Vart är vi på väg, darling?

Det hela började med att Mia inte ville åka till Prag, vilket jag ville.
”Men om jag bjuder dig då, vill du inte följa med då?”
”Jo, absolut.”
Aha … Så det är så enkelt att bli bjuden på en resa.

Så vi åkte till Prag och där var fullt av groteska skulpturer och öl, medan våra tallrikar var stora och fyllda av någon typ av blekrosa, överkokt, svin-nacke. Ni vet sådan mat som får en att direkt efteråt vilja grabba tag i en yxa, rusa till närmsta park för att hugga ner några dussin ekar, utstöta gutturala läten och äta glas. Vi åt annat också, ceasarsallad, så vi blev civiliserade igen.

Hur som helst så var Prag början till att vi varje år bjuder varandra på var sin week-endresa. Och grejen är naturligtvis att det ska vara hemligt. Mia har i och för sig lyckas försäga sig varje gång, men resorna var i alla fall hemliga ett tag.

Det är egentligen ganska roligt att inte veta vart man är på väg. Jag säger till mina kollegor på jobbet att jag ska vara borta några dagar, för att vi ska resa bort.
”Vart då,” frågar de.
”Ingen aning,” svarar jag. Och de ler lyckligt i tron att jag ska bli kidnappad och dumpad i en ligusterhäck strax bortom Karpaterna … eller dylikt – jag har min kontorsplats vid ett fönster med utsikt, och den är hett eftertraktad – och deras glädje förbyts alltid i tårar då jag återkommer glad, utvilad och solbränd på måndag morgon. Rätt åt dem.

Och nu är det snart dags igen, men denna gång vet jag vart vi är på väg eftersom jag ordnat resan. Mia har avtvingat mig många och övertydliga ledtrådar, men hon vet inte vart vi ska. Så hemlig resa är lockande, och att bli bjuden är romantiskt, och då spelar resmålet liksom ingen större roll.

————————–
Några resmål som tydligen är romantiska i sig själv; de måste vara det, för det står i tidingen (SvD)

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.