En dag i Göteborg, anno 1869/2012

Det är söndag och jag beger mig ut i Göteborg, beväpnad med Octavia Carléns reseguide Göteborg, Beskrifning öfver staden och dess omgifningar. Ny handbok för resande utgiven 1869. Längst bak finns råd för vad man kan göra om man har en dag i Göteborg. Eller som Octavia utrycker det: ”För de resande i Göteborg som ej äga mer än en dag att bese stadens märkvärdigheter.” Märkvärdigheter? Oja! Led mig Octavia!

Genast på morgonen göres en promenad i staden.

Man kan fråga sig varför Octavia, med ett tonfall som en gammeldags skolfröken, understryker att man ska promenera i staden. Och dessutom genast? Men om man tittar på vad Göteborgs turistinformation  påstår idag, att nio av tio av de ”populäraste höst- och vinterattraktionerna” är att gå på museum, så förstår jag Octavias uppfordrande utrop. Jag är helt för museum, det är inte det, men jag tycker att Octavia har en poäng i att man faktiskt först kan titta på staden. Så det är det jag gör.

Eftersom jag redan känner till Göteborg så passar jag på att titta lite mer på smådetaljerna, som alltid finns där mitt framför ögonen, men som man aldrig ser för att uppmärksamheten är riktad mot annat (ner i mobilen, upp i det blå, på ett par förbipasserande ben, på en spårvagn som just gör sitt bästa för att lemlästa dig) . Det är lätt att inse att man hade bättre koll på detaljer förr i tiden; staket blev snyggare, betong satt innanför en snyggare exteriör och flaggstänger kunde få en förgylld sjöhäst, som denna dag till ära blev sisådär symboliskt mystisk tack vare en ögonbindel.

 Derefter beses Göteborgs museum

Även Octavia tycker att man ska in på ett museum, Göteborgs museum i det här fallet. Hon lyfter fram museets upphetsande samling av exempelvis ”en kanot af en urholkad ekstock”, ett vinglas som … kanske inte tilhört Karl XII, men som i alla fall har hans namnchiffer på sig, samt ett ”Egenhändigt bref från prinsen af Augustenburg”. Vad brevet innehåller är lite oklart, men eftersom det fascinerande tycks vara att han skrivit det för egen maskin, så antar jag att det står: ”Sänd mig en ny sekreterare för böfvelen!” Nåja, jag ville ju inte in på museum idag, så jag avviker från Octavias resplan och promenerar vidare till Brunnsparken för vidare färd.

På middag tager man en vagn och reser ut åt den vackra Danska vägen.

Det jag verkligen undrar är: Varför säger turistbyrån inget om detta?! Här lockar man alla turister till ett otal museer (eller till Liseberg) men döljer att Danska vägen är ”en särdeles vacker promenad” där ”bördiga jordar och skuggrika dalar ständigt omvexla”. Så jag hoppade på femmans spårvagn i Brunnsparken och hoppade av drygt tio minuter senare vid Bäckeliden. Två minuter senare var jag på Danska vägen. Man kan väl säga att jag hade tur som påbörjade min upptäckt av Danska Vägen på det avsnitt som fortfarande var något att se, vid Överåsparken (eller Engelska parken som den också kallas).

Här finns lite av det vackra som Octavia skriver om, men sedan går jag vidare i rikting mot Redbergsplatsen. Det är möjligt denna väg var en dold pärla för hundra år sedan, men nu är pärlan svald och mald av onda stadsplanerare, utskiten och lämnad att förmultna.

Enstaka hus är fortfarande de fina trähus som Octavia skrev om. En mängd andra är ritade av arkitekter på gränsen till självmord. Väl på Redbergsplatsen flydde jag från denna stadsdels-depression, upp på ettan och åkte tillbaka in till stan, medan jag förlät turistbyrån att de mörkat att Danska Vägen finns. Bra gjort, säger jag nu.

middag på Lorentsberg, då man tillika får se dess vackra park med Wadmans byst

Det som slår en när man dyker upp i Lorensbergsparken och tittar på Johan Anders Wadmans byst – gjord av Johan Petter Molin – är hur otroligt lik Karl Gerhard han var. Sedan slår det en att det faktiskt är Karl Gerhard som bysten föreställer. (Förresten, varför hör man aldrig en sådan schlagertext? Om ”Dina bröst är som svalor som häckar” är OK så borde ju ”Din byst är som Karl Gerhards i Lorensbergsparken” funka minst lika bra som poesi eller raggningsreplik.)

Inget ont om KG, men det var Wadman, Göteborgs Bellman, som jag ville kika på. Han som skrev visdomsorden:

Jag vill ha rus, ett glädjerus hvar dag,
Jag vill hvar natt med sköna qvinnor skämta!
Kung Salomo predikade som jag
Att sällheten af vin och kärlek hemta.

Efter någon minuts undersökning visar det sig att Wadman flyttat några gånger genom åren, men att han till slut – egentligen – är tillbaka i Lorensbergsparken och vanligtvis står vid stadsbibliotekets norra vägg. Vilken för tillfället ser ur så här:

Så jag blev utan Wadman. Men om det är en skulptur av Molin man vill se kan man ta sig ner till Bältesspännarparken där hans skulptur Bältesspännarna står. Någon mat att äta fanns inte heller så jag promenerade vidare, åter ner mot vallgraven.

Under promenaden har man skansarna Kronan och Lejonet
för ögonen nästan hvart man vänder sig.

Svar: Nej. Ledsen Octavia men det har man inte längre. Husen är för höga nu för tiden och det enda man kan göra för att få se skansarna är att ta sig högt upp någonstans, allra helst upp på en av skansarna. Där syns de jättebra. Kronan är jag på nästan varje dag och därifrån ser man inte bara skansen Kronan utan även större delen av Göteborg.

Strax på eftermiddagen beser man Trädgårdsföreningens fält.

Till skillnad från Danska vägen, som är mitt i en arkitektonisk golgatavandring, så är Trädgårdsföreningen fortfarande ett grönt vilorum mitt i stan. Rosenkaféet rekommenderas, samt att leta sig vilse bland alla planteringar eller att sitta och titta på pensionärer som på ostadiga ben tar sig an grovgrusiga gångar med ett dödsförakt som är smått rörande. Nu efter sommaren är det dessutom  gratis inträde, vilket i sig är ett mindre mirakel när det mesta i världen kostar pengar.


Derefter beger man sig till Skeppsbron, stiger der i någon af de små ångbåtar,
som ett par gånger i timman ila deremellan och Klippan. 

Jag har för mig att det brukar ligga en ångbåt vid Skeppsbron, men den är inte till för daglig transport … och inte ilar den heller. Så jag hoppar istället på en nyare båt, Älvsnabben, vid Lilla Bommen. Det är faktiskt ett ganska billigt nöje att åka lite på Göta Älv och därtill få se Göteborgs förstäder, som Octavia skriver om, det vill säga Masthugget och Majorna. Om förstaden Masthugget skriver Octavia att där ”gå tvenne större gator, Breda och Smala vägen”. Och som alla vet, den väg som är bred leder till fördärvet, vilket gör att man direkt kan sluta sig till att den Breda vägen måste vara dagens Andra Långgatan, vilken under överskådlig tid jobbat hårt på sin fördärvfulla image.

Efter en heldag i Göteborg så vill man sova, och Octavia rekommenderar Hôtel Carl XV. Och hittar man inte det hotellet så … får man hitta något annat. Själv tog jag spårvagnen hem, till en kopp kaffe.

—————

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.