Jag har en fantasi, eller kanske en dröm, som omfattar cirka 2500 kilometer. Det är ungefär så långt det är att vandra mellan Göteborg och Rom. Det är inte en plan eller kanske inte ens en förhoppning, men jag när åtminstone på en fantasi om att vandra till Rom. Anledningen till detta är inte lika intressant som hur människor reagerar på fantasin i sig.
När jag idag säger att det skulle vara roligt att någon gång vandra till Rom så tror folk att jag är knäpp och blicken de ger mig är i form av en tvångströja spetsad med Sobril. Och jag tänker att det är lustigt hur saker och ting förändras. Om någon under medeltiden hade sagt: ”Hörrni, jag tänkte ta nästa båt till Mallorca för att sola och supa skallen av mig ett par veckor.” Så hade övriga bybor trott att personen i fråga varit besatt av satan själv, låst in honom i en jordkällare och sedan tillkallat både präst och den lokala skarprättaren för att råda bot på vansinnet. Men om samme person sagt: ”Hörrni grabbar. Jag tänkte ta en promenad till Rom och är tillbaka om dryga halvåret.” Så hade samma bybor sagt: ”Nä va kul, ta med dig ett par extra kallingar och glöm inte att skicka ett vykort när du kommit fram.” Nu är det tvärtom, mystiskt.
Det som för 700 år sedan var fullt legitimt – att gå till Rom – är idag ren idioti. Varför gå när man kan flyga eller åka bil, verkar resonemanget vara. Varför skulle jag i så fall vandra överhuvudtaget, svarar jag. Naturligtvis lockas jag till viss del av en Romvandring för prestationens skull, av att faktiskt ha gått till Rom. Men det är bara en lite del av förklaringen, framför allt tycker jag att historien är intressant; det här med pilgrimsvandringar, samt det faktum att man förr sällan tog sig någonstans och när man gjorde det så var det till fots. Det finns mycket mer jag skulle kunna säga om detta – om kultur, om det långsamma resandet, om samband till historien etc – men det är för diffust och ogenomtänkt för tillfället. Jag vill gå till Rom och se hela sträckan! Räcker inte det?
Så till detaljerna. Det finns ju ett antal olika pilgrimsleder, där Santiago de Compostela-leden kanske är den mest kända, men Santiago de Compostela-leden känns lite futtig med sina blott 80 mil. Att gå från Göteborg och sedan haka på pilgrimsleden Via Francigena och få till 250 mil känns betydligt mer rejält. (Via Francigena är en pilgrimsled som egentligen går från Canterbury till Rom, men det finns andra leder som går från Stade i Tyskland och som sedan ansluter till Via Francigena i närheten av Lausanne.) 250 mil känns kanske oöverkomligt, men när man räknar på det, börjar gränsen mellan fantasi och genomförbarhet att överbryggas. Vandrar man 4 mil om dagen och lägger in en handfull vilodagar och en handfull förseningsdagar så bör man klara av Göteborg till Rom på 10-11 veckor. Och med 11 veckor på näthinnan så är plötsligt fantasin inte längre någon fantasi, utan ett möjligt val …
Göteborg, Helsingborg, Helsingör, Roskilde, Rødby, Puttgarden, Stade, Mainz, Strasbourg, Basel, Montreux, Bourg-Saint-Pierre, Robbio, Berceto, Siena, Viterbo, Rom
————————————————-
Rom är grejen AB.