Kategoriarkiv: Flyget

Lång dags flyg mot fnatt

Tre timmar försenat lyfter planet mot Köpenhamn från Phukets flygplats. Jag har en bok i handbagaget och i underhållningssystemet i min TV-skärm finns musik och film. Och så har jag tänkt att sova. 12 timmar på flyget borde gå på ett kick.

En bit in i flygningen är luften i kabinen förbrukad. Ögonen svider och jag börjar få svårt att identifiera var skinkorna slutar och sitsen börjar. Men jag har tittat på en film, nickat till en stund och läst, så flygningen borde i stort sett vara över enligt min ”gå på ett kick”-teori. Jag tittar på informationssidan i min TV-skärm för att se hur långt det är kvar.

Har vi bara flugit i två timmar och tre kvart? Är det möjligt? Kroppen väser plågat att den suttit i sin krampaktiga position i en evighet. Vi måste ha kommit längre! Jag knackar på skärmen, som om den vore en barometer som behövde lite handpåläggning för att visa rätt, men hoppet om att siffrorna ska fladdra till och plötsligt tala om att det endast är en halvtimma kvar till landning grusas. Skärmen ihärdar med sina 9 timmar. Herre gud!

Den här skärmen utövar efter ett tag en nära på hypnotisk effekt. Kliniska vågor av information väller fram; om tid och hastighet, om hur kallt det är utanför, om hur kallt det är i Farenheit, och allt toppas av en grovhuggen kartbild som zoomar närmare, närmare, närmare in mot jorden för att visa var flygplanet just nu befinner sig. Sedan börjar allt igen. Men trots att det inte hunnit bli nämnvärda förändringar så sitter man där och stirrar, för att eventuellt kunna se landningen närma sig. För problemet är att en mil upp i luften, sittande i mittsektionen av planet, så är man fast i någon slags limbo där tiden står still. Allt är ett entonigt brummande. Tittar man ut över passagerarhavet ser man överallt samma halva dussinet filmer som visas, olika långt gångna. Och när en film är slut startar den på en annan skärm en stolsrad bort. Emellanåt serveras något, men det som serveras ser ut som något som redan serverats tidigare. Allting är en déjà vu-upplevelse. Jag hade inte blivit förvånad om det visade sig att vi efter 12 timmar fortfarande stod vid gaten på flygplatsen i Phuket.

Det enda som antyder att någon tid förflutit är den där infoskärmen, så därför klamrar man sig fast vid den. Ju längre flygningen varar, desto färre passagerare ser på filmer och fler sitter och stirrar på infoskärmen. En timma innan landning sitter halva planet som bleka, trängtande zombier, med blicken på skärmen för att få det bekräftat att: ”Jo, se, vi har flugit ytterligare 5 kilometer, och se på fan, det är nu minus 50 utanför, 3 grader varmare än för en minut sedan, medvind! Jo, jag tackar.” Kraven efter avancerade nöjen på flyget krymper avsevärt med den ökande apatin.

Jag tittar ännu en gång på skärmen. Vi har tydligen passerat rakt över Bhubaneshwar utan att jag visste om det. Tänka sig. Visserligen visste jag inte att Bhubaneshwar existerade innan, men trots det och trots att jag inte vet något om Bhubaneshwar så känner jag direkt en het önskan om att resa dit. Det är något med alla dessa fjärran platser med främmande namn som lockar mig. Ju fler omotiverade konsonanter ett ortsnamn har desto bättre. Stava Jönköping som Jhoenchowphing så sätter jag mig i bilen på studs och åker dit. Så Bhubaneshwar känns definitivt som en välkomnande hamn. Dessutom, om det var Bhubaneshwar jag var på väg till så skulle jag vara framme nu. Ljuvligt!

Så det var fem minuter till. Var är vi nu? Ah … fortfarande över Indien. Hur lång tid är det kvar? Fortfarande 9 timmar. Fint. Trevligt. Indien är stort. När jag flög från Singapore för några år sedan passerade jag också över Indien, men mitt i natten. New Delhi bredde ut sig som en strandad galax en mil under oss. Det var vackert, men ingav även en tröstlös känsla av att vara på väg genom rymden, mot okänt mål, under okänd lång tid. ”To boldly go where no one has gone before” … det var visst Amsterdam i det fallet. Nu sitter jag som sagt i mittsektionen och ser ingenting.

Fyra timmar in i flygningen börjar nacken att kännas klibbig. Fötterna är ett par nummer större, stolsitsen har nu helt smält samman med skinkorna och knäna tycks ha bytt plats med vristerna. Nåja, dags för en av de obligatoriska promenaderna till toaletten. Inte för att jag behöver det, men det är det enda andra nöjet, förutom underhållningssystemet, som finns ombord. Så jag sjasar iväg Mia från hennes plats för att komma ut, kravlar med visst besvär upp ur min egen stol, som mycket motvilligt släpper iväg mig.

Väl inne på toaletten så motarbetas alla rörelser av storleken på rummet. Man kan stå rakt och sitta ner. Och så kan man ganska enkelt vrida sig runt 360 grader på stället … men det är ett nöje som snabbt förlorar sin charm. Tyvärr är det det enda man kan göra. Hur folk lyckas ha sex inne på en flygplanstoalett är ett mysterium för mig. Man kan knappt röra sig därinne när man är själv, så om två personer ska in och dessutom ägna sig åt något … alltså, jag fattar inte? Antagligen näckar de och ställer sig i position redan utanför toaletten, för att sedan hasa in, tätt ihop och … ja, och sedan får de väl hoppas på luftgropar för att få ut något av det hela.

Innan jag går tillbaka till min plats stannar jag vid utrymmet intill nödutgången och umgås med några vällustiga tvångstankar av Hur-skulle-det-vara-om-jag-öppnade-och kastade-mig-ut-typen. Detta är kanske inte så mycket ett nöje som en naturlig bieffekt av att sitta fast i ekonomiklass i fyra timmars tid med åtta timmar kvar. Alla förändringar börjar ses som positiva. Jag slår bort tankarna och gör några knäböjningar, sträcker på mig, försöker ingjuta någon typ av mänskligt liv i kroppen igen. Det känns för ett ögonblick lite bättre, men den känslan har försvunnit lagom tills jag återkommit till min plats.

Ytterligare en timma passerar innan tillvaron plötsligt blir ljusare. Högtalaranläggningen ljuder och besättningen talar om att det är dags för mat. Jag är hungrig och detta är ett avbrott i enformigheten, så jag blir nästan lika uppspelt som korna på landet då det vankas kraftfoder. ”Mat, äntligen, nu är det maaat,” vill jag råma ut. Jag är inte ensam, eller för att parafrasera Churchill: Aldrig förr har så många blivit så glada för så lite mat. Speciellt med tanke på att alla vet vad det är för typ av mat: flygplansmat.

Maten ser effektiv ut, tänker jag då flygvärdinnan med ett vänligt leende överräcker minibrickan. Gastronomen i mig protesterar högljutt och menar att ”effektiv” är det sista man man vill att mat ska se ut som. Brickan är en välpaketerad servis i skinande aluminium, ett 15-bitarspussel av okryddad näring. Trots att maten, efter extra salt och peppar, smakar helt okej för att vara flygplansmat, så är portionen för liten för att mätta. Det gör inte så mycket, för efter en blick på vad som återstår på brickan släcks aptiten … effektivt.

 

Vid det här laget börjar jag bli obehagligt medveten om allt omkring mig. Planet tycks krympa. Min vänsteraxel pressas mot min stolsgranne, vilket den i och för sig gjort sedan start, men … är den inte ännu närmare nu? Jag drar mig åt höger för att slippa kontakten, men sedan slår mig tanken att min stolsgranne kanske märker detta och känner sig kränkt (det är ju så lätt hänt nuförtiden), så jag ångrar mig och lutar mig åt vänster istället, så att jag nu verkligen trycker mig mot mannen. Han vrider sitt huvud åt mitt håll. Tittar rödögd på mig och nickar en hälsning … eller är det ett hot? Jag nickar tillbaka … ser han inte lite kränkt ut? Och en gnutta psykopatiskt? Har jag kränkt en psykopat en mil upp i luften med bara en såskladdig plastgaffel att försvara mig med? Jag borde kanske fly in på toaletten och snurra runt 360 grader på stället …

Fantasin skenar iväg.
Tiden gör det inte. 7 timmar kvar.
Var är vi nu? Ah … fortfarande över Indien. Okej, fint, nice.

 

Kan du tänka dig att betala extra för att andas?

Flygbolagen undersöker vad jag som passagerare kan tänka mig betala extra för (SvD)? Ärligt talat fattar jag inte riktigt frågan. Eller rättare sagt så vill jag inte fatta den. För vad är det man frågar om? Egentligen? Vill jag betala extra för mer benutrymme, bättre mat, mat alls, etc? Det jag undrar är i så fall: Vad är det jag då betalar för från första början?

Flygbolagen är uppenbarligen på väg från att vara en reseservice till att syssla med persongods. Redan nu sitter jag axel mot axel, med benen i 90-gradig vinkel, i syrefattig luft och i en ljudvolym som är en cocktail av motorljud, barnskrik och medelåldersgnägg. I 12 timmar på väg till Thailand … vill jag ha mat och dricka under den tiden? Det vill säga: Kan jag tänka mig att betala extra för att inte avlida under resans gång?

Ja, självklart.

Det jag kan invända lite mot är metoden. Ni vet, detta att man först trycker in 50 personer extra på planet, vilket minskar ner all tänkbar bekvämlighet. Och sedan frågar man passageraren om han kan tänka sig betala extra för att få det bättre. Listigt. Uppvisa ett undermåligt färdsätt och fråga om man vill besparas från det. Kan jag tänka mig att betala extra för att slippa bli slagen i ansiktet med frystorkad purjolök under resans gång? Jo … ja, det skulle jag nog kunna tänka mig. 99 % av alla andra tycker märkligt nog samma sak. Jaha ja, där ser man.

Hur som helst, här är framtiden för billigt flyg:

  1. Skicka dig själv med FedEx, max två personer i samma kartong. Betala extra för påfyllnad av syre varje halvtimma. Du blir levererad till ditt hotell någon gång mellan 10:00 och 17:00 en helgfri vardag. Om inte hotellet tar emot dig får du kvittera ut dig själv från speditionsterminalen 30 km in i ett industriområde.
  2. Res till Paris, ta med dig makan i handbagaget. Erbjudandet gäller endast om du kommit ihåg att checka in via webben två veckor innan avresa och skrivit ut ditt boardingkort (på grönt papper) då det är eftermiddag i den tidszon som huvudkontoret ligger i. I annat fall får man betala en tilläggsavgift på 5000 € (även kallad en Ryan Air special). Faktum är att eftersom man förutsätter att ingen kommer att klara allt detta så är tilläggsavgiften obligatorisk … men själva flygresan är skitbillig.
  3. Flyg medels en överdimensionerad katapult. Betala extra för madrass att landa på.
  4. Flyg komfortabelt och med gott benutrymme, med fantastiskt närbelägna vyer på endast tre meters höjd. Vi kallar det tåg. Det är dyrt. Du kommer inte fram i tid, men du har sällan blivit försenad i sådan bekvämlighet.
  5. Spara alla dina gamla boardingkort och tillverka egna vingar genom att limma fast dem som fjädrar på dina armar. Kasta dig ut från Lisebergstornet och flaxa! Observera att flyg för nära solen belönas med dopp i havet.
  6. Flyg billigt till Indien via Finland. Du hämtas med mopedriksha i Helsingfors.

Eller – och det här är bara en vild idé – så kanske man inte kan förvänta sig att en flygresa till London ska kosta lika lite som en bussresa mellan Göteborg och Borås. Men snälla flygbolag, gör mig i så fall till en passagerare och inte till ett gods. Och låt mig slippa betala extra för att få bli behandlad som människa.

”Skit i den lilla bucklan, vi flyger ändå!”

Varför har inte flygplanens ljudsystem ett behagligare sätt att annonsera att det kommer att meddelande från besättningen? Det blippar till som från en dator i en sci-fi-film från 60-talet, följt av ett raspigt, ettrigt diskantljud då kaptenen börjar tala. Om man utgår från hur det låter så förväntar man sig ett meddelande som talar om att vingarna trillat av eller att luftgroparna man just upplevt egentligen var bagaget som trillade ur planet.

Oftast är det inte illa – vingar och bagage är kvar, men i gengäld slutar serveringen innan alla fått vad de vill ha – och en del gånger meddelas bra saker, som … något … något bra händer väl också … vi landar typ i tid. Men det är alltid samma dystopiska, känslolösa högtalarljud. Borde de inte kunna ha olika ljud beroende på om besättningen vill meddela goda eller dåliga nyheter? En trumpetfanfar när de vankas fri dricka och allmän uppgradering till första klass. Och inledningstakterna till Beethovens Ödessymfoni när vingarna trillat av. Då hinner man förbereda sig mentalt för vad som kommer att sägas.

På väg mot Barcelona och Pyrenéerna förra juni blev vi sittande på marken i 45 minuter för att  kaptenen gått en runda runt planet, sparkat på däcken och sånt, och funnit en buckla i flygplanskroppen. Därför hade han tillkallat en mekaniker som skulle ”titta på bucklan”. Mekanikerna kom, tittade, hummade och skakade dystert på huvudet, men gav oss ändå klartecken att lyfta. Förmodligen var bucklan bara en estetisk olägenhet som inte påverkade planets aerodynaminska egenskaper … eller så var mekanikernas arbetsdag strax slut och han hade ingen lust att jobba över. Hur som helst så lyfte vi och kom fram.

När vi var i Thailand, för ett par veckor sedan, erbjöd hotellet oss ett litet nyhetsblad varje morgon, fyllt med dagens väder och tiderna för Happy Hour, någon nyhetsnotis samt dagens roliga historia. En morgon var det följande skämt: Ett flygplan var på väg ut mot startbanan, men vände plötsligt och taxade tillbaka till gaten. Där blev planet stående i en timma innan det till slut taxade ut igen och lyfte. När serveringen gick runt frågade en av passagerarna flygvärdinnan vad som hänt.
”Åh, på väg ut mot startbanan upptäckte piloten att det var ett fel på planet, så därför vände han, för han vägrade att lyfta innan man lagat felet.”
”Jag förstår,” svarade passageraren. ”Och det tog er en timma att laga det.”
”Nej, det tog en timma att hitta en ny pilot.”

Nu när jag tänker efter så var det kanske inte ett skämt utan en nyhetsnotis om Ryanair … (GP, SvD)

——————————–

SAS hade dessutom lite otur i Oslo för några dagar sedan  (AB). Här hade verkligen Ödessymfonin passat fint.

Flygplatser är det nya svarta

När det börjar gå slentrian i att slå upp Pariserhjul med allt större diameter och höghusbyggen går tjugo på dussinet, så har flygplatser seglat upp på förstaplatsen i alla länders ”Jag kan bygga större än du”-mästerskap. Det finns i och för sig en viss logik i detta, för ju mer resandet ökar desto större behov finns det för att se till att resandet går smidigt.

Att just Turkiet tycker att de ska överta ledartröjan i flygplatsbyggen, bara strax efter att Kina haft den, är heller inte så märkligt. Istanbul ligger på en geografiskt strategisk plats mellan Europa och Asien och borde därför ha bra förutsättningar för att sno åt sig marknadsandelar. De senaste 30 åren har de dessutom byggt en massa, så en ny flygplats går väl av bara farten. Michael Palin kommenterar i sin resebok ”Pole to Pole” byggandet i Istanbul: ”Istanbul is a very noisy city, much of the noise from a huge construction programme.” Detta var 1991. Oljudet lär fortsätta.

En sak som jag tycker om med flygplaster är blandningen av människor. När det i vissa länder kan vara svårt att få blott två olika folk att samsas i samma land, så kan ett par hundra folk samsas enkelt på en flygplats. Det är ett intressant fenomen, och dessutom ganska hoppingivande.

 

—————

AB

Alla dessa kära medpassagerare …

Sartre påstod att helvetet är andra människor, och jag är säker på att han skrev denna rad precis efter en flygning. Andra människor kan vara påfrestande nog i vilt tillstånd, men då du är lika fastspänd vid din minimala flygstol som i din goda uppfostran, med en papier-maché-fralla framför dig som enda tröst, så är vissa människor en livsprövning.

Den tjocke
På väg från Singapore. Bredvid mig sitter en polsk affärsman på 150 kilo. Bortsett från det förutsägbara snarkandet som jag fick njuta av, så minns jag främst att han lade armen på armstödet bredvid oss redan när vi lyfte och sedan såg jag inte armstödet förrän vi landat i Amsterdam. Dessutom tyckte han uppenbarligen om ost, för när middagen var uppäten beställde han in sin tredje flaska rödvin och tog därefter upp en bit ost. Och när jag säger en bit så menar jag en kvarts kilo camenbert som han åt som ett äpple och generöst erbjöd mig en tugga. Jag avböjde.

Den skrikande miniatyren
På väg till Singapore, från Amsterdam, hamnade jag bredvid en brittiska, och hennes mor, samt hennes 6-månader gamla baby. Ett dussin värstascenarior dök upp för mitt inre. Alla uppfylldes. Barnet började skrika omedelbart och mamman ursäktade det hela och sa att han (barnet) skulle tystna så fort vi var uppe i luften. Problemet var att halvvägs ut till startbanan så upptäckte man att en väska på planet saknade passagerare. En timma på marken i planet. Barnet skrek. Jag försökte läsa. Personalen letade passagerare till väskan. Barnet skrek. Den brittiska mammans frustration ökade. Jag läste om samma sida igen. Bäst vi räknar om alla väskor. Barnet skrek. Efter si så där 45 minuter tappade brittiskan sin stiff upper lip och började skaka barnet och skrika åt det att vara tyst. (Det fungerade inte). Brittiskans mamma skrek att hon skulle låta bli. (Det fungerade inte heller så bra). Jag stavar mig genom första meningen igen. (Gick åt helvete). Barnet skrek. Mamman skrek. Mormor skrek. Och se där, vi hade visst inte räknat fel ändå, alla väskor har en passagerare, dags att lyfta. Sedan var det 12 timmar där varannan timma var skriktid och varannan timma var sovtid för barnet, och där varje timma var en skärseld för mitt psyke.

De skrikande miniatyrerna
Ja, jag erkänner. Jag har lagom med tålamod för barn på flyg. Det är något med ljudnivån, som dränker det behagligt sövande motorljudet från flygplanet, som går mig på nerverna. Eller så är det barnens dunkande i mitt ryggstöd med knän, fötter och knytnävar, som gör att jag går av planet med lite wip-lash. Hur som helst så var Singaporeflygningen inte den värsta i barnväg. Det var en resa till Turkiet (charter, vad annars), där vi blev stående 1,5 timma på Landvetter innan vi lyfte, med planet fyllt av barn.

Även denna gång var det väskorna som ställde till det. ”Systemet” sa att det skulle vara X antal väskor på planet. Lastningsmänniskorna sa att det skulle vara Y antal väskor. Efter att ha lastat av alla väskor och räknat och räknat om och konsulterat allt högre chefer, så beslutade man sig för att systemet hade fel. Under tiden skrek 7000 barn medan deras föräldrar domnade av i alkoholrelaterad koma. Flygningen tog kanske 5 timmar. Jag minns inte, kan inte minnas, vill inte minnas, men det var som ett konstant fritt fall genom kakofoni, sittande i något som liknade ett massagefåtölj med epilepsi.

Gänget
Gänget är speciellt. Gänget åker tillsammans för att ha kul. ”Kul” innebär att skratta hysteriskt åt könsrelaterade skämt och sedan … Förlåt, jag menar naturligtvis: skratta åt ett könsrelaterat skämt och sedan upprepat skratta åt detta i fem timmar (eller så lång tid flygningen tar), samt upprepa skämtet med jämna mellanrum för att förnya skrattsalvorna. Under tiden dricks stora mängder alkohol, något som började redan på flygplatsen då man vid 05:00 tog en gammaldansk och en öl till frukosten. Skämtet? Det brukar vara i klass med att förväxla ”Sjuk” med ”Kuk” i följande mening: ”Jo, men så hade han ju varit sjuk en tid.” Tycker du inte att det är hysteriskt roligt? Men så har du heller inte druckit snaps till frukost.

Yoghurtmannen
Min favorit bland alla små helveten jag mött på flyget är dock yoghurtmannen 2006 på väg till Marmaris. Det var en gråhårig man, med hårtofsar ur näsan och byxlinning i brösthöjd, som lyckades trampa mig på foten, knäa en vattenmugg på mig och slutligen skakade han en burk med yoghurt i gott och väl en minut innan han riktade in den mot mig med god precision och öppnade. En kaskad av yoghurt skvätte mot mig och landade på mina lår.

Medan jag sitter och väljer mellan alla de invektiv jag kan, och inte kan bestämma mig för ”hjärndöda babian” eller det intellektuellt krystade ”var inte så förbannat laktosintolerant” och mina föräldrars uppfostran tvingar mig till ett stelt  ”ingen fara”, så ruskar mannen fram sin servett. Och börjar torka av mina lår. Med stor energi och inlevelse och trevande fingrar. Och en olycksbådande blinkning med ena ögat.

Det var ännu en flygningen som jag tillbringade med att läsa samma sida om och om igen, med ett konstant vakande öga åt vänster.

 

—————————

AB, SvD, GP

En tystlåten man som samlar på fötter – Eller hur man blir ihågkommen

På andra sidan mittgången satt en man i kostym. Ensam. Under stolen framför honom hade han stuvat sin portfölj och i det lediga sätet närmast fönstret låg cirka femtio människofötter i olika grad av förruttnelse. Det är sådana småsaker som gör att man faktiskt minns en flygning.

Vi var på väg till Paris, från Göteborg, med en mellanlandning i Düsseldorf. Mannen med fötterna hade vi sett redan i incheckningskön, då han solbränd och leende hälsat på några han kände och för dem berättat att han var på väg till en konferens i Rom. Sedan hamnade han på andra sidan mittgången. Under en lång stund var han blott en man i massan av andra män jag sett på flygplan, en man jag inte skulle minnas tio minuter efter landningen. Men så tog han upp en trave A4-ark som han lade på sätet bredvid sig. Dessa betraktade han sedan, ett i taget, innan han lade dem på brickbordet som han fällt ner. Och jag gjorde misstaget och slänga en förströdd blick på vad som hände på andra sidan mittgången.

Ett fotografi på en människas fot upptog hela A4-arket. En fot som var uppsvullen, sårig och halvt uppäten av var, bölder och ett antal andra diagnoser med olycksbådande latinska namn. Så landade nästa A4-ark ovanpå. Ännu en fot, denna i något bättre skick, men svullen, inflammerad och lätt blåskimrande. Och så nästa fot, åter igen en fot som man ogärna skulle vilja se då man tittar ner i duschen. Och så ännu en fot, en fot som man är övertygad om inte kan ha en frisk människa fäst på vristen. Och så ännu en fot som gjorde att orden ”Jesus kristus, är det där en fot?!” dyker upp i tankarna. Det gick helt enkelt inte att sluta titta.

Mannen själv sa inget. Han satt tyst och betraktade dessa ruttnande fötter med en stilla fascination, som gjorde att jag inte visste om jag själv skulle slappna av eller bli mycket, mycket rädd. Ett ögonblick hörde jag ett ondskefullt skrockande som ackompanjerade en särdeles illavarslande fot, där ena tån såg ut att kunna falla av vilket ögonblick som helst. Skrockandet visade sig dock komma från stolen framför, där en fetlagd kvinna just tagit sig in till den inplastade chokladkakan. En lättnad på sitt sätt … på andra sätt inte.

Så här efteråt är jag säker på att mannen var på väg till en läkemedelskonferens och skulle försöka sälja in en ny typ av mirakelpiller som förhindrar att fötterna inte bara trillar av när man minst anar det (jag avskyr när det händer). Men under flygningen dök morbida tankar upp. De gör gärna det när ruttnade kroppsdelar placeras i synfältet, just som man i godan ro läppjar på en kall öl och undrar om den där inplastade frallan man fått är ätbar eller bara för syns skull, och man efter en tugga fortfarande inte är riktigt säker.

Hur som helst så minns jag mannen. Jag minns förvisso fötterna något mer, men jag minns faktiskt mannen på andra sidan mittgången – jag som nästan aldrig minns medpassagerare. Slutsatsen är att vill man bli ihågkommen så måste man sticka ut. Och ihågkommen vill man ju gärna bli, så till nästa flygning ska jag ta med min samling av strumor.

 

——————————————

SvD, GP

Trotsa gudinnan och ta dig till flyget – Indien 2010

Vet ni vem Kannagi är? Det är en hinduisk gudinna som har som uppdrag att hindra turister att ta sig till paradiset. Okej, det är kanske inte hennes officiella uppgift, men det var trots allt den effekten hon hade då vi använde Trivandrum som plats att mellanlanda på då vi skulle ta oss till Maldiverna 2010.

Vi kom till vårt hotell sent på eftermiddagen och checkade in, en process som på traditionellt indiskt vis tog 20 minuter, då vi var tvungna att lämna pass, mödrarnas flicknamn, arbetsgivarens DNA och en halvliter blod. När vi sedan ville beställa transport till flygplatsen nästa morgon, då vårt plan till Maldiverna skulle gå, fick vi det leende och mycket tydliga svaret:
”No, not possible.”
”Excuse me, not possible.”
”You can’t go to the airport tomorrow morning.”
”Why? Our plane is leaving at twelve. To the Maldives! Paradise islands! All inclusive!”
”Ah … bad luck.”
”Bad luck? Bad Luck?! Didn’t you hear? All inclusive! We must go to the airport.”
”No, not possible tomorrow. Today? Yes. Day after tomorrow? Yes. Tomorrow? No.”
”Why?”
”Big festival tomorrow.”
”Big festival is the reason we can’t go to the airport,” upprepade jag med stigande grad av förvirring och irritation. Receptionisten höjde ett protesterande pekfinger.
”No, sir, you can’t go. But she can go to the airport.” Han pekade på Mia.
”She, why not me.”
”You are a man.”
Ja, detta kunde jag inte neka till. Arvssynden, eller vad det nu kunde vara, hade hunnit ikapp mig och på grund av min testosteroniga karaktär så fick jag inte åka till Maldiverna.

Förklaringen till allt var den årliga Attukal Pongala-festivalen i Trivandrum. Den firas till gudinnan Kannagis ära, i månadsskiftet februari/mars, genom att cirka en miljon kvinnor lagar mat på gatorna. Japp, en mille och jag skojar inte (kan Wikipedia ha fel?). Dessutom förbjuds män att vistas ute så länge solen är uppe. Summa: Mia får åka från hotellet och via flygplatsen till all inclusive på Maldiverna, medan jag får stanna på hotellet och överleva på jordnötter från minibaren.

Riktigt så illa blev det inte. De måste ha sett min desperation i ansiktet, för plötsligt var det ett ljushuvud i receptionen som kom på att hotellet även härbärgerade en flygbesättning. Som också, av ganska självklar anledning, behövde åka till flygplatsen nästa morgon. Så vi fick åka med dem, men naturligtvis innan solen gått upp.

Nästa morgon vaknade vi klockan 05:00 och när minibussen till slut rullade iväg vid sextiden var gatorna redan överfyllda av kvinnor som lagade mat. De första 400 metrarna tog oss 20 minuter att avverka, men sedan accelererade vi mot flygplatsen och kom fram 5 timmar innan flyget skulle gå. Men vi tog oss till flygplatsen, trots Kannagis gemena ansträngningar.

 

——————-

SvD, AB

Hur man kraschar rätt

Så flyger du säkrast (GP)? Flyger säkrast? Krasst sett så är det väl ändå kraschen som borde göras säkrare? Hur många dör egentligen vid själva flygandet varje år? Två hjärtinfarker och någon i business-class som storknat på sin martini-oliv?

Men det är ändå ganska sött att vetenskapen kraschar ett plan för att se vilka passagerare som löper minst risk att dö och drar slutsatsen att det är alla som reser billigt … åtminstone om det gäller en kontrollerad krasch i ett slätt ökenlandskap … och åtminstone om det gäller den specifika kraschen som vetenskapsmännen genomförde … och åtminstone om det gäller ett plan som varken innehåller besättningen eller passagerare. Då, just då, har du störst chans att överleva … det vill säga då du inte befinner dig på planet.

Sedan kan man väl som alltid poängtera att fler dör i trafiken på väg till flyget, något som jag kunnat konstatera i en liknande undersökning jag genomförde medels arbiträr deduktion*. Men få är lika bilrädda som flygrädda. Min senaste flygning innehöll bara en mindre tragedi: Planet var försenat vid start, men lyckades flyga ikapp 20 minuter, vilket innebar att de var tvingade att avbryta serveringen i förtid. Jag satt på en av dessa säkra platser. Billigt långt bak. Och fick ingen öl … Då lever jag hellre lite farligt under flygningen, sitter långt fram, och får något kallt och gott att dricka.

——————-
*Dvs vilda gissningar