Kategoriarkiv: Vill iväg

Mars säger marsch!

Det är samma sak varje år. När februari närmar sig sitt slut så närmar sig mitt tålamod sitt slut. Jag är då trött på mörkret, trött på kylan och trött på att kröna kyla och mörker med att tillbringa dygnets enda ljusa timmar instängd på arbetet. Så när mars anländer skriker min kropp ut sin order: Marsch! … eller Flyg, om det ska vara noga. I alla fall, till solen vill jag resa. I år hamnade vi i Vietnam, på ön Phu Quoc, mest för att vi sökte efter en billig sol som inte hänger över Thailand.

I det här läget i mars är jag inte intresserad av kultur, historiska sevärdheter och pittoreska inslag på semestern. Allt jag vill ha är sol, värme och ett parasoll, medan jag grottar ner mig i ett halvt dussin böcker.

Det är inte helt sant, för lite av allt det där andra vill jag ha, men det är inte huvudskälet till att resa iväg. Efter någon vecka med solterapi så slappnar mitt överspända sinne av något och det blir roligt att åka ner till stadscentrat och testa spännande specialiteter på lokala restauranger. Det blir intressant att besöka både pepparodling och pärlodling och på engelska försöka kommunicera med en taxichaufför, vars hela engelska vokabulär består av Hello och Yes, och få honom att förstå att vi inte är så sugna på att besöka det lokala fängelset.


Restaurang nr 343 i Duong Dong. Stolarna var lagom till barn, MC-bud susade förbi vårt bord fullastade med gasoltuber och en halvblind sjungande tuggummiförsäljare strosade omkring. Full utdelning för upplevelsevalutan.

Det är ju lite underligt det där. Hemma i Sverige skulle jag aldrig komma på tanken att ta en tur till en tomatodling för att där få ta del av den ädla tomatens hela odlingscykel. Här känns det som den mest naturliga saken i världen att göra något liknande. Tack och lov får man väl säga, för nu återkom jag till Sverige inte bara med en schysst solbränna utan även med grundläggande kunskaper i pepparodling och kommer därför att krydda min mat med större respekt i framtiden.

Så, inne på andra veckan blev jag en ny och bättre människa. Inte så blek, inte så misantropisk och med ett blodtryck som porlade glatt i ådrorna. Jag kan inte påstå att jag var redo att åter spännas för Grottekvarnen, men jag insåg att livet inte är så illa, som cykelturen genom isande regn på väg till jobbet en dag i februari kan ge intryck av.


En drink på stranden är alltid en drink på stranden. Minns inte vad drinken hette, men det kan ha varit: ”A pint of fun”.

Livet som intressanta gissningar – Om reslust

16 februari. Grådis. Utanför fönstret är Göteborg lika inbjudande som ett hospis. Det sitter en gråvit mås på den overksamma skorstenen på huset mitt emot vårt. Den tittar mot horisonten och tycks fundera på om den ska lägga sig ner och självdö eller om den ska ge livet en chans till. Det är en föga upplyftande vy och jag vänder bort blicken och låter istället pekfingret leta sig ner i tabellen för Europas temperaturer i dagens GP. Fingret stannar på Barcelona: 14 grader.

Krasst sett är 14 grader inte speciellt varmt. 14 grader är en temperatur som man bara skulle kalla ”ganska skönt … jo, faktiskt” när det är Midsommarafton. Och då endast under inflytandet av alkoholens förvirrande retorik. Annars är 14 grader inte skönt. Men nu lockar Barcelona, 14 grader som ett flyttfågelsträck en ruggig höstdag, och för Mia målar jag upp en bild där vi strosar omkring i Barcelona (”… bara med någon extra tröja, kanske en halsduk och ett par handskar, nästan som vår egentligen …” ) och tar oss en kopp Café con leche på en uteservering. Mia skrattar roat och konstaterar att jag alltid vill iväg.

Jo … det är nog så. Varför? Är jag inte nöjd i hospis-Göteborg? Kan inte även jag vara en gråvit mås som ger livet en chans till på min overksamma skorsten? Visst kan jag det, men resandet … tillför något annat, något mer. Bill Bryson, en favorit bland reseförfattare, formulerar det hela på följande vis:

”I can’t think of anything that excites a greater sense of childlike wonder than to be in a country where you are ignorant of almost everything. Suddenly you are five years old again. You can’t read anything, you have only the most rudimentary sense of how things work, you can’t even reliably cross a street without endangering your life. Your whole existence becomes a series of interesting guesses.” ur Neither here Nor there, s 44.

Livet som en serie intressanta gissningar. Med tanke på att jag i grunden är rätt så bekväm av mig, så är det helt ologiskt att just detta är något som lockar. Men faktum kvarstår. Just för att man numera kan få se allting och få allting förklarat medels några väl valda googlingar, så finns det ännu inget som ersätter känslan av att vara på plats. Av att vara i en ny miljö. Vara där, inte här. Ur den aspekten skulle i och för sig en helg i Töreboda fungera lika bra … men jag tror att jag föredrar Barcelona.

En annan del av reslusten tror jag har att göra med något jag läste i Vad gör jag här, av Bruce Chatwin. Han skriver att människan av naturen har ett behov av rörelse och att ” Resandet ger oss en känsla av kroppsligt och andligt välbefinnande, medan enformigheten i en långvarig bofasthet eller ett regelbundet arbete väver mönster i hjärnan som ger upphov till trötthet och känslor av personlig otillräcklighet.” s 191-192

Jag tror att han har en poäng. Inte så att jag delar hans något tungsinta syn på vardagen, men jag tror att den kroppsliga förflyttningen ger en mental transfusion som gör livet i stort lite roligare. Dessutom helt lagligt och utan några negativa bieffekter. Och allt detta är möjligt under en årstid som stryper omgivningens möjlighet till variation. Bara en sån sak.

Jag tänkte just säga att jag därför delar måsens längtande blick mot horisonten. Men måsen är inte längre kvar på skorstenen. Tydligen valde den inte att självdö trots allt. Kanske har den utnyttjat sin flygförmåga och stuckit till 14 grader i Barcelona … Måsjävel!

 —————

Bill Bryson, Neither here Nor there : Travels in Europe, hos Adlibris.

Bruce Chatwin, Vad gör jag här, på engelska hos Adlibris.

250 mil fantasi – Alla vägar bär ju dit

Jag har en fantasi, eller kanske en dröm, som omfattar cirka 2500 kilometer. Det är ungefär så långt det är att vandra mellan Göteborg och Rom. Det är inte en plan eller kanske inte ens en förhoppning, men jag när åtminstone på en fantasi om att vandra till Rom. Anledningen till detta är inte lika intressant som hur människor reagerar på fantasin i sig.

När jag idag säger att det skulle vara roligt att någon gång vandra till Rom så tror folk att jag är knäpp och blicken de ger mig är i form av en tvångströja spetsad med Sobril. Och jag tänker att det är lustigt hur saker och ting förändras. Om någon under medeltiden hade sagt: ”Hörrni, jag tänkte ta nästa båt till Mallorca för att sola och supa skallen av mig ett par veckor.” Så hade övriga bybor trott att personen i fråga varit besatt av satan själv, låst in honom i en jordkällare och sedan tillkallat både präst och den lokala skarprättaren för att råda bot på vansinnet. Men om samme person sagt: ”Hörrni grabbar. Jag tänkte ta en promenad till Rom och är tillbaka om dryga halvåret.” Så hade samma bybor sagt: ”Nä va kul, ta med dig ett par extra kallingar och glöm inte att skicka ett vykort när du kommit fram.” Nu är det tvärtom, mystiskt.

Det som för 700 år sedan var fullt legitimt – att gå till Rom – är idag ren idioti. Varför gå när man kan flyga eller åka bil, verkar resonemanget vara. Varför skulle jag i så fall vandra överhuvudtaget, svarar jag. Naturligtvis lockas jag till viss del av en Romvandring för prestationens skull, av att faktiskt ha gått till Rom. Men det är bara en lite del av förklaringen, framför allt tycker jag att historien är intressant; det här med pilgrimsvandringar, samt det faktum att man förr sällan tog sig någonstans och när man gjorde det så var det till fots. Det finns mycket mer jag skulle kunna säga om detta – om kultur, om det långsamma resandet, om samband till historien etc – men det är för diffust och ogenomtänkt för tillfället. Jag vill gå till Rom och se hela sträckan! Räcker inte det?

Så till detaljerna. Det finns ju ett antal olika pilgrimsleder, där Santiago de Compostela-leden kanske är den mest kända, men Santiago de Compostela-leden känns lite futtig med sina blott 80 mil. Att gå från Göteborg och sedan haka på pilgrimsleden Via Francigena och få till 250 mil känns betydligt mer rejält. (Via Francigena är en pilgrimsled som egentligen går från Canterbury till Rom, men det finns andra leder som går från Stade i Tyskland och som sedan ansluter till Via Francigena i närheten av Lausanne.) 250 mil känns kanske oöverkomligt, men när man räknar på det, börjar gränsen mellan fantasi och genomförbarhet att överbryggas. Vandrar man 4 mil om dagen och lägger in en handfull vilodagar och en handfull förseningsdagar så bör man klara av Göteborg till Rom på 10-11 veckor. Och med 11 veckor på näthinnan så är plötsligt fantasin inte längre någon fantasi, utan ett möjligt val …

Göteborg, Helsingborg, Helsingör, Roskilde, Rødby, Puttgarden, Stade, Mainz, Strasbourg, Basel, Montreux, Bourg-Saint-Pierre, Robbio, Berceto, Siena, Viterbo, Rom

 

————————————————-

 

Rom är grejen AB.

Åter till bergen – Pyrenéerna 2013

I torsdags träffade jag Andreas och vi tittade på bilder från vår vandring i Pyrenéerna förra sommaren. Och plötsligt var ingenting preliminärt eller eventuellt längre. Kort sagt: vi bestämde oss för att återvända till nationalparken Parc Nacional d’Aigüestortes i Sant Maurici. I fjol gick vi en kortare sträcka i södra delen av Carros de Foc. Nu tänker vi oss en lite längre sträcka av norra delen.

Så nu: planering. Flygbiljetter ska köpas till billigt pris, hyrbil ska bokas och beslut om hur vi ska övernatta måste tas. Det är ju det här med tältning i parken som inte accepteras. Ska vi tälta ändå? Ska vi tälta där man får? Var det nu är. Och så vidare. Detta är dock petitesser.

Mer intressant är frågan om vilken plats vi ska utgå från. Vi skulle kunna utgå från Espot, som förra gången, men vandra iväg mot refugi Pla de la Font eller Amitges istället. Ett annat alternativ vore att utgå från Caldes de Boí och ta oss upp till refugi Ventosa i Calvell. Ett tredje alternativ vore att ta sig till Salardu och sedan vandra till refugi Colomers (för tilllfället känns det nog mest rätt). Det finns hur som helst en bra webbsida att få hjälp av: http://www.carrosdefoc.com/

 

 

PSD

PSD

Post-Semester-Depression.

Varför är det kallt hemma? Varför finns förvärvsarbete? Varför måste jag gå upp i mörker och kyla för att jobba, istället för att ligga i en solstol med en fet bok i famnen? Varför var det inte dimma på Phukets flygplats som tvingade mig att bli kvar i sol, värme och Singha i ett par veckor till?

De eviga frågorna får sällan några svar man känner sig nöjd med. Vill iväg igen, omedelbart!

2013, vart ska jag?

Nytt år och nya resor. Jag ska snart iväg till Thailand, vilket blir för första gången (troligtvis är jag den siste svensk som ännu inte varit där, men någon måste hålla den posten också.) En 8 dagars sol-trip, en vecka i solstol för att knarka bort vintersvärta och januari-rugg ur sinnena. En kollega frågade förvånat: ”Thailand, i 8 dagar? Är inte det kort tid för så långt att resa?” Svaret är naturligtvis: Nej, inte alls. Och dessutom om man tänker på att det tar 5 timmar till Turkiet, så motsvarar den extra flygtiden till Thailand cirka 14 timmar tur och retur. En halvt dygn extra för en vecka i solen … självklart, javisst, hit med det!

I april blir det, om allt går som planerat, London. Delvis för jobbets skull, men jag ska förhoppningsvis kunna expandera vistelsen något, för att köpa böcker, dricka brittisk ale, undvika brittisk cuisine och insupa anglosaxisk kultur.

I juni (eventuellt) kommer jag och Andreas åter igen vandra i Pyrenéerna (eventuellt). Destinationen är ännu inte spikad, men dessa berg är definitivt värda ett besök till.

Senare under sommaren blir det två veckor vid Medelhavet. Vart? Vet ej. När? Vet ej. Hur? Kanske bilar vi ner, kanske flyger vi. Inget är bestämt ännu, men det kommer att bli av och det kommer att bli underbart.

Sedan i september är det dags för en hemlig resa, som jag ska ordna. Jag har inte bestämt mig för vart vi ska åka än, men jag har några alternativ som jag väljer mellan.

Så det är nu planerat 5 resor och det kan hända att det blir någon Köpenhamnsresa in emellan någonstans, vem vet. 5 resor … och ändå känns det för få. Januari, april, juni, juli/augusti, september. Borde man inte kunna klämma in något i november?

Någon gång mellan ett par av dessa resor blir jag tvungen att köpa ny resedagbok. Den jag har nu räcker till Thailand, men kanske inte till London. Både min första och min nuvarande resedagbok är Bookbinders design och för kontinuitetens skull skulle jag vilja ha en till sådan. De är snygga och slitstarka, men de är något stora. Så jag lutar lite åt att köra Moleskin på den nya resedagboken. Det återstår att se.

Vart är vi på väg, darling?

Det hela började med att Mia inte ville åka till Prag, vilket jag ville.
”Men om jag bjuder dig då, vill du inte följa med då?”
”Jo, absolut.”
Aha … Så det är så enkelt att bli bjuden på en resa.

Så vi åkte till Prag och där var fullt av groteska skulpturer och öl, medan våra tallrikar var stora och fyllda av någon typ av blekrosa, överkokt, svin-nacke. Ni vet sådan mat som får en att direkt efteråt vilja grabba tag i en yxa, rusa till närmsta park för att hugga ner några dussin ekar, utstöta gutturala läten och äta glas. Vi åt annat också, ceasarsallad, så vi blev civiliserade igen.

Hur som helst så var Prag början till att vi varje år bjuder varandra på var sin week-endresa. Och grejen är naturligtvis att det ska vara hemligt. Mia har i och för sig lyckas försäga sig varje gång, men resorna var i alla fall hemliga ett tag.

Det är egentligen ganska roligt att inte veta vart man är på väg. Jag säger till mina kollegor på jobbet att jag ska vara borta några dagar, för att vi ska resa bort.
”Vart då,” frågar de.
”Ingen aning,” svarar jag. Och de ler lyckligt i tron att jag ska bli kidnappad och dumpad i en ligusterhäck strax bortom Karpaterna … eller dylikt – jag har min kontorsplats vid ett fönster med utsikt, och den är hett eftertraktad – och deras glädje förbyts alltid i tårar då jag återkommer glad, utvilad och solbränd på måndag morgon. Rätt åt dem.

Och nu är det snart dags igen, men denna gång vet jag vart vi är på väg eftersom jag ordnat resan. Mia har avtvingat mig många och övertydliga ledtrådar, men hon vet inte vart vi ska. Så hemlig resa är lockande, och att bli bjuden är romantiskt, och då spelar resmålet liksom ingen större roll.

————————–
Några resmål som tydligen är romantiska i sig själv; de måste vara det, för det står i tidingen (SvD)

 

På väg hem, alltid på väg bort

6 stycken pelikaner stod i knähögt hav och betraktade vår avfärd från Isla de Holbox, Mexico. Medan båten plöjde sig fram till Chiquila under en halvtimmas tid,  gnistrade flygfiskarna till emellanåt ovanför vattenytan, som om de illustrerade vår egen hemfärd, flyg över hav. Vi lämnade ön på morgonen, flyget gick på eftermiddagen och efter några få timmar på planet, så kom kvällen snabbare än jag räknat med. Österresor har den effekten.

 

Det blir svart ute, stjärnorna syns snett uppåt och en annan stjärnhimmel syns snett neråt; en av alla dessa städer som 10 mil upp i luften gör sig bäst på natten. Från stolsraden framför mig hör jag en pojke på cirka 12 år viska till sin pappa att det är New York, i alla fall enligt Var är vi-programmet på skärmen i stolsryggen. Och i samma stund jag hör detta känner jag suget: New York. Man kanske kunde övertala piloten att avbryta hemresan till Göteborg för ett par dagars stopp i NY. Det är då tanken slår mig att jag måste vara sjuk.

På väg hem från resa nummer ca 25 på 6 år, och jag tycker att det är alldeles för lite? Ärligt talat, även om man kan resa kopiöst mycket mer, så kan inte si så där 4 resor om året vara för lite. Och ändå känns det som det. Jag vill iväg igen. När jag bläddrar tillbaka i min resejournal så ser jag emellanåt liknande anteckningar, om att jag vill tillbaka, vill ut igen redan på flygplatsen inför hemfärden.

Resejournalen gör dessutom något mer med minnet än att notera att jag har rest och vill resa. Även om en bild lär säga mer än tusen ord, så finns det mycket som några ord kan säga bättre än tusen bilder. Därför började jag föra en resejournal för drygt 6 år sedan. Jag har cirka 50 sidor kvar i min andra anteckningsbok. Mitt mål är att påbörja en tredje anteckningsbok innan året är slut. Det kan gå, borde gå, för resorna lockar överallt. DN skriver nu om alla resor som finns kvar. Och AB skriver om att det är viktigt att välja rätt land, för att resan inte ska bli för dyr? Men för mig är de flesta länder rätt länder. Det finns alltid något att upptäcka och jag vill iväg igen. Det finns fler pelikaner där ute.