Alla inlägg av Stefan Benjaminsson

Om de märkliga svårigheterna med hotell

Hotell. Företeelsen lär härstamma, som väldigt mycket annat, från antiken. Kanske, kanske inte. Men även om man är ogin mot historien så kommer man inte ifrån att tavernor redan under medeltiden hyrde ut rum för resande. Det är således inget nytt under solen och man tycker att det inte borde vara så svårt. I hundratals år har verksamheten gått ut på en enda sak: att hyra ut ett rum till en gäst som behöver ett rum för natten. En handfull tillhörande tjänster kan erbjudas. Det är egentligen allt. Det borde, tycker kanske den naive resenären, inte kunna göras på så många olika sätt. Men det går, på gott och ont.

Låt mig lista några kategorier. Vissa är kanske mer tydligt negativa, andra ligger mer åt ”Så rätt du tänkt och så fel det blev”-hållet. Som den första kategorin.

Profilering
Vårt exempel här är hotellet The Icon i Prag, där man i ett försök att få gästerna att känna sig som hemma, klädde personalen i civila kläder. Vilket gjorde att det var hart när omöjligt att veta vem som tillhörde personalen. Om man ville roa sig så kunde man sitta och betrakta två olika gäster som båda försökte få hjälp av den andre och sedan bli förbannade då de inte fick den service de tyckte att de förtjänade. Riktigt roligt, fram till den punkt då du själv med stigande irritation försöker få en ny handduk av någon som visar sig vara en dansk lättretad säljare av industri-armaturer. En kul profil är väl okej, men en tydlig profil är desto bättre.

Skit med en titel
Vissa hotell lever på sitt namn och glömmer bort att det är tänkt att de ska betjäna levande gäster. Som Hilton Metropole i London, som trots sina fyra stjärnor ger oss ett rum som är en symfoni i 80-talsbeige, utan gratis wifi på rummet, med en timmas tillgång till wifi på 10 kvadratmeter i lobbyn, per rum och dag (vilket innebar att jag och Mia fick turas om att använda wifi, tillsammans med 55 andra wifi-törstande människor i lobbyn), med en minibar på rummet som var sensorstyrd, så att om man tog ut något ur minibaren, för att få plats med ett par öl man köpt till rimligt pris utanför hotellet, så registreras ett köp för de varor du tagit ur, och med en bar på 23:e våningen med fantastisk utsikt över London, dvs om du inte vill ta dig en drink på söndag, för då var den stängd. Sniket och slitet är väl orden. Och jag upprepar: fyrstjärnigt hotell? Vad hade man fått om hotellet klassats som tre-stjärnigt? En smäll på käften med vidhängande faktura?

24-timmarsservice
Det intressanta i ovanstående rubrik är att båda leden i det sammansatta ordet har en innebörd: 24 timmar ska det vara service. Detta känner långt ifrån alla hotell till. De tror att ordet är något man bara säger, en social konvention som man inte ska hänga upp sig för mycket på. Som exempelvis Hotel Music i Marseille, som jag skrivit om tidigare. Vars nyanställde nattportier inte kunde någonting då vi ville checka in strax efter midnatt. Han skulle ge oss en förberedd nyckel till ett förbokat rum. Det tog en timma och inkluderade tre telefonsamtal till hotellchefen, som till slut anlände i egen hög person på Vespa. Som kompensation skulle den stackars nyanställde mannen bjuda på en gin och tonic, men misslyckades med att snappa upp att en av de mer vitala ingredienserna i en gin och tonic är just tonic.

Hans & Greta
Så finns hotellen som är konstruerade som häxans pepparkakshus i sagan om Hans och Greta. Snygg utsida, lockande interiör som syns genom stora panoramafönster i receptionen. Man tänker: ”Ah, schysst, wunderbar, nice, här vill jag bo.” Till dess att man skrivit under och checkat in och och inser varifrån Dante hämtade sin inspiration till sitt Inferno. Som exempelvis Hotel Danmark i Köpenhamn, som jag hade den karaktärsdanande upplevelsen att bo på en natt. Korridorens och rummets mattor hade fler fläckar än en brottsplats i en Hollywoodfilm, och fåtöljen på rummet hade en så strategisk placerad fläck att det omöjligt kunde vara någonting annat än någon typ av kroppsvätska. Sängkläderna var rena, tack och lov, och på dem låg jag och planerade hur jag skulle ta mig från sängen ner till receptionen utan att använda mig av hotellet.

Gammalt och anrikt på utsidan

Och annat gammalt på insidan …

Självförgörande
Sedan har vi hotellen som mist allt självförtroende och egentligen tycks längta efter nedläggning. Som Scandic Löddeköpinge vars mest utmärkande och, enligt hotellets egen reklamfolder, bästa särdrag är att man snabbt kan ta sig därifrån. Exempelvis till Malmö eller Köpenhamn. Eller krasst sett vart som helst som inte är Löddeköpinge och Scandic. Vi ligger vid E6:an, skrev de. Inte långt från betydligt intressantare saker än du finner om du stannar här, skrev de. Vad väntar du på, åk, verkade deras måtto vara. Det är som om hotellet suckar uppgivet åt de gäster som checkar in, som om de inte vill ha gäster som har den dåliga smaken att välja just deras hotell, när kontinenten ligger en kort biltur bort. Som för att poängtera att man gör bäst i att resa långt, långt bort, så ligger de granne med en bensinmack. Rätt så sorgligt egentligen.

Om 80-talet fungerade för 35 år sedan så …
Slutligen kommer vi till det vanligaste av alla hotell. Har du någon gång checkat in på ett hotell så är risken stor att du hamnat på ett av dessa. Vi kan ta det senaste jag bodde på som exempel: Bergo hotell i Beitostølen i Norge. Denna typ av hotell vägrar byta något i inredningen så länge som det inte är så trasigt att det faller i bitar. Utifrån denna insikt så kan man dra slutsatsen att väldigt många hotell föll i bitar under 80-talet, för säga vad man vill om 80-talet, men då producerades inredning som håller ihop än. Är det inte pastellfärger så är det massiva sängstommar, med integrerade sängbord, i lackat körsbärsträ, med dekorativa inramade planscher på kulörta portar på väggarna. Och … tja, det är ju egentligen inget fel på det hela, men jag kan aldrig riktigt komma ifrån att det känns som att ta på sig någon annans smutsiga kläder. En tumregel för alla hotell skulle kunna vara att: När barnen som alstrats efter en het natt på hotellrummen, själva börjar få barn, då är det dags att byta inredning.

Om att överleva i skönhet – Pyrenéerna 2014

Vi kom till Torla, en liten by i närheten av Ordesa nationalpark i mitten av Pyrenéerna, för att få svar på två frågor som vi tyckte var viktiga att få svar på: Hur tar vi oss till vandringsleden? Och kommer vi hinna fram innan det är mörkt? Problemet var att bilturen hade tagit oss längre tid än beräknat och vi anlände precis lagom för att se personalen i turistbyrån låsa dörrarna inför siestan. Efter två timmar, som vi tillbringade med sight-seeing av Torla och en lunch, så var siestan siestad och turistbyrån öppnade åter.

Vår första fråga besvarades enkelt med ett ”åk si långt och sväng så åt höger”. Svaret på den andra frågan visade sig vara åt det diffusa hållet. Vi skulle kanske, men kanske inte, hinna fram innan mörkrets inbrott. Och vi skulle kanske, men kanske inte, överleva det åskoväder som var på väg genom bergen. Vi bedömde oddsen till 50/50, vilket kändes tillräckligt skapligt, så vi chansade och drog iväg si långt och svängde så höger till parkeringen vid ledens början.

Leden upp mot refugio Goriz börjar i skog, längs en forsande bäck. Luften kändes vagt bekant, som fjäll-luft men var fylld med stråk av solvarma barr. Efter ett par kilometer började en långsam stigningen som tärde lite på krafterna, men där varje steg gav lön för mödan i form av alltmer sagolik natur. Leden var välhållen och vi passerade ett par platsen där man var i full färd med att reparera inför säsongen. Hela tiden följde vi vattendraget som emellanåt avbröt sin strömmande framfart för att visa upp vattenfall; energiska vattenkaskader på gränsen till aggressiva. I de lugna partierna var vattnet klart och ägde en märklig blå färg, som emellanåt skiftade i syntetisk turkos.

Och sedan var vi uppe i dalgången. Ordesa-dalen är det egentliga huvudnumret i den här nationalparken, den stora upplevelsen. Omgiven av lodräta rasbranter slingar sig leden fram i ett landskap som känns nära på skapad för just detta ändamål; att bli begapad av småsvettiga vandrare som dragit från civilisationen för att få uppleva världen som den såg ut innan 7-Eleven sågs som svaret på människans alla behov. För ärligt talat, ingenting kan vara så skapat utan att det funnits en estetisk baktanke med det hela. Dalen är på alla sätt magnifik.

Vid det här laget började vi höra fjärran muller från det håll vi var på väg mot. Halvvägs uppför Circo de Soaso, strax efter den punkt som vi dramatiskt utnämnt till Point of no return (vilket kan vara bra att ha när man ska överleva i bergen) så anlände naturligtvis åskan. Muller, blixt och dunder och kalla, kalla regndroppar. Själv har jag sett på alldeles för mycket tecknad film under min uppväxt för att inte vara nervös för att helt apropå bli avbildad mot en klippa, som efter en helkropps-röntgen. Andréas traskade dock ko-lugnt efter och, misstänker jag, hånlog åt mina raskt bekymrade steg. Nåja, åskan kom aldrig närmare än en kilometer och efter cirka 45 minuter slutade det att regna medan mullret drog bort som en trött, grinig, gubbe. Strax därefter skymtade vi refugio Goriz.  Med 40 minuter ljus kvar, anlände vi efter 4 timmar till Goriz vid 21:20. En regnbåge hälsade oss välkomna. Och en öl, en välförtjänt sådan. Vi hade ju trots allt överlevt åskan.

Kossornas dal i Ordesa, (eller är det kanske Kordesa) – Pyrenéerna 2014

Det är ju det här med kor.

Under de tre år som jag och Andreas vandrat i Pyrenéerna har vi alltid mött kor. Med stora, bulkiga, kroppar och förhållandevis spinkiga ben så ger kossor ger inte ett intryck av att vara borna bergsvarelser. Ändå har kor under många sekel traskat omkring i bergen världen över och arbetat flitigt för att utföra sin del i mjölkchoklad-produktionen, så därför får man väl anta att de har i bergen att göra. Om det är någonting alls som stör med deras närvaro, så är det att det emellanåt känns nästan för pittoreskt; vykortsvyer med toppiga berg, gräsfrodiga sluttningar och käcka små kossor som idisslar i takt med koskällors klang.

Men det är inte helt oproblematiskt. I den bortre änden av mjölkpaketet är kossor ganska mysiga och oförargliga. I verkligheten, nära inpå, med en fuktig, outgrundlig, blick som följer ens minsta steg, så får de något odefinierbart hotfullt över sig. Som om de insett att allt det gräs de precis satt i sig endast var en aptitretare inför huvudrätten, som har just dig på menyn.

 

Men, för att återgå till Pyrenéerna. I sommar vandrade jag och Andreas upp genom dalen i Ordesa nationalpark, genom ett landskap som taget ur en mer än lovligt klyschig fantasy-roman. Det var även då vi plötsligt insåg att detta även var Kossornas dal. En väl utspridd flock på cirka 200 kossor mötte oss på vandringsleden, tillsammans med en mängd kalvar som skuttade omkring och emellanåt tvärstannade, som av pur förvåning över att ha fått syn på sin första människa. Men mest av allt var det kor och bortanför korna, ännu fler kor.

Men de är fridfulla gräsätare, tänkte jag. En ko är därför inget att bli ängslig för. Därefter gjorde jag misstaget att börja tänka matematiskt. Vi var på kollisionskurs med 200 kreatur, där varje individ väger uppemot 600 kilo. I runda tal blir detta cirka 120 000 kilo kossor som vi således skulle agera vågbrytare till. Och en tjur. Som skred fram med en medvetenhet som talade om att det ton muskler han bar på, enkelt kunde användas för att göra en blöt fläck av allt tänkbart motstånd. Och det tänkbara motståndet? Ja, det var ju vi det.

Det är i det här läget som den idiotiska tanken infinner sig: ”skönt att jag har min swiss army kniv”. Vilken nytta den nu skulle kunna ha, mer än som en ad hoc skinkpinne i min väl sargade ändalykt, när tjuren till slut tröttnat på att lemlästa mig.

Men det är min hjärna som tänker allt detta, för paradoxalt nog är kroppen aldrig rädd, utan finner ett nöje i att agera vågbrytare åt en flock kor, som ointresserat tar ett steg åt sidan då jag och Andreas fortsätter uppåt genom dalen. Inte ens tjuren bevärdigar oss med en blick, utan skrider långsamt vidare västerut.

 

Känslan av att inte längre vara en betraktare, av allt det jag trott mig betrakta, infinner sig. Vi delar dal, vi och kossorna, och det är en angenäm känsla. När vi väl passerat och kommit upp en bit på sluttningen vid Circo de Soaso, i dalens ände, tittar vi bakåt och ser korna utspridda i dalgången, helt uppenbart en självklar del av landskapet. Det är även nu jag inser att den dumt, fuktiga blicken korna gett oss tidigare, inte var så mordisk som jag först trott. De betraktade bara, lite förvånat, två individer som med sina något bulkiga kroppar inte gav ett intryck av att vara borna bergsvarelser. Här är det tydligen vi som är exotiska.

Tjuvar, poliser och biluthyrare i Catania — Sicilien 2014

Ingen kan påstå att vi inte var förvarnade, så det kom inte som en stor överraskning när vi fann att bilen, som vi parkerat prydligt nedanför lägenheten, inte längre var där. Överraskningen skulle komma senare.

Vi var i Catania i två veckor i sommar. Sicilianska Catania, med en historia som sträcker sig nästan 3000 år bakåt och som vår guidebok menar att man säkert kan tillbringa både en eller till och med två dagar i och få något i utbyte — framför allt mängder av fisk, då Catania har Siciliens bästa fiskmarknad. Så mellanskillnaden mellan guidebokens mest entusiastiska förslag på vistelsetid i Catania och vår egen planerade semester var cirka 12 dagar. Vilket också var anledningen till att vi hyrt bil i två veckor, för att ta oss från staden, till bättre bad, pittoreska byar och vyer.

Vy från Castelmola, som man kan se om man har bil

Mitt i denna tvåveckorsperiod gick vi som vanligt ner från lägenheten vi bodde i, ner till parkeringen och fann en helt annan bil på den plats där vi kvällen innan parkerat vår Fiat 500L. Det tog bara några sekunder att dra slutsatsen att bilen var borta för gott och bara någon sekund mer för att guidebokens ominösa ”Of all Sicilian cities, Catania has the worst reputation for petty crime” skulle dyka upp i mitt minne.

Så dagens planerade loja bad, kalla öl och lästa bok förbyttes till telefonsamtal, polisanmälan, biluthyrarkrångel och väntan, väntan, väntan i en allt hetare stad.

Vi tog oss till närmaste polisstation, som utifrån mer liknande ett tillhåll för näringsidkare av olagliga substanser. Men vi ringde på, blev insläppta och hamnade sedan i ett väntrum som hade två dörrar att välja mellan, men ingen vi fick välja. På båda dörrarna satt skyltar som förbjöd oss att gå in och förbjöd oss att knacka på, men som uppmuntrade oss till att vänta. Vi gjorde så. I 45 minuter. Först då anlände en polis utifrån och tittade på oss som om han aldrig förr sett människor i väntrummet, och han frågade artigt om vi ville något eller om vi bara var på genomresa.

De fredade dörrarna på via Petrella 59.

Därefter blev vi visade in till ett rum som tydligen tillhörde en polis som hette Carmelo Grasso, vilket direktöversatt till svenska blir något i stil med Kalle Fetto. En annan, yngre och förvirrad polis som hette Walter, gjorde sitt bästa för att ta emot vår polisanmälan. Han frågade oss knepiga frågor (som: vilken färg hade er bil), och knackade på sin dator, tittade i mitt pass och frågade mer knepiga frågor (som: ”Is Pol-is-mynd-ig-het-en your place of birth?”) och knackade mer. Efter femton minuter skrev han ut ett papper på skrivaren intill och jag tackade högre makter för att polisanmälan åtminstone gick snabbt. Men högre makter hånskrattade åt oss, för det polisen skrivit ut var en instruktion … till sig själv … för hur man tar emot en anmälan om bilstöld.

Så där blev vi sittande, jag och Maria, vid Kalle Fettos bord, medan den unge poliskonstapeln Walter minutiöst tog emot vår anmälan. Efter en timma skrev han ut fem exemplar av polisanmälan: ett till oss, ett till arkivet och antagligen ett för god ton och två för att han kunde. Jag fick skriva på alla fem och därefter såg Walter oerhört lättad ut, som om detta var det svåraste fall han brottats med i sin karriär. Han bad om ursäkt å Italiens vägnar och vi skakade hand och gick iväg för att nu tas oss till Hertz på flygplatsen, där vi hyrt vår nu stulna bil.

Ett av fem exemplar av polisanmälan.

Och här är en märklighet man kan fundera på under mörka höstkvällar.  Bussen till flygplatsen gick från tågstationen, genom stan, stannade på alla upptänkliga hållplatser, och eftersom bussen saknade fjädring så passade chauffören på att sikta på vartenda hål i gatan han fann. Temperatur ute? 35 grader. Luftkonditionering inne? Nix! Efter tjugo minuter stannade vi åter vid tågstationen … som tydligen var en hållplats på vägen från tågstationen till flygplatsen?! Vi hade på 20 minuter förflyttat oss i en vid cirkel och tagit oss bokstavligen 40 meter från vår startpunkt. Först därefter skumpade vi vidare mot vårt mål. Centrum – flygplatsen medels bil=15 minuter. Medels buss=1 timma.

Personalen på Hertz var uppenbarligen vana vid vår typ av ärende. Fler kunder än vi hade fått sina bilar stulna i Catania och det var nu uppenbart varför Hertz bilflotta bestod av idel nya fordon. De hann aldrig bli gamla. När all pappersexercis var avklarad hade vi bara ett ärende kvar: Vi behövde en bil för resten av vår resa. Och det var nu överraskningen kom.

”And now we need a car for the rest of our trip,” sa vi.
“No. Impossible,” svarade Hertz-mannen. “You can’t have one!”
“Why?”
”Company policy. When you have a car stolen you can’t rent another car!”

Logiken är att Catania är så stöld-drabbat att man får räkna med att bilen stjäls om den används här. Hertz resonemang är således att den som hyr en bil av ett företag som är så suspekt att de hyr ut bilar i Catania gör sig skyldig till ett riskbeteende. Tja … Vad kan man säga … Hertz tycks i alla fall ha en viss självinsikt.

Du behöver inte dö för att komma hit – Paris 2013

”En marmorstad för de döda”, ett ”livfullt biografiskt lexikon”. Så beskrev amerikanen Wilbur Fisk, år 1838, Père-Lachaise, Paris största begravningsplats. Redan då var Père-Lachaise en plats som drog turister.

Det som drar är i det här fallet gravar och om det inte är din kopp te då ska du kanske skippa Père-Lachaise. Men om man som jag vill komma nära en del av historiens storheter så är ju enklaste sättet att ställa sig ett par meter ovanför dem. Och historiska storheter har Père-Lachaise drösvis av, även om så inte alltid varit fallet … ganska naturligt om man tänker efter.

Fram till slutet av 1700-talet begravde Parisarna sina döda i vigd jord, i anslutning till en församlingskyrka. Rika bekostade egna gravar, medan pöbeln var fullt nöjda med att samsas i massgravar, allt gick bra så länge man fick ligga i anslutning till församlingskyrkan. Men allteftersom staden växte blev begravningsplatserna i Paris överfulla. Domkapitlet i Saint-Germain l’Auxerrois kunde exempelvis 1736 konstatera att deras begravningsplats var så överutnyttjad att kropparna var staplade högre än marknivån på angränsande gator, och att jorden var så utarmad att den inte längre klarade av att bidra till förruttnelsen. Kropparna låg istället och jäste i marken och förgiftade luften med sin stank. Parisarna hade så att säga ett liv efter döden, men det var inget som Parisarna före döden uppskattade. Och då talar vi ändå om människor som var vana vid tvivelaktiga urbana dunster.

Det vara inte bara det att stanken var en olägenhet för näsan. I Saulieu, i Bourgogne, dog 27 personer av giftiga gaser då man öppnade en grav inför en jordfästning. Vid Cimetière des Innocents i Paris blev en mängd människor sjuka då giftig gas från en massgrav spred sig genom källarna på Rue de la Lingerie. Så de sanitära olägenheterna tvingade därför myndigheterna till slut att stänga alla begravningsplaster i innerstaden. Nya stora begravningsplatser, utan anknytning till någon församlingskyrka, skulle byggas. Störst av alla dessa blev Père-Lachaise.

Père-Lachaise 1817

Père-Lachaise invigdes 1804, men hade svårt att dra till sig begravningar, dels för att det inte var vigd jord, men också för att man tyckte att platsen låg för långt från händelsernas centrum för att vara något att vara död på. För att locka till sig fler begravningar flyttade man hit kvarlevorna av Lafontaine och Molière. Som om man behövde öka omsättningen på en krog och därför fixar dit några kända namn. Fast det är klart, ska man tillbringa resten av evigheten på en och samma plats så vill man ju ha den bästa underhållningen. Det måste i alla fall ha gjort susen, för snart blev Père-Lachaise en plats dit inte bara liken utan även turisterna flockades.

Och där det finns turister, finns det människor som vill tjäna pengar på turister.

När vi var där, sommaren 2013, kastade sig en självutnämnd guide över oss och ville gärna visa oss var de riktigt heta namnen låg. Av någon anledningen trodde han att detta var mim-artisten Marcel Marceau …  Marcel Marceau var kanske en gigant inom mim-världen, men för mig är han bara känd för en halvminut i Mel Brooks stumfilm Silent Movies, där han uttalar filmens enda replik (”Non!”). Vilket gör att man kan ifrågasätta hur bra mim-artist han egentligen var, om han nu inte ens kunde hålla tyst i en stumfilm. Och denne Marcel valde guiden att lyfta som gravfältets pièce de résistance. Varför? När man kan välja mellan allt från Oscar Wilde till Jim Morrison, via Sarah Bernhard och Chopin, varför sjutton då gå omkring och propagera för en mim-artist?

Guiden borde dessutom dragit lärdom av Marcel Marceau och varit lite mer fåordig, för han tjattrade på med ett maniskt leende för att få oss på kroken, vilket gjorde oss nervösa. Så medan han studsade iväg mellan gravarna för att leda vägen till Marcel Marceaus grav så passade vi på att, tysta som mimare, smita iväg åt andra hållet.

Gravarna står tätt, om vartannat är det gravstenar, gravvårdar och små och stora mausuleum. Många är i dåligt skick och är som tagna ur en gotisk roman eller en skräckfilm från Hollywoods svart-vita år. Även om Père-Lachaise fortfarande äger en mängd grönska så är det gravarna som täcker allt som inte är grusgångar. Men det är rofyllt att promenera omkring där. Parisbruset är långt borta och här och var kan man se kända namn. Själv var jag där för att se Honoré de Balzacs grav.

Balzacs roman Papa Goriot, från 1835, slutar på Père-Lachaise. Handlingen utspelar sig 1819, 15 år efter det att Père-Lachaise invigts, och huvudpersonen har just följt Papa Goriot till sin sista vila.

Han gick upp mot kyrkogårdskullen och såg Paris slingra sig i mjuka bukter längs Seinen. Nu tändes de tusen och åter tusen lyktorna, pärlband av ljus i miljonstadens hjärtpunkt. Han lät blicken stanna vid kolonnerna på Vendôme och Invaliddomen, den värld som lockat hans ungdomliga ambitioner och som alltjämt drog honom till sig med magisk kraft. Han betraktade denna surrande bikupa med en blick som om han i förväg ville smaka dess sötma och yttrade dessa utmanande ord: ”Nu står striden mellan oss två!”

Själva gick vi efter en stund till brasseri Au Rond Point i närheten av Père-Lachaise. Där stod striden mellan Mia och en kypare, som ville att Mia skulle äta sin sandwich som Gud och alla fransmän avsett det, med händerna. Medan Mia ville vara skandinaviskt civiliserad och äta med kniv och gaffel. Efter några verbala svensk/engelsk/franska duster gav kyparen, mycket motvilligt, upp och hämtade de önskade besticken.

Det behövs mer kärlek i Göteborg …

Det är den urbana varianten av att karva in ett hjärta i ett träd, tillsammans med initialerna till sin älskade och sig själv. Man skriver istället initialerna på ett hänglås och fäster det på första bästa bro man stöter på. Från 90-talet och framåt har dessa kärleks-hänglås, eller vad man ska kalla dem, börjat dyka upp i Europa och kanske framför allt i Paris. Städernas makthavare brukar vara måttligt förtjusta i hänglåsen och hotar med jämna mellanrum att ta bort dem, men så är de ju kärlekslösa regelföljare. Eller bro-nördar.

Kärleks-hänglås? Romantiskt? En del av mig tycker att det är relativt fånigt, men samtidigt … när man ser en massiv vägg av hänglås på Pont des Arts, alla ditplacerade av människor som helt enkelt råkar tycka om varandra, så blir intrycket att det är … ganska coolt. Det blir lite punk över det hela, men en punk som istället för att säga Fuck you, säger … tja … We fuck.


Och företeelsen finns även i Göteborg. På gångbron över Dag Hammarsköldsleden, mellan Änggården och Slottsskogen sitter dessa kärleks-hänglås. Alla två stycken.


Det behövs tydligen mer kärlek i Göteborg …

”My body I give to my dear friend Doctor Southwood Smith”

Britter kan te sig märkliga. Men det är väl därför London är så kul att resa till. Ta exempelvis Jeremy Bentham, gammal jurist och filosof, som skrev det följande vid något tillfälle:

Stretching his hand up to reach the stars,
too often man forgets the flowers at his feet.

För åker du till London så är risken stor att du hamnar på de stora turistattraktionerna. Och det är väl inget fel i det, men man glömmer då lätt de små, som kan vara oändligt mer intressanta. Så istället för att ställa dig i en kilometerlång kö till Madam Tussaud vaxkabinett, för att titta på stjärnor som man ändå ser varje dag i media, så kan du ta dig till University College of London. I huvudbyggnaden kan man titta på universitetets grundare, just precis Jeremy Bentham, vars kropp sitter i en glasmonter och övervakar studenterna.

Bentham donerade nämligen sin kropp till universitetet, som klädde det enligt testamentets instruktion i Benthams egna kläder och satte det i ett glasskåp. Tja, nått ska man ju tillbringa evigheten med. Nu är det en vax-skalle på kroppen, men från början skulle det riktiga huvudet ha suttit snyggt balsamerat överst på Bentham. Balsameringen gick dock si så där och man nöjde sig med att placera det uselt balsamerade huvudet mellan Benthamns fötter. Med tiden blev huvudet allt sämre, speciellt efter det att studenter från andra universitet hade för vana att röva bort det. Vid ett tillfälle lär man ha använt huvudet för att spela fotboll med. Vid senaste incidenten var det studenter från Kings College som rövade bort huvudet och krävde att 100 pund skulle betalas i lösensumma. Detta var 1975 …

Numera har man flyttat huvudet. En skylt på montern anger lakoniskt: ”the head is in the College safe”. Bentham har baxas upp några gånger för att vara med på styrelsemötena, då man registrerat att han varit ”present but not voting”. En skröna säger att han bara röstar då dödläge uppstår, då hans röst alltid går till ordförandens fördel. Japp, nog är britter lite märkliga.

Så slutsatsen är att om du inte tycker att detta är bättre än att glutta på en vaxdocka föreställande Brad Pitt så är du inte värd att resa till London.

Men det jag verkligen, verkligen, skulle vilja ha sett var Doctor Southwood Smiths min, då han fick testamentet uppläst för sig.

———–
Läs mer om Jeremy Bentham på UCLs websida. Där kan du även få honom att snurra.

Enklaste sättet att ta sig till University College of London är via tunnelbana till Euston Square. Sedan kort promenad till UCL.

 

Som på räls till Colomina – Pyrenéerna 2013

16 juni. Ingen annanstans i Parc Nacional d’Aigüestortes är vattenkraftverkens byggnadshistoria lika påtagligt som på leden upp till refgugi Colomina. Man parkerar nere vid Sallente-reservoaren, som öppnades 1985, och tar sig sedan i zick-zackmönster uppför sluttningen till dess att man hakar på en smalspårig järnväg. Det är i och för sig 100 år sedan man kunde dra någon nytta av järnvägen, som härstammar från 1912 då vattenkraftverket som finns ytterligare en bit upp byggdes. Det var för övrigt Spaniens första vattenkraftverk och finns kvar, inklusive servicebyggnader och ledningstorn i sten.

Järnvägen användes till frakt av material och människor under byggnationen och slingrar sig fram nästan ända upp till refugi Colomina. Tåg, vagnar, material och arbetare är borta nu, men kvar är en stor del av rälsen som man följer längs med sluttningen och emellanåt i tunnlar genom berget. Rälsen gör vandringen ganska enkel och ger dessutom landskapet en patinafylld bild av människans erövrande av naturen. Naturen håller dock på att återta vad den förlorat; grästuvor täcker rostande järn, syllar saknas, skenor hänger här och var och ger allting ett rätt så livsfarligt intryck. Så allt är som det bör vara och just därför helt underbart.

Som en sistadagsvandring var turen upp till Colomina perfekt. Inte bara för att vädret var fantastiskt utan även för att det var en tur som på bara 2,5 timma tog oss rätt upp i ett vilt bergslandskap. Sitter man på en sten utanför refugi Colomina och blickar ut över panoramat så kan man nästan övertyga sig själv om att vägen tillbaka till civilisationen är veckolång och inte dryga timman i behagligt tempo. Det är självbedrägeri av absolut bästa klass.

Isen låg fortfarande tjock på sjön intill Colomina. Luften var kall och det blåste lite, men uthärdligt. Säsongen var ännu inte igång, så leden var ganska öde, men tack och lov inte helt. Snön hade begravt skylten som pekade mot Colomina och denna missade vi. Ett spanskt par visade oss dock tillrätta, med sådan entusiasm att vi nästan blev misstänksamma. När vi väl kom fram till refugit var vi däremot de enda besökarna.

Killen som skötte refugit tittade ut från köket och frågade hoppfullt om vi skulle stanna. Det skulle vi inte, men en smörgås och öl ville vi ha. Besviken över att vi inte skulle hålla honom sällskap serverade han oss de största smörgåsar jag sett. Varje smörgås bestod av cirka ett halvkilo bröd med salami och ost på. Jag fick för mig att jag vill ha salt på mackan och saltade med ett defekt saltkar. Locket lossade och jag fick en alptopp av salt på osten. Jag tror fortfarande att det var Andréas som utsatte mig för ett attentat, för hans glädjeyttring åt min salt-hög hade något barnsligt triumfatoriskt över sig.

Sedan tillbaka ner. Det är alltid med en blandning av upprymdhet och melankoli som jag påbörjar sista sträckan på en vandring. Melankoli av att ta farväl av landskapet, men upprymdhet för att återgå till civilisation, stad och människor. Veckan blev som sagt något annorlunda än vad vi hade planerat, men den blev bra. Men hur mycket vi än tyckt om landskapet så kunde vi på väg ner konstatera att vi nu troligtvis var klara med Parc Nacional d’Aigüestortes, även om vi inte känner oss klara med Pyrenéerna. Vi lär komma tillbaka.