Etikettarkiv: Göteborg

Kaféliv – Konsten att resa bland människor

Det blev ingen resa i sommar, av en mängd skäl. Men det blev en hel del skrivande på kaféer, mestadels på Espressohouse, som ligger praktiskt på vägen till jobbet. Det är medan jag sitter där och fantiserar om det efterlängtade regnet, som vilken normal sommar som helst skulle falla utanför, som jag inser att jag vid varje kafébesök i alla fall fått resa bland människor. För när man tjuvlyssnar så tar man del av hur liv avhandlas i upphuggna dialoger över varianter av kaffe.

Det är pappan, vars ringar under ögonen mörknat till hälften av sömnbrist och till hälften av pur förvåningen över att föräldraskap kunde vara så energikrävande. Detta sagt i mobilen till någon som uppenbarligen inte säger annat än ”Mmm” med jämna mellanrum. För samtalet är mer av bikt än kommunikation. Två koppar dubbel espresso.

Där är kvinnorna som utan att avsluta en enda mening analyserar sönder ”Hannas nya snubbe”, som utan att veta om det är både ”för snygg för henne” men samtidigt ”inte värd henne”, men helt klart den man vars skinkor bägge (utan Hannas vetskap antar jag) gärna skulle sätta tänderna i. Macchiato och slät kopp.

Det är det dämpade samtalet bakom mig, från ett medelålders par som avspända tävlar om att framhålla hur vidsynta de är genom att uttala så trångsynta saker som möjligt. Det är solipsism i dess mest tröttsamma form: ”jag är bra medan världen är kass och det är sååå annoying … ja, du fattar …”. Latte och latte.

Det är mannen i kostym och väska från Sandqvist som skyndar in och raskt sätter sig vid fönsterhänget och efter en hastig titt på klockan och en snabbare bläddring genom Svenska Dagbladets rosa del, sedan i lugn och ro fångar några Pokémon som uppenbarligen finns i närheten. En enkel espresso.

Det är den tydligt alkoholiserade mannen, som byter ämne tre gånger i varje mening, men samtidigt ändå tydligt lyckas framföra att han stör sig på de alltför fulla gubbarna som brukar sitta på den bänk han själv brukar sitta på. En svart kopp i take-awaymugg.

Det är studenterna som i tysthet får en te att räcka en förmiddag, medan Klas Eklunds ”Vår ekonomi” memoreras. Som kontrast finns de högljudda gymnasietjejerna som beställer en kopp med grädde och marshmallows och låter kreationen toppas med ett par sprayduschar kaffe på grädden. De delar sedan koppen och pratar i munnen på varandra om en resa till Barcelona … nästa år … då avsaknaden av pengar och närvaron av ansvarsfulla föräldrar inte längre kommer att störa deras planer. Frappelattechino med extra allt, grande.

Och där är killen vars enda inkomst från skrivande är 3000 kr som han tjänade genom att en gång klaga kreativt på Bauhaus, men likväl låtsas vara stor författare genom att sitta på kafé och tjuvlyssna på samtal och göra småanteckningar med en alldeles för dyr reservoarpenna (Montblanc, Meisterstück) i en svart anteckningsbok (Moleskine). Stor cappuccino.

2,1 mil sight-seeing – Del 4: 16-21 km

Göteborgsvarvet 16-21 kilometer

Km 16
Efter att ha sprungit över Kungsportsbron så har du också sprungit 16 kilometer, en sträcka som börjar kännas i kroppen, speciellt med tanke på att du nu börjar springa på Kungsportsavenyn som lutar uppåt i 840 meter. Det är kort sagt dags att öka tempot och se oberörd ut. För längs med Avenyn finns alltid mängder med åskådare som hejar på dig, lyckliga över att slippa springa själva. Men så har Avenyn varit populär sedan den färdigställdes under 1860-talet.

Kungsportsavenyn, Avenyn … Aaavenyyyn!

Under lång tid var området söder om Kungsportsplatsen i stort sett rena landet; för 90 år sedan fanns fortfarande kohagar runt Götaplatsen. Man ville ha en bättre väg ur staden än vad den södra vägen kunde erbjuda, för som Fredberg i Det gamla Göteborg berättar så var ”hallandsbönderna och mölndalsdrängarna inte mors bästa barn, när de kommo i tagen.” Något måste göras! Varför inte fixa en aveny, tänkte stadsfullmäktige, och drog igång arbetet med att civilisera bondvischan några hundra meter från Vallgraven.

Idag har nästan fler människor hört talas om Avenyn än om Göteborg, så mycket egen identitet har denna gata fått. När det inte är Göteborgsvarv, då det är fullt av åskådare på Avenyn, så är Avenyn dagtid full av människor som strosar och kvällstid full av människor som är … äh … salongsberusade. Kaféer och restauranger står vägg i vägg och under sommaren finns här fler uteserveringar än i hela Storstockholm … känns det som. 

Stora teatern, inte så stor längre, men likväl teater

Men vi börjar med att passera Stora Teatern, som är en väl bevarad musikteater från slutet av 1800-talet. Trots att operan flyttat till den nya Göteborgsoperan vid Lilla Bommen så lever Stora Teatern vidare, dock ett något mindre hektiskt liv. Mitt emot Storan finns Bältesspännarparken och Trädgårdsföreningen; med palmhus, rosenkafé och andra parkiga företeelser.

Km 17
Allra längst upp på Avenyn finns Götaplatsen, som i år firar 105 år som namn. Här finns konstmuseet, stadsteatern, konserthuset och ett helt nyrenoverat och tillbyggt stadsbibliotek.

Göteborgs konstmuseum, färdig till 300-årsjubileumet

Här finns också ännu en av Göteborgs profiler, Milles staty Poseidon med brunnskar. Enligt Göteborgs turistförening så är anekdoten om Milles hämnd obligatorisk i allt som har med Poseidon att göra. Så okej då. När Poseidon skulle färdigställas ansåg Göteborgs borgarkvinnor att Poseidons kön var för stort för vad som var moraliskt acceptabelt och tvingade Milles att göra lemmen mindre. Milles hämnd lär ha varit att placera fisken i Poseidons hand på så sätt att den ser ut som en stor penis om man tittar på den från konserthusets trappa (och blundar med ena ögat och har snuskig fantasin). Så nu vet ni det.

Det ser kallt ut för Poseidon. Inte undra på …

Ännu en sak som är typiskt göteborgsk och som man frossar i här runt Götaplatsen är gult tegel. Varför gult, kan man fråga sig? Teglet är inte ens från Göteborg utan importerat från Skåne. Det finns således ingen lokalpatriotisk anledning till att välja gult tegel. Så anledningen till att man väljer gult tegel i Göteborg är att man valt gult tegel tidigare, vilket kommer sig av att man tidigare använt gult tegel … som ni ser så är det hela ett mysterium, men nu vågar ingen välja ett tegel på en offentlig byggnad som inte är gult, för då kommer göteborgarna att rasa i pressen. Det tillbyggda stadsbiblioteket? Jodå, gult tegel.

Gult tegel är grejen, men vilken grej?

Km 18
När vi rundat Poseidon och svalkat oss med vattenfyllda tvättsvampar vänder vi åter och springer nu, tack och lov, nerför Avenyn till Valand, där vi hakar på Vasagatan. Vasagatan sträcker sig 900 meter från Avenyn till Haga, genom hela Vasastan … och det sluttar något uppför igen, tyvärr. Vasastan är fin. De som först flyttade hit var välbärgade borgare – av den typ som var rädd för hallandsbönderna – och byggnaderna är därefter. Husen är dessutom välbevarade och hela Vasagatan är också en fin allé. 

En av de mer trafikerade cykel-lederna i Gbg … fast dock inte på bilden

En av de mer udda husen är det så kallade Tomtehuset, på Vasagatan 11.  Sven Adolf Hedlund, riksdagsman och huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, lät sin brorson, arkitekten Hans Hedlund, rita hus åt honom. Ett av dessa är Tomtehuset, som är en något mindre, kubliknande, byggnad med frescomålningar med ett gäng tomtar. Tomtarna föreställer Hedlundklanens medlemmar under utövandet av olika yrken. Varför detta vet nog bara Hedlund själv.

Hedlunds Tomtehus … så många tolkningar, så lite tid.

Men bortsett från Hedlunds något kufiska smak vid val av husdekorationer, så var han en drivande kraft bakom mycket gott i Göteborg: museer, konstförening, högskola. Högskolan, sedemera universitet, springer man för övrigt förbi på Vasagatan.

De flesta hus i Vasastan är dock utan tomtar

För den deckarfrälste så kom ihåg att titta snett upp åt höger då du passerar Vasaplatsen, för där bor Åke Edwardssons hjälte Erik Winter. Och ungefär här står 18-kilometersskylten.

Km 19
Haga tar vid där vi lämnar Vasagatan. Man ser inte så mycket av Haga härifrån, men snett åt höger skymtar man infarten till Haga och ett av Hagas typiska hus. På 70-talet var Haga i så uselt skick att man övervägde att riva rasket, men man valde istället att renovera allt. Nu är Haga så pitoreskt som något bara kan bli. För er som minns TV-serien Albert och Herbert, med Sten-Åke Cederhök och Thomas von Brömssen, så utspelades den här. I Haga kan du även köpa, och försöka äta upp, den berömda/beryktade Hagabullen: en kanelbulle, stor som en traditionell tårta.

Infarten till Haga, med butiker för allt från hattar till böcker.

Strax passerar vi Skansen Kronan. Det är ett av Göteborgs äldre byggnadsminnen: en åttakantig försvarsanläggning byggd bara drygt 60 år efter Göteborgs grundande och ritad av Erik Dahlberg. Så vitt man vet så användes Kronan aldrig i strid. Antagligen verkade de åtta väggarna avskräckande för dansken. Men en av de stora fördelarna med Skansen Kronan idag, är att man därifrån kan se stora delar av Göteborg. En gammal legend säger att Karl XII red uppför sluttningen, vilket är en bedrift som är så uppseendeväckande att till och med Fredberg i Det gamla Göteborg tvivlar på den. Och det är väl i stort sett det enda han tvivlar på i sitt verk om det gamla Göteborg.

Skansen Kronan.

Övre Husargatan sluttar förresten något uppför, om nu någon förväntat sig något annat. Vi har ju varit nere på havsnivå så det är klart att resten av loppet mestadels går uppför.

Km 20
När vi närmar oss 2 mil-strecket så har vi nått Linnéplatsen. Carl von Linné var ju inte göteborgare, men besökte Göteborg 1746 på sin Västgötaresa. När han på kvällen den nionde juli noterade hur han upplevt ankomsten gav han ett sansat och objektivt omdöme: ”Göteborg var den täckaste stad ibland alla i riket”. Som sagt, smak hade han Linné. Det är kanske därför inte underligt att han fått både en plats och en gata uppkallad efter sig i Göteborg. Linnéplatsen är förlagd i kanten av Slottsskogen och i närheten av botaniska trädgården, så det känns ganska rimligt att Linné hör hemma här. Tyvärr springer vi i utkanten av Linnéplatsen och ser mest refuger och bilar, men grönskan finns där bakom … jag lovar.


Några få meter innan vi springer upp på gångbron över Dag Hammarskjöldsleden, så passerar vi en ganska oansenlig gräsplätt. Den ser mest ut som en hundrastgård – och fungerar, ärligt talat, som just det ganska ofta – men om du är fotbollsintresserad så kanske det kan intressera att detta är Karlsrofältet där IFK Göteborg spelade sin allra första match för ganska exakt 100 år sedan, 1904.

Fotbollshistoria, för en gång skull diskret.

Sedan över vår sista bro för loppet, över leden, in i Slottskogen igen. Om ni minns starten så var en av fördelarna med Margretebergsgatan att det sluttade nerför, så att starten blev lätt. Nåväl, nu är vi åter och då sluttar det naturligtvis uppför, ända fram till de sista 200 metrarna, så vänta till dess med spurten.

Km 21,0975
Målgången är på Slottsskogsvallen, en nu 90 år gammal anläggning i 20-talklassicism. Här har Gunder Hägg slagit världsrekord och här har många Göteborgs friidrottsstjärnor tränat och tävlat. Så du är i gott sällskap.

I höjd med denna läktare kan du sluta springa

Vad mer behöver man egentligen säga om detta? Jo, att Slottskogsvallen invigdes 1923 … och javisst, ni gissar rätt, i närvaro av kungligheter, tusentals människor och det var sol och varmt och alla var glada.

 

Återpublicerat inlägg från 2014

 

 

2,1 mil sight-seeing – Del 3: 11-15 km

Göteborgsvarvet 11-15 kilometer

Km 11
Från Lindholmen ska vi nu via Lundbystrand och Frihamnen tillbaka över älven. När vi gör det så är vi också tillbaka på fastlandet, för det bör nämnas att Hisingen du springer på är en ö. Hisingsbor brukar framhålla detta och emellanåt bestämt hävda att de bor i skärgården (just på grund av att de bor på en ö). Men eftersom det är en stor ö, Sveriges fjärde största, så är det ganska lite av ö-känsla på den. Så skärgård? Nja … Lite på grund av att Hisingen härbärgerat alla varv, oljeraffinaderier och sedan 1927 Volvo-fabriken, så är bilden av Hisingen hos vissa personer lite färgad av industristämpeln … inte så tjusig som den fina innerstan.

Den blå, hypnotiska, linjen … här på Lundbystrand

Man glömmer då bort att Hisingen hängt med länge i historien. År 1020 ska Olof Skötkonung och norske kung Olav Haraldsson spelat tärning om Hisingen. Och 1253 var Lindholmen värd åt de svenska och norska kungarnas midsommar-baluns, vilken uppenbarligen var så lyckad att man bestämde bli såta vänner för ett tag. Och som redan nämnts så valde Karl IX att förlägga det första Göteborg på Hisingen.  Så om inte danskarna bränt gamla Göteborg 1611, så hade Hisingen varit fina innerstan. Hur som helst så hade Göteborg inte kunnat blomstra utan all den varvs- och bil-industri som blomstrat på Hisingen. Blomstrar gör för övrigt en hel del av Hisingen och kallades åtminstone  under 1800-talet för Göteborgs trädgård. Så minns att Norra Älvstranden som du följer via den blå linjen bara är ett fragment av hela ön.

Km 12
Vid Lindholmsallén, bakom hotell Radison Blu, ska man bygga ett högt, högt hus, vars utseende bestämdes via en arkitekttävling i juli 2014.
Hotell, vatten och konst i vatten.

Där Majorna fortfarande vårdar vad det varit, så finns det på Norra Älvstranden inte så mycket kvar av historien att vårda. Varvsindustrin är borta och kommer inte att komma tillbaka, åtminstone inte till den här platsen. Så det är därför helt logiskt att man här omfamnar nybyggandet; av bostäder, av kontorshus, av hotell. Som det definitiva utropstecknet på denna bygg-fiesta kommer Karlavagnstornet att bli – ett höghus på 245 meter, 73 våningar, med utsikt för alla på 73:e våningen. För att blidka dem som anser att Majorna står för höjden av arkitekturkonst så föreslår jag att man bygger första våningen i tegel och resterande 72 våningar i trä. Världens högsta landshövdingehus, något som garanterat Göteborg kommer att bli ensam om.

Här i Lundbyområdet kan man faktiskt ännu finna lite marin verksam, men frågan är hur länge. Andra typer av företag tar över allt mer, som Ericsson, Sveriges Television och Lindholmen Science Park.
Allting växer här och det är idag ett helt annat landskap än för bara 25 år sedan. Mellan Lundbystrand och Frihamnen ligger dock marken ännu i sin industriella slummer …

Km 13
Frihamnen är snart det enda som återstår på Norra Älvstranden att bygga om. Planerna finns redan. Så om du vill få, åtminstone en vag, uppfattning om hur sträckan du just sprungit från Älvsborgsbron sett ut, så titta ut åt höger när du närmar dig Götaälvbron.

Ser du denna skylt har du kommit 13 kilometer.

Frihamnen är bara drygt 90 år gammal och sågs som hela Göteborgs framtid då den invigdes 1922 – och jadå, det var kungligheter här och invigde, och tusentals människor och sol och varmt och alla var glada. Men framtid har en tendens att snart bli historia. Frihamnen har spelat ut sin roll och kommer snart att införlivas i den förändring som hela Norra Älvstranden genomgått. Men bara för att du ska få en liten hum och hur stor roll denna lilla plats betytt för hela Sverige, så betänk då detta: Om du ätit en banan innan år 2000 så har du ätit en banan som ankommit till Sverige just här, via bananpiren. De bananer du äter idag har också kommit via Göteborg, men via Skandiahamnen en bit längre ut på Hisingen.

Bananpiren har övergivit bananerna för STCC-racing och en och annan fest av det slag som får medelålders människor att känna sig mycket, mycket gamla.

Km 14
Uppför nästa bro, Göta Älvbron, som sjunger på sista versen, men den håller säkert några dagar till. En ny bro håller på att byggas, vilket du kan iaktta på brons vänstra sida (om du inte backar runt Göteborgsvarvet). En arkitekttävling hölls för att utse det snyggaste och sinnrikaste bidrag. Fel bidrag vann naturligtvis, i alla fall enligt GP:s arkitekturjournalist … som i och för sig hade helgarderat sig med att redan innan tävlingen avgjorts tycka att alla bidrag var fel bidrag. Konsten att tycka rätt, står som bekant helt i proportion till det ansvar man måste ta för sitt tyckande.

Till höger om bron ser ni Skanska-skrapan, ritad av Ralph Erskine. Den vitsige Göteborgaren kallar naturligtvis byggnaden för läppstiftet.

Att slå bro över älven är i sig en intressant historia. Hisingen och Göteborgs innerstad har alltid haft ett Romeo och Julia-förhållande. Ö och fastland är två familjer i ständig fejd, med älven som delande faktor. Trots detta har de tu alltid önskat förbindas. 1849 invigdes exempelvis ”en hypermodern färja” som ”vevades med handkraft”, enligt Fredbergs Det gamla Göteborg, som därmed lyckas med konststycket att få in orden hypermodern och handkraft i samma mening utan att rodna. Men det var först 1874 som man lyckades förbinda Hisingen med fastlandet mer permanent, genom den första Hisingsbron. Hisingsbron var uppenbarligen en sådan kärleksmäklande uppfinning att man i besjöng den i Stora Teaterns nyårsrevy 1874:

Ja, vi äro som skapade just för varann
Göta Älv länge skiljt oss, men hon
får ge vika, mot strömmen hon streta ej kan
hennes motstånd gått över med bron

Barken Viking och Göteborgsoperan. Operan är byggd för att liiite likna ett skepp. Viking liknar ett skepp.

Hisingsbrons brofäste var ungefär där Göteborgsoperan nu ligger. Göteborgsoperan byggdes för övrigt för att ersätta Stora Teatern och ni ser den ett par hundra meter höger om Götaälvbron. Denna bron invigdes 1939 och firar därmed 80 år i år … så spring varligt, för bro måste hålla i minst 6 år till, då den nya bron ska vara färdigställd. Denna blir alltså tredje bron på ungefär samma plats. Varför ändra ett vinnande koncept.

Km 15
När vi nu åter är på på fastlandet så kommer vi till den sumpmark som Gustav II Adolf menade var en utmärkt plats att bygga en dansk-säker stad på. ”Här ska staden ligga”, menar traditionen att han sa, medan han pekade på rätta platsen, och detta gestaltas i statyns pose. Mer troligt är väl att han säger: ”Är det säkert att stå här?” För en intressant aspekt av det hela är att statyn är en kopia. Den första statyn gjöts i München men gick till botten i ett skeppsbrott, nära Helgoland, på väg till Göteborg. Helgoländerna generade sig inte och krävde en sådan stor summa för att bärga statyn att Göteborg istället beställde en ny Gustav Adolf från München. Helgoländerna fick stå där med lång näsa och sålde till slut den bärgade statyn för en spottstyver till Bremen där han hamnade på ett torg. Så om Gustav Adolf verkligen sa ”Här ska staden ligga” så kan vi konstatera att Göteborg ska ligga i Bremen. Ödet fortsatte vara onådigt mot Gustaf II Adolf-staty nr 1, för Herman Göring norpade statyn 1942 och smälte ner GIIA.

Gustav II Adolf genomgick en föryngringskur 2014 för att hålla ett par sekel till.

En bild lånad från wikipedia (tack, tack) för att visa hur G2A ser ut.

Östra Hamngatan, som tagit oss fram till Gustav Adolfs torg var från början en hamnkanal, som lades igen i början av 1800-talet. Emellanåt lyfts idén om att återställa gatan till en kanal igen upp, vilket jag uppmuntrar, för då skulle kungen kunna inviga den inför tusentals människor i sol och värme och alla ska vara glada.

Innan vi lämnar området som ligger innanför vallgraven, den ursprungliga delen av det som är det sista Göteborg, så passerar vi Kungsportsplatsen. Området är helt enkelt platsen för en av de tre stadsportarna som fanns.

Kungsportsplatsen har lyktstolpar som verkligen vill statuera ett exempel.

Här står ytterligare en staty, denna gång rest till minne över Karl IX, det första Göteborg grundare. Officiellt heter statyn det ganska tråkiga Karl IX:s Ryttarstaty, men ingen säger detta. Alla kallar den för Kopparmärra, trots att statyn inte är av koppar, utan brons, och att hästen inte är en märr utan en hingst. Men vi lever i 2000-talet och ska väl inte hänga upp oss på könsroller. Kopparmärra är för övrigt en av Göteborgs stora mötespunkter. ”Var ska vi ses?” ”Vid Kopparmärra.”

Karl IX … var skulle man mötas om vi inte hade dig?
————
Och för att avsluta varvet med de sista 16-21 kilometrarna.
Återpublicerat inlägg från 2014

2,1 mil sight-seeing – Del 2: 6-10 km

Göteborgsvarvet 6-10 kilometer

Km 6
När du passerar sex-kilometersskylten så har du passerat Älvsborgsbron, som i år (2019) fyller 53 år. Bron invigdes 1966 av Olof Palme, som var dåvarande kommunikationsminister. Totallängden är 900 meter och spannet 417 meter. Det är, kort sagt, en stor bro, inte så upphetsande i sig, men med fantastisk utsikt.

Så här ser vajrarna på Älvsborgsbron ut … men de håller nog …

Om man tittar åt vänster medan man passerar över bron så ser man, knappt, Nya Älvsborgs fästning. Ostindiefararen skeppet Götheborg förliste 1745 utanför Älvsborgs fästning, med 900 meter kvar till ankarplatsen. Ser du ingen fästning så titta åt vänster ändå, för skärgården syns bortanför inloppet. En riktigt klar dag så ser man bort till Vinga … och en riktigt dålig dag så ser man ingenting alls – Göteborgs dimma har den kvaliteten.

Nya Älvsborgs fästning kan skymtas strax bakom, till vänster, om kranarna.

Älvsborgsbron figurerar också i Göteborgsvitsar (dessa går tyvärr inte att komma ifrån):
”Va é klockan?”
”Älvsborgsbron.”
”Va?”
”Ja, lite över älva.”
Och lite över älva är 45 meter (om vi pratar segelfri höjd).

Om du är förvånad över att luften här stinker av råolja, trots att högra sidan av bron har så mycket pittoresk miljö, så beror det på att vänstra sidan av bron har så mycket petrokemisk miljö. Oljecisterner ligger som ett pärlband här och glimmar i solen.

Km 7
Väl nere vid älven hamnar man på Karl IX:s väg. Den heter så till minne av stadens första grundare, för Göteborg har funnits i flera skepnader: Nya Lödöse, Älvsborgs stad, Göteborg 1 och Göteborg 2.

Det första Göteborg grundade Karl IX och det kan tyckas lite märkligt att när man vill hedra honom med en väg väljer en liten blindtarm till väg, i skuggan av bron och gamla varv. Anledningen är att det var just här som första försöket att skapa Göteborg togs 1603. Men bara 8 år senare, 1611, kom danskarna och gjorde det som danskar gör: De brände ner staden.

Nere vid älven ser man resterna av det gamla färjelägret, som inte hade en chans att överleva när väl Älvsborgsbron var på plats. Men ruinerna av det är kvar, tack och lov, för inget vittrar så marint som rost.

Rostande färjeläger med Klippan i bakgrunden.

Knappt hinner man reflektera över att man springer på gamle kungens väg förrän den övergår i Salterigatan, till minne av sillsalteriet som låg här. Faktum är att man saltat sill lite varstans de senaste tre kilometrarna, i Klippan och Majorna. Och kokat tran. Man kan väl tryggt påstå att under stora delar av 1700-talet så stank denna del ganska rejält, även med 1700-talets mått. Och nu luktar det som sagt olja, men denna air försvinner medan du springer vidare längs med Norra Älvstranden.

Km 8
Eriksbergskranen är svår att missa, för den är stor och orange och ur funktion, men står kvar som en påminnelse om Göteborgs varvsepok. Ni ser den på de två sista fotona i detta inlägg – faktum är att det var svårt att fota utan att få med den jäkla kranen. Eriksbergsvarvet byggde skepp från 1850 till 1979. Sedan kom man igång igen 1995 då bygget av en replik av Ostindiefararen Götheborg (som grundstötte och sjönk 1745) påbörjades. Sjösättningen skedde i juni 2003 med kungen och drottningen och prins Carl Philip och tusentals människor och det var sol och varmt och alla var glada. Skeppet var i och för sig inte helt klart förrän 2005, men så kan det vara. Götheborg har bland annat seglat till Kina och tillbaka utan att gå på grund, vilket får ses som en positiv utveckling jämfört med originalet. Hon ligger för tillfället vid pir 4 här i Eriksberg och är väl värd ett besök, för den som bestämmer sig för att bryta loppet här. 

Götheborg i Göteborg

Km 9
Utan Göta Älv hade det inte funnits något Lödöse eller Nya Lödöse eller gamla Göteborg eller nuvarande Göteborg, vilket är ganska styvt gjort av ett vattendrag som är bara drygt 9 mil lång. Göta Älvs betydelse kan nog inte överskattas. Älven var under många år Sveriges enda förbindelse med havet, mycket på grund av att Gustav Vasa slarvade bort Bohuslän till Danskarna 1532. Helt i onödan får man väl säga. Men efter freden i Brömsebro började ordningen återställas. Då hade Gustav II Adolf redan kommit på den listiga idén att undkomma stads-brännardanskar genom att grunda ett nytt Göteborg på andra sidan älven, i sankmark och genom att befästa området så mycket att det gränsade till det maniska. Men det fungerade, för inte ens danskarna på sitt allra mest pyromaniska humör lyckades bränna ner staden igen.

Km 10
I stort sett hela vägen från Älvsborgsbron till Göta Älvbron har varit belamrade med varv. Vi har som sagt passerat Eriksbergvarvet.
10-kilometerskylten passeras på Lindholmen, vars varv lades ner 1974, och lite längre fram passerar man Götaverken. Götaverken var det varv som klamrade sig fast längst, som sista levande rest från fornstora varvsdagar. Så var det i alla fall till 2015, då även detta sista varv lades ner. Det som istället växer upp på Norra Älvstranden är bostäder och kontor, men det enda varv som kommer att finnas kvar är det du springer just nu. Ja, om du inte fattat det ännu så anspelar loppet Göteborgsvarvet på Göteborgs alla skeppsvarv och att det är ett varv runt Göteborg. Det är en ordvits. Det med. Vi är ju trots allt i Göteborg … det var kanske vitsandet och inte sumpmarken och befästningarna som till slut fick danskarna att ge upp.

———–

Kilometer 11-15 finns här.

Återpublicerat inlägg från 2014

2,1 mil sight-seeing – Del 1: 1-5 km

Göteborgsvarvet 1-5 kilometer
Den som vill se Göteborg kan göra många misstag i valet av metod. Ett av de bättre sätten, men troligtvis det i särklass jobbigaste, är att springa Göteborgsvarvet. Så låt oss göra det.

Km 1
Starten är förlagd till Margretebergsgatan vid Slottskogen, som sedan 1874 är Göteborgs största park. Början är lika ljuv som förrädisk, för Margretebergsgatan står för en behaglig start i nedförslut som gör att benen känns så starka att det är lätt att glömma att de ska orka 21 kilometer. Men omgivningen är den bästa, för Slottsskogen är lummig, publiken är omotiverat extatisk och du kommer att springa dig genom en historia som sträcker sig långt tillbaka.

Margretebergsgatan sedd från Slottskogen. I bakgrunden skymtar Slottsskogsvallen, där målgången är 21 kilometer senare.

Slottsskogen har använts sedan medeltiden som jaktmark och hörde från början till det kungliga slottet Älvsborg. Kungen var kanske inte här så ofta, men när han var det så kunde han vara förvissad om att det alltid fanns ett stort antal hjortar som stod redo att dö för det kungliga egots skull. Men 1874 blev skogen en park, mycket tack vare en annan kung, tekungen August Kobb. Den uttryckliga anledningen till att anlägga parken var den naiva förhoppningen att den fattiga delen av befolkningen inte skulle gå på krogen, utan istället bete sig civiliserat i parken. Man hade då inte räknat med att befolkningen skulle ta med sig krogen till parken.

Efter cirka en kilometer ser man på höger sida ett litet, litet, hus, som tagen ur en Astrid Lindgren-idyll.  Och om vi menar Kling och Klang, så är det i så fall inte helt fel, för huset  är en gammal polisstation från 1905, ritad av Emil Billing. Göteborgarnas excesser i Slottskogen var tydligen av den art att man behövde styra upp dem, eller som C R A Fredberg beskrev det i Det gamla Göteborg, så utkämpade de unga männen blodiga bataljer ”uppeldade av brännvin och nymfer”. I stort sett som nu alltså. Polisstationen var bemannad till femtiotalet, då Göteborgarna antagligen blev skötsamma eller polisen gav upp. Troligtvis det sista, för Slottsskogen är fortfarande ett favorittillhåll för både människor och evenemang. Exempelvis festivalen Way out West brukar rycka upp träden med rötterna varje sommar.

Strax därefter passeras lekplatsen med det något besynnerliga namnet Plikta. Namnet har troligen med förbudsskyltar att göra, så kallade plikttavlor, som talade om att man inte fick beträda platsen eller leka här. Det är därför lite av historiens ironi att Plikta numera är Göteborgs kanske största lekplats.

Km 2
Kilometer två passeras strax nedanför August Kobb, tekung och parkbyggare, vars stenbyst sitter i bergväggen till höger precis innan loppets första backe: Säldammsbacken.

August Kobb, lite enögd för tillfället.

Säldammen, i Säldammsbackens namn, finner du på höger sida. Dammen är, som Axel Ramm uttryckte det 1923, fylld med ”pigga sevärda sälar”, vilket kan tyckas vara överflödig information, en säl är väl alltid sevärd? Dessa sälar är hur som helst båda pigga och sevärda året om. Vad de gör? Inte mycket mer än att simma omkring och äta fisk, men detta gör de med stor skicklighet. De matas varje dag klockan 14:00, så långsamma löpare i startgrupp 7 får chans att bevittna detta. Efter backkrönet, när det väl vänder neråt igen, så kan man bakom alla åskådare även skymta Slottsskogens pingviner.

En styck sevärd säl.

Km 3
Efter tre kilometer kommer man ut från Slottsskogen och in i Majorna. Namnet Majorna kommer troligtvis från det finska ordet maja, som betyder liten koja eller härbärge. Det har alltså inget med ordet majbrasa att göra, även om det finns anledning att tro det. För trots att området har varit bebott under de senaste 8000 åren, så finns det ganska få spår kvar av någon bebyggelse som är mycket äldre än 100 år. Majorna har nämligen haft en tendens att spontanantända emellanåt – under 1800-talet var Majorna mer eller mindre konstant en pyrande askhög. För att underlätta släckningsarbetet beslutade staden att ingen fick bygga några trähus högre än två våningar. Kryphålet i denna bestämmelse var genast uppenbar för snickaren Johannes Nilsson, som med stöd från landshövding Albert Ehrensvärd, började bygga hus där första våningen var i sten eller tegel och därpå två våningar i trä. Så var Landshövdingehusen uppfunna.

Det är lite lustigt att man under 1800-talet kämpade för att få bygga högre hus, medan den inbitne Göteborgaren av idag ser varje försök att bygga ett hus som är högre än takåsarna i Majorna som ett utslag av storhetsvansinne.

Km 4
In på Ostindiegatan. Majorna fick sitt stora uppsving under 1700-talet, mycket tack vare havet. Göta Älv var uppströms alldeles för grund för djupgående fartyg och det var därför vid Klippan i Majorna som skeppen lade till, lassade och lossade. Majornas historia är därför också sjöfartens historia. Invånarna hade nästan alla med havet och sjöfart att göra. Under 1700-talet ökade Majornas geografiska betydelse och anledningen var Svenska Ostindiska Kompaniet.

Det var det Stora Nordiska kriget som hade urholkat statens kassa och man såg handeln som en något mer lukrativ, och något mindre dödlig, syssla. Sverige hade småhandlat med Orienten även tidigare, men nu, 1731, gjorde man det i stor skala. Kompaniet bildades i Stockholm, men förlades till Göteborg – staden är ju trots allt havsporten till världen. Ostindiska kompaniets snofsiga hus byggde man i centrum, innanför vallgraven, men det var här i Majorna som det egentliga hjärtat var. Det var här man utgick från, det var här man lossades lasten, det var här sjömännen bodde. Därför är det ganska naturligt att det är här på Ostindiegatan som löparna kan vattna sig en sista gång innan de drar över bron.

Km 5
Till fem-kilomterspasseringen går det uppför, längs med det som en gång i tiden var reparebanan i Sandarna, där allt tågvirke till skeppen slogs, och just som man kliver upp på Älvsborgsbron kan man slänga en titt åt höger och där se Klippan.

Klippan med porterbryggeri och med Sjömagasinet skymtandes i vänstra kanten

Här fanns och finns mycket: Röda sten (som är en stor röd sten … och den är röd för att den är målad i röd färg … vilket den är för att synas bättre … och … det … den är hur som helst känd för att vara röd), det kungliga slottet Älvsborg (numera borta), Ostindiespår, restaurangen Sjömagasinet (med stjärna i Guide Michelin) och lite annat. Men vi koncentrerar oss på öl. Här låg nämligen Carnegiska sockerbruket och Porterbryggeriet. Även om det inte längre bryggs porter här så står byggnaderna kvar och Carnegie porter är fortfarande Sveriges äldsta registrerade varumärke som fortfarande är i bruk. Bara det är en anledning till att dricka det. Men först över bron.

Kilometer 6-10 finns här.

Återpublicerat inlägg från 2014

Det behövs mer kärlek i Göteborg …

Det är den urbana varianten av att karva in ett hjärta i ett träd, tillsammans med initialerna till sin älskade och sig själv. Man skriver istället initialerna på ett hänglås och fäster det på första bästa bro man stöter på. Från 90-talet och framåt har dessa kärleks-hänglås, eller vad man ska kalla dem, börjat dyka upp i Europa och kanske framför allt i Paris. Städernas makthavare brukar vara måttligt förtjusta i hänglåsen och hotar med jämna mellanrum att ta bort dem, men så är de ju kärlekslösa regelföljare. Eller bro-nördar.

Kärleks-hänglås? Romantiskt? En del av mig tycker att det är relativt fånigt, men samtidigt … när man ser en massiv vägg av hänglås på Pont des Arts, alla ditplacerade av människor som helt enkelt råkar tycka om varandra, så blir intrycket att det är … ganska coolt. Det blir lite punk över det hela, men en punk som istället för att säga Fuck you, säger … tja … We fuck.


Och företeelsen finns även i Göteborg. På gångbron över Dag Hammarsköldsleden, mellan Änggården och Slottsskogen sitter dessa kärleks-hänglås. Alla två stycken.


Det behövs tydligen mer kärlek i Göteborg …

Om en ologisk känsla för tåg

Jag tycker om tågresor. På något sätt kopplar jag ihop tåg med ett ursprungligt sätt att resa. Jag vet att det antagligen är en överdriven och felaktig tankegång, men så ligger det till. Man kliver ombord, letar upp sin plats, hoppas på att inte få en idiot i sätet intill, sätter sig tillrätta, ser till att ens respektabla reselektyr ligger fullt synligt för att visa andra att man själv inte är en idiot i sätet intill och inväntar att tåget ska glida iväg från stationen någon klädsam minut sent.

I en bil kontrollerar du din resa själv, tyvärr bland tiotusen andra bilister som också kontrollerar sina resor själva, inte sällan på kontrakurs med din egen vilja. Flyget är kanske effektivt, men tar dig så snabbt från punkt A till punkt B så att du inte riktigt hinner märka att du reser. Men på tåget blir resan lätt färdens mål. Du åker med, du ser genom fönstret hur du förflyttas genom geografin och det blir liksom oundvikligt att just resa. Det är det enda man kan identifiera sig med.

Tåget kränger. Jag är på väg mot Köpenhamn i början av maj i år. Jag sitter med ryggen åt färdriktningen och ser bara landskapet när det är passerat. Emellanåt tränger lukten av kogödsel in från vårbrukade åkrar. Vattenglitter dyker upp på tågets högra sida, Danmark som en dimmig landmassa i fjärran.

På ett, egentligen ologiskt, vis så tycker jag att tågresor i sig själva kan inge en känsla av lyx, vilket säkert har att göra med att alltför många gånger ha tittat på Mordet på Orientexpressen. Varför jag efter den filmen förväntar mig just lyx och inte mord är en annan fråga, men tåg känns exklusivt. Detta trots att tågföretagen många gånger anstränger sig för att visa att de inte tänker anstränga sig i onödan. Åk tåg, fyra timmar till en stad du kan köra bil till på tre och en halv. Eller: ”Vi har en ambulerande serveringsvagn. Men den finns bara mellan Varberg och Båstad.” Dessutom: ”Vi börjar serveringen i första vagnen, men ni kan komma till serveringsvagnen också (så slipper vi skynda oss eller röra på oss).” Men serveringsvagnen dyker upp bredvid mig och jag tillfrågas om jag önskar något. Ja tack, te, svarar jag, får en liten pappmugg, en påse te och halvvarmt vatten. ”Det blir 20 kronor.” Vilket ger ett literpris på 140 kronor. Och ärligt talat, att kunna får ett 140-kronorste på ett tåg är definitivt lite lyxigt …

En märklig sak med tågstationer är att de kan se så övergivna ut så fort det inte är något tåg inne på stationen, som om stationen inte är fulländad förrän tåget står intill som dess förlorade hälft. Även mitt i Halmstad växer sly upp mellan spåren och ger hela tågstationen ett intryck av avfolkat landsortssamhälle. Du vet ett sådant som du endast kan ta dig till via en sidoväg till riksväg 34 och där tågstationen snart ska byggas om till hembygdsmuseum med virkade schaletter och näversuspensoarer som främsta attraktion. Stationer betraktas därför alltid med större nöje från tågfönstret, för du vet att du är på väg bort därifrån. Om inte förr, så blir resan målet i det ögonblick du ser slybeväxta spår inne på en station.

I början av maj så snabbspolas man genom våren när man åker tåg. Jag lämnade Göteborg då trädens bladknoppar precis börjat göra Karin Boyiskt ont och följer sedan vårväxlingen i ett konstant flöde från mitt tågfönster. I höjd med Ödåkra är träden mer gröna än kala. Väl i Köpenhamn har våren börjat flirta med sommaren.

En dag senare och jag är på väg tillbaka från Köpenhamn. Jag har tröttnat på min bok och sitter och tjuvlyssnar på paret bakom mig, vilket är ett av livets stora nöjen som fortfarande är gratis. Det är en man på cirka 60 och en kvinna på cirka 50, som helt uppenbart är kollegor. Och tågresor gör något med samtal, de bryter upp dem och får människor att säga saker som de troligtvis annars inte skulle ha sagt.  Under tågresans gång hinner paret bakom mig avhandla världens samlade förråd av samtalsämnen: Gränssnitt i operativsystem, Lenin (som först nog var snäll men sedan blev stygg), Hitler (att han borde ha sett sig i spegeln innan han utropade arier till mästarrasen), rätt sätt att måla med akvarell, kvinnans släktförhållanden på Orust (vilket är en hel vetenskap som du är dömd att inte begripa om du inte vet vad fyrmänning, femtekusin och blods-nabo betyder), nackdelen med att läsa för många deckare (jag tolkade det som att man blev intellektuellt fantasilös i slutänden), sedan vilken deckare de skulle läsa härnäst (vilket antagligen bekräftar förgående tolkning), uteliggare (som tycks ha varit en synonym för något, mannen mumlade något vagt om könssjukdomar efter vänsterprassel, men jag kan ha hört fel), Kajsas syssling (ej från Orust) som tycker att det är läskigt att byta tåg, Lisebergs säkerhetsaspekter (inklusive en skräckfylld upplevelse i Flumride som mannen haft i sin ungdom vilket gjort att han vägrade att besöka Liseberg igen). Det hela mynnade ut i ett jobbrelaterat samtal där de övervägde att släppa en produkt innan sommaren, trots produktionsfel. Jag tror att de konstruerade Bungy-linor.

Plötsligt har de nästan fyra timmarna från Köpenhamn gått och det är kväll i Göteborg. Våren har kommit åter och knopparna gör ännu en gång ont då de ska brista.

En dag i Göteborg, anno 1869/2012

Det är söndag och jag beger mig ut i Göteborg, beväpnad med Octavia Carléns reseguide Göteborg, Beskrifning öfver staden och dess omgifningar. Ny handbok för resande utgiven 1869. Längst bak finns råd för vad man kan göra om man har en dag i Göteborg. Eller som Octavia utrycker det: ”För de resande i Göteborg som ej äga mer än en dag att bese stadens märkvärdigheter.” Märkvärdigheter? Oja! Led mig Octavia!

Genast på morgonen göres en promenad i staden.

Man kan fråga sig varför Octavia, med ett tonfall som en gammeldags skolfröken, understryker att man ska promenera i staden. Och dessutom genast? Men om man tittar på vad Göteborgs turistinformation  påstår idag, att nio av tio av de ”populäraste höst- och vinterattraktionerna” är att gå på museum, så förstår jag Octavias uppfordrande utrop. Jag är helt för museum, det är inte det, men jag tycker att Octavia har en poäng i att man faktiskt först kan titta på staden. Så det är det jag gör.

Eftersom jag redan känner till Göteborg så passar jag på att titta lite mer på smådetaljerna, som alltid finns där mitt framför ögonen, men som man aldrig ser för att uppmärksamheten är riktad mot annat (ner i mobilen, upp i det blå, på ett par förbipasserande ben, på en spårvagn som just gör sitt bästa för att lemlästa dig) . Det är lätt att inse att man hade bättre koll på detaljer förr i tiden; staket blev snyggare, betong satt innanför en snyggare exteriör och flaggstänger kunde få en förgylld sjöhäst, som denna dag till ära blev sisådär symboliskt mystisk tack vare en ögonbindel.

 Derefter beses Göteborgs museum

Även Octavia tycker att man ska in på ett museum, Göteborgs museum i det här fallet. Hon lyfter fram museets upphetsande samling av exempelvis ”en kanot af en urholkad ekstock”, ett vinglas som … kanske inte tilhört Karl XII, men som i alla fall har hans namnchiffer på sig, samt ett ”Egenhändigt bref från prinsen af Augustenburg”. Vad brevet innehåller är lite oklart, men eftersom det fascinerande tycks vara att han skrivit det för egen maskin, så antar jag att det står: ”Sänd mig en ny sekreterare för böfvelen!” Nåja, jag ville ju inte in på museum idag, så jag avviker från Octavias resplan och promenerar vidare till Brunnsparken för vidare färd.

På middag tager man en vagn och reser ut åt den vackra Danska vägen.

Det jag verkligen undrar är: Varför säger turistbyrån inget om detta?! Här lockar man alla turister till ett otal museer (eller till Liseberg) men döljer att Danska vägen är ”en särdeles vacker promenad” där ”bördiga jordar och skuggrika dalar ständigt omvexla”. Så jag hoppade på femmans spårvagn i Brunnsparken och hoppade av drygt tio minuter senare vid Bäckeliden. Två minuter senare var jag på Danska vägen. Man kan väl säga att jag hade tur som påbörjade min upptäckt av Danska Vägen på det avsnitt som fortfarande var något att se, vid Överåsparken (eller Engelska parken som den också kallas).

Här finns lite av det vackra som Octavia skriver om, men sedan går jag vidare i rikting mot Redbergsplatsen. Det är möjligt denna väg var en dold pärla för hundra år sedan, men nu är pärlan svald och mald av onda stadsplanerare, utskiten och lämnad att förmultna.

Enstaka hus är fortfarande de fina trähus som Octavia skrev om. En mängd andra är ritade av arkitekter på gränsen till självmord. Väl på Redbergsplatsen flydde jag från denna stadsdels-depression, upp på ettan och åkte tillbaka in till stan, medan jag förlät turistbyrån att de mörkat att Danska Vägen finns. Bra gjort, säger jag nu.

middag på Lorentsberg, då man tillika får se dess vackra park med Wadmans byst

Det som slår en när man dyker upp i Lorensbergsparken och tittar på Johan Anders Wadmans byst – gjord av Johan Petter Molin – är hur otroligt lik Karl Gerhard han var. Sedan slår det en att det faktiskt är Karl Gerhard som bysten föreställer. (Förresten, varför hör man aldrig en sådan schlagertext? Om ”Dina bröst är som svalor som häckar” är OK så borde ju ”Din byst är som Karl Gerhards i Lorensbergsparken” funka minst lika bra som poesi eller raggningsreplik.)

Inget ont om KG, men det var Wadman, Göteborgs Bellman, som jag ville kika på. Han som skrev visdomsorden:

Jag vill ha rus, ett glädjerus hvar dag,
Jag vill hvar natt med sköna qvinnor skämta!
Kung Salomo predikade som jag
Att sällheten af vin och kärlek hemta.

Efter någon minuts undersökning visar det sig att Wadman flyttat några gånger genom åren, men att han till slut – egentligen – är tillbaka i Lorensbergsparken och vanligtvis står vid stadsbibliotekets norra vägg. Vilken för tillfället ser ur så här:

Så jag blev utan Wadman. Men om det är en skulptur av Molin man vill se kan man ta sig ner till Bältesspännarparken där hans skulptur Bältesspännarna står. Någon mat att äta fanns inte heller så jag promenerade vidare, åter ner mot vallgraven.

Under promenaden har man skansarna Kronan och Lejonet
för ögonen nästan hvart man vänder sig.

Svar: Nej. Ledsen Octavia men det har man inte längre. Husen är för höga nu för tiden och det enda man kan göra för att få se skansarna är att ta sig högt upp någonstans, allra helst upp på en av skansarna. Där syns de jättebra. Kronan är jag på nästan varje dag och därifrån ser man inte bara skansen Kronan utan även större delen av Göteborg.

Strax på eftermiddagen beser man Trädgårdsföreningens fält.

Till skillnad från Danska vägen, som är mitt i en arkitektonisk golgatavandring, så är Trädgårdsföreningen fortfarande ett grönt vilorum mitt i stan. Rosenkaféet rekommenderas, samt att leta sig vilse bland alla planteringar eller att sitta och titta på pensionärer som på ostadiga ben tar sig an grovgrusiga gångar med ett dödsförakt som är smått rörande. Nu efter sommaren är det dessutom  gratis inträde, vilket i sig är ett mindre mirakel när det mesta i världen kostar pengar.


Derefter beger man sig till Skeppsbron, stiger der i någon af de små ångbåtar,
som ett par gånger i timman ila deremellan och Klippan. 

Jag har för mig att det brukar ligga en ångbåt vid Skeppsbron, men den är inte till för daglig transport … och inte ilar den heller. Så jag hoppar istället på en nyare båt, Älvsnabben, vid Lilla Bommen. Det är faktiskt ett ganska billigt nöje att åka lite på Göta Älv och därtill få se Göteborgs förstäder, som Octavia skriver om, det vill säga Masthugget och Majorna. Om förstaden Masthugget skriver Octavia att där ”gå tvenne större gator, Breda och Smala vägen”. Och som alla vet, den väg som är bred leder till fördärvet, vilket gör att man direkt kan sluta sig till att den Breda vägen måste vara dagens Andra Långgatan, vilken under överskådlig tid jobbat hårt på sin fördärvfulla image.

Efter en heldag i Göteborg så vill man sova, och Octavia rekommenderar Hôtel Carl XV. Och hittar man inte det hotellet så … får man hitta något annat. Själv tog jag spårvagnen hem, till en kopp kaffe.

—————

 

Besök Göteborg anno 1869

Nu när hösten marscherar fram och tillbaka som ett träsktroll över ditt liv och du önskar dig bort, men du vet inte vart och du vet inte om du har råd, så ta dig en weekend i din egen stad. För att göra det lite mer intressant så res dit a la 1869. När det gäller Göteborg så kan man få en utmärkt hjälp till detta tack vare Octavia Carléns lilla reseguide Göteborg, Beskrifning öfver staden och dess omgifningar. Ny handbok för resande utgiven 1869.

I ljuset från 1800-talet blir Göteborg lite mer exotisk än nu. ”Den resande, som från söder inträder i Göteborg, skall ovillkorligt känna sig slagen af förvåning och öfverraskning af dessa väldiga byggnader, dessa snörräta, breda gator med deras eleganta butiker, dessa venetianska broar i bakgrunden, påminnande vid första påseendet om kontinentens ’fashioabla’ städer.” Märk väl att om du kommer norrifrån så upplever du troligen motsatsen till detta: trassliga och smala gränder, lumpbodar och lortiga vadställen, orten som gud glömde. Kort sagt: Partille. Så se till att ta dig en omväg så att du anländer till Göteborg från rätt håll.

Om den resande är orolig för sitt väl och ve, ger Octavia Carlén upplysningar om sjukhus för både fattigt och fint folk, samt för de obotligt sjuka. Kom till Göteborg och sedan dö var tydligen bokstavligen för vissa. Brandförsvar fanns också och larmade gjorde man i centrum medels ”elektrisk telegrafledning mellan Christinae kyrkas torn och stationen i Stadshuset” Fint så, om man inte bor i Majorna då man kan slå larm ”medelst trumning å gatorna”. Det kan ju sägas att det trummades flitigt å gatorna i Majorna på 1800-talet; från 1850 till 1862 var Majorna mer eller mindre en pyrande askhög. Maj-brasa hade tydligen en helt annan innebörd då.

Karl X Gustaf var för övrigt en av dessa sjuklingar som tog sin tillflykt till Göteborg för att dö. Det var kanske inte det som stod i hans resplan, men det var så det blev. Det råder däremot lite delade meningar om var kungen befann sig då han dog.  Vissa menar att han ”afled på en stenbänk … andra författare påstå att han dog i en länsstol … ännu andra säga att han dog stilla i sin säng” Någon menar också att han dog i armarna på riksmarskalken Gabriel Oxenstierna och greve Nils Brahe, en fatal ménage à trois i ett februarikallt Göteborg. Det hela är uppenbarligen ett mysterium, och än i dag kan man leka den mycket nöjsamma leken ”Var dog kungen?” Min egen teori är vid Korsvägen, för det skulle inte förvåna mig om denna plats redan 1660 var samma ondskefulla trafikmonster som den är nu.

Octavia Carlén är onekligen förtjust i Göteborg, kanske så till den grad att hennes omdöme inte riktigt hänger med förtjusningen. Som när hon, utan att darra på pincenén, menar att Södra Hamngatan ”torde vara en af de vackraste gator man kan få se i någon nordisk stad.” Visst okej, det är väl ganska fint där, men fortsättningen…? ”På denna gata promenerar ofta stadens ’beau monde’ om söndagseftermiddagarne och aftnarne”. Ack, en gång var det kanske så att folket från den fina världen strosade omkring på Södra Hamngatan och gjorde vad nobless alltid gör – är tjusigt noblessiga, vilket torde innebära att fnysa åt Partillebor – men idag har nog Södra Hamngatan förlorat en del av detta.

För ni som tror att det här med att Göteborg kallas Lilla London är ett nytt påfund, så kan Octavia ta från er denna villfarelse. Hon citerar flitigt från sina ”tillförlitligaste källor”, bland annat Orvar Odd, som egentligen hette Oscar Patric Sturzen-Becker (man förstår varför han kallade sig Odd … eller kanske inte, men allvarligt? Sturzen-Becker?). Orvar är minst lika storvulet betuttad i Göteborg som Octavia, och drar till med att ”Göteborg är ett riktigt litet London inom några, relativt högst få, qvarter”. Jag tror att ledorden här är ”relativt högst få” och exakt vilka dessa kvarter är kan vi bara spekulera i. Efter detta initiala utbrott av överdrifter i traditionell reseguide-stil, så sansar Orvar sig något och inser att Göteborg ”är icke större än att London skulle kunna sticka det i fickan.” Det vill säga att Göteborg är Londons fick-ludd, men det låter kanske inte lika klatschigt i en turistbroschyr idag.

Hur som helst. Octavia Carlén har övertygat mig. Till helgen ska jag göra Göteborg, anno 1869. Som tur är ger hon ett förslag på vad man kan göra om man har en dag att lägga i Göteborg. Det ska jag göra. Jag ska till och med strosa på Södra Hamngatan och fnysa åt Partillebor.

———————–

GP, SvD, AB,