Etikettarkiv: Pilgrimsleden

Pilgrim nästgårds

Benen ropar efter stigar. De gör så emellanåt. Sittande vid ett skrivbord, stirrandes in i en skärm, fem dagar i veckan gör att vandringslusten dämmer upp benens energi som en bäver dämmer upp en å. Någon gång börjar det flöda över. Så en söndag i augusti begav vi (jag, mina ben och Karin) oss av på en pilgrimsvandring.

Det låter kanske lite väl stort för något som var 15 km promenad i närheten av Göteborg, men faktum kvarstår. Vi gick en del av Pilgrimsleden och därmed är det en pilgrimsvandring. Att vårt slutmål var spårvagnshållplatsen vid SKF förändrar inte detta i sak. För att ytterligare bevisa detta kan jag konstatera att ordet ”pilgrim” kommer, inte helt överraskande, från latinet,  och betyder ”främling”, och än mer bokstavligt betyder det ”att passera genom landskapet”, vilket var just var vi gjorde. Alltså ägnade vi några timmar en solig söndag till att pilgrimsvandra.

Den del vi gick var från Storås till Nylöse. Till Storås tar man sig enkelt med spårvagn och sedan får man till stor del gissa sig fram, för beskrivningen på webbsidan som tipsade om leden uttryckte sig diffust på gränsen till bedrägligt: ”gå till Lärjeån via Ekvadsgatan”. Visst, låter nog så enkelt, men Ekvadsgatan ligger långt från spårvagnshållplatsen och vi fick korsa en trafikled och snedda genom ett villaområde via Salsagatan innan vi hittade Ekvadsgatan. Beskrivningen hade lika gärna kunnat vara: gå österut tills du står knädjupt i Lärjeån. Hur som helst. Vi hittade rätt och befann oss därefter på Pilgrimsleden alias Lödöseleden, som genom tät växtlighet följer Lärjeån.

Lärjeån är under långa sträckor blott ett lerbrunt dike, föga inbjudande som vattendrag, men där den slingrar sig fram mellan lövgrönska, moss-stenar och bäverfällda träd blir den i sällskap med stigen vi går på som en trogen och glatt lortig hund; någon du tvekar att omfamna men som är en betryggande social faktor du ogärna vill vara utan. Det stilla, emellanåt knappt hörbara, porlet från ån, tillsammans knastret från skor mot grus i den tystnad som lummig grönska skänker blev den pacemaker som sinnet längtade efter. Vardagen kändes med ens lika välgörande främmande som fjärran.

Det är något med detta från och vidare som jag gillar. Tittar man bakåt på stigen man kommer från så är det något som är passerat. Det är vandrat, gjort, gammalt och kommer inte igen. Var det en jobbig stigning så är det en stigning som nu är gjord. Vidare finns något otrampat och oupplevt, något nytt som kommer att vara en kort investering för din uppmärksamhet, men som inte kommer att tynga i ditt mentala ok. På så sätt är det en frihetskänsla. Och det även om det handlar om att åka en spårvagn till Angered och sedan promenera tillbaka mot Göteborg. Japp, självbedrägeri, men ack så vederkvickande.

Det är också något sympatiskt med att sätta sig 20 minuter på en spårvagn, promenera i tio minuter och sedan befinna sig i något som lika gärna hade kunnat vara i en fjärran vildmark. Känslan av vildmark förtogs i och för sig emellanåt då vi passerade en cykelväg, eller prydliga uppsatta informationsskyltar om bävrar, eller ett Eco Agroforestry Recreations Center … vad det nu är, eller för den delen ett buddisttempel som växt ut ur en helsvensk 20-talsvilla (en villa som nu satt som en diskret sugfisk på en blåval). Men även dessa udda möten var roliga.

När de sista kilometrarna avverkades började vi bli trötta och civilisationen gjorde sig allt oftare påmind genom villakvarter, människor på söndagspromenad, löpare och bilbrus från 45:an som gick en bit bort. Slutmålet för själva leden var Nylöse församling. När vi inledde de sista hundratalet meter, redo att lämna rofylldheten, reste sig (det erbarmeligt fula) Kyrktornet vid Nylöse församling som ett flödesschema över vardagens orimliga struktur upp ur den grönska vi går genom. Ironi medels arkitetktur kallas det.