Olivträd och helvetestaxi – Mallorca 2011

”Ska ni åka till Mallorca på weekend?” Som om orden Mallorca och Weekend inte går att förena i samma mening. Frågan upprepades dessutom ett antal gånger, alltid med samma grad av förvåning, för att inte säga misstänksamhet, när jag berättade om vår weekend på Mallorca. Som om de tvivlade på vad jag sa, eller som om de misstänkte mig för att vilja lura dem på pengar, lycka och förnuft. Men svaret är Ja, det går utmärkt att resa till Mallorca utan att lägga sig på stekbänk i en till två veckor. Vi reste norrut efter landningen i Palma, till den lilla orten Puerto de Sóller som lättjefullt ligger och slöar i en havsvik.

Och det vi gjorde var att vandra. Strax innan 11:00 gick vi från hotellet med diffus karta och bristfällig vägbeskrivning för att via Sóller vandra till Fornalutx. Strax bortanför det lilla centret i Puerto de Sóller gick vi in på småvägar, och sedan stigar, som slingrade sig uppför sluttningarna. Olivodlingar, apelsin- och citronträd, grönska och blommor i mängder. Från någonstans i närheten gol en tupp emellanåt. Men det var olivträden som var huvudattraktionen. De var många, gamla och knotiga, förvridna av många års inympade skott på gamla stammar, grånade och strålande av atmosfär. Ingen direkt specifik atmosfär, utan mer så där allmänt, fast uråldrigt, som gjorde att man blott genom att passera ett träd fylldes av filosofiska tankar och viljan att tömma en flaska Rioja.

Första anhalten var som sagt Sóller, men väl där misstog vi kartan för verkligheten eller om det var tvärtom. Hur som helst passade vi på att njuta av objuden sightseeing (dvs vi gick vilse). När vi till slut insåg att det var vi och inte kartan som var på villovägar så lyckades vi finna både rätt väg och en bar (fast i omvänd ordning … undrar om man kan dra någon slutsats av det?). Vi stannade för en iskall Estrella och fick förklarat för oss var vi var och vart vi skulle.

Vidare uppåt i värme och fler utsikter än kameran mäktade med. Vi anlände till Fornalutx samtidigt som stadshusets klocka slog två. Ännu en öl och lunch på torget. Värmen gjorde att det inte var tal om att vandra tillbaka, så vi tog en taxi.

Vad är det förresten som gör att majoriteten av världens taxichaufförer tror att jag är en talangscout för nationella rallyförbundet? Jag går fram till en ledig taxi och chauffören blinkar sävligt, yrvaket som en gammal hund som just väckts ur sin middagsslummer. Men när jag väl sitter i bilen kastar chauffören en titt på mig i backspegeln, flinar lite igenkännande och visar sedan att han har ett läge på gaspedalen. Detta är nog så strokeframkallande på en vanlig landsväg, men som i det här fallet då vägen var smal, en bergsvägg tryckte på höger sida och evigheten väntade på vänster sida, så önskade vi nästan att vi ändå vandrat tillbaka. Det är också alltid lika märkligt att när taxin väl stannar, och bilplåten gnyr då den återfår sin ursprungliga form, så tittar chauffören alltid på mig ännu en gång, och denna gång med något vädjande i blicken, som om han ingenting hellre önskade än att få någon slags bekräftelse, eller möjligtvis en medalj, för helveteskörningen nerför berget.

Tillbaka på hotellet, varma, ångande och trötta valde vi vyn över havet från hotellpoolen.

———————————————-

AB, GP

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.