Lång dags flyg mot fnatt

Tre timmar försenat lyfter planet mot Köpenhamn från Phukets flygplats. Jag har en bok i handbagaget och i underhållningssystemet i min TV-skärm finns musik och film. Och så har jag tänkt att sova. 12 timmar på flyget borde gå på ett kick.

En bit in i flygningen är luften i kabinen förbrukad. Ögonen svider och jag börjar få svårt att identifiera var skinkorna slutar och sitsen börjar. Men jag har tittat på en film, nickat till en stund och läst, så flygningen borde i stort sett vara över enligt min ”gå på ett kick”-teori. Jag tittar på informationssidan i min TV-skärm för att se hur långt det är kvar.

Har vi bara flugit i två timmar och tre kvart? Är det möjligt? Kroppen väser plågat att den suttit i sin krampaktiga position i en evighet. Vi måste ha kommit längre! Jag knackar på skärmen, som om den vore en barometer som behövde lite handpåläggning för att visa rätt, men hoppet om att siffrorna ska fladdra till och plötsligt tala om att det endast är en halvtimma kvar till landning grusas. Skärmen ihärdar med sina 9 timmar. Herre gud!

Den här skärmen utövar efter ett tag en nära på hypnotisk effekt. Kliniska vågor av information väller fram; om tid och hastighet, om hur kallt det är utanför, om hur kallt det är i Farenheit, och allt toppas av en grovhuggen kartbild som zoomar närmare, närmare, närmare in mot jorden för att visa var flygplanet just nu befinner sig. Sedan börjar allt igen. Men trots att det inte hunnit bli nämnvärda förändringar så sitter man där och stirrar, för att eventuellt kunna se landningen närma sig. För problemet är att en mil upp i luften, sittande i mittsektionen av planet, så är man fast i någon slags limbo där tiden står still. Allt är ett entonigt brummande. Tittar man ut över passagerarhavet ser man överallt samma halva dussinet filmer som visas, olika långt gångna. Och när en film är slut startar den på en annan skärm en stolsrad bort. Emellanåt serveras något, men det som serveras ser ut som något som redan serverats tidigare. Allting är en déjà vu-upplevelse. Jag hade inte blivit förvånad om det visade sig att vi efter 12 timmar fortfarande stod vid gaten på flygplatsen i Phuket.

Det enda som antyder att någon tid förflutit är den där infoskärmen, så därför klamrar man sig fast vid den. Ju längre flygningen varar, desto färre passagerare ser på filmer och fler sitter och stirrar på infoskärmen. En timma innan landning sitter halva planet som bleka, trängtande zombier, med blicken på skärmen för att få det bekräftat att: ”Jo, se, vi har flugit ytterligare 5 kilometer, och se på fan, det är nu minus 50 utanför, 3 grader varmare än för en minut sedan, medvind! Jo, jag tackar.” Kraven efter avancerade nöjen på flyget krymper avsevärt med den ökande apatin.

Jag tittar ännu en gång på skärmen. Vi har tydligen passerat rakt över Bhubaneshwar utan att jag visste om det. Tänka sig. Visserligen visste jag inte att Bhubaneshwar existerade innan, men trots det och trots att jag inte vet något om Bhubaneshwar så känner jag direkt en het önskan om att resa dit. Det är något med alla dessa fjärran platser med främmande namn som lockar mig. Ju fler omotiverade konsonanter ett ortsnamn har desto bättre. Stava Jönköping som Jhoenchowphing så sätter jag mig i bilen på studs och åker dit. Så Bhubaneshwar känns definitivt som en välkomnande hamn. Dessutom, om det var Bhubaneshwar jag var på väg till så skulle jag vara framme nu. Ljuvligt!

Så det var fem minuter till. Var är vi nu? Ah … fortfarande över Indien. Hur lång tid är det kvar? Fortfarande 9 timmar. Fint. Trevligt. Indien är stort. När jag flög från Singapore för några år sedan passerade jag också över Indien, men mitt i natten. New Delhi bredde ut sig som en strandad galax en mil under oss. Det var vackert, men ingav även en tröstlös känsla av att vara på väg genom rymden, mot okänt mål, under okänd lång tid. ”To boldly go where no one has gone before” … det var visst Amsterdam i det fallet. Nu sitter jag som sagt i mittsektionen och ser ingenting.

Fyra timmar in i flygningen börjar nacken att kännas klibbig. Fötterna är ett par nummer större, stolsitsen har nu helt smält samman med skinkorna och knäna tycks ha bytt plats med vristerna. Nåja, dags för en av de obligatoriska promenaderna till toaletten. Inte för att jag behöver det, men det är det enda andra nöjet, förutom underhållningssystemet, som finns ombord. Så jag sjasar iväg Mia från hennes plats för att komma ut, kravlar med visst besvär upp ur min egen stol, som mycket motvilligt släpper iväg mig.

Väl inne på toaletten så motarbetas alla rörelser av storleken på rummet. Man kan stå rakt och sitta ner. Och så kan man ganska enkelt vrida sig runt 360 grader på stället … men det är ett nöje som snabbt förlorar sin charm. Tyvärr är det det enda man kan göra. Hur folk lyckas ha sex inne på en flygplanstoalett är ett mysterium för mig. Man kan knappt röra sig därinne när man är själv, så om två personer ska in och dessutom ägna sig åt något … alltså, jag fattar inte? Antagligen näckar de och ställer sig i position redan utanför toaletten, för att sedan hasa in, tätt ihop och … ja, och sedan får de väl hoppas på luftgropar för att få ut något av det hela.

Innan jag går tillbaka till min plats stannar jag vid utrymmet intill nödutgången och umgås med några vällustiga tvångstankar av Hur-skulle-det-vara-om-jag-öppnade-och kastade-mig-ut-typen. Detta är kanske inte så mycket ett nöje som en naturlig bieffekt av att sitta fast i ekonomiklass i fyra timmars tid med åtta timmar kvar. Alla förändringar börjar ses som positiva. Jag slår bort tankarna och gör några knäböjningar, sträcker på mig, försöker ingjuta någon typ av mänskligt liv i kroppen igen. Det känns för ett ögonblick lite bättre, men den känslan har försvunnit lagom tills jag återkommit till min plats.

Ytterligare en timma passerar innan tillvaron plötsligt blir ljusare. Högtalaranläggningen ljuder och besättningen talar om att det är dags för mat. Jag är hungrig och detta är ett avbrott i enformigheten, så jag blir nästan lika uppspelt som korna på landet då det vankas kraftfoder. ”Mat, äntligen, nu är det maaat,” vill jag råma ut. Jag är inte ensam, eller för att parafrasera Churchill: Aldrig förr har så många blivit så glada för så lite mat. Speciellt med tanke på att alla vet vad det är för typ av mat: flygplansmat.

Maten ser effektiv ut, tänker jag då flygvärdinnan med ett vänligt leende överräcker minibrickan. Gastronomen i mig protesterar högljutt och menar att ”effektiv” är det sista man man vill att mat ska se ut som. Brickan är en välpaketerad servis i skinande aluminium, ett 15-bitarspussel av okryddad näring. Trots att maten, efter extra salt och peppar, smakar helt okej för att vara flygplansmat, så är portionen för liten för att mätta. Det gör inte så mycket, för efter en blick på vad som återstår på brickan släcks aptiten … effektivt.

 

Vid det här laget börjar jag bli obehagligt medveten om allt omkring mig. Planet tycks krympa. Min vänsteraxel pressas mot min stolsgranne, vilket den i och för sig gjort sedan start, men … är den inte ännu närmare nu? Jag drar mig åt höger för att slippa kontakten, men sedan slår mig tanken att min stolsgranne kanske märker detta och känner sig kränkt (det är ju så lätt hänt nuförtiden), så jag ångrar mig och lutar mig åt vänster istället, så att jag nu verkligen trycker mig mot mannen. Han vrider sitt huvud åt mitt håll. Tittar rödögd på mig och nickar en hälsning … eller är det ett hot? Jag nickar tillbaka … ser han inte lite kränkt ut? Och en gnutta psykopatiskt? Har jag kränkt en psykopat en mil upp i luften med bara en såskladdig plastgaffel att försvara mig med? Jag borde kanske fly in på toaletten och snurra runt 360 grader på stället …

Fantasin skenar iväg.
Tiden gör det inte. 7 timmar kvar.
Var är vi nu? Ah … fortfarande över Indien. Okej, fint, nice.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.