Kategoriarkiv: Natur

Om att överleva i skönhet – Pyrenéerna 2014

Vi kom till Torla, en liten by i närheten av Ordesa nationalpark i mitten av Pyrenéerna, för att få svar på två frågor som vi tyckte var viktiga att få svar på: Hur tar vi oss till vandringsleden? Och kommer vi hinna fram innan det är mörkt? Problemet var att bilturen hade tagit oss längre tid än beräknat och vi anlände precis lagom för att se personalen i turistbyrån låsa dörrarna inför siestan. Efter två timmar, som vi tillbringade med sight-seeing av Torla och en lunch, så var siestan siestad och turistbyrån öppnade åter.

Vår första fråga besvarades enkelt med ett ”åk si långt och sväng så åt höger”. Svaret på den andra frågan visade sig vara åt det diffusa hållet. Vi skulle kanske, men kanske inte, hinna fram innan mörkrets inbrott. Och vi skulle kanske, men kanske inte, överleva det åskoväder som var på väg genom bergen. Vi bedömde oddsen till 50/50, vilket kändes tillräckligt skapligt, så vi chansade och drog iväg si långt och svängde så höger till parkeringen vid ledens början.

Leden upp mot refugio Goriz börjar i skog, längs en forsande bäck. Luften kändes vagt bekant, som fjäll-luft men var fylld med stråk av solvarma barr. Efter ett par kilometer började en långsam stigningen som tärde lite på krafterna, men där varje steg gav lön för mödan i form av alltmer sagolik natur. Leden var välhållen och vi passerade ett par platsen där man var i full färd med att reparera inför säsongen. Hela tiden följde vi vattendraget som emellanåt avbröt sin strömmande framfart för att visa upp vattenfall; energiska vattenkaskader på gränsen till aggressiva. I de lugna partierna var vattnet klart och ägde en märklig blå färg, som emellanåt skiftade i syntetisk turkos.

Och sedan var vi uppe i dalgången. Ordesa-dalen är det egentliga huvudnumret i den här nationalparken, den stora upplevelsen. Omgiven av lodräta rasbranter slingar sig leden fram i ett landskap som känns nära på skapad för just detta ändamål; att bli begapad av småsvettiga vandrare som dragit från civilisationen för att få uppleva världen som den såg ut innan 7-Eleven sågs som svaret på människans alla behov. För ärligt talat, ingenting kan vara så skapat utan att det funnits en estetisk baktanke med det hela. Dalen är på alla sätt magnifik.

Vid det här laget började vi höra fjärran muller från det håll vi var på väg mot. Halvvägs uppför Circo de Soaso, strax efter den punkt som vi dramatiskt utnämnt till Point of no return (vilket kan vara bra att ha när man ska överleva i bergen) så anlände naturligtvis åskan. Muller, blixt och dunder och kalla, kalla regndroppar. Själv har jag sett på alldeles för mycket tecknad film under min uppväxt för att inte vara nervös för att helt apropå bli avbildad mot en klippa, som efter en helkropps-röntgen. Andréas traskade dock ko-lugnt efter och, misstänker jag, hånlog åt mina raskt bekymrade steg. Nåja, åskan kom aldrig närmare än en kilometer och efter cirka 45 minuter slutade det att regna medan mullret drog bort som en trött, grinig, gubbe. Strax därefter skymtade vi refugio Goriz.  Med 40 minuter ljus kvar, anlände vi efter 4 timmar till Goriz vid 21:20. En regnbåge hälsade oss välkomna. Och en öl, en välförtjänt sådan. Vi hade ju trots allt överlevt åskan.

Kossornas dal i Ordesa, (eller är det kanske Kordesa) – Pyrenéerna 2014

Det är ju det här med kor.

Under de tre år som jag och Andreas vandrat i Pyrenéerna har vi alltid mött kor. Med stora, bulkiga, kroppar och förhållandevis spinkiga ben så ger kossor ger inte ett intryck av att vara borna bergsvarelser. Ändå har kor under många sekel traskat omkring i bergen världen över och arbetat flitigt för att utföra sin del i mjölkchoklad-produktionen, så därför får man väl anta att de har i bergen att göra. Om det är någonting alls som stör med deras närvaro, så är det att det emellanåt känns nästan för pittoreskt; vykortsvyer med toppiga berg, gräsfrodiga sluttningar och käcka små kossor som idisslar i takt med koskällors klang.

Men det är inte helt oproblematiskt. I den bortre änden av mjölkpaketet är kossor ganska mysiga och oförargliga. I verkligheten, nära inpå, med en fuktig, outgrundlig, blick som följer ens minsta steg, så får de något odefinierbart hotfullt över sig. Som om de insett att allt det gräs de precis satt i sig endast var en aptitretare inför huvudrätten, som har just dig på menyn.

 

Men, för att återgå till Pyrenéerna. I sommar vandrade jag och Andreas upp genom dalen i Ordesa nationalpark, genom ett landskap som taget ur en mer än lovligt klyschig fantasy-roman. Det var även då vi plötsligt insåg att detta även var Kossornas dal. En väl utspridd flock på cirka 200 kossor mötte oss på vandringsleden, tillsammans med en mängd kalvar som skuttade omkring och emellanåt tvärstannade, som av pur förvåning över att ha fått syn på sin första människa. Men mest av allt var det kor och bortanför korna, ännu fler kor.

Men de är fridfulla gräsätare, tänkte jag. En ko är därför inget att bli ängslig för. Därefter gjorde jag misstaget att börja tänka matematiskt. Vi var på kollisionskurs med 200 kreatur, där varje individ väger uppemot 600 kilo. I runda tal blir detta cirka 120 000 kilo kossor som vi således skulle agera vågbrytare till. Och en tjur. Som skred fram med en medvetenhet som talade om att det ton muskler han bar på, enkelt kunde användas för att göra en blöt fläck av allt tänkbart motstånd. Och det tänkbara motståndet? Ja, det var ju vi det.

Det är i det här läget som den idiotiska tanken infinner sig: ”skönt att jag har min swiss army kniv”. Vilken nytta den nu skulle kunna ha, mer än som en ad hoc skinkpinne i min väl sargade ändalykt, när tjuren till slut tröttnat på att lemlästa mig.

Men det är min hjärna som tänker allt detta, för paradoxalt nog är kroppen aldrig rädd, utan finner ett nöje i att agera vågbrytare åt en flock kor, som ointresserat tar ett steg åt sidan då jag och Andreas fortsätter uppåt genom dalen. Inte ens tjuren bevärdigar oss med en blick, utan skrider långsamt vidare västerut.

 

Känslan av att inte längre vara en betraktare, av allt det jag trott mig betrakta, infinner sig. Vi delar dal, vi och kossorna, och det är en angenäm känsla. När vi väl passerat och kommit upp en bit på sluttningen vid Circo de Soaso, i dalens ände, tittar vi bakåt och ser korna utspridda i dalgången, helt uppenbart en självklar del av landskapet. Det är även nu jag inser att den dumt, fuktiga blicken korna gett oss tidigare, inte var så mordisk som jag först trott. De betraktade bara, lite förvånat, två individer som med sina något bulkiga kroppar inte gav ett intryck av att vara borna bergsvarelser. Här är det tydligen vi som är exotiska.

Du behöver inte dö för att komma hit – Paris 2013

”En marmorstad för de döda”, ett ”livfullt biografiskt lexikon”. Så beskrev amerikanen Wilbur Fisk, år 1838, Père-Lachaise, Paris största begravningsplats. Redan då var Père-Lachaise en plats som drog turister.

Det som drar är i det här fallet gravar och om det inte är din kopp te då ska du kanske skippa Père-Lachaise. Men om man som jag vill komma nära en del av historiens storheter så är ju enklaste sättet att ställa sig ett par meter ovanför dem. Och historiska storheter har Père-Lachaise drösvis av, även om så inte alltid varit fallet … ganska naturligt om man tänker efter.

Fram till slutet av 1700-talet begravde Parisarna sina döda i vigd jord, i anslutning till en församlingskyrka. Rika bekostade egna gravar, medan pöbeln var fullt nöjda med att samsas i massgravar, allt gick bra så länge man fick ligga i anslutning till församlingskyrkan. Men allteftersom staden växte blev begravningsplatserna i Paris överfulla. Domkapitlet i Saint-Germain l’Auxerrois kunde exempelvis 1736 konstatera att deras begravningsplats var så överutnyttjad att kropparna var staplade högre än marknivån på angränsande gator, och att jorden var så utarmad att den inte längre klarade av att bidra till förruttnelsen. Kropparna låg istället och jäste i marken och förgiftade luften med sin stank. Parisarna hade så att säga ett liv efter döden, men det var inget som Parisarna före döden uppskattade. Och då talar vi ändå om människor som var vana vid tvivelaktiga urbana dunster.

Det vara inte bara det att stanken var en olägenhet för näsan. I Saulieu, i Bourgogne, dog 27 personer av giftiga gaser då man öppnade en grav inför en jordfästning. Vid Cimetière des Innocents i Paris blev en mängd människor sjuka då giftig gas från en massgrav spred sig genom källarna på Rue de la Lingerie. Så de sanitära olägenheterna tvingade därför myndigheterna till slut att stänga alla begravningsplaster i innerstaden. Nya stora begravningsplatser, utan anknytning till någon församlingskyrka, skulle byggas. Störst av alla dessa blev Père-Lachaise.

Père-Lachaise 1817

Père-Lachaise invigdes 1804, men hade svårt att dra till sig begravningar, dels för att det inte var vigd jord, men också för att man tyckte att platsen låg för långt från händelsernas centrum för att vara något att vara död på. För att locka till sig fler begravningar flyttade man hit kvarlevorna av Lafontaine och Molière. Som om man behövde öka omsättningen på en krog och därför fixar dit några kända namn. Fast det är klart, ska man tillbringa resten av evigheten på en och samma plats så vill man ju ha den bästa underhållningen. Det måste i alla fall ha gjort susen, för snart blev Père-Lachaise en plats dit inte bara liken utan även turisterna flockades.

Och där det finns turister, finns det människor som vill tjäna pengar på turister.

När vi var där, sommaren 2013, kastade sig en självutnämnd guide över oss och ville gärna visa oss var de riktigt heta namnen låg. Av någon anledningen trodde han att detta var mim-artisten Marcel Marceau …  Marcel Marceau var kanske en gigant inom mim-världen, men för mig är han bara känd för en halvminut i Mel Brooks stumfilm Silent Movies, där han uttalar filmens enda replik (”Non!”). Vilket gör att man kan ifrågasätta hur bra mim-artist han egentligen var, om han nu inte ens kunde hålla tyst i en stumfilm. Och denne Marcel valde guiden att lyfta som gravfältets pièce de résistance. Varför? När man kan välja mellan allt från Oscar Wilde till Jim Morrison, via Sarah Bernhard och Chopin, varför sjutton då gå omkring och propagera för en mim-artist?

Guiden borde dessutom dragit lärdom av Marcel Marceau och varit lite mer fåordig, för han tjattrade på med ett maniskt leende för att få oss på kroken, vilket gjorde oss nervösa. Så medan han studsade iväg mellan gravarna för att leda vägen till Marcel Marceaus grav så passade vi på att, tysta som mimare, smita iväg åt andra hållet.

Gravarna står tätt, om vartannat är det gravstenar, gravvårdar och små och stora mausuleum. Många är i dåligt skick och är som tagna ur en gotisk roman eller en skräckfilm från Hollywoods svart-vita år. Även om Père-Lachaise fortfarande äger en mängd grönska så är det gravarna som täcker allt som inte är grusgångar. Men det är rofyllt att promenera omkring där. Parisbruset är långt borta och här och var kan man se kända namn. Själv var jag där för att se Honoré de Balzacs grav.

Balzacs roman Papa Goriot, från 1835, slutar på Père-Lachaise. Handlingen utspelar sig 1819, 15 år efter det att Père-Lachaise invigts, och huvudpersonen har just följt Papa Goriot till sin sista vila.

Han gick upp mot kyrkogårdskullen och såg Paris slingra sig i mjuka bukter längs Seinen. Nu tändes de tusen och åter tusen lyktorna, pärlband av ljus i miljonstadens hjärtpunkt. Han lät blicken stanna vid kolonnerna på Vendôme och Invaliddomen, den värld som lockat hans ungdomliga ambitioner och som alltjämt drog honom till sig med magisk kraft. Han betraktade denna surrande bikupa med en blick som om han i förväg ville smaka dess sötma och yttrade dessa utmanande ord: ”Nu står striden mellan oss två!”

Själva gick vi efter en stund till brasseri Au Rond Point i närheten av Père-Lachaise. Där stod striden mellan Mia och en kypare, som ville att Mia skulle äta sin sandwich som Gud och alla fransmän avsett det, med händerna. Medan Mia ville vara skandinaviskt civiliserad och äta med kniv och gaffel. Efter några verbala svensk/engelsk/franska duster gav kyparen, mycket motvilligt, upp och hämtade de önskade besticken.

Som på räls till Colomina – Pyrenéerna 2013

16 juni. Ingen annanstans i Parc Nacional d’Aigüestortes är vattenkraftverkens byggnadshistoria lika påtagligt som på leden upp till refgugi Colomina. Man parkerar nere vid Sallente-reservoaren, som öppnades 1985, och tar sig sedan i zick-zackmönster uppför sluttningen till dess att man hakar på en smalspårig järnväg. Det är i och för sig 100 år sedan man kunde dra någon nytta av järnvägen, som härstammar från 1912 då vattenkraftverket som finns ytterligare en bit upp byggdes. Det var för övrigt Spaniens första vattenkraftverk och finns kvar, inklusive servicebyggnader och ledningstorn i sten.

Järnvägen användes till frakt av material och människor under byggnationen och slingrar sig fram nästan ända upp till refugi Colomina. Tåg, vagnar, material och arbetare är borta nu, men kvar är en stor del av rälsen som man följer längs med sluttningen och emellanåt i tunnlar genom berget. Rälsen gör vandringen ganska enkel och ger dessutom landskapet en patinafylld bild av människans erövrande av naturen. Naturen håller dock på att återta vad den förlorat; grästuvor täcker rostande järn, syllar saknas, skenor hänger här och var och ger allting ett rätt så livsfarligt intryck. Så allt är som det bör vara och just därför helt underbart.

Som en sistadagsvandring var turen upp till Colomina perfekt. Inte bara för att vädret var fantastiskt utan även för att det var en tur som på bara 2,5 timma tog oss rätt upp i ett vilt bergslandskap. Sitter man på en sten utanför refugi Colomina och blickar ut över panoramat så kan man nästan övertyga sig själv om att vägen tillbaka till civilisationen är veckolång och inte dryga timman i behagligt tempo. Det är självbedrägeri av absolut bästa klass.

Isen låg fortfarande tjock på sjön intill Colomina. Luften var kall och det blåste lite, men uthärdligt. Säsongen var ännu inte igång, så leden var ganska öde, men tack och lov inte helt. Snön hade begravt skylten som pekade mot Colomina och denna missade vi. Ett spanskt par visade oss dock tillrätta, med sådan entusiasm att vi nästan blev misstänksamma. När vi väl kom fram till refugit var vi däremot de enda besökarna.

Killen som skötte refugit tittade ut från köket och frågade hoppfullt om vi skulle stanna. Det skulle vi inte, men en smörgås och öl ville vi ha. Besviken över att vi inte skulle hålla honom sällskap serverade han oss de största smörgåsar jag sett. Varje smörgås bestod av cirka ett halvkilo bröd med salami och ost på. Jag fick för mig att jag vill ha salt på mackan och saltade med ett defekt saltkar. Locket lossade och jag fick en alptopp av salt på osten. Jag tror fortfarande att det var Andréas som utsatte mig för ett attentat, för hans glädjeyttring åt min salt-hög hade något barnsligt triumfatoriskt över sig.

Sedan tillbaka ner. Det är alltid med en blandning av upprymdhet och melankoli som jag påbörjar sista sträckan på en vandring. Melankoli av att ta farväl av landskapet, men upprymdhet för att återgå till civilisation, stad och människor. Veckan blev som sagt något annorlunda än vad vi hade planerat, men den blev bra. Men hur mycket vi än tyckt om landskapet så kunde vi på väg ner konstatera att vi nu troligtvis var klara med Parc Nacional d’Aigüestortes, även om vi inte känner oss klara med Pyrenéerna. Vi lär komma tillbaka.

Om en bekväm dagstur till Ventosa i Calvell – Pyrenéerna 2013

15 juni. Jag är i grunden ganska bekväm av mig, så vad jag ska upp i bergen att göra är, på sätt och vis, outgrundligt. Men så är livet inte alltid så glasklart och jag är beredd att acceptera mina paradoxala infall, om inte annat för att jag därför får uppleva fantastiska scenerier. Vi var nu framme vid vår fjärde vandringsdag i Pyrenéerna och skulle upp till Ventosa i Calvell.

Då vi svängde av från landsvägen in i parken blev vi hejdade av en butter vakt som, oombedd, gav oss information om vad man inte fick göra i bergen. Vilket var i princip allting utom att promenera varsamt. På tafflig spanska hörde jag mig för om hur snöläget var: ”Está nievo?” Vakten svarade, fortfarande butter: ”nånting nånting dos mil metros”. Detta tyckte Andréas var förträffligt eftersom han därmed drog slutsatsen att snödjupet var två millimeter, vilket tydligen låg inom gränsen för vad han trodde sig kunna hantera. Problemet var dock att snön låg tjock på dos mil metros (tvåtusen meters) höjd och bergstopparna var således fortfarande stängda för oss.

Parkering precis nedanför dammbyggnaden.
Håll proportionerna i minne till nästa bild.

Parken är smått nedlusad med dammbyggen, ett resultat av det tidiga 1900-talets uppsving för vattenkraftverk, och många av parkeringarna in till vandringslederna ligger vid dessa fördämningar. Så ock parkeringen till Ventosa i Calvell. På ett sätt är det lite trist eftersom jag vill åt naturen, komma bort från civilisationen, men det är svårt att ignorera den stora civiliserade fördämningen som hela tiden finns där vid sidan om mig eller bakom ryggen. Å andra sidan är de ganska häftiga att se på och de gör att man får ett perspektiv att mäta bergen mot. Och så får man glittrande vattenytor.

Snön som fortfarande låg djup i bergen gjorde det alltså omöjligt för oss att ta oss vidare uppåt. Snön gör sig också påmind när den smälter. Vatten forsade nerför berget i ett konstant brus som växlade i styrka beroende på hur nära vattnet vi var. De flesta bäckerna passerar man enkelt på broar eller spångar, eller genom mer eller mindre eleganta hopp från sten till sten.

Halvvägs upp stötte vi dock på en forsande bergsbäck utan bro, alltför strid för att vada genom och alltför långt mellan stenar att gå på. Valet stod mellan att vända åter eller hoppa över där det såg som smalast ut. Vettigast och mest vuxet var att vända åter. Självklart hoppade vi. Mot förmodan gick det faktiskt bra och vi gick vidare medan vi förträngde att vi skulle vara tvungna att göra samma dödsföraktande hopp på vägen tillbaka.

Efter ytterligare en stund började vi få svårt att se ledmarkeringarna. Det gjorde oss inte så mycket eftersom vi ett femtiotal meter framför oss hade en grupp spanjorer som också var på väg uppåt. Det är ett bekvämt sätt att orientera sig på, att bara låta blicken vila på någon som har koll på läget och sedan traska på. Så här i efterhand inser jag att det är ganska så naivt att dra slutsatsen att man är på väg mot samma mål, bara för att man ser en annan människa i bergen. Efter ett tjugutal minuter började spanjorerna kasta oroliga bakåt på oss. Till slut stannande de och en kvinna kom fram till oss, med sina vandringsstavar höjda i  något som var misstänkt likt någon form av försvarsposition. Hon bad oss sluta förfölja dem.Genast! De var på picknick-tur och såg den helst befriande från svenskar. Det enda de ville bjuda oss på var ett pekfinger riktat mot leden till refugin. Vi tackade för det.

Refugi Ventosa i Calvell ligger på 2220 meters höjd som ett nav mellan ett gäng bergstoppar. Många refugis gör det, men naturen runt Ventosa i Calvell är extra storslagen. Nedanför ligger sjön Estany Negre – Den svarta sjön – och allting är överväldigande vackert. Vi satt där en stund, drack var sin öl och njöt den trötte vandrarens ljuva vila. Vi diskuterade till och med om vi kanske trots allt skulle stanna över natten på refugit. Men morgondagens logistik och vår egen bekvämlighet sa åt oss att återvända samma dag.

På väg ner pratade vi med en ny grupp spanjorer som hade tänkt att ta sig upp på några av topparna.  En av dem hade varit i Sverige. I Nyköping. Vi försökte med gemensamma krafter komma fram till varför han varit i just Nyköping, men fick ingen klarhet i det hela. Jag tror inte att han ens för sig själv kunde motivera tilltaget – han såg lite generad ut –så vi lät ämnet falla.

Trots att vandringen egentligen inte är så utmanande, berget sluttar förvisso uppåt, men det är inte så jobbigt, så tog dagens utflykt drygt sju timmar upp och ner inklusive ölpaus. Trötta körde vi genom dalgången några kilometer innan vi stannade mitt i scenerierna, vid en bäck och lagade middag. Bekvämt sittande på en parkbänk med böljande dal runt oss och snötäckta toppar ännu längre bort.

Rufugi Ventosa i Calvell

Läs din skylt noga – Pyrenéerna 2013

En del gånger undrar jag om alla vägskyltar egentligen behövs, eller om de bara är till för att trigga fantasin när man kör längre sträckor. Varning för fallande stenblock, hur ofta händer det? Allvarligt? Men det är en skylt som uppenbarligen har en funktion i Pyrenéerna. På väg från Ventosa i Calvell såg vi något som vi inte sett när vi körde till Ventosa i Calvell några timmar tidigare.

Skylten? Ligger under stenblocket.

Om en välbehövlig höstpaus – Massif des Calanques 2013

Öster om Marseille ligger Massif des Calanques och även om du inte vet om det, så vill du gärna resa dit.

Det finns inget direkt motsvarande ord för Calanque på svenska, det närmaste torde vara Kalkstensvik, vilket är just vad de är. Massif des Calanques är en radda vikar som zick-zackar sig in i den Provensalska kalkstenen på det mest dekorativa sätt; franska turistministeriet torde vara nöjt. Området är sedan 2012 nationalpark och har säkert en unik miljö för växt och djurliv, biologisk mångfald och gud vet allt. Det viktiga att komma ihåg är dock detta: det är helt fantastiskt vackert.

Buss 21 tog oss från Place Castellane i Marseille till Luminy, en 35 minuter lång och kvav färd, mestadels spikrakt på Avenue du Prado och Boulevard Michelet. Luminy är egentligen ett universitetsområde, men man kan även utgå härifrån när man vandrar till Calanque de Sugiton. Enda kruxet var att skyltning tycks vara en konstart som fransmännen inte behärskar, för vi stod där vid busshållplatsen utan en aning om var vandringsleden började. Nåja, ett smärre problem som löstes genom att vi i smyg tog rygg på ett par tyskar med vandringsutrustning; de var uppenbarligen inte i Luminy för att doktorera i teoretisk fysik och det enda andra man kan göra är att vandra. Inom ett par minuter befann vi oss på vandringsleden.

Och det är nu det börjar. Det tar inte mer än fem minuter innan tiden blir ointressant. Och man går där, promenerar fram i maklig takt och pratar slött. Känner hur doften av solvarm tallbarr stiger från marken och träden. Lyssnar förstrött på hur knastret under skorna blir ett behagligt soundtrack. Nickar en hälsning till svettiga människor som är på väg upp från viken. Dricker en slurk vatten som långsamt lyder termodynamikens lagar och går från kallt till svalt till ljummet i solen.

Landskapet hör till den karga genren, med vita kalkstensklippor och bergstoppar som spetsar himlen. Däremellan huserar buskar och träd, allting lågt, inget sticker ut. Denna kombination av avskärmande berg och ljudabsorberande grönska dämpar allt till en rofylld tystnad som raderar alla eventuella minnen av jobb och jäkt. Bergen ger heller ingen vink om att man befinner sig bara ett par hundra meter från Medelhavet – det hade lika gärna kunnat vara hundra mil – men så plötsligt rundar man en krök, passerar ett klippblock och så är det där. Vi står framför havet och det är inte som på Louvren. Med en känsla av att vardagen faller som en ryggsäck från axlarna, står vi på en klippa vid ett panorama ner mot väsentligheter, ner mot glitter, ner mot blänk, ner mot viken, mot Medelhavet.


Det tar ytterligare drygt tjugo minuter att ta sig ner. Sista biten är smal, brant och stenig, men sedan är vi framme. Någon strand är det inte att tala om. Vissa av Massif des Calanques vikar har små stränder, men Calanque du Sugiton har spridda klippor, som är rätt så vassa. Det är däremot inte svårt att finna en avskild plats där vi kan breda ut handdukarna och placera oss en halvmeter från vattnet. Här ligger vi i drygt tre timmar och njuter av skvalpet, solvärmen, ljummet mjuka vindar och värmande sol.

Jag hade önskat att jag kunde säga att havet var varmt och härligt, men det här är tyvärr en ärlig blogg, så: Vattnet var kallt. (På min skala var det uppe i gubb-grimaserande av att gå i.) Men efter ett par minuter vande vi oss och simmade en bit bort med lätthet, kände oss starka, tills vi insåg att vi var starka för att det var medströms. Vi vände om och kände oss inte lika starka när vi simmade motströms tillbaka till vår klippa, där vi stärkte oss med en lunch som bestod av vin, choklad och croissanter (vilket torde täcka in halva kostcirkeln om jag inte missminner mig).

Vid halv fyra återvände vi tyvärr uppåt. Tyvärr, för att vi var tvungna att lämna viken, och tyvärr, för att det är oundvikligt att man måste gå uppåt om man gått neråt. Väl tillbaka vid bussen hade jag gärna tagit ett dopp till i det kalla vattnet. Men minnet av dagen är det var som ett spa, fast på riktigt, en 5 timmars utflykt som laddar sinnena för hela hösten. Det beskriver naturligtvis inte upplevelsen tillräckligt, men det är därför du vill resa hit, för att du ännu inte vet om hur väl du behöver det.

Allt i ett: Dal, skog och betesängar – Pyrenéerna 2013

14 juni. Tredje dagens vandring tog oss från den lilla byn Bausen, runt en fin led och tillbaka till Bausen på knappt två timmar. Under tiden fick vi allt i ett: längs med sluttningen med utsikt över Toran-dalen; uppåt i skog med tusenåriga bokträd; avslutningsvis ner över öppna fält med milsvid utsikt, där man i fjärran kan se Parc Nacional d’Aigüestortes. Men man börjar som sagt mitt inne i Bausen med att passera kyrkan.

Byn är som sagt liten och vi hinner knappt passera kyrkan innan vi ute ur byn. Bausen ligger strax söder om gränsen till Frankrike, så allt man ser framåt är franska berg, medan ryggen vänds åt Spanien. Toran-dalen ligger till höger om oss och på dessa sluttningar ligger byar utslängda med jämna mellanrum, alla ungefär lika stora som Bausen.

Efter en stund vänder leden av inåt och uppåt, strax är man inne i en gammal lövskog. Den ger ett vilt och ungt intryck, för det är bitvis snårskog. Intrycket är dock helt fel, för överallt ser man även stora, feta och knotiga gamla bokar. Stammarna är närmare 4-5 meter i omkrets och verkar nästan döda, tills man ser grenarna som strävar uppåt. Många av bokarna lär vara uppåt tusen år gamla. De var alltså unga slanor till sly samtidigt som vikingakungen Olof Skötkonung stack fingret i vädret och tänkte att det här med kristendom är framtiden. Gamla träd kan kanske tyckas inte vara annat än inaktiva kolosser, men de ger perspektiv på tiden.

Även om vi nu är inne i skogen så går vi fortfarande på sluttningen, så nedanför rinner ett antal småbäckar som sprider sitt sorl genom träden. Sluttningarna är branta och vi roar oss med att se hur långt en sten kan rulla … vilket är cirka fem meter innan den fastnar på en krum rot. Så vi svettas vidare i en allt varmare dag. Emellanåt passerar vi en bäck, vilket aldrig är några problem, eftersom det finns broar över alla.

Det blir ett väldigt speciellt ljus då solen silas genom boklöven. Marken strösslas med solmosaik tack vare att grenverken från båda sidor av leden sträcker sig mot varandra och skapar en lövtunnel under en stor del av vandringen.

Och det går uppåt och ännu mera uppåt. Vi stannar ofta och flåsar ut under förespeglingen att vi egentligen stannar för att beundra omgivningarna. Så medan vi står stilla, dricker vatten och säger saker i stil med ”Där … titta … träd … fint” så sneglar vi framåt leden som skoningslöst fortsätter uppåt. Trösten är att vi vet att vi ska tillbaka till vår utgångspunkt, vilket innebär att det vid något tillfälle måste börja gå neråt igen.

Strax innan vi når ledens högsta punkt tunnar skogen ut och ängsmark tar dess plats. Från och med nu återkommer utsikten över dalen och längre bort över de snötäckta topparna i Parc Nacional d’Aigüestortes. Enligt Juan, som vi talat med precis innan vi gick från bilen, kan man se topparna runt Colomers härifrån. Vi ser också ett gäng toppar och inbillar oss åtminstone att det var dessa berg vi var vid för två dagar sedan.

På väg neråt igen går man över ängarna. En bit bort kan man skymta en fäbod eller två. Öppenheten efter att ha vandrat i skog under drygt en timmas tid är ganska befriande. Så befriande att man förstår Julie Andrews som inte kunde låta bli att brista ut i sång då hon trippade omkring på liknande fält i Alperna.

Slutligen börjar civilisationen återvända i form av en gammal mur, följt av ett gammalt stenförråd.  Därefter läggs gammalt hus till gammalt hus för att sedan övergå i Bausen. ”Gammal” är ledordet för all civilisation här, för byarna växer inte. Däremot sköter byborna om sina hus och på flera ställen ser vid hur husen renoveras, vilket känns glädjande. Även om jag själv skulle ha svårt att bo så avskilt, så levandegör alla dessa småbyar sluttningarna. Däremot var Bausens enda restaurang ännu inte öppen för säsongen, så vi fick åka ner till Les för att få oss en välförtjänt öl samtidigt som vi åt resans sämsta lunch … men man kan inte få allt.

Om Montgarri och översvämmade vägar – Pyrenéerna 2013

13 juni: Turistinformationen i Vielha gav oss tipset att man kunde vandra till den övergivna byn Montgarri. Eftersom det lät intressant med en övergiven by så var det den vi tog sikte på. Nu skulle det dock visa sig att byn egentligen var ett refugi och en kyrka. Inte var de övergivna heller. Men platsen hette Montgarri, så allt var ju inte fel. Och vackert var det.

För att ta sig till Montgarri så utgår man enklast från Plan de Beret, som om vintern bjuder på skidliftar, men i juni bjuder på hästar på sommarferie. Härifrån är det mellan 6 till 9 kilometer till Montgarri, beroende på vem man frågar. Men det går nerför och naturen skulle kunna inspirera till både nya religioner och fantasyromaner, så kilometerantalet kändes snabbt ganska irrelevant. Vandring var enkel och gick på en sliten grusväg som här och var svämmades över av småbäckar.

Under andra världskriget svämmade bergen över av människor som flydde från det nazi-ockuperade Frankrike. En hel del av dem använde Montgarri som tillflyktsort. Här kunde de vila upp innan de tog sig vidare till en större by. Nu härbärgerar refugit inga flyktingar längre, utan bara turister som släpat sig några kilometer från Plan de Beret. Men läget är fantastiskt fint.

Grunden på kyrkan är från 1100-talet och anledningen till att man valde denna plats för kyrkbygge var att man fann jungfru Maria här. En anledning så bra som någon. Vi såg däremot inte jungfru Maria. Däremot en skäggig, småsvettig man med bar överkropp och hund, som kom ut från refugit med en öl i handen. Eftersom han inte var en lisa för ögonen stannade vi inte, utan fortsatte bort på leden som gick längs med floden Noguera Pallaresa. Noguera Pallaresa befinner sig här i sin linda och först ett antal mil nedströms har den vuxit till flod. Här var den en vild bergsbäck.

Vi gick som sagt vidare, lyssnade på tystnaden och fjärran koskällor, på knastret från kängor mot grus och det alltid närvarande bäckbruset. Vi passerade några ruiner, fler hästar och fick ta ett dödsföraktande hopp över en bäck. Efter ytterligare en bit tyckte vi att vi gått långt nog och dessutom var det dags för lunch. Vi stannade och plockade upp Trangiaköket för att laga äkta svensk frystorkad Carbonara, spetsad med Digestivekex. Maten borde ha smakat trist, men med den utsikt vi hade över bergsluttningarna hade jag kunnat äta ångkokt cykelslang och njutit av lunchen.

Vi tog en annan väg tillbaka, en som gick längre upp på sluttningen, i hopp om att slippa bekymret med att ta oss över en av alla dessa översvämmade småbäckar som strävade efter att ansluta till Noguera Pallaresa. Naturligtvis blev det istället så att vi stod inför en ännu mera vild bäck som svepte över leden. Det såg dock tillräckligt grunt ut för att vada, så vi trippade manligt med höga knäuppdragningar över vägen och fann någonstans mitt i strömmen att vattnet var tillräckligt djupt för att täcka kängorna. Så med blöta kängor och strumpor gick vi vidare och lovade oss själva att nästa gång ska vi ta av oss kängorna innan vi vadar. Vilket vi i och för sig lovat oss själva tidigare … men vem påstår att man måste lära sig av sina misstag.

Just som vi startat bilen och var på väg från Plan de Beret så svämmades vår väg över ännu en gång, fast nu av får. Naturligtvis kände vi oss föranledda att fota dem.

 

Var, hur och vad kostar det? Vandra i Pyrenéerna.

Allt är vinter, men allt blir bra – Pyrenéerna 2013

12 juni: Planen var att vi skulle gå fem dagar inne i nationalparken, sova på några olika refugis och gå upp på bergstoppen Punta Alta, som är 3014 meter hög. Men en vecka innan vi reste till Parc Nacional d’Aigüestortes i spanska Pyrenéerna så fick personalen på refugi Ventosa i Calvell gräva sig ner genom snön till entrén. Det var fortfarande vinter i bergen. Planen fick ändras.

Men vi började som planerat med att köra till Vielha norr om nationalparken, där vi övernattade på Hotell Urogallo i ett väl inrökt rum. Frukosten på Urogallo var lite nedslående. De hade en god salami, men majoriteten av övrig frukostmat var av den inplastade typen, vilket aldrig är ett gott tecken.

Knappt tjugo minuter från Vielha med bil ligger Salardù och ytterligare en lite bit uppåt i en dalgång ligger parkeringen vid Bahns de Tredos. Här började vår vandring, först med ett kortare skogsparti, sedan upp via en liten grusväg som ledde vidare uppåt mot Colomers.

De frusna spåren efter en lavin täckte ett parti av vägen, med knäckta småträd och snö. Den sena vintern hade även tvingat tillbaka våren som just nu började komma ikapp. Många träd låg fortfarande kala och det blev en märklig blandning av fläckvis vinter, delar av vår och ett väder som var sommar. Från håll hördes koskällor och här och var såg man både kor och hästar som gick fritt.

Jag vet inte vad som är mest meningslöst: ett foto på kor eller ett foto på någon som tar ett foto på kor. Sannolikt det senare.

En tämligen misshandlad röd skylt visade vägen och vi började gå genom snö som var som tät packad sorbet. Lutningen, och ett underlag som inte gav något stöd för kängorna, gjorde att vandringen saktade in till ett långsam andtruten lunk. Men det var aldrig några problem att se var leden gick, för det var bara att följa spåren i snön som smälte allt snabbare i den varma solen. Trots att vi nu var uppe i bergen på 2000 meters höjd, på en plats som haft snöfall bara ett par veckor tidigare, så låg temperaturen på runt 24 grader. Solen stekte i nacken och på kvällen hade detta lämnat ett svidande rött stråk på vänstersidan av nacke och hals.

Partiet från den röda skylten till refugi Colomers tog oss en timma att avverka. Landskapet var olikt det vi vandrat genom i fjol, men det berodde troligtvis på snön, för allting var vitt. Här och var hade stenar och klippor börjat synas, här och var fanns träd, men intrycket i stort var vinter. Colomers ligger vid en uppdämd sjö, som till hälften fortfarande var täckt av is. Vi visste det nog redan när vi gick de sista metrarna mot refugin att vi inte skulle komma vidare, men vi frågade ändå personalen på Colomers om möjligheterna att vandra vidare till Ventosa i Calvell. Inga problem, sa killen. Det vill säga om man har snöskor eller skidor. Vilket vi inte hade.

Så där satt vi på trappan till refugit, med var sin öl i handen och funderade på vad vi skulle göra. Den vandring vi planerat skulle inte bli av. Det fanns inte en chans till det. Vi hade tänkt att sova på refugit och hade med oss all packning av den anledningen. Men faktum kvarstod. Klockan var bara snart halv fem och vi skulle ha ett antal timmar att döda innan vi kunde lägga oss. Det fanns ingenstans att ta vägen utan snöskor och inget annat att göra vid Colomers än att äta, sova, äta frukost och gå tillbaka. Med denna smått bittra insikt beslutade vi oss för att gå tillbaka på en gång.

Vandringen åter till bilen gick snabbt och väl vid bilen började Andréas sin vana trogen att prata med första levande varelse. Denna gång en spansk familj. Och summerat lät hela samtalet ungefär så här.
”Hej på er. Vi är svenska killar. Är ni från här?”
”Hej själv svenska killar. Ja, vi bor i den pittoreska, men för tillfället ganska döda byn, Salardú.”
”Trevligt värre, hörni ni. Känner ni till ett okej och billigt hotell i Salardú.”
”Ja, vår granne har stans bästa och dyraste hotell. Det måste ni ta in på.”
”Självklart”
”Jag ringer ägaren.” Spanjorskan ringer ägaren och återkommer. ”Det finns rum. Hon är där först klockan åtta i kväll för hon är just nu uppe på en bergstopp.”
”Okej. Men var ligger hotellet.”
”Vi visar. Följ oss. Vi ska bara plocka blommor först.”
”Vi följer.”

Sagt och gjort. Vi åker efter spanjorerna som stannar och plockar blommor. Sedan åker vi ner till Salardú och i väntan på att ägarinnan till hotellet ska ta sig ner från bergen drar blom-spanjorerna med oss till stans enda öppna bar där de lämnar oss med en övervintrad amerikanskt biker som bott här sedan 1967 … och som troligtvis rökte något helt annat än tobak. Roy hette han. På vår fråga om han kunde rekommendera någon av rätterna i baren svarade han med ett mångtydigt leende: ”Everything is good.” På något vis lät detta mer som en livsfilosofi än matkritik. Vi tog honom på orden. Veckan skulle bli bra trots ändrade planer, vilket den också blev. Men maten … saknade kanske en viss finess för att räknas som ”good”.