter till puben. Den lär ha varit ett stamhak för Charles Dickens och Samuel Butler. Även poeten John Dryden hängde här och blev till och med misshandlad utanför puben. Historien förtäljer inte om förövarna var ett gäng litteraturkritiker som var besvikna på Drydens ’Twas at the royal feast for Persia won eller om de helt enkelt var packade puckon med för få hjärnceller och för mycket tid till hands. Troligtvis var de både ock; det är ju ändå 1600-talets London vi talar om.

Det var sådant jag satt och funderade på över ett glas ESB Ale, allt medan en kvartett äldre amerikanskor tjattrade vid bordet intill då de försökte finna en mobiltelefon som en av dem plötsligt förlagt. Den återfanns i en av väninnornas handväska fem minuter senare. Väldigt misstänkt, om jag får säga det själv, men alla tycktes vara vänner efteråt. Tyvärr, eftersom jag hade börjat hoppas på att puben skulle göra skäl för sitt gamla smeknamn.

The Lamb and Flag 2

The Lamb and Flag finns i Covent Garden, på 33 Rose Street.

Tystnaden bland miljoner — London 2015

På väg hem efter att ha sett The Importance of Being Earnest på Vaudevill Theatre på The Strand (och bara att skriva just den meningen gör mig fånigt glad). Det är höstkyligt, stilla och klockan är närmare halv elva på kvällen. Hotellet ligger i Bayswater — platsen där Londons mer sunkiga hotell ligger, men vem är jag att klaga över mina 7 skeva kvadratmeter brunmelerad heltäckningsmatta. När jag är si så där 150 meter från hotellet inser jag ännu en anledning att gilla London: Att vara mitt i denna mångmiljonstad och uppleva det överväldigande lugnet från en öde gata, en minuts promenad från Bayswater Road.

 

En annan märklig sak med hotellet. Det heter Henry VIII, och varför inte det. Våningsplanen är döpta efter den fruförbrukande Henrys alla fruar. Mitt våningsplan är nummer tre och heter Katherine Howard, vilket dock var Henrys femte fru … ingen ordning alls, om ni frågar mig.