Från himmel till C’est Paris – Paris 2012

Helg i Paris. Septemberkväll i slutet av månaden och det var fortfarande ljummet i luften. Franskt rödvin skvalpade omkring i blodet på ett behagligt vis, bilarnas tut förvandlades till dragspelsmusik och månen steg över takåsarna. Allt var som det borde vara i Paris. Men istället för att fortsätta promenaden gick vi ner under marken för att ta oss upp i himlen. För himlen, visste vi, låg i Montparnasse.

Montparnasse är en stadsdel som är känd för sin konstnärshistoria med allt från Miró, Manet och Degas till Picasso och Strindberg, som alla skapade, levde och drack absint tills synapserna självantände. Som man ska i Paris, det är svårt att komma ifrån. Men vi anlände från en fullkomligt oromantisk tunnelbana, upp i kvällens dunkel, där till och med platsen var lite blasé och misstänksam. Det var skyskrapans fel: Tour Montparnasse. Nu på senkvällen låg den i mörker och kändes lika välkomnande som en främling i trenchcoat i en mörk gränd. Ändå var det upp i tornet vi skulle, för på 53:e våningen ligger La Ciel, vilken är en takbar med en fantastisk utsikt över hela Paris … påstås det. Vem vet. Inte vi, för när vi väl hittat till rätt ingång och rätt hiss och tagit oss upp till 53:e våningen så visade det sig att baren redan var fullpackade av osynliga människor.

Vid en pulpet i foajen stod en kallsinnad man i trettioårsåldern och nekade oss inträde till himlen. Han bar en självmedveten attityd och en insmickrande blick som han hellre skänkte servitriserna än gästerna. Men trots att baren hade stil verkade mannen själv absorbera hela sin personlighet från kostymen han bar och såg därför mestadels billig och masstillverkad ut. Kostymen verkade inte helt nöjd den heller.
”Fullt,” sa pulpetmannen.
Vi sneglade in i baren och såg några enstaka gäster dricka sina drinkar i lugn och ro, ett mycket dämpat sorl hördes och … det var väl ungefär allt. Det är möjligt att det i samma ögonblick befann sig 340 gäster på toaletten, att det var där partyt nådde sin kokpunkt, men jag tvivlar.
”Fullt,” upprepade barens illvilliga portvakt och förklarade att vi var välkomna att vänta 45 minuter, eller mer. Sedan skulle det eventuellt bli plats i baren, eller inte. Han ryckte på axlarna; kostymen kved. Han log åt en passerande servitris.

Eftersom vi inte hade någon lust att hänga i foajen utan vare sig vin eller utsikt, framför någon som man, ärligt talat, bara ville knäa ganska oschyst, så återvände vi in i hissen och tog oss 53 våningar ner och åkte in till centrum. Till Quartier Latin och Rue de la Huchette.

Och det är naturligtvis här man ska vara, självklart. Utsikt över ett nattligt Paris lockar också, men Quartier Latin är på många sätt sinnebilden av det bohemiska Paris. Studentkvarter, romerska ruiner, jazzklubbar och skådeplats för såväl Pariskommunen 1871 som studentrevolterna 1968. Oscar Wilde såg till att dö här. Bara en sådan sak. Gatan vi tog oss till, Rue de la Huchette, är smal men översållad av barer, restauranger och, för all del, kebabställen. Men det är Parisisk kebab, så då är det okej. I Sverige är en kebab en kebab, men här i Paris heter det säkert något i stil med La viande hachée et assaisonnée dans le pain. Och det är så det ska vara i Paris.

På Rue de la Huchette fanns dessutom människor i massor, som i täta lämmeltåg strömmade mot närmsta bardisk för att kasta sig ner i berusningens underland. Utan någon närmare tanke gick vi in på pianobaren Le Relais de la Huchette.


Baren var full, men vi var välkomna. Det var skumt och bemanning tycktes bestå av tre personer: En loj bartender, en arbetsledare som med högburet huvud blickade ut över gästhavet och dirigerades barens enda servitris. Servitrisen måste ha varit världens mest effektiva, för vart man än vände sin blick så fanns hon där, serverandes, torkandes, notandes, leendes, hälsandes etc. Skillnaden mellan den tomma nonchalansen från La Ciel och det här var total.

Vi beställde vin och trängdes vid ett barbord medan vi lyssnade på kvällen underhållning, en pianist och en sångerska som satt dekorativt på en flygel. Pianisten var okej, men såg ganska lidande ut större delen av kvällen. Jag misstänker att han spelat alla låtar några gånger för mycket. Eller så hade han lyssnat för mycket på sångerskan, som man i bästa fall kan kalla halvdan. Intill oss stod en man och drack lyckliga munnar vin ur sitt glas och fyllde sin mobilkamera med foton av sångerskan. Han var uppenbarligen lika omusikalisk som förälskad.

Och allt var åter som det borde vara. Sorl, vin och acceptabel pianobar. Ljummen septemberkväll med doft av sommar. Och så ett nytt stycke från pianisten och sångerskan, en låt som alla kan (inte vi, men vad gör det i Paris) och gästerna sjunger med. Servitrisen susar som en stressad sylfid mellan borden, serverar mer vin, klockan slår något, men vem bryr sig om vad. C’est Paris.

 

———————————-

SvD

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.