Etikettarkiv: Sicilien

Tjuvar, poliser och biluthyrare i Catania — Sicilien 2014

Ingen kan påstå att vi inte var förvarnade, så det kom inte som en stor överraskning när vi fann att bilen, som vi parkerat prydligt nedanför lägenheten, inte längre var där. Överraskningen skulle komma senare.

Vi var i Catania i två veckor i sommar. Sicilianska Catania, med en historia som sträcker sig nästan 3000 år bakåt och som vår guidebok menar att man säkert kan tillbringa både en eller till och med två dagar i och få något i utbyte — framför allt mängder av fisk, då Catania har Siciliens bästa fiskmarknad. Så mellanskillnaden mellan guidebokens mest entusiastiska förslag på vistelsetid i Catania och vår egen planerade semester var cirka 12 dagar. Vilket också var anledningen till att vi hyrt bil i två veckor, för att ta oss från staden, till bättre bad, pittoreska byar och vyer.

Vy från Castelmola, som man kan se om man har bil

Mitt i denna tvåveckorsperiod gick vi som vanligt ner från lägenheten vi bodde i, ner till parkeringen och fann en helt annan bil på den plats där vi kvällen innan parkerat vår Fiat 500L. Det tog bara några sekunder att dra slutsatsen att bilen var borta för gott och bara någon sekund mer för att guidebokens ominösa ”Of all Sicilian cities, Catania has the worst reputation for petty crime” skulle dyka upp i mitt minne.

Så dagens planerade loja bad, kalla öl och lästa bok förbyttes till telefonsamtal, polisanmälan, biluthyrarkrångel och väntan, väntan, väntan i en allt hetare stad.

Vi tog oss till närmaste polisstation, som utifrån mer liknande ett tillhåll för näringsidkare av olagliga substanser. Men vi ringde på, blev insläppta och hamnade sedan i ett väntrum som hade två dörrar att välja mellan, men ingen vi fick välja. På båda dörrarna satt skyltar som förbjöd oss att gå in och förbjöd oss att knacka på, men som uppmuntrade oss till att vänta. Vi gjorde så. I 45 minuter. Först då anlände en polis utifrån och tittade på oss som om han aldrig förr sett människor i väntrummet, och han frågade artigt om vi ville något eller om vi bara var på genomresa.

De fredade dörrarna på via Petrella 59.

Därefter blev vi visade in till ett rum som tydligen tillhörde en polis som hette Carmelo Grasso, vilket direktöversatt till svenska blir något i stil med Kalle Fetto. En annan, yngre och förvirrad polis som hette Walter, gjorde sitt bästa för att ta emot vår polisanmälan. Han frågade oss knepiga frågor (som: vilken färg hade er bil), och knackade på sin dator, tittade i mitt pass och frågade mer knepiga frågor (som: ”Is Pol-is-mynd-ig-het-en your place of birth?”) och knackade mer. Efter femton minuter skrev han ut ett papper på skrivaren intill och jag tackade högre makter för att polisanmälan åtminstone gick snabbt. Men högre makter hånskrattade åt oss, för det polisen skrivit ut var en instruktion … till sig själv … för hur man tar emot en anmälan om bilstöld.

Så där blev vi sittande, jag och Maria, vid Kalle Fettos bord, medan den unge poliskonstapeln Walter minutiöst tog emot vår anmälan. Efter en timma skrev han ut fem exemplar av polisanmälan: ett till oss, ett till arkivet och antagligen ett för god ton och två för att han kunde. Jag fick skriva på alla fem och därefter såg Walter oerhört lättad ut, som om detta var det svåraste fall han brottats med i sin karriär. Han bad om ursäkt å Italiens vägnar och vi skakade hand och gick iväg för att nu tas oss till Hertz på flygplatsen, där vi hyrt vår nu stulna bil.

Ett av fem exemplar av polisanmälan.

Och här är en märklighet man kan fundera på under mörka höstkvällar.  Bussen till flygplatsen gick från tågstationen, genom stan, stannade på alla upptänkliga hållplatser, och eftersom bussen saknade fjädring så passade chauffören på att sikta på vartenda hål i gatan han fann. Temperatur ute? 35 grader. Luftkonditionering inne? Nix! Efter tjugo minuter stannade vi åter vid tågstationen … som tydligen var en hållplats på vägen från tågstationen till flygplatsen?! Vi hade på 20 minuter förflyttat oss i en vid cirkel och tagit oss bokstavligen 40 meter från vår startpunkt. Först därefter skumpade vi vidare mot vårt mål. Centrum – flygplatsen medels bil=15 minuter. Medels buss=1 timma.

Personalen på Hertz var uppenbarligen vana vid vår typ av ärende. Fler kunder än vi hade fått sina bilar stulna i Catania och det var nu uppenbart varför Hertz bilflotta bestod av idel nya fordon. De hann aldrig bli gamla. När all pappersexercis var avklarad hade vi bara ett ärende kvar: Vi behövde en bil för resten av vår resa. Och det var nu överraskningen kom.

”And now we need a car for the rest of our trip,” sa vi.
“No. Impossible,” svarade Hertz-mannen. “You can’t have one!”
“Why?”
”Company policy. When you have a car stolen you can’t rent another car!”

Logiken är att Catania är så stöld-drabbat att man får räkna med att bilen stjäls om den används här. Hertz resonemang är således att den som hyr en bil av ett företag som är så suspekt att de hyr ut bilar i Catania gör sig skyldig till ett riskbeteende. Tja … Vad kan man säga … Hertz tycks i alla fall ha en viss självinsikt.