Den typen av resmål – Maldiverna 2010

Det första tecknet måste ha varit att piloterna flög barfota. Inget jag sett, läst eller haft orealistiska fantasier om, gav en lika bra vink om vad Maldiverna skulle erbjuda som att stiga ombord sjöflygplanet och se piloterna hoppa in och starta i kortärmad skjorta och shorts … och barfota. Det är liksom den typen av resmål.

 Maldiverna består av 1192 öar. Vi reste till en av dem: Kuredu. Vi kom från Indien, med sina konstanta ljud, sin intensitet och sin något oförstående inställning till sophämtning, så det är möjligt att vi var extra mottagliga för paradisisk ö-karisma. Det är även möjligt att vår objektivitet trubbades av ytterligare för att Kuredu Island Resort var överbokade och vi därför blev uppgraderade från Beach Bungalow till Water Villa. Var vi egentligen förmögna att göra en saklig bedömning av ön? Jag vet inte och jag bryr mig inte – vi var på Maldiverna i en Water Villa, hur kan saklighet vara relevant?

Den reklamare som har Maldiverna på sitt bord måste ha världens slappaste jobb, för naturen har gjort jobbet åt dem. Sanden är verkligen så vit att du bländas när du tar av dig solglasögonen för att ta dig ner till vattnet. Vattnet är blått och fyllt av förvirrade och färgglada fiskar, loja småhajar och graciösa havssköldpaddor. Havsytan gnistrar i solskenet, luften är varmljummen och eftersom närmsta grannhotell ligger på en annan ö så är det fridfullt. Kuredu är en förhållandevis stor ö, men inte större än att man kan strosa runt hela ön på knappa 40 minuter, så även om hotellet var fullt så fanns ingen trängsel. Det var egentligen bara i restaurangen och i baren som andra gäster kom närmare än 20 meter, och den enda plumpen i det paradisiska protokollet var de feta tyskarna som i baren generöst visade upp sina svettiga valk-arealer endast iförda minimala Speedos.

Så, vad gör man här? Inte mycket. Det finns förvisso lite vattenaktiviteter, spa, några korta golfhål och en handfull småbutiker, men det vi ägnade oss åt var framför allt sanden, vattnet och friden. Dagarna gick i vilopuls, från morgondopp och frukost, strand och sol, via bad, havssköldpaddor och fiskstim, till lunch, solstol, fler fiskar, solnedgång och middag. Ett potpurri av lättja, sorglöst sammanhållet av vitt vin med is. Nästa dag: Vakna. Upprepa.

Maldiverna består som sagt av 1192 öar. Det innebär att det bara är 1191 kvar att besöka. För jag visste redan fem minuter efter vi lagt till med sjöflygplanet vid piren, att jag måste, måste tillbaka. Det är, som sagt, den typen av resmål.

—————————–

Vi fixade flyg själva från Trivandrum, eftersom vi även rest runt i Indien, men vi bokade hotell via Ving.

Bästa stränder (DN) har dock missat Maldiverna.

Sisyfos på cykel – Andorra 2012

Andorra är ett litet land som består av en labyrintisk kombination av dalgångar och bergstoppar som hålls samman av ett övermått av fotogenisk natur. Håller man sig i dalgångarna kan man med bil enkelt avverka hela Andorra på en halvdag, inklusive fikapaus, och tar man sig också över bergen så tar det bara en halvdag till. Det var det vi gjorde. Men man kan ju göra bergen på annat sätt.

Skyltarna satt med jämna mellanrum och visade att vägen var brant. På skyltarna såg man hur en stackars cyklist kämpade mot lutningen, men det var inte helt klart om skyltarna uppmanade eller avrådde från cykling. Det var inte ens klart om cyklisten var på väg uppför eller hade gett upp och därför rullade baklänges i en helvetiskt fart. Bägge tolkningarna är antagligen lika troliga.

Vi körde från Canillo till Ordino och tog en paus på en liten parkeringsficka vid sidan av vägen för att dricka lite vatten och njuta av utsikten. Det var då vi upptäckte honom. En bit nedanför oss såg vi en ensam cyklist komma; en cyklist som inte brytt sig om skyltarnas varningar om tuff lutning … eller om han lockats av dem.

Ett metodiskt trampande av pedaler och en blick som stirrade stigningen i vitögat utan att blinka. Det märkliga är att det inte såg ett dugg jobbigt ut. Men det borde vara jobbigt. Det måste ha varit jobbigt. Det hade varit jobbigt nog att köra bil uppför och där cyklade denne man i en provocerande rak linje uppför en gud vet hur brant lutning.

Och vi stod där, men våra vattenflaskor och loj puls och bekväm bil och kände oss med ens 100 år gamla, ledbrutna, muskelförtvinad och väldigt, väldigt lata. Vi försökte slå bort det vi upplevde genom att raljera lite över mannens idioti. Vi frågade oss varför? Varför cykla? I den här värmen? I dessa berg? Med sikte mot nästa berg? Men … ärligt talat var jag imponerad. Inte så till den grad att jag ville dumpa bilen, skaffa mig en cykel och trampa iväg uppför en lodrät vägg, men tillräckligt imponerad för att fotografera prestationen. Att lyfta kameran några gånger är ju ett slit det med … på sitt sätt … eller kanske inte … jag vet …

Han passerade och vi klappade händer och hejade på honom. Han log och hejade tillbaka och trampade på med extra mycket vitalitet, som om våra applåder var orsaken till att han cyklade. Vi satte oss i bilen och körde vidare uppför, passerade mannen på cykel och fortsatte uppåt, uppåt, uppåt.

En månad och en resa senare stod jag i en hiss i Argentiére utanför Chamonix tillsammans med en cyklist. Jag frågade vart han skulle den dagen och fick svaret ”Till Italien och tillbaka”. Självklart, en tur på 16 mil i bergen, naturligtvis … det är också något att göra en vacker semesterdag. När jag gick ur hissen önskade jag honom lycka till med ett ”Have fun.” ”Thank you,” svarade han med ett tvetydigt leende, som om ”fun” inte riktigt täckte in upplevelsen. Det är väl så den är, bergscyklingen, en ljuv plåga som nog kräver sin personlighetstyp, kräver den som inser att man inte bara kämpar mot berget utan kanske framför allt mot sig själv. Och det är en kamp som nog är underbar att gå segrande ur.

———————————————–

Andorra på vintern (SvD)

Säg det inte, skylta med det!

Skyltar är intressanta. Vart man än reser så finner man skyltar som är tänkta att kommunicera ordlöst och tydligt till alla sorters människor. Det är snudd på omöjligt att lyckas helt med detta, men just därför kan resultatet bli rätt så fascinerade. Här följer en liten översikt över skyltarnas värld.

Den målande skylten
Denna typ av skylt ser till att det inte råder något som helst tvivel om vad som kommer att ske med den person som bryter mot det som skylten säger att man inte ska bryta mot. Detta är skyltarnas variant av Gudfadern, med blodig tydlighet som retoriskt grepp och skoningslös i sitt budskap. Världen över finns dessa skyltar vars innebörd är: Gör detta och du ska döden dö!

Perill de mort! Ett exempel från kyrkväggen på Santuari de Meritxell i Andorra. Vem som sänder blixten torde vara uppenbart här.

Den övertydliga skylten
Den här skylten, med vidhängande extraskyltar, utvecklar sitt ämne till en mindre avhandling för att verkligen övertyga den korkade skyltläsaren att det här är viktigt, det här är farligt, det här är dödligt. Det denna skylt inte äger av den ”målande skyltens” grafiska tydlighet kompenserar den istället med nitiska textmassor. Men jag kan inte låta bli att undra varför man sätter upp en skylt som tar en timma att läsa, vid en plats där man uppenbarligen inte borde stanna ens fem minuter eftersom man då riskerar livet.

Attention, Danger, Achtung! Ett exempel från en kortare vandring i Argentière i närheten av Chamonix. Vi stannade, läste … Hmm, fara … livsfara minsann … även när det är bra väder, ojdå … död, hot, risk, varning etc. Och jag tänker: Ja, varför inte gå den här vägen, jag har ju faktiskt skrivit mitt testamente.

Den mystiska skylten
Sedan har vi skylten som man inser har ett tydligt budskap, men utan att man förstår vad budskapet egentligen är. Dessa skyltar är oftast utan text, men har en utstuderad illustration som känns som om den har en … innebörd av något slag, en viktig innebörd, för annars hade ingen gjort sig besväret att sätta upp skylten. Men vad är innebörden? Vem vet. Skyltmakaren slängde kanske bara ihop ett gäng överblivna figurer som ett skämt, bara för att se vad som hände.

På en båt i Marseille hittade jag denna skylt. Den känns angelägen. Men vad betyder den?! Jag har ingen aning. Min teori är att budskapet lyder: Bilda familj här! Och det genast!

Den förädlade skylten
De flesta skyltar är bara tråkiga, men fyller sin funktion. Som tur är finns det då kreativa människor som förädlar skylten; från att vara trist och funktionell till att vara rolig och funktionell. Jag har inte mycket till övers för det slentrianmässiga klottrande som vissa ägnar sig åt i tron att de på så sätt uttrycker sin individualitet – hur tänker de egentligen? Skulle jag göra samma sak verbalt och varannan minut vråla ut ett ”fuck all” eller ”waCKy rULes”!” eller dylikt så skulle jag bli inspärrad på studs – men, när det görs med en viss humoristisk finess så säger jag låt gå.

Infart förbjuden i Paris. Skylten står där den står, dess innebörd är kvar … men det kreativa tillägget  triggar fantasin. Är den vita balken på väg bort? Vad händer då? Blir skylten helt röd? Och vad betyder då det? Varning för kommunism? Kärleken är rund? Eller är det någon som kommer in med den vita balken? Och betyder det då att denne är på väg att hämta ännu en balk för att på så sätt bygga en schweizisk flagga? Möjligheterna är oändliga.

Skylt med genusperspektiv
På refugi J. M. Blanc i spanska Pyrenéerna har man anlagt ett genusperspektiv på en av sina skyltar.

Om jag tolkar den rätt så menar man att det finns tre typer av människor som vandrar i Pyrenéerna: Det finns vettiga människor, som är av bägge kön, och dessa har vettiga skor på sig, dvs kängor. Dessa förbjuder man uppenbarligen inte. Sedan finns det galanta damer i högklackat och ruffiga, lufsiga män med luffarskor. De två sistnämnda är inte välkomna. Glasklart. Men borde inte stilen på skorna korrespondera? Ett par högklackade med ett par brogues? Jag vänder mig faktiskt lite mot att män per definition skulle vara en sjavigare variant av människa (även om så ofta är fallet).

Den förskönande skylten
Den här skylten fastnade jag för i Andorra la Vella. Den är tydlig med sitt budskap, utan att vara målande, övertydlig, varnande, mystisk eller kreativ. Här finns helt enkelt en hund-dusch.

Men skylten är till viss del falsk, för den förskönar. Hunden på skylten står glad och nöjd (svansen rätt i vädret), utan att vara kopplad, stilla och beskedlig och låter sig bli duschad. Yeah right! säger jag. Jag har en hund, en glad Clumber som heter Hedda. Hon badar gärna i isvakar, smutsiga bäckar, hav eller gyttja med samma goda humör. Men en ljummen dusch med rent vatten är första klassens tortyr för henne. Och det krävs en person som duschar henne och en person som håller i henne samt ser till att det går en stadig ström med Frolic in i hennes mun. Fast det är klart … för en sådan komposition hade skylten fått vara fem gånger så stor.

Från himmel till C’est Paris – Paris 2012

Helg i Paris. Septemberkväll i slutet av månaden och det var fortfarande ljummet i luften. Franskt rödvin skvalpade omkring i blodet på ett behagligt vis, bilarnas tut förvandlades till dragspelsmusik och månen steg över takåsarna. Allt var som det borde vara i Paris. Men istället för att fortsätta promenaden gick vi ner under marken för att ta oss upp i himlen. För himlen, visste vi, låg i Montparnasse.

Montparnasse är en stadsdel som är känd för sin konstnärshistoria med allt från Miró, Manet och Degas till Picasso och Strindberg, som alla skapade, levde och drack absint tills synapserna självantände. Som man ska i Paris, det är svårt att komma ifrån. Men vi anlände från en fullkomligt oromantisk tunnelbana, upp i kvällens dunkel, där till och med platsen var lite blasé och misstänksam. Det var skyskrapans fel: Tour Montparnasse. Nu på senkvällen låg den i mörker och kändes lika välkomnande som en främling i trenchcoat i en mörk gränd. Ändå var det upp i tornet vi skulle, för på 53:e våningen ligger La Ciel, vilken är en takbar med en fantastisk utsikt över hela Paris … påstås det. Vem vet. Inte vi, för när vi väl hittat till rätt ingång och rätt hiss och tagit oss upp till 53:e våningen så visade det sig att baren redan var fullpackade av osynliga människor.

Vid en pulpet i foajen stod en kallsinnad man i trettioårsåldern och nekade oss inträde till himlen. Han bar en självmedveten attityd och en insmickrande blick som han hellre skänkte servitriserna än gästerna. Men trots att baren hade stil verkade mannen själv absorbera hela sin personlighet från kostymen han bar och såg därför mestadels billig och masstillverkad ut. Kostymen verkade inte helt nöjd den heller.
”Fullt,” sa pulpetmannen.
Vi sneglade in i baren och såg några enstaka gäster dricka sina drinkar i lugn och ro, ett mycket dämpat sorl hördes och … det var väl ungefär allt. Det är möjligt att det i samma ögonblick befann sig 340 gäster på toaletten, att det var där partyt nådde sin kokpunkt, men jag tvivlar.
”Fullt,” upprepade barens illvilliga portvakt och förklarade att vi var välkomna att vänta 45 minuter, eller mer. Sedan skulle det eventuellt bli plats i baren, eller inte. Han ryckte på axlarna; kostymen kved. Han log åt en passerande servitris.

Eftersom vi inte hade någon lust att hänga i foajen utan vare sig vin eller utsikt, framför någon som man, ärligt talat, bara ville knäa ganska oschyst, så återvände vi in i hissen och tog oss 53 våningar ner och åkte in till centrum. Till Quartier Latin och Rue de la Huchette.

Och det är naturligtvis här man ska vara, självklart. Utsikt över ett nattligt Paris lockar också, men Quartier Latin är på många sätt sinnebilden av det bohemiska Paris. Studentkvarter, romerska ruiner, jazzklubbar och skådeplats för såväl Pariskommunen 1871 som studentrevolterna 1968. Oscar Wilde såg till att dö här. Bara en sådan sak. Gatan vi tog oss till, Rue de la Huchette, är smal men översållad av barer, restauranger och, för all del, kebabställen. Men det är Parisisk kebab, så då är det okej. I Sverige är en kebab en kebab, men här i Paris heter det säkert något i stil med La viande hachée et assaisonnée dans le pain. Och det är så det ska vara i Paris.

På Rue de la Huchette fanns dessutom människor i massor, som i täta lämmeltåg strömmade mot närmsta bardisk för att kasta sig ner i berusningens underland. Utan någon närmare tanke gick vi in på pianobaren Le Relais de la Huchette.


Baren var full, men vi var välkomna. Det var skumt och bemanning tycktes bestå av tre personer: En loj bartender, en arbetsledare som med högburet huvud blickade ut över gästhavet och dirigerades barens enda servitris. Servitrisen måste ha varit världens mest effektiva, för vart man än vände sin blick så fanns hon där, serverandes, torkandes, notandes, leendes, hälsandes etc. Skillnaden mellan den tomma nonchalansen från La Ciel och det här var total.

Vi beställde vin och trängdes vid ett barbord medan vi lyssnade på kvällen underhållning, en pianist och en sångerska som satt dekorativt på en flygel. Pianisten var okej, men såg ganska lidande ut större delen av kvällen. Jag misstänker att han spelat alla låtar några gånger för mycket. Eller så hade han lyssnat för mycket på sångerskan, som man i bästa fall kan kalla halvdan. Intill oss stod en man och drack lyckliga munnar vin ur sitt glas och fyllde sin mobilkamera med foton av sångerskan. Han var uppenbarligen lika omusikalisk som förälskad.

Och allt var åter som det borde vara. Sorl, vin och acceptabel pianobar. Ljummen septemberkväll med doft av sommar. Och så ett nytt stycke från pianisten och sångerskan, en låt som alla kan (inte vi, men vad gör det i Paris) och gästerna sjunger med. Servitrisen susar som en stressad sylfid mellan borden, serverar mer vin, klockan slår något, men vem bryr sig om vad. C’est Paris.

 

———————————-

SvD

Håll för gud skull i alla kvitton! – Indien 2010

Varför göra shopping lätt när man kan göra det svårt? I Indien har de fattat hur man gör för att få kunden att känna sig omhändertagen, trygg, väl mött … och fullkomligt misstrodd på en och samma gång. När vi var i Indien 2010 fick vi erfara detta i ett antal affärer, men det var Cottage Emporium i New Delhi som verkligen excellerade i denna konst.

C E är en affär för indiskt hantverk av alla de slag. Och när jag säger affär så menar jag inte en liten lokal butik som du går genom på trettio minuter. Icke då. Man kan säga att vad IKEA är för möbler är Cottage Emporium för indiskt hantverk. Stället är enormt. Om indiskt hantverk är din grej så är C E din Ali Baba-grotta. Silver, guld, kläder, möbler, konst, mattor och så vidare finns här i sådana mängder att dina händer får valkar bara av att vistas i närheten av varorna. Här finns allt i indiskt hantverk, och om du kan komma på något som inte finns här så är det antagligen inte ett hantverk, eller indiskt … eller ens speciellt lagligt.

Men även om det är lätt att hitta vad du vill köpa på Cottage Emporium, så är det inte lika lätt att faktiskt köpa det du hittat. ”Kvitton” är ledordet. Jag och Mia anlände till affären och vid entrén var jag tvungen att lämna ifrån min väska, vilken jag fick ett kvitto på. Efter att ha strosat ett tag hamnade jag på askavdelningen (jo, en sådan finns). Jag använde all min goda smak och min erfarenhet av tidigare askköp och valde ut en ypperlig ask. Denna gick jag med till askavdelningens disk. Här betalade jag inte, utan jag fick lämna ifrån mig asken och fick ett kvitto i dess ställe. För att få med mig själva asken blev jag hänvisad till en kassa, som naturligtvis befann sig på ett annat plan. Efter fem minuters sökande fann jag kassan och lämnade mitt askkvitto och betalade. Jag fick ett nytt kvitto, som sa att jag betalat, men fick jag min ask? Nej då, för att få den blev jag hänvisad till varututlämningen, som förvisso låg på samma plan, men inte alls i närheten. När jag till slut hittat denna tredje disk fick jag överlämna mitt kvitto som sa att jag betalat min ask och fick då asken förpackad och lagd i en påse.

Sedan var det dags att gå, så jag gick till väskutlämningen, letade fram kvittot för väskan och fick ut väskan. Gick vidare mot utgången, mötte en vänlig vakt som ville kontrollera att asken och kvittot stämde överens, detta för att få komma ut från affären och … sedan var jag ute … med ask … med väska … men, insåg jag plötsligt med plågsam klarsyn, utan Mia. Och det är det här som jag tycker är en aning märkligt. Jag är inte betrodd att gå in och köpa mig en ask utan all manisk kvittokontroll, medan det jag egentligen skulle behövt ett kvitto på var Mia … eller möjligtvis min hjärna.

Livet som intressanta gissningar – Om reslust

16 februari. Grådis. Utanför fönstret är Göteborg lika inbjudande som ett hospice. Det sitter en gråvit mås på den overksamma skorstenen på huset mitt emot vårt. Den tittar mot horisonten och tycks fundera på om den ska lägga sig ner och självdö eller om den ska ge livet en chans till. Det är en föga upplyftande vy och jag vänder bort blicken och låter istället pekfingret leta sig ner i tabellen för Europas temperaturer i dagens GP. Fingret stannar på Barcelona: 14 grader.

Krasst sett är 14 grader inte speciellt varmt. 14 grader är en temperatur som man bara skulle kalla ”ganska skönt … jo, faktiskt” när det är Midsommarafton. Och då endast under inflytandet av alkoholens förvirrande retorik. Annars är 14 grader inte skönt. Men nu lockar Barcelona, 14 grader som ett flyttfågelsträck en ruggig höstdag, och för Mia målar jag upp en bild där vi strosar omkring i Barcelona (”… bara med någon extra tröja, kanske en halsduk och ett par handskar, nästan som vår egentligen …” ) och tar oss en kopp Café con leche på en uteservering. Mia skrattar roat och konstaterar att jag alltid vill iväg.

Jo … det är nog så. Varför? Är jag inte nöjd i hospis-Göteborg? Kan inte även jag vara en gråvit mås som ger livet en chans till på min overksamma skorsten? Visst kan jag det, men resandet … tillför något annat, något mer. Bill Bryson, en favorit bland reseförfattare, formulerar det hela på följande vis:

”I can’t think of anything that excites a greater sense of childlike wonder than to be in a country where you are ignorant of almost everything. Suddenly you are five years old again. You can’t read anything, you have only the most rudimentary sense of how things work, you can’t even reliably cross a street without endangering your life. Your whole existence becomes a series of interesting guesses.” ur Neither here Nor there, s 44.

Livet som en serie intressanta gissningar. Med tanke på att jag i grunden är rätt så bekväm av mig, så är det helt ologiskt att just detta är något som lockar. Men faktum kvarstår. Just för att man numera kan få se allting och få allting förklarat medels några väl valda googlingar, så finns det ännu inget som ersätter känslan av att vara på plats. Av att vara i en ny miljö. Vara där, inte här. Ur den aspekten skulle i och för sig en helg i Töreboda fungera lika bra … men jag tror att jag föredrar Barcelona.

En annan del av reslusten tror jag har att göra med något jag läste i Vad gör jag här, av Bruce Chatwin. Han skriver att människan av naturen har ett behov av rörelse och att ” Resandet ger oss en känsla av kroppsligt och andligt välbefinnande, medan enformigheten i en långvarig bofasthet eller ett regelbundet arbete väver mönster i hjärnan som ger upphov till trötthet och känslor av personlig otillräcklighet.” s 191-192

Jag tror att han har en poäng. Inte så att jag delar hans något tungsinta syn på vardagen, men jag tror att den kroppsliga förflyttningen ger en mental transfusion som gör livet i stort lite roligare. Dessutom helt lagligt och utan några negativa bieffekter. Och allt detta är möjligt under en årstid som stryper omgivningens möjlighet till variation. Bara en sån sak.

Jag tänkte just säga att jag därför delar måsens längtande blick mot horisonten. Men måsen är inte längre kvar på skorstenen. Tydligen valde den inte att självdö trots allt. Kanske har den utnyttjat sin flygförmåga och stuckit till 14 grader i Barcelona … Måsjävel!

 —————

Bill Bryson, Neither here Nor there : Travels in Europe, hos Adlibris.

Bruce Chatwin, Vad gör jag här, på engelska hos Adlibris.

Om våndan av att äta knäckebröd – Tjuvlyssnat på tåg

”Det verkar vara något fel på hörapparaten.” Om röster hade varit drycker så hade denna varit en sherry, vällagrad och med korkrester flytande i sig, serverad i en megafon.

Jag vrider mitt huvud och kikar på paret som sitter bakom mig på tåget. Mannen som talat ser ut att ha blivit pensionär redan på 20-talet. Han är klädd i tweedkostym och tweedfluga och det skulle inte förvåna mig om han har underkläder i tweed. Bredvid honom sitter en gammal kvinna som är klädd på liknande sätt, i en tweed-dräkt och proper blus och med en doft av läggningsvätska från håret. Jag kan bara anta att de är gifta; de borde vara det, för de är verkligen som gjorda för varandra. Det enda som talar emot detta är att de envisas med att tilltala varandra med ”Ni”.

”Hörapparaten? Inte alls, Ni har bara glömt att sätta i nya batterier,” svarar kvinnan.
”Det är ingen idé att Ni talar just nu. Hörapparaten har fallerat.”
”Det är inget fel på den. Ni har nya batterier i väskan.”

Det är dagen efter Alla hjärtan dag och jag är på väg från Stockholm till Göteborg, via Karlstad (av alla dumma omvägar), och tåget är redan någon timma försenat. Hela resan kommer till slut visa sig ta drygt åtta timmar. Det är i dessa lägen jag börjar uppskatta mina medpassagerare, åtminstone då de är så underhållande som det äldre paret bakom mig, i den i övrigt nästan tomma vagnen. Jag lägger ner min bok framför mig och tjuvlyssnar vidare.

”Vad sa Ni? Tala tydligare är Ni snäll.”
”I väskan, sa jag.”
”Vad har jag där.”
”Nya batterier till hörapparaten.”
”Nej, inte alls. Jag behöver nog bara nya batterier.” Hans röst är som att höra tallbark deklamera poesi. Kvinnan bredvid avslöjar inte en enda spricka i sitt tålamod utan svarar godmodigt på mannens goddag yxskaft-repliker.
”Just därför såg jag till att Ni packade ner nya i väskan.”
”Väskan? Vad är det som ligger där säger Ni?
”Batterier.”
”Vilken otur, jag som trodde att jag lagt ner nya batterier.”
”Det har Ni.”
”Nej nej, till hörapparaten.”
”Jag vet. Vill Ni att jag tar upp dem?”
”Ja, det vore gott, men jag ordnar det.”

Mannen rotar efter något och rätar sedan, med ett gammelmans-stön, på ryggen. Det prasslar.

”Vill Ni också ha en Läkerol,” säger mannen.
”Ni skulle ju ta upp nya batterier?”
”Nya vadå?”
”Batterier till Er hörapparat.”
”Det tror jag inte, jag behöver bara byta batterier.”
”Jag vet, så sätt nu i de nya i hörapparaten!”
”Tror Ni? Jag som trodde att de låg i väskan.”
”De ligger i väskan.”
”Vad gör de där?”
”Vad de gör? Väntar, antar jag.”
”Det låter intressant. Vi måste tala mer om det, men nu måste jag ha nya batterier.”
”Det är ju det jag säger.”
”Jag har ett par i väskan i reserv, ifall jag skulle behöva nya till hörapparaten.”
”Det behöver Ni.”
”Nej då, det behövs bara nya batterier. Lyssnar Ni inte på mig?”

I det här läget biter jag mig i handen för att inte brista ut i gapskratt. Mannen lyckas till slut sätta i nya batterier, vilket gör deras samtal en aning mera lågmält … tyvärr, för tåget blir allt mer försenat och jag får ett allt större behov av underhållning. Mannen bakom mig kommer dock till undsättning ännu en gång, då han efter någon timma uttalar en, i det närmaste filosofisk, djupsinnighet. De har suttit tysta en stund, men börjar nu muttra. En doft av kaffe sprids fram till mig och då jag sneglar bakåt ser att de plockat upp och påbörjat sin matsäck. Mannen tar en tugga av något som bara kan vara knäckebröd, för ett ljudligt knastrande hörs under en bra stund. Knaster, knaper. Harkel. Han tar en tugga till. Knaster, knaster. Harkel. Paus. Knaster. Paus. Harkel. Slutligen bryter den gamle mannen tystnaden.

”Vet Ni vad?” Åter igen en röst som tallbark.
”Nej, kära Ni.”
”Att äta en bit knäckebröd …” Mannen tycks fundera allvarligt på fortsättningen. ”… när man har hörapparat… är en ren plåga!” Hans röst darrar av känsla.

Jag fick lust att vända mig om och säga: ”Det hela är mycket enkelt. Konversation: Hörapparat på. Knäckebrödssupé: Hörapparat av.” Men då hade det blivit mindre roligt på tåget, så jag lät bli.

Det perfekta tweed-paret gick av i Säffle, för fem år sedan, och jag är fortfarande tacksam mot dem för att de gjorde tågförseningen till ett nöje.

Påven kommer, städa nu! – Krakow 2006

Påven tjänar himlen, men påvens anhängare tjänar ofta ögonen. När nuvarande, snart dåvarande, påven for världen runt 2006, på en pilgrimsfärd för att visa upp sig i hela sin härlighet, så sammanföll hans besök i Krakow med samma helg jag var där. Stadens mottagandet av oss skilde sig något.

Min färd från tågstationen gick genom Krakows mest nergångna kvarter, med hus som hade kunnat kallas risiga först om de renoverades. Inte bara färgen på husen flagade, utan till och med flagorna flagade. Guiden bad om ursäkt för att vi fick se så hemska områden, men det var för att påven skulle komma samma helg och de gator som påven skulle färdas på – de fina – städades frenetiskt för tillfället och var därför avstängda. Jag fick ruinerna, påven fick mäklarversionen.

Påven påverkade även alkoholnivån i staden. Ingen alkohol fick säljas under påvens besök – utom nattvardsvin antar jag – men vår guide rekommenderade oss inte att avstå, utan tvärtom till att hamstra alkohol omedelbart eftersom vi skulle behöva det när vi såg hotellet. Hon uttryckte sig faktiskt så. Och ja, hon hade rätt. Hotellet liknande mer ett straff än logi; lite åt östeuropeisk 70-talistisk förhörscentral för hemliga polisen möter bortglömt arkiv till en polska anticimex. En konstnär hade kallat det: Bedrövelse i blockform. Jag fick kalla det: Hem. Hotellet – Hotel Start – rankas som nummer 187 av 228 på Tripadvisor. Så det är inte sämst i Krakow, det har 41 hotell efter sig … i och för sig har det 186 framför sig, men ändå …

Påvens nykterhetsgloria sträckte sig ända in i restaurangerna. När vi på lördagen åt middag i en enskild sal på en restaurang fick vi förhandla oss till vin, för det gick att göra. Vinet serverades i oansenliga glastillbringare som ställdes på borden. Vi fick dock verkligen lova de nervösa servitörerna att kalla det ”äppeljuice” och ”druvjuice” om polisen skulle komma förbi och kontrollera. Jag var dock säker på att poliserna inte skulle vara så godtrogna att de gick på ett slikt enkelt knep, och lika säker på att påven inte behövde bekymra sig om vinpoliser.

Det jag inte riktigt kan förstå är Krakowbornas ambitiösa ögontjäneri. För saken är ju den, att om man är katolik och påveanhängare så lär man ju vara troende, och då kan man aldrig komma undan det faktum att även om man kan dölja saker för påven så lär väl ändå Gud se. Till och med att det inte är äppeljuice som så listigt döljs i tillbringaren.

 

—————————-

 

Påven avgår: AB, SvD

Den som ler mot andra ler mot sig själv – Thailand 2013

Gryningsljuset hade nätt och jämnt börjat fylla horisonten. Det var skumt ute, men de buddistiska munkarna gav liv åt vägrenen där de gick med sina orangea kläder och tiggarskålar. Deras sandalklädda fötter trampade på med lika metodiska som tankspridda steg, kännetecknet för den som varje dag går samma väg, i samma ärende. Några minuter senare började jag också förstå thailändarnas vänlighet.

Klockan var runt halv sju på morgonen och vi var på väg till Phukets flygplats för att resa hem, men det var först nu som jag såg några buddistiska munkar överhuvudtaget. Vilket inte är så underligt, för det är i gryningen de går sina rundor för att tigga till sig den enda mat de får äta under dagen. En kvinna, som just skänkt en munk mat, pressade händerna mot varandra och böjde huvudet mot honom, tacksam över att ha fått ge honom mat. Han gick vidare, en munk bland många andra munkar. Det som kan te sig lite märkligt är att munkarna inte ska tacka för den mat som skänks. Det är istället givarna som tackar, utifrån tanken att dessa får chansen att göra en god gärning mot munkarna, vilket skänker givaren bra karma. Och bra karma är alltid något man kan tacka för.

Är det kanske därför Thailändarna ler så mycket och är vänliga? Det ger dem bra karma? Kanske, kanske inte. Hur som helst, när jag tänker tanken så känns den rimlig. Den thailändska leendet – okonstlat och spontant – som mötte oss redan när vi checkade in på hotellet hade följt oss hela tiden. Och om det är något ett vänligt leende gör, så är det att smitta. Jag kom på mig själv med att säga ”Hej” på svenska varje gång jag hälsade på en thailändare, vilket först irriterade mig. Jag tycker det är roligt att lära mig åtminstone några fraser på landets språk för att hälsa och tacka osv. Men nu gick jag runt och hejade dumt på svenska. Till sist förstod jag att det berodde på att jag börjat le lika mycket som thailändarna och mitt leende omvandlade det jag ville säga till ett ”Hej”. Det är samma munrörelse för att säga ”Hej” som för att le. Testa själva. Så leendet och ”Hej:et” födde varandra. Vilket jag tycker är ganska intressant.

Hur som helst så finns det en ganska så självklar logik i det hela: Ler du mot någon annan så är chansen stor att du får ett leende tillbaka. En inte helt dassig början på ett möte. Någon som tog leendet till en helt ny nivå var vår guide på vår utflykt till Phi Phi Island …


Mycket karma kommer gå hans väg.

”Skit i den lilla bucklan, vi flyger ändå!”

Varför har inte flygplanens ljudsystem ett behagligare sätt att annonsera att det kommer att meddelande från besättningen? Det blippar till som från en dator i en sci-fi-film från 60-talet, följt av ett raspigt, ettrigt diskantljud då kaptenen börjar tala. Om man utgår från hur det låter så förväntar man sig ett meddelande som talar om att vingarna trillat av eller att luftgroparna man just upplevt egentligen var bagaget som trillade ur planet.

Oftast är det inte illa – vingar och bagage är kvar, men i gengäld slutar serveringen innan alla fått vad de vill ha – och en del gånger meddelas bra saker, som … något … något bra händer väl också … vi landar typ i tid. Men det är alltid samma dystopiska, känslolösa högtalarljud. Borde de inte kunna ha olika ljud beroende på om besättningen vill meddela goda eller dåliga nyheter? En trumpetfanfar när de vankas fri dricka och allmän uppgradering till första klass. Och inledningstakterna till Beethovens Ödessymfoni när vingarna trillat av. Då hinner man förbereda sig mentalt för vad som kommer att sägas.

På väg mot Barcelona och Pyrenéerna förra juni blev vi sittande på marken i 45 minuter för att  kaptenen gått en runda runt planet, sparkat på däcken och sånt, och funnit en buckla i flygplanskroppen. Därför hade han tillkallat en mekaniker som skulle ”titta på bucklan”. Mekanikerna kom, tittade, hummade och skakade dystert på huvudet, men gav oss ändå klartecken att lyfta. Förmodligen var bucklan bara en estetisk olägenhet som inte påverkade planets aerodynaminska egenskaper … eller så var mekanikernas arbetsdag strax slut och han hade ingen lust att jobba över. Hur som helst så lyfte vi och kom fram.

När vi var i Thailand, för ett par veckor sedan, erbjöd hotellet oss ett litet nyhetsblad varje morgon, fyllt med dagens väder och tiderna för Happy Hour, någon nyhetsnotis samt dagens roliga historia. En morgon var det följande skämt: Ett flygplan var på väg ut mot startbanan, men vände plötsligt och taxade tillbaka till gaten. Där blev planet stående i en timma innan det till slut taxade ut igen och lyfte. När serveringen gick runt frågade en av passagerarna flygvärdinnan vad som hänt.
”Åh, på väg ut mot startbanan upptäckte piloten att det var ett fel på planet, så därför vände han, för han vägrade att lyfta innan man lagat felet.”
”Jag förstår,” svarade passageraren. ”Och det tog er en timma att laga det.”
”Nej, det tog en timma att hitta en ny pilot.”

Nu när jag tänker efter så var det kanske inte ett skämt utan en nyhetsnotis om Ryanair … (GP, SvD)

——————————–

SAS hade dessutom lite otur i Oslo för några dagar sedan  (AB). Här hade verkligen Ödessymfonin passat fint.