2,1 mil sight-seeing – Del 1: 1-5 km

Göteborgsvarvet 1-5 kilometer
Den som vill se Göteborg kan göra många misstag i valet av metod. Ett av de bättre sätten, men troligtvis det i särklass jobbigaste, är att springa Göteborgsvarvet. Så låt oss göra det.

Km 1
Starten är förlagd till Margretebergsgatan vid Slottskogen, som sedan 1874 är Göteborgs största park. Början är lika ljuv som förrädisk, för Margretebergsgatan står för en behaglig start i nedförslut som gör att benen känns så starka att det är lätt att glömma att de ska orka 21 kilometer. Men omgivningen är den bästa, för Slottsskogen är lummig, publiken är omotiverat extatisk och du kommer att springa dig genom en historia som sträcker sig långt tillbaka.

Margretebergsgatan sedd från Slottskogen. I bakgrunden skymtar Slottsskogsvallen, där målgången är 21 kilometer senare.

Slottsskogen har använts sedan medeltiden som jaktmark och hörde från början till det kungliga slottet Älvsborg. Kungen var kanske inte här så ofta, men när han var det så kunde han vara förvissad om att det alltid fanns ett stort antal hjortar som stod redo att dö för det kungliga egots skull. Men 1874 blev skogen en park, mycket tack vare en annan kung, tekungen August Kobb. Den uttryckliga anledningen till att anlägga parken var den naiva förhoppningen att den fattiga delen av befolkningen inte skulle gå på krogen, utan istället bete sig civiliserat i parken. Man hade då inte räknat med att befolkningen skulle ta med sig krogen till parken.

Efter cirka en kilometer ser man på höger sida ett litet, litet, hus, som tagen ur en Astrid Lindgren-idyll.  Och om vi menar Kling och Klang, så är det i så fall inte helt fel, för huset  är en gammal polisstation från 1905, ritad av Emil Billing. Göteborgarnas excesser i Slottskogen var tydligen av den art att man behövde styra upp dem, eller som C R A Fredberg beskrev det i Det gamla Göteborg, så utkämpade de unga männen blodiga bataljer ”uppeldade av brännvin och nymfer”. I stort sett som nu alltså. Polisstationen var bemannad till femtiotalet, då Göteborgarna antagligen blev skötsamma eller polisen gav upp. Troligtvis det sista, för Slottsskogen är fortfarande ett favorittillhåll för både människor och evenemang. Exempelvis festivalen Way out West brukar rycka upp träden med rötterna varje sommar.

Strax därefter passeras lekplatsen med det något besynnerliga namnet Plikta. Namnet har troligen med förbudsskyltar att göra, så kallade plikttavlor, som talade om att man inte fick beträda platsen eller leka här. Det är därför lite av historiens ironi att Plikta numera är Göteborgs kanske största lekplats.

Km 2
Kilometer två passeras strax nedanför August Kobb, tekung och parkbyggare, vars stenbyst sitter i bergväggen till höger precis innan loppets första backe: Säldammsbacken.

August Kobb, lite enögd för tillfället.

Säldammen, i Säldammsbackens namn, finner du på höger sida. Dammen är, som Axel Ramm uttryckte det 1923, fylld med ”pigga sevärda sälar”, vilket kan tyckas vara överflödig information, en säl är väl alltid sevärd? Dessa sälar är hur som helst båda pigga och sevärda året om. Vad de gör? Inte mycket mer än att simma omkring och äta fisk, men detta gör de med stor skicklighet. De matas varje dag klockan 14:00, så långsamma löpare i startgrupp 7 får chans att bevittna detta. Efter backkrönet, när det väl vänder neråt igen, så kan man bakom alla åskådare även skymta Slottsskogens pingviner.

En styck sevärd säl.

Km 3
Efter tre kilometer kommer man ut från Slottsskogen och in i Majorna. Namnet Majorna kommer troligtvis från det finska ordet maja, som betyder liten koja eller härbärge. Det har alltså inget med ordet majbrasa att göra, även om det finns anledning att tro det. För trots att området har varit bebott under de senaste 8000 åren, så finns det ganska få spår kvar av någon bebyggelse som är mycket äldre än 100 år. Majorna har nämligen haft en tendens att spontanantända emellanåt – under 1800-talet var Majorna mer eller mindre konstant en pyrande askhög. För att underlätta släckningsarbetet beslutade staden att ingen fick bygga några trähus högre än två våningar. Kryphålet i denna bestämmelse var genast uppenbar för snickaren Johannes Nilsson, som med stöd från landshövding Albert Ehrensvärd, började bygga hus där första våningen var i sten eller tegel och därpå två våningar i trä. Så var Landshövdingehusen uppfunna.

Det är lite lustigt att man under 1800-talet kämpade för att få bygga högre hus, medan den inbitne Göteborgaren av idag ser varje försök att bygga ett hus som är högre än takåsarna i Majorna som ett utslag av storhetsvansinne.

Km 4
In på Ostindiegatan. Majorna fick sitt stora uppsving under 1700-talet, mycket tack vare havet. Göta Älv var uppströms alldeles för grund för djupgående fartyg och det var därför vid Klippan i Majorna som skeppen lade till, lassade och lossade. Majornas historia är därför också sjöfartens historia. Invånarna hade nästan alla med havet och sjöfart att göra. Under 1700-talet ökade Majornas geografiska betydelse och anledningen var Svenska Ostindiska Kompaniet.

Det var det Stora Nordiska kriget som hade urholkat statens kassa och man såg handeln som en något mer lukrativ, och något mindre dödlig, syssla. Sverige hade småhandlat med Orienten även tidigare, men nu, 1731, gjorde man det i stor skala. Kompaniet bildades i Stockholm, men förlades till Göteborg – staden är ju trots allt havsporten till världen. Ostindiska kompaniets snofsiga hus byggde man i centrum, innanför vallgraven, men det var här i Majorna som det egentliga hjärtat var. Det var här man utgick från, det var här man lossades lasten, det var här sjömännen bodde. Därför är det ganska naturligt att det är här på Ostindiegatan som löparna kan vattna sig en sista gång innan de drar över bron.

Km 5
Till fem-kilomterspasseringen går det uppför, längs med det som en gång i tiden var reparebanan i Sandarna, där allt tågvirke till skeppen slogs, och just som man kliver upp på Älvsborgsbron kan man slänga en titt åt höger och där se Klippan.

Klippan med porterbryggeri och med Sjömagasinet skymtandes i vänstra kanten

Här fanns och finns mycket: Röda sten (som är en stor röd sten … och den är röd för att den är målad i röd färg … vilket den är för att synas bättre … och … det … den är hur som helst känd för att vara röd), det kungliga slottet Älvsborg (numera borta), Ostindiespår, restaurangen Sjömagasinet (med stjärna i Guide Michelin) och lite annat. Men vi koncentrerar oss på öl. Här låg nämligen Carnegiska sockerbruket och Porterbryggeriet. Även om det inte längre bryggs porter här så står byggnaderna kvar och Carnegie porter är fortfarande Sveriges äldsta registrerade varumärke som fortfarande är i bruk. Bara det är en anledning till att dricka det. Men först över bron.

Kilometer 6-10 finns här.

Återpublicerat inlägg från 2014

2 reaktioner på ”2,1 mil sight-seeing – Del 1: 1-5 km”

  1. Intressant läsning -kul med en historisk vinkel på varvet. Här kommer lite ”scary” info om röda sten:
    Stället var en avrättningsplats. Man halshögg arma stackare mot stenen som då blev blodig. Den röda färgen symboliserar alltså blod! Spännande va? 🙂

    1. Tack.

      Ja, det är definitivt den roligaste teorin om Röda Sten. Det är ingen historia om inte blod är inblandad, säger jag. 🙂

      En annan kul aspekt är att Röda Sten var ett område belamrat med suspekta krogar. Som Fredberg skriver i Det gamla Göteborg: ”Här var det rackarliv och bärsärkagång, när brännvinet och svartsjukan eldat upp sinnena.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.