Etikettarkiv: Ordesa

Om att överleva i skönhet – Pyrenéerna 2014

Vi kom till Torla, en liten by i närheten av Ordesa nationalpark i mitten av Pyrenéerna, för att få svar på två frågor som vi tyckte var viktiga att få svar på: Hur tar vi oss till vandringsleden? Och kommer vi hinna fram innan det är mörkt? Problemet var att bilturen hade tagit oss längre tid än beräknat och vi anlände precis lagom för att se personalen i turistbyrån låsa dörrarna inför siestan. Efter två timmar, som vi tillbringade med sight-seeing av Torla och en lunch, så var siestan siestad och turistbyrån öppnade åter.

Vår första fråga besvarades enkelt med ett ”åk si långt och sväng så åt höger”. Svaret på den andra frågan visade sig vara åt det diffusa hållet. Vi skulle kanske, men kanske inte, hinna fram innan mörkrets inbrott. Och vi skulle kanske, men kanske inte, överleva det åskoväder som var på väg genom bergen. Vi bedömde oddsen till 50/50, vilket kändes tillräckligt skapligt, så vi chansade och drog iväg si långt och svängde så höger till parkeringen vid ledens början.

Leden upp mot refugio Goriz börjar i skog, längs en forsande bäck. Luften kändes vagt bekant, som fjäll-luft men var fylld med stråk av solvarma barr. Efter ett par kilometer började en långsam stigningen som tärde lite på krafterna, men där varje steg gav lön för mödan i form av alltmer sagolik natur. Leden var välhållen och vi passerade ett par platsen där man var i full färd med att reparera inför säsongen. Hela tiden följde vi vattendraget som emellanåt avbröt sin strömmande framfart för att visa upp vattenfall; energiska vattenkaskader på gränsen till aggressiva. I de lugna partierna var vattnet klart och ägde en märklig blå färg, som emellanåt skiftade i syntetisk turkos.

Och sedan var vi uppe i dalgången. Ordesa-dalen är det egentliga huvudnumret i den här nationalparken, den stora upplevelsen. Omgiven av lodräta rasbranter slingar sig leden fram i ett landskap som känns nära på skapad för just detta ändamål; att bli begapad av småsvettiga vandrare som dragit från civilisationen för att få uppleva världen som den såg ut innan 7-Eleven sågs som svaret på människans alla behov. För ärligt talat, ingenting kan vara så skapat utan att det funnits en estetisk baktanke med det hela. Dalen är på alla sätt magnifik.

Vid det här laget började vi höra fjärran muller från det håll vi var på väg mot. Halvvägs uppför Circo de Soaso, strax efter den punkt som vi dramatiskt utnämnt till Point of no return (vilket kan vara bra att ha när man ska överleva i bergen) så anlände naturligtvis åskan. Muller, blixt och dunder och kalla, kalla regndroppar. Själv har jag sett på alldeles för mycket tecknad film under min uppväxt för att inte vara nervös för att helt apropå bli avbildad mot en klippa, som efter en helkropps-röntgen. Andréas traskade dock ko-lugnt efter och, misstänker jag, hånlog åt mina raskt bekymrade steg. Nåja, åskan kom aldrig närmare än en kilometer och efter cirka 45 minuter slutade det att regna medan mullret drog bort som en trött, grinig, gubbe. Strax därefter skymtade vi refugio Goriz.  Med 40 minuter ljus kvar, anlände vi efter 4 timmar till Goriz vid 21:20. En regnbåge hälsade oss välkomna. Och en öl, en välförtjänt sådan. Vi hade ju trots allt överlevt åskan.

Kossornas dal i Ordesa, (eller är det kanske Kordesa) – Pyrenéerna 2014

Det är ju det här med kor.

Under de tre år som jag och Andreas vandrat i Pyrenéerna har vi alltid mött kor. Med stora, bulkiga, kroppar och förhållandevis spinkiga ben så ger kossor ger inte ett intryck av att vara borna bergsvarelser. Ändå har kor under många sekel traskat omkring i bergen världen över och arbetat flitigt för att utföra sin del i mjölkchoklad-produktionen, så därför får man väl anta att de har i bergen att göra. Om det är någonting alls som stör med deras närvaro, så är det att det emellanåt känns nästan för pittoreskt; vykortsvyer med toppiga berg, gräsfrodiga sluttningar och käcka små kossor som idisslar i takt med koskällors klang.

Men det är inte helt oproblematiskt. I den bortre änden av mjölkpaketet är kossor ganska mysiga och oförargliga. I verkligheten, nära inpå, med en fuktig, outgrundlig, blick som följer ens minsta steg, så får de något odefinierbart hotfullt över sig. Som om de insett att allt det gräs de precis satt i sig endast var en aptitretare inför huvudrätten, som har just dig på menyn.

 

Men, för att återgå till Pyrenéerna. I sommar vandrade jag och Andreas upp genom dalen i Ordesa nationalpark, genom ett landskap som taget ur en mer än lovligt klyschig fantasy-roman. Det var även då vi plötsligt insåg att detta även var Kossornas dal. En väl utspridd flock på cirka 200 kossor mötte oss på vandringsleden, tillsammans med en mängd kalvar som skuttade omkring och emellanåt tvärstannade, som av pur förvåning över att ha fått syn på sin första människa. Men mest av allt var det kor och bortanför korna, ännu fler kor.

Men de är fridfulla gräsätare, tänkte jag. En ko är därför inget att bli ängslig för. Därefter gjorde jag misstaget att börja tänka matematiskt. Vi var på kollisionskurs med 200 kreatur, där varje individ väger uppemot 600 kilo. I runda tal blir detta cirka 120 000 kilo kossor som vi således skulle agera vågbrytare till. Och en tjur. Som skred fram med en medvetenhet som talade om att det ton muskler han bar på, enkelt kunde användas för att göra en blöt fläck av allt tänkbart motstånd. Och det tänkbara motståndet? Ja, det var ju vi det.

Det är i det här läget som den idiotiska tanken infinner sig: ”skönt att jag har min swiss army kniv”. Vilken nytta den nu skulle kunna ha, mer än som en ad hoc skinkpinne i min väl sargade ändalykt, när tjuren till slut tröttnat på att lemlästa mig.

Men det är min hjärna som tänker allt detta, för paradoxalt nog är kroppen aldrig rädd, utan finner ett nöje i att agera vågbrytare åt en flock kor, som ointresserat tar ett steg åt sidan då jag och Andreas fortsätter uppåt genom dalen. Inte ens tjuren bevärdigar oss med en blick, utan skrider långsamt vidare västerut.

 

Känslan av att inte längre vara en betraktare, av allt det jag trott mig betrakta, infinner sig. Vi delar dal, vi och kossorna, och det är en angenäm känsla. När vi väl passerat och kommit upp en bit på sluttningen vid Circo de Soaso, i dalens ände, tittar vi bakåt och ser korna utspridda i dalgången, helt uppenbart en självklar del av landskapet. Det är även nu jag inser att den dumt, fuktiga blicken korna gett oss tidigare, inte var så mordisk som jag först trott. De betraktade bara, lite förvånat, två individer som med sina något bulkiga kroppar inte gav ett intryck av att vara borna bergsvarelser. Här är det tydligen vi som är exotiska.