Kategoriarkiv: Kultur

Urgammalt & boknytt: Livraria Bertrand — Lissabon 2014

I Lissabon ligger världens äldsta bokhandel. För när det kommer till bokförsäljning så blir inget äldre än Livraria Bertrand, som sålt böcker till en lästörstande befolkning sedan 1732. Smaka på det året, 1732. Och eftersom jag är som jag är när det gäller böcker så fanns det inte en chans att jag skulle resa till Lissabon utan att besöka Bertrand. Faktum är att en av anledningarna till att resa till Lissabon var för att besöka världens äldsta bokhandel. Vem vid sina sinnens fulla bruk vill inte det? 

Bertrand grundades av en man som hette Peter Fauré, som dock tröttande på boksäljandet efter ett ynka par decennier och därför lämnade över verksamheten till två franska bröder med efternamnet Bertrand. Därav namnet Bertrand. Under en lång period tryckte de också böcker i butiken. Och genom åren växte de och blev en kedja med samma namn. Så Bertrand är nu även störst på böcker i Portugal. Men det var originalet Livraria Bertrand jag var ute efter i höstas. 

Bertrand2  

Medan jag betalade mina böcker frågade jag expediten om Affären legat här sedan de öppnade. ”Åh nej då,” svarade han, som om frågan varit korkad. Men så fortsatte han i samma resonerande ton : ”Bara sedan 1773”. 

För det var ju det här med jordbävningen som inträffade 1755 och ödelade stora delar av Lissabon. Man beräknar att jordbävningen låg i närheten av nio på Richterskalan, vilket gjorde att stora delar av Europa kände av skalvet på ett eller annat sätt. Till och med teologin fick sig en tankeställare då det gamla Teodiceproblemet fick nytt bränsle; dvs hur kan en Gud som är både god och allsmäktig tillåta en dylik katastrof. 

Bertrands bokhandel är därför ursäktad för att den var slarvig nog att förstöras av en jordbävning. Att ha legat på samma plats sedan 1773 är dock helt okej det med. Och man vårdar lokalen för att bokhandeln ska kunna ligga kvar ytterligare några sekler på samma plats. När vi var där i november 2014 var delar av bokhandeln avstängd för renovering. Men de höll ändå öppet, vilket gjorde att jag kunde gå omkring under de låga, vitkalkade kryssvalven och titta på böcker, försöka läsa enstaka titlar och kunna konstatera att det svenska deckarundret infiltrerat även Portugal.

Bertrand renoveras     

Jag köpte inga svenska deckare, men däremot ett par böcker av Fernando Pessoa; No matter what we dream, en liten diktsamling, och The Book of Disquiet, en posthumt utgiven bok som består av drygt 400 fragment, till synes om allt som Pessoa råka stöta på under sitt liv. Litteraturprofessorerna tvistar om vad man ska kalla det hela: aforismer, maximer, dagboksanteckningar, portvins-hallucinationer. Klart är i alla fall att Pessoa hela tiden är underhållande på ett lagom intressant, cyniskt och självironiskt vis.

”Literature is the most agreeable way of ignoring life.”

”I wasn’t meant for reality, but life came and found me.”

 Emellanåt kan jag sympatisera med båda meningarna. 

 Livraria Bertrand

 

Spektakel i vatten, eld och rök – Versailles 2013

Första gången vi såg Versailles så såg vi inte Versailles.

Eller det är väl att förvanska sanningen en aning, men vi besökte Versailles två gånger i sommar och första gången kom vi dit strax innan skymningen för att titta på parken. Slottet såg vi bara lite exteriör av. Varje helg från april till oktober är det nämligen Les Grandes Eaux musicales, eller stora fontän-musik-spektaklet som det kanske skulle hetat på svenska. Franskan låter snyggare, men svenskan beskriver nog mer exakt vad det var.

Från 21:00 till 23:00 är det fontäner som sprutar i takt med musik, rök som svävar över bubblande fontängrytor, laser som spelar i rök och eld som dansar till 1600-talstoner. Scenen är Versailles välansade park och det hela är snudd på överdrivet in absurdum … men vilket spektakel. Allt avslutas med ett gigantiskt fyrverkeri i takt med Händels fyrverkerimusik, vilket gör att alla som betalar ett par futtiga hundra i inträde får chansen att uppleva franska aristokratins dyrbara nöjen innan 1789 års revolutionärer kom och satte punkt för fler utsvävningar. (Jag är egentligen inte så mycket för ett förtryckande av massorna … men nog kunde hovet konsten att roa sig.)

Les Grandes Eaux musicales går egentligen inte att beskriva eller än mindre fotografera, speciellt inte med en gammal Canon Ixus. Men upplevelsen rekommenderas. Verkligen. Absolut. Ta med något att sitta på och en flaska vin att tömma under fyrverkerierna så är kvällen fulländad.

Håll koll på nästa års Versailles.

Om förväntningar och andra små fiender

”Så du badade i Fontana di Trevi? Hur kändes det?”
”Märkligt otillfredställande; blött, kallt, kärlekslöst. Ingen ung Anita Ekberg, men en synnerligen otrevlig piketstyrka. Sista gången jag åker till Rom om de ska behandla sina gäster på det sättet!”

Din resas främsta fiende är som alltid dina egna förväntningar. Istället för att upptäcka vad som finns på den plats dit du rest, så söker du efter en plats du fantiserat om. Och det är ganska vanskligt att låta fantasin vara det original som du jämför verkligheten med. För det funkar si så där, särskilt om du har bra fantasi.

Japanerna lär tydligen drabbas av detta i Paris, då deras romantiska föreställningar om staden krockar med verklighetens Paris – det kallas officiellt för Parissyndromet. De skåningar vi stötte på i Mexiko förra året drabbades hårt av att Mexiko tydligen var lite annorlunda än Österlen – något som jag döpt till Skånesyndromet, vilket är en stark känsla av besvikelse över att borta inte är precis som hemma. Räligt värre hörrni ni. Själv såg jag inte skymten av Woody Allens New York då jag var där för snart 20 år sedan och jag är först nu beredd att ge NY en ny chans. Även film kan bli en fiende.

Göran Palm skrev 1964 en kärv liten sak som handlar om detta.

Havet
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Det är väl ingen upplyftande dikt direkt, men illustrerar ganska väl det fåfänga i att tro att du kan fantisera rätt om det du ännu inte sett. Slutsatsen är kanske att understryka följande: Det är aldrig som på Louvren. Det är att underskatta havet. Men det är också att underskatta det du finner på Louvren. Konst är inte till för att dokumentera, så använd den inte som guide. Den kan kanske vara en guide till dig själv vissa gånger, men inte till Paris, havet eller New York.

Och ändå är det svårt att sluta fantisera om resmål. För det är ju roligt. Men vad ska du då göra med alla dessa små fiender? Sluta fantisera eller sluta resa? Ingetdera. Du får göra dem till dina vänner och inse att du faktiskt har två stycken Paris, staden i dagdrömmarna och den som ligger på två sidor om Siene. Och det är ju faktiskt inte så illa att världen, som ständigt krymper, plötsligt blir dubbelt så stor.

Litterära sammanträffanden

Vad är ett litterärt sammanträffande? Exempelvis som när vi sätter oss på tåget i Deauville vid franska atlantkusten och jag öppnar boken jag läser för tillfället (Den store Gatsby) och första meningen jag läser lyder: ”Jag träffade dem en vår i Cannes och senare i Deauville”.

Vi var i Paris under hösten 2012 och strosade oss krokigt fram genom kvarteren och tog en paus på Le Café Rive Droite vid ett torg inte långt från Les Halles. Medan vi satt där och drack rosé tittade vi bland annat på fontänen som står mitt på torget. Vi frågade oss vad det var för fontän och om platsen var speciell. Och när vi gick därifrån glömde vi bort det hela.

I sommar promenerade vi från Notre Dame, mot Les Halles. Dagen var varm och vi ville sätta oss och hinka rosé. Det ena hade i och för sig inte med det andra att göra, eftersom det alltid är tid för att hinka rosé, men så var det. Vi mindes nu torget, så letade vi åter upp det, satte oss igen på Café Rive Droite och drack rosé. Även denna gång kikade vi på fontänen. Samtalet gick ungefär så här:

”Där är ju den där fontänen.”
”Ja, just det. Vad var det med den egentligen?”
”Jaa … det var något speciellt.”
”Ja, just det. Men vad?”
”Minns inte.”
”Inte jag heller. Men något var det.”
”Vi är helt överens.”
”Mer rosé?”
”Ah, en retorisk fråga.”
”Ett påstående.”

Vi firade kanske inga stora triumfer som vittnen till platsen vi befann oss på, men vi hade det trevligt. Vi kunde ju alltid ta reda på mer om fontänen vid ett senare tillfälle. Och så gick vi därifrån och glömde bort det hela, som det brukar bli.

Sedan kom vi till Montpellier vid Rivieran. Jag var på väg att läsa ut min sista bok och planerade att köpa en ny bok i Montpellier. Jag letade upp Le Bookshop på 8 Rue du Bras de Fer och tänkte köpa en fransk författare, men hittade inget jag lockades av. Jag fastnade till slut för en historisk roman av Andrew Miller – Pure – som enligt baksidestexten handlade om en ingenjör som ett par år innan franska revolutionen fick i uppdrag att riva en begravningsplats i Paris. Eftersom det lät som en upplyftande intrig, så köpte jag boken.

En dag senare då jag började läsa boken insåg jag att begravningsplatsen som revs (Les Innocents) numera är Place Joachim-du-Bellay, vid vilken det ligger en restaurang som heter Café Rive Droite. Och fontänen som figurerar i boken, och som nu står mitt på torget, stod tidigare på just den plats där vi satt och drack rosé. Det är ett ganska märkligt sammanträffande.

Så vad kan man dra för slutsats av det här? Ingen aning. Inte mycket antagligen …

eller, den att det är bra att läsa, även skönlitteratur, eftersom böcker, med Voltaires ord, ”tenderar uppenbart skingra okunnigheten, som är civiliserade staters väktare och skyddsmur.”

Om stora och små legender i Pyrenéerna

Varje by med självaktning har en eller annan legend som de är stolta över. Ju mindre by, desto viktigare tycks företeelsen vara. Det är som om man inför sig själv vill bedyra att ”ja, vår by är förvisso en liten skitby, men det var i alla fall här som gamla gumman Greta såg Jesusbarnet i en formfranska för 150 år sedan”.

En del gånger kan legender bli stora och förevigade i sånger. I Pyrenéerna mötte till exempel Karl den store, år 778, illvilliga Basker och åkte på däng. Detta blev diktverket Rolandssången, i vilken hjälten Roland dödar en massa fiender med ett oförstörbart svärd, innan han själv dör för att han tutat för mycket i sitt horn. Jo, det går till så:

han är feberhet
med kroppen dränkt i svett
hans huvud värker
av att han blåste i sitt horn
och ådrorna
har brustit i hans tinningspar

Verket blev en kioskvältare av rang och har levt kvar i över tusen år. Men det krävs kanske en kungs katastrofala krigande för att ge upphov till diktverk. När jag och Andréas var i Pyrenéerna så hamnade vi en dag i byn Bausen. Vad vi inte visste då, var att även denna lilla by hade en legend.

Enligt Val d’Arans turistinformation så är handlingen i Legenden om de älskande i Bausen följande: Ett par släktingar i Bausen blir så förälskade att hela byn fängslas av den kärlek paret känner för varandra. De vill gifta sig, men byprästen säger ”Nix, det får ni inte, för ni är släkt … men om ni ger mig en vidlyftig summa pesetas så ska jag bortse från ert släktskap”. Paret vägrar ge prästen pesetas, prästen vägrar viga paret, byborna är i eld och lågor av kärleken. De älskande tu fortsätter sin relation, trots att de inte är gifta … medan resten av byn står bredvid, stumma, häpna, helt bergtagna över denna spanska passion. Tiden går och så en dag, då kvinnan blott är 33 år, blir hon sjuk och dör. Prästen är dock fortfarande putt på paret – för att de levt i synd, för att de är släkt eller för att han inte fick några pesetas, vem vet – och vägrar ge kvinnan en kristen begravning. Men byborna, vars fascination över deras kärlek inte har minskat ett dugg genom åren, går man ur huse och … och man skulle kunna tro att de här sätter sig upp mot prästjäveln, men nej. De gräver en grav till kvinnan på den borgliga begravningsplatsen, där hon ligger än idag. Barnbarnen lägger tydligen fortfarande blommor på graven en gång om året.

Jag vet inte riktigt. Inte Romeo och Julia direkt. Det här ska i och för sig vara en sann historia från början av 1900-talet, men jag tycker att den saknar en dramatisk poäng av något slag. Det hade kanske hjälpt om paret inte varit släkt, för här har kanske prästen en genetisk poäng. Turistinformationen försöker vifta bort denna aspekt genom att säga att de i alla fall inte var nära släkt. Men ärligt talat, i en by med 350 invånare, hur avlägset släkt går det då att vara?

Legenden hade definitivt också blivit bättre om byborna kastat ut prästen ur byn, istället för bara stå och gapa över att killen och tjejen var kära. Eller om mannen i paret dött av sorg och prästen blivit förvandlad till en åsna eller tio kilo mandelpotatis. Något kan man väl krydda till legenden med? Och om fantasin tryter, så släng in en gammal gumma som sett en valfri helighet i ett valfritt bakverk. Just det kan man nämligen variera i det oändliga: Jesus i en bulle, Heliga Birgitta i en Carbonara, eller varför inte Påven i en Snickers. Nåja, jag ska inte klaga. Bausen har ju i alla fall en legend, och vill man få lite miljöbeskrivning till den kan man ju sno några passande rader från Rolandssången.

Där tornar bergen
i mörkt och dystert majestät
där gapar djupa dalar
och bäckar forsar överallt

—————-

Citaten från Rolandsssången är hämtade från Leif Duprez och Gunnar Carlstedts tolkning, 2010.

Om hundar, händer, fötter, Freud och en ekorre – Statyer

Staty betyder stod, som i sin tur har att göra med att stå. Allt enligt gammal latin. Det som är kul med statyer är kanske inte så mycket att de står, utan mer ofta hur de står. Statyer är dessutom ett nöje man vanligen inte behöver betala ett vitten för när man reser. Och den som nu säger att hon inte är intresserad av att titta på statyer när hon reser, ljuger. För ärligt talat, vem vill inte se en gigantisk vit hund utan varken nos eller svans stå på en vägg i London?

Efter ett besök på East Indies tebutik på Conduit Street gick jag och Mia vidare ner mot Savile Row, men stannade efter bara några meter då en gigantisk hund uppenbarade sig, stående på husväggen. Under ett kort ögonblick kändes det som om jag gjort Alice sällskap i Underlandet. Hade hunden på väggen plötsligt hoppat ner på trottoaren och ställt till med en galen tebjudning, så hade jag inte blivit förvånad. (Eller kanske lite, men jag var mer besviken över att den inte gjorde det.) Det var dock en helt vanlig staty av skulptören Simon Brundret och hunden fungerar som lockmedel till restaurangen Sketch på Conduit street. Restaurangen har specialiserat sig på en kombination av mat, konst och musik. Bra gjort av dem, tycker jag.

Och i avdelningen Statyer som förlorat en kroppsdel, måste jag även nämna La Loire et le Loiret, som vi råkade på när vi promenerade genom Jardin des Tuileries i Paris.

Här är en staty som är predestinerad att förlora sin hand. Det kan bara ha varit en fråga om tid. Se på statyns blick, riktad mot sin utsträckta hand. Se hans min av häpen bestörtning när handen inte längre finns längst ute på armen. Det fanns inte en chans för marmorgubben att få behålla sin hand då den en gång blev utformad på det viset. Faktum är att den nu är mer fullkomnad än innan, för nu kommer statyns innerliga uttryck till sin rätt: Mon Dieu! vem har stulit min hand? Den huvudmisstänkte är nog den här nedan.

För inte långt från Herr Loire (eller om det var Loiret) som förlorat sin hand, inne på Louvren finns fler statyer än man egentligen mäktar med. Men bland alla dessa tusen statyer blev jag omedelbart så fascinerad av en av dem, att jag för det första inte lyckades ta en skarp bild och för det andra inte lyckades att notera vem som gjort statyn, när ifrån den var eller ens vem som är huvudnumret i konstverket. Det som fångade mitt intresse var en enda detalj: Soldaten mitt i striden som biter en annan soldat i foten. Det är något frustrerat, ursinnigt och inte så lite absurt över det hela, att den bitande soldaten omedelbart blir verkets blickfång. Tjommen på hästen, han som allt egentligen handlar om, blir förvandlad till att endast existera för just detta ändamål: att få sin fot biten.

När det gäller statyer som står där man minst anar det så tror jag att den här tar första pris, kanske framför allt för att den inte står utan hänger.


När vi kom gående på Skořepkagatan i Prag såg vi plötsligt en man hänga i en hand högt över asfalten. Det är ingen mindre än Sigmund Freud som med en hand klamrar sig fast vid en stång. Verket är av David Cerny och kallas på engelska Man hanging out (Zavešený muž på tjeckiska). Bortsett från att det är en skulptur som har ett direkt tilltal som kan både roa och oroa – när verket har turnerat har människor misstagit skulpturen för ett självmordsförsök – så finns här hisnande filosofiska djup att utforska för den som vill tolka verket. Vissa menar att det försöker illustrera Freuds kamp mot sin dödsrädsla, medan andra menar att konstnären personligen försöker utmana någon typ av status quo. Uppenbart ska verket i alla fall symbolisera någon som måste fatta ett beslut, hänga kvar eller släppa taget.

Sedan finns ju statyer som krasst sett inte har så mycket med konst att göra, men som ändå kan bidra till ett själsligt lyft hos betraktaren genom sin anspråkslösa men uppriktiga gestaltning. Visst är det fint formulerat för en gigantisk ekorre i plast, som jag och Andréas fann högt uppe i Andorras berg.

En del gånger behöver man inte tolka, det räcker att man blir glad.

Om brittisk cuisine, eller konsten att servera ärtor

Jag har alltid tyckt att en frukost inte kan vara misslyckad om den innehåller croissanter. För man kan inte misslyckas med croissanter … eller det kan man säkert, men hotell brukar få sina croissanter levererade från ett bageri, så hotellcroissanter brukar vara habila bakverk.

Sedan åt jag frukost på Park International Hotel i London och fick det bevisat för mig att om ett hotell ska lyckas gå fel med sina frukostcroissanter, så ska det vara ett brittiskt hotell. Hur gör de för att klara detta? De tar gårdagens croissanter och mikrar dem i tio minuter så att de obevekligt förvandlas till någon slags oätlig fossil. Säga vad man vill om en croissant, men den ska inte ge ifrån sig ett träaktigt ljud då man knackar den mot bordet eller spräcka fatet då man uppgivet slänger den ifrån sig. Så jag satt där med min arma croissant och skrek inombords: Varför? Varför gör det så mot en stackars croissant?!

Britter och mat är tyvärr en sorglig följetong. Ta bara den självmotsägande ironin att britterna var så förtjusta i den kryddiga indiska maten att de adopterade den till England, men utan att fatta den gastronomiska vinken. Det vill säga att mat tenderar att smaka mer om den kryddas. Nej då, brittiska kockar tycks hysa en panisk rädsla för allt vad salt och peppar och resten av Santa Maria-hyllan erbjuder. De enda kryddor som vanligtvis existerar i det brittiska köket är vatten, fett och kockens andedräkt.

När vi var i London hösten 2011 åt vi mat på Bumpkins, en restaurang som specialiserat sig på brittisk cuisine. Deras motto är: ”it’s all about authentic, seasonal British food”. Vilket borde ha varit en varningssignal. Orädd beställde jag in en rätt med det något illavarslande namnet ”Cow pie”. Kopaj … ett ord som jag som tioåring brukade kalla något helt annat. Hur som helst så kom maten in och visade sig vara fjärran från de pajer jag känner till. Pajen var i själva verket en mindre järngryta som var täckt av ett pajlock, och Cowpie:en i sig bestod av kött kokt i kranvatten, samt berikat med stort tuggmotstånd. Några kryddor var det inte tal om. Jag fann mig själv sitta och tänka: Varför? Varför utsätter de en stackars ko att bli cowpie?!

Denna gång var vi på The Cadogan Arms, en gastropub, det vill säga en pub som satsar på lite mer exklusiv mat jämfört med en traditionell pub. Mia beställde en gryta med musslor och jag beställde en kvarts kanin. Och saken är den att det egentligen smakade ganska gott, men på samma sätt som en viskning kan vara ljud. För problemet med viskningar är att man ofta får anstränga sig för att höra. Så där satt vi och kisade med våra smaklökar för att känna av smaken som fanns där någonstans i bakgrunden som en skräckslagen kammarjungfru, redo att fly om vi gjorde en häftig rörelse med gaffeln. Så The Cadogan Arms kan rekommenderas, men vrid upp känsligheten i era smaklökar innan ni går dit. Puben var för övrigt kul inredd med en flock djurhuvuden på väggen – kul för besökaren alltså, inte lika kul för djuren –  inklusive ett bisonhuvud och troligtvis framhalvan av min kanin.

Väggar fyllda av djur som dött i gastronomins tjänst. Men jag undrar lite över vilken rätt som fjärilarna på ena väggen ingått i.

En annan egendomlighet med det brittiska köket är att ärtor serveras till allting. Och det finns inte en chans att komma från dem. Man kan försöka, genom att till exempel beställa råbiff, i tron att man aldrig får ärtor till råbiff. Men där bedrar man sig, ty britterna finner en väg. Jag är helt övertygad om att den ursprungliga betydelsen till ”brittisk cuisine” är: ”Saker man kan äta till ärtor”. Gastronomisk tourettes är vad jag kallar det, ett sjukligt tvång att konstant servera ärtor till allt. Det hela är hur som helst mycket egendomligt, för det är ju inte direkt så att ärtor passar till något om man inte döljer dem i kryddor … vilka britterna som sagt skyr. En gång bad jag att få en rätt utan ärtor och fick en iskall blick från servitören, som om han vill säga: ”Don’t be obscene, sir!” När jag åt min sista fish and chips för denna Londonresa tilläts jag emellertid att göra ett val mellan ”mashy peas” eller ”peas”. Eftersom ”mashy peas” skulle innebära att kocken skulle göra något med ärtorna så tog jag det säkra före det osäkra och beställde hela ärtor. De smakade blött gräs.

Så, tillbaka till min stackars mikrade croissant. I ren desperation över att berövas min frukostcroissant kallade jag till mig servitrisen.
”Excuse me, do you have any other croissants? Freshly baked?”
”But these are. They are warm, aren’t they?”
”They have been microwaved. That is not the same thing.”
”Isn’t it?”
”No. I can’t eat this.”
Hon tittade på min croissant, som låg dystert på sitt spruckna fat, och ett ljus tyckes gå upp för henne.
”I see your point, sir. I’ll get you some mashy peas to go with it. Won’t that be delicious.”

Men fish and chips kan de göra.

 

——————————-

Vadå alternativa weekend-städer (SvD)? London funkar alltid! Eller som författaren Samuel Johnson sa: ”Why, Sir, you find no man, at all intellectual, who is willing to leave London. No, Sir, when a man is tired of London, he is tired of life; for there is in London all that life can afford.”

Jag vet att det är makabert, men: Tack Vesuvius – Pompeji 2011

2011 reste vi till Pompeji och jag glömde att ta med kameran. Det var kanske lika bra det, för hur förevigar man Pompeji bättre än vad Vesuvius redan gjort? Det var detta jag försökte intala mig själv sittande på planet på väg till Neapel, allt medan jag mentalt sparkade mig själv för att jag glömt kameran. Än mer irriterande var det att jag just köpt en ny kamera, men nu fick nöja mig med kameran i mobilen, vilken håller en standard som endast är 3 megapixlar från att behöva rita av motivet för hand. Det är som att bli förpassad 10 år tillbaka i tiden. Fast det är klart … eftersom jag skulle förpassa mig själv 2000 år tillbaka i tiden så var 10 år inte så mycket att gnälla över. Huvudsaken var att jag var på plats.

Från Neapel till Pompeji tar man sig enklast med tåg, som stannar på kort promenadavstånd från entrén. Därefter ligger cirka 66 hektar ruiner för ens fötter – eller ungefär lika stort som området innanför vallgraven i Göteborg. Pompeji är alltså stort, mycket större än vad man kan ana innan, vilket antagligen beror på att man lurar sig själv. Andra ruiner är oftast begränsade till ett hus, en bro, några grunder. Men Pompeji är precis vad det är: en hel stad som plötsligt begravdes i nästan 2000 år.

Det första intrycket jag fick var att det var svårt att fatta hur intakt staden är.  Än mer förunderligt blir det när man betänker att 2000-åriga byggnadsrester i Sverige består av ett tunt kollager i jorden.   En svensk arkeolog kan således finna en sotfläck i marken och drar därefter slutsatsen att här stått en fäbod eller ett baktråg … eller så har kanske en grävling självantänt någon gång under bronsåldern. En Pompejiansk arkeolog gräver lite, finner ett hus och kan snabbat konstatera att här bodde Holconius Rufus med familj, eftersom han står med i Pompejis adressregister.

Trots, eller kanske på grund av, hur bevarat allt är så blir staden ogripbar. Det är lätt att föreställa sig livet där – och svårt av samma anledning – allt är mycket bevarat, allt finns, bageri, handel, bad, teater, men allt är 2000-årigt. Det blir därför lätt att se staden, se hur livet där kunde ha tett sig, men samtidigt är staden så bevarad att det är svårt att fatta att den är 2000 år gammal.

Denna bjärta kontrast känner jag av hela tiden då vi tar oss fram på gator och genom hus. Jag går genom bageriet, ser kvarnstenarna, imponeras av ugnarna, kikar in förråden. Jag sluter ögonen och kan omedelbart se bageriet i full aktivitet för mitt inre, så levande, så närvarande att jag förväntar mig att se bagaren själv då jag öppnar ögonen, men finner istället att jag står öga mot öga med 20 ryska gasmiljonärer med familjer, flockandes runt en högljudd guide.

Ett av Pompejis många huvudnummer är bordellen. Den är lätt att missa om man förväntar sig en byggnad som gjord för att kunna medverka i en tjugotals-film av Cecil B. DeMille. Byggnaden är liten och påminner mer om ett vilohem för små avlägsna släktingar som man inte tycker så mycket om, eller möjligtvis ett kruklager. Det enda som kunde antyda någon form av otukt var en handfull diffusa väggmålningar i vilka avklädda människor gjorde osedliga saker med varandra, med stilistisk koncentration. Till skillnad från bageriet var det svårt att utifrån ruinerna föreställa sig aktiviteterna här, speciellt med tanke på att det är hit alla vallfärdar och man trängs med japanska kameraturister, super-size amerikaner och tyska bröllopspar, som alla fotograferar* och fnissar om vartannat.

Men oavsett om det handlar om bageri, teater eller bordell så är det historiskt underbart att allt är så bevarat. Jag blir nästan pojkaktigt storögd och går omkring och tittar och lyssnar på min audioguide. Den sista byggnaden jag går in i är amfiteatern, byggd 80 f.Kr och den ser i stort sett nybyggd ut. Otroligt, tänker jag för hundrade gången. På väg ut från staden vet jag att detta är ännu en plats som jag gärna besöker igen, speciellt med tanke på att hela staden fortfarande inte är helt utgrävd. Otroligt.

Som en avslutande reflektion över människans oförmåga att anpassa arkitekturen efter platsen, så kan jag nämna restaurangen. Halvvägs genom vår promenad genom Pompeji tog vi en paus för att äta och dricka. Mitt i området finns en restaurang, som gjord för att man ska få sig en chock av samma magnitud som Pompejiborna fick år 79 e.Kr. Bland välbevarade antika ruiner, som triggar ens historiska fantasi till max, har man slagit upp en bufférestaurang som får närmaste McDonalds att kännas både sofistikerad och sober. Plastmöbler, smaklös mat (hur man nu lyckas med detta i Italien är en gåta), trångt, med en atmosfär som får själen att kännas lika kall, soggig och befläckad som de pommes frites restaurangen säljer till överpris. Vi stannade inte längre än nödvändigt och gick sedan åter ut i den betydligt fräschare ruin-miljön. Och vi frågade oss: Varför? Varför denna vidrighet till restaurang på en av de mest fascinerade platserna i Italien?

——–
* Jag fotograferade inte. Jag hade som sagt bara min mobilkamera och det var för mörkt där inne. Men för den som vill se snusket på väggarna kan bildgoogla med orden: brothel pompeii. Och det är lugnt, man riskerar inget modernt snusk, bara gamla väggmålningar och någon enstaka Pompeji-turist som poserar påklätt och glatt på en stenbädd (vad det nu är tänkt att betyda).

 

Vilken del av huvudet ska man äta? – Singapore 2007

Singapores befolkning består av kineser, malayer, indier och lankeser. Både kineserna och indierna har egna kvarter, vilka därför självklart kallas Chinatown och Little India. Malayerna har inget Malay Town, men de har de orientaliskt doftande kvarteren Kampong Glam. Alla har de sina olika matkulturer, vilket gör Singapore rikt i smaker. Jag kan inte påstå att jag är speciellt äventyrlig när det gäller mat, men jag tycker att det är ganska kul att testa rätter när jag är ute och reser. Så jag hade tänkt att testa några av Singapores specialiteter.

Ett par hundra meter från mitt hotell fann jag en matbasar. Det var ingen stor basar, men hade ett par dussin olika restauranger i vilka man kunde beställa exotiska rätter och äta dem vid gröna platsbord och gula stolar. Inte Guide Michelin direkt, men billigt och gott. Om man inte begrep menyn så illustrerades rätterna med färgglada fotografier som gjorde det mer än klart för gästen vad som serverades. Tack och lov! För det är nu jag kommer till mina gränser när det gäller mat. En gräns är till exempel kokt grismage. Jag tycker om fläsk, men någonstans strax innan grismage drar min aptit en skarp gräns. Det var när jag, dumt nog, tittade bort från den kokta grismagen som min blick fastnade på nästa bild i menyn.

Ett helt fiskhuvud med ögon som tittade anklagande på mig, kokt i curry. Inget annat. Det kändes som en varning, av samma typ som en Gudfader sänder medels avhugget hästhuvud. Jag insåg omedelbart att här var ännu en maträtt som befann sig på fel sida min gräns. Herre gud, den befann sig även på fel sida grismagens gräns. Fiskhuvud i curry? Varför gör någon på det viset? Delvis på grund av att bilden utgjorde en ganska så oaptitlig syn vågade jag mig inte på fiskhuvudet. Men det var framför allt det att jag inte hade en aning om vilken del av fiskhuvudet som det var tänkt att man skulle äta. Kinderna? Nosen (eller vad nu fiskar har)? Ögonen? Eller skulle man suga ut hjärnan som på en kräfta? Rubbet? Vem vet? I det här läget kom jag till slutsatsen att jag faktiskt var vuxen och fick bestämma själv vad jag ville äta. Ingen stod bredvid mig och sa: ”Men du måste i alla fall smaka på det. Testa ögat, det är delikat.” Nix! Så jag gick vidare bort i basaren och åt en indisk lammcurry och drack en Tiger öl, vilka jag därefter räknade som min specialitet i Singapore.

Boay Quay

Men om man verkligen vill äta sig genom Singapores olika typer av cuisine så är Boat Quay rätt plats för det. Vill man känna sig som en oxfilé i en pirayabassäng så är Boat Quay rätt plats för det med. Restaurangerna ligger sida vid sida, i låga hus i lite äldre stil, precis nedanför höghusen i finansdistriktet. Det är utsikt över vattnet och området prickar ganska lätt av gemytfaktorerna. Tills man ser inkastarna, eller inkastarna ser dig snarare, för då är du inget annat än ett smaskigt agnat drag bland hungriga fiskar. Inkastarna drog nära på fysiskt i mig för att jag skulle äta på just deras fantastiska restaurang och den ena inkastaren hann nätt och jämnt ge sig då den andre var på mig.

Jag har nog aldrig varit så populär som just då. Efter 100 meter kände jag mig som Singapores förlorade son, Jesus och Zlatan kombinerade i en person. Jag var uppenbarligen den man Singapore gått och väntat i evigheter på och känslan blev snabbt så surrealistisk att jag inte kunde annat än att gå och flina och upprepa: ”No, thank you. Not now. Just looking.” Och naturligtvis hade jag inte en chans. Utmattad av deras aldrig sinande ansträngningar gav jag till slut upp, skrek ”Yes! Give me some food, but shut the fuck up!” (vilket jag egentligen inte gjorde, väluppfostrad som jag är) och satte mig ner på den malaysiska restaurangen Lago. Maten var väl okej, men inte mer, och dyr i förhållande mot priserna i matbasaren.

Fiskhuvud i curry? Det kunde man få på bägge platserna. En sådan tur … Ett parti ur The Last Continent av Terry Pratchett känns passande här:

Any seasoned traveler soon learns to avoid anything wished on them as a “regional specialty,” because all the term means is that the dish is so unpleasant the people living everywhere else will bite off their own legs rather than eat it.

 

————————————————————————-

 

GP, AB