Trotsa gudinnan och ta dig till flyget – Indien 2010

Vet ni vem Kannagi är? Det är en hinduisk gudinna som har som uppdrag att hindra turister att ta sig till paradiset. Okej, det är kanske inte hennes officiella uppgift, men det var trots allt den effekten hon hade då vi använde Trivandrum som plats att mellanlanda på då vi skulle ta oss till Maldiverna 2010.

Vi kom till vårt hotell sent på eftermiddagen och checkade in, en process som på traditionellt indiskt vis tog 20 minuter, då vi var tvungna att lämna pass, mödrarnas flicknamn, arbetsgivarens DNA och en halvliter blod. När vi sedan ville beställa transport till flygplatsen nästa morgon, då vårt plan till Maldiverna skulle gå, fick vi det leende och mycket tydliga svaret:
”No, not possible.”
”Excuse me, not possible.”
”You can’t go to the airport tomorrow morning.”
”Why? Our plane is leaving at twelve. To the Maldives! Paradise islands! All inclusive!”
”Ah … bad luck.”
”Bad luck? Bad Luck?! Didn’t you hear? All inclusive! We must go to the airport.”
”No, not possible tomorrow. Today? Yes. Day after tomorrow? Yes. Tomorrow? No.”
”Why?”
”Big festival tomorrow.”
”Big festival is the reason we can’t go to the airport,” upprepade jag med stigande grad av förvirring och irritation. Receptionisten höjde ett protesterande pekfinger.
”No, sir, you can’t go. But she can go to the airport.” Han pekade på Mia.
”She, why not me.”
”You are a man.”
Ja, detta kunde jag inte neka till. Arvssynden, eller vad det nu kunde vara, hade hunnit ikapp mig och på grund av min testosteroniga karaktär så fick jag inte åka till Maldiverna.

Förklaringen till allt var den årliga Attukal Pongala-festivalen i Trivandrum. Den firas till gudinnan Kannagis ära, i månadsskiftet februari/mars, genom att cirka en miljon kvinnor lagar mat på gatorna. Japp, en mille och jag skojar inte (kan Wikipedia ha fel?). Dessutom förbjuds män att vistas ute så länge solen är uppe. Summa: Mia får åka från hotellet och via flygplatsen till all inclusive på Maldiverna, medan jag får stanna på hotellet och överleva på jordnötter från minibaren.

Riktigt så illa blev det inte. De måste ha sett min desperation i ansiktet, för plötsligt var det ett ljushuvud i receptionen som kom på att hotellet även härbärgerade en flygbesättning. Som också, av ganska självklar anledning, behövde åka till flygplatsen nästa morgon. Så vi fick åka med dem, men naturligtvis innan solen gått upp.

Nästa morgon vaknade vi klockan 05:00 och när minibussen till slut rullade iväg vid sextiden var gatorna redan överfyllda av kvinnor som lagade mat. De första 400 metrarna tog oss 20 minuter att avverka, men sedan accelererade vi mot flygplatsen och kom fram 5 timmar innan flyget skulle gå. Men vi tog oss till flygplatsen, trots Kannagis gemena ansträngningar.

 

——————-

SvD, AB

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.