Etikettarkiv: Pere-Lachaise

Du behöver inte dö för att komma hit – Paris 2013

”En marmorstad för de döda”, ett ”livfullt biografiskt lexikon”. Så beskrev amerikanen Wilbur Fisk, år 1838, Père-Lachaise, Paris största begravningsplats. Redan då var Père-Lachaise en plats som drog turister.

Det som drar är i det här fallet gravar och om det inte är din kopp te då ska du kanske skippa Père-Lachaise. Men om man som jag vill komma nära en del av historiens storheter så är ju enklaste sättet att ställa sig ett par meter ovanför dem. Och historiska storheter har Père-Lachaise drösvis av, även om så inte alltid varit fallet … ganska naturligt om man tänker efter.

Fram till slutet av 1700-talet begravde Parisarna sina döda i vigd jord, i anslutning till en församlingskyrka. Rika bekostade egna gravar, medan pöbeln var fullt nöjda med att samsas i massgravar, allt gick bra så länge man fick ligga i anslutning till församlingskyrkan. Men allteftersom staden växte blev begravningsplatserna i Paris överfulla. Domkapitlet i Saint-Germain l’Auxerrois kunde exempelvis 1736 konstatera att deras begravningsplats var så överutnyttjad att kropparna var staplade högre än marknivån på angränsande gator, och att jorden var så utarmad att den inte längre klarade av att bidra till förruttnelsen. Kropparna låg istället och jäste i marken och förgiftade luften med sin stank. Parisarna hade så att säga ett liv efter döden, men det var inget som Parisarna före döden uppskattade. Och då talar vi ändå om människor som var vana vid tvivelaktiga urbana dunster.

Det vara inte bara det att stanken var en olägenhet för näsan. I Saulieu, i Bourgogne, dog 27 personer av giftiga gaser då man öppnade en grav inför en jordfästning. Vid Cimetière des Innocents i Paris blev en mängd människor sjuka då giftig gas från en massgrav spred sig genom källarna på Rue de la Lingerie. Så de sanitära olägenheterna tvingade därför myndigheterna till slut att stänga alla begravningsplaster i innerstaden. Nya stora begravningsplatser, utan anknytning till någon församlingskyrka, skulle byggas. Störst av alla dessa blev Père-Lachaise.

Père-Lachaise 1817

Père-Lachaise invigdes 1804, men hade svårt att dra till sig begravningar, dels för att det inte var vigd jord, men också för att man tyckte att platsen låg för långt från händelsernas centrum för att vara något att vara död på. För att locka till sig fler begravningar flyttade man hit kvarlevorna av Lafontaine och Molière. Som om man behövde öka omsättningen på en krog och därför fixar dit några kända namn. Fast det är klart, ska man tillbringa resten av evigheten på en och samma plats så vill man ju ha den bästa underhållningen. Det måste i alla fall ha gjort susen, för snart blev Père-Lachaise en plats dit inte bara liken utan även turisterna flockades.

Och där det finns turister, finns det människor som vill tjäna pengar på turister.

När vi var där, sommaren 2013, kastade sig en självutnämnd guide över oss och ville gärna visa oss var de riktigt heta namnen låg. Av någon anledningen trodde han att detta var mim-artisten Marcel Marceau …  Marcel Marceau var kanske en gigant inom mim-världen, men för mig är han bara känd för en halvminut i Mel Brooks stumfilm Silent Movies, där han uttalar filmens enda replik (”Non!”). Vilket gör att man kan ifrågasätta hur bra mim-artist han egentligen var, om han nu inte ens kunde hålla tyst i en stumfilm. Och denne Marcel valde guiden att lyfta som gravfältets pièce de résistance. Varför? När man kan välja mellan allt från Oscar Wilde till Jim Morrison, via Sarah Bernhard och Chopin, varför sjutton då gå omkring och propagera för en mim-artist?

Guiden borde dessutom dragit lärdom av Marcel Marceau och varit lite mer fåordig, för han tjattrade på med ett maniskt leende för att få oss på kroken, vilket gjorde oss nervösa. Så medan han studsade iväg mellan gravarna för att leda vägen till Marcel Marceaus grav så passade vi på att, tysta som mimare, smita iväg åt andra hållet.

Gravarna står tätt, om vartannat är det gravstenar, gravvårdar och små och stora mausuleum. Många är i dåligt skick och är som tagna ur en gotisk roman eller en skräckfilm från Hollywoods svart-vita år. Även om Père-Lachaise fortfarande äger en mängd grönska så är det gravarna som täcker allt som inte är grusgångar. Men det är rofyllt att promenera omkring där. Parisbruset är långt borta och här och var kan man se kända namn. Själv var jag där för att se Honoré de Balzacs grav.

Balzacs roman Papa Goriot, från 1835, slutar på Père-Lachaise. Handlingen utspelar sig 1819, 15 år efter det att Père-Lachaise invigts, och huvudpersonen har just följt Papa Goriot till sin sista vila.

Han gick upp mot kyrkogårdskullen och såg Paris slingra sig i mjuka bukter längs Seinen. Nu tändes de tusen och åter tusen lyktorna, pärlband av ljus i miljonstadens hjärtpunkt. Han lät blicken stanna vid kolonnerna på Vendôme och Invaliddomen, den värld som lockat hans ungdomliga ambitioner och som alltjämt drog honom till sig med magisk kraft. Han betraktade denna surrande bikupa med en blick som om han i förväg ville smaka dess sötma och yttrade dessa utmanande ord: ”Nu står striden mellan oss två!”

Själva gick vi efter en stund till brasseri Au Rond Point i närheten av Père-Lachaise. Där stod striden mellan Mia och en kypare, som ville att Mia skulle äta sin sandwich som Gud och alla fransmän avsett det, med händerna. Medan Mia ville vara skandinaviskt civiliserad och äta med kniv och gaffel. Efter några verbala svensk/engelsk/franska duster gav kyparen, mycket motvilligt, upp och hämtade de önskade besticken.