2,1 mil sight-seeing – Del 4: 16-21 km

Göteborgsvarvet 16-21 kilometer

Km 16
Efter att ha sprungit över Kungsportsbron så har du också sprungit 16 kilometer, en sträcka som börjar kännas i kroppen, speciellt med tanke på att du nu börjar springa på Kungsportsavenyn som lutar uppåt i 840 meter. Det är kort sagt dags att öka tempot och se oberörd ut. För längs med Avenyn finns alltid mängder med åskådare som hejar på dig, lyckliga över att slippa springa själva. Men så har Avenyn varit populär sedan den färdigställdes under 1860-talet.

Kungsportsavenyn, Avenyn … Aaavenyyyn!

Under lång tid var området söder om Kungsportsplatsen i stort sett rena landet; för 90 år sedan fanns fortfarande kohagar runt Götaplatsen. Man ville ha en bättre väg ur staden än vad den södra vägen kunde erbjuda, för som Fredberg i Det gamla Göteborg berättar så var ”hallandsbönderna och mölndalsdrängarna inte mors bästa barn, när de kommo i tagen.” Något måste göras! Varför inte fixa en aveny, tänkte stadsfullmäktige, och drog igång arbetet med att civilisera bondvischan några hundra meter från Vallgraven.

Idag har nästan fler människor hört talas om Avenyn än om Göteborg, så mycket egen identitet har denna gata fått. När det inte är Göteborgsvarv, då det är fullt av åskådare på Avenyn, så är Avenyn dagtid full av människor som strosar och kvällstid full av människor som är … äh … salongsberusade. Kaféer och restauranger står vägg i vägg och under sommaren finns här fler uteserveringar än i hela Storstockholm … känns det som. 

Stora teatern, inte så stor längre, men likväl teater

Men vi börjar med att passera Stora Teatern, som är en väl bevarad musikteater från slutet av 1800-talet. Trots att operan flyttat till den nya Göteborgsoperan vid Lilla Bommen så lever Stora Teatern vidare, dock ett något mindre hektiskt liv. Mitt emot Storan finns Bältesspännarparken och Trädgårdsföreningen; med palmhus, rosenkafé och andra parkiga företeelser.

Km 17
Allra längst upp på Avenyn finns Götaplatsen, som i år firar 105 år som namn. Här finns konstmuseet, stadsteatern, konserthuset och ett helt nyrenoverat och tillbyggt stadsbibliotek.

Göteborgs konstmuseum, färdig till 300-årsjubileumet

Här finns också ännu en av Göteborgs profiler, Milles staty Poseidon med brunnskar. Enligt Göteborgs turistförening så är anekdoten om Milles hämnd obligatorisk i allt som har med Poseidon att göra. Så okej då. När Poseidon skulle färdigställas ansåg Göteborgs borgarkvinnor att Poseidons kön var för stort för vad som var moraliskt acceptabelt och tvingade Milles att göra lemmen mindre. Milles hämnd lär ha varit att placera fisken i Poseidons hand på så sätt att den ser ut som en stor penis om man tittar på den från konserthusets trappa (och blundar med ena ögat och har snuskig fantasin). Så nu vet ni det.

Det ser kallt ut för Poseidon. Inte undra på …

Ännu en sak som är typiskt göteborgsk och som man frossar i här runt Götaplatsen är gult tegel. Varför gult, kan man fråga sig? Teglet är inte ens från Göteborg utan importerat från Skåne. Det finns således ingen lokalpatriotisk anledning till att välja gult tegel. Så anledningen till att man väljer gult tegel i Göteborg är att man valt gult tegel tidigare, vilket kommer sig av att man tidigare använt gult tegel … som ni ser så är det hela ett mysterium, men nu vågar ingen välja ett tegel på en offentlig byggnad som inte är gult, för då kommer göteborgarna att rasa i pressen. Det tillbyggda stadsbiblioteket? Jodå, gult tegel.

Gult tegel är grejen, men vilken grej?

Km 18
När vi rundat Poseidon och svalkat oss med vattenfyllda tvättsvampar vänder vi åter och springer nu, tack och lov, nerför Avenyn till Valand, där vi hakar på Vasagatan. Vasagatan sträcker sig 900 meter från Avenyn till Haga, genom hela Vasastan … och det sluttar något uppför igen, tyvärr. Vasastan är fin. De som först flyttade hit var välbärgade borgare – av den typ som var rädd för hallandsbönderna – och byggnaderna är därefter. Husen är dessutom välbevarade och hela Vasagatan är också en fin allé. 

En av de mer trafikerade cykel-lederna i Gbg … fast dock inte på bilden

En av de mer udda husen är det så kallade Tomtehuset, på Vasagatan 11.  Sven Adolf Hedlund, riksdagsman och huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, lät sin brorson, arkitekten Hans Hedlund, rita hus åt honom. Ett av dessa är Tomtehuset, som är en något mindre, kubliknande, byggnad med frescomålningar med ett gäng tomtar. Tomtarna föreställer Hedlundklanens medlemmar under utövandet av olika yrken. Varför detta vet nog bara Hedlund själv.

Hedlunds Tomtehus … så många tolkningar, så lite tid.

Men bortsett från Hedlunds något kufiska smak vid val av husdekorationer, så var han en drivande kraft bakom mycket gott i Göteborg: museer, konstförening, högskola. Högskolan, sedemera universitet, springer man för övrigt förbi på Vasagatan.

De flesta hus i Vasastan är dock utan tomtar

För den deckarfrälste så kom ihåg att titta snett upp åt höger då du passerar Vasaplatsen, för där bor Åke Edwardssons hjälte Erik Winter. Och ungefär här står 18-kilometersskylten.

Km 19
Haga tar vid där vi lämnar Vasagatan. Man ser inte så mycket av Haga härifrån, men snett åt höger skymtar man infarten till Haga och ett av Hagas typiska hus. På 70-talet var Haga i så uselt skick att man övervägde att riva rasket, men man valde istället att renovera allt. Nu är Haga så pitoreskt som något bara kan bli. För er som minns TV-serien Albert och Herbert, med Sten-Åke Cederhök och Thomas von Brömssen, så utspelades den här. I Haga kan du även köpa, och försöka äta upp, den berömda/beryktade Hagabullen: en kanelbulle, stor som en traditionell tårta.

Infarten till Haga, med butiker för allt från hattar till böcker.

Strax passerar vi Skansen Kronan. Det är ett av Göteborgs äldre byggnadsminnen: en åttakantig försvarsanläggning byggd bara drygt 60 år efter Göteborgs grundande och ritad av Erik Dahlberg. Så vitt man vet så användes Kronan aldrig i strid. Antagligen verkade de åtta väggarna avskräckande för dansken. Men en av de stora fördelarna med Skansen Kronan idag, är att man därifrån kan se stora delar av Göteborg. En gammal legend säger att Karl XII red uppför sluttningen, vilket är en bedrift som är så uppseendeväckande att till och med Fredberg i Det gamla Göteborg tvivlar på den. Och det är väl i stort sett det enda han tvivlar på i sitt verk om det gamla Göteborg.

Skansen Kronan.

Övre Husargatan sluttar förresten något uppför, om nu någon förväntat sig något annat. Vi har ju varit nere på havsnivå så det är klart att resten av loppet mestadels går uppför.

Km 20
När vi närmar oss 2 mil-strecket så har vi nått Linnéplatsen. Carl von Linné var ju inte göteborgare, men besökte Göteborg 1746 på sin Västgötaresa. När han på kvällen den nionde juli noterade hur han upplevt ankomsten gav han ett sansat och objektivt omdöme: ”Göteborg var den täckaste stad ibland alla i riket”. Som sagt, smak hade han Linné. Det är kanske därför inte underligt att han fått både en plats och en gata uppkallad efter sig i Göteborg. Linnéplatsen är förlagd i kanten av Slottsskogen och i närheten av botaniska trädgården, så det känns ganska rimligt att Linné hör hemma här. Tyvärr springer vi i utkanten av Linnéplatsen och ser mest refuger och bilar, men grönskan finns där bakom … jag lovar.


Några få meter innan vi springer upp på gångbron över Dag Hammarskjöldsleden, så passerar vi en ganska oansenlig gräsplätt. Den ser mest ut som en hundrastgård – och fungerar, ärligt talat, som just det ganska ofta – men om du är fotbollsintresserad så kanske det kan intressera att detta är Karlsrofältet där IFK Göteborg spelade sin allra första match för ganska exakt 100 år sedan, 1904.

Fotbollshistoria, för en gång skull diskret.

Sedan över vår sista bro för loppet, över leden, in i Slottskogen igen. Om ni minns starten så var en av fördelarna med Margretebergsgatan att det sluttade nerför, så att starten blev lätt. Nåväl, nu är vi åter och då sluttar det naturligtvis uppför, ända fram till de sista 200 metrarna, så vänta till dess med spurten.

Km 21,0975
Målgången är på Slottsskogsvallen, en nu 90 år gammal anläggning i 20-talklassicism. Här har Gunder Hägg slagit världsrekord och här har många Göteborgs friidrottsstjärnor tränat och tävlat. Så du är i gott sällskap.

I höjd med denna läktare kan du sluta springa

Vad mer behöver man egentligen säga om detta? Jo, att Slottskogsvallen invigdes 1923 … och javisst, ni gissar rätt, i närvaro av kungligheter, tusentals människor och det var sol och varmt och alla var glada.

 

Återpublicerat inlägg från 2014

 

 

2,1 mil sight-seeing – Del 3: 11-15 km

Göteborgsvarvet 11-15 kilometer

Km 11
Från Lindholmen ska vi nu via Lundbystrand och Frihamnen tillbaka över älven. När vi gör det så är vi också tillbaka på fastlandet, för det bör nämnas att Hisingen du springer på är en ö. Hisingsbor brukar framhålla detta och emellanåt bestämt hävda att de bor i skärgården (just på grund av att de bor på en ö). Men eftersom det är en stor ö, Sveriges fjärde största, så är det ganska lite av ö-känsla på den. Så skärgård? Nja … Lite på grund av att Hisingen härbärgerat alla varv, oljeraffinaderier och sedan 1927 Volvo-fabriken, så är bilden av Hisingen hos vissa personer lite färgad av industristämpeln … inte så tjusig som den fina innerstan.

Den blå, hypnotiska, linjen … här på Lundbystrand

Man glömmer då bort att Hisingen hängt med länge i historien. År 1020 ska Olof Skötkonung och norske kung Olav Haraldsson spelat tärning om Hisingen. Och 1253 var Lindholmen värd åt de svenska och norska kungarnas midsommar-baluns, vilken uppenbarligen var så lyckad att man bestämde bli såta vänner för ett tag. Och som redan nämnts så valde Karl IX att förlägga det första Göteborg på Hisingen.  Så om inte danskarna bränt gamla Göteborg 1611, så hade Hisingen varit fina innerstan. Hur som helst så hade Göteborg inte kunnat blomstra utan all den varvs- och bil-industri som blomstrat på Hisingen. Blomstrar gör för övrigt en hel del av Hisingen och kallades åtminstone  under 1800-talet för Göteborgs trädgård. Så minns att Norra Älvstranden som du följer via den blå linjen bara är ett fragment av hela ön.

Km 12
Vid Lindholmsallén, bakom hotell Radison Blu, ska man bygga ett högt, högt hus, vars utseende bestämdes via en arkitekttävling i juli 2014.
Hotell, vatten och konst i vatten.

Där Majorna fortfarande vårdar vad det varit, så finns det på Norra Älvstranden inte så mycket kvar av historien att vårda. Varvsindustrin är borta och kommer inte att komma tillbaka, åtminstone inte till den här platsen. Så det är därför helt logiskt att man här omfamnar nybyggandet; av bostäder, av kontorshus, av hotell. Som det definitiva utropstecknet på denna bygg-fiesta kommer Karlavagnstornet att bli – ett höghus på 245 meter, 73 våningar, med utsikt för alla på 73:e våningen. För att blidka dem som anser att Majorna står för höjden av arkitekturkonst så föreslår jag att man bygger första våningen i tegel och resterande 72 våningar i trä. Världens högsta landshövdingehus, något som garanterat Göteborg kommer att bli ensam om.

Här i Lundbyområdet kan man faktiskt ännu finna lite marin verksam, men frågan är hur länge. Andra typer av företag tar över allt mer, som Ericsson, Sveriges Television och Lindholmen Science Park.
Allting växer här och det är idag ett helt annat landskap än för bara 25 år sedan. Mellan Lundbystrand och Frihamnen ligger dock marken ännu i sin industriella slummer …

Km 13
Frihamnen är snart det enda som återstår på Norra Älvstranden att bygga om. Planerna finns redan. Så om du vill få, åtminstone en vag, uppfattning om hur sträckan du just sprungit från Älvsborgsbron sett ut, så titta ut åt höger när du närmar dig Götaälvbron.

Ser du denna skylt har du kommit 13 kilometer.

Frihamnen är bara drygt 90 år gammal och sågs som hela Göteborgs framtid då den invigdes 1922 – och jadå, det var kungligheter här och invigde, och tusentals människor och sol och varmt och alla var glada. Men framtid har en tendens att snart bli historia. Frihamnen har spelat ut sin roll och kommer snart att införlivas i den förändring som hela Norra Älvstranden genomgått. Men bara för att du ska få en liten hum och hur stor roll denna lilla plats betytt för hela Sverige, så betänk då detta: Om du ätit en banan innan år 2000 så har du ätit en banan som ankommit till Sverige just här, via bananpiren. De bananer du äter idag har också kommit via Göteborg, men via Skandiahamnen en bit längre ut på Hisingen.

Bananpiren har övergivit bananerna för STCC-racing och en och annan fest av det slag som får medelålders människor att känna sig mycket, mycket gamla.

Km 14
Uppför nästa bro, Göta Älvbron, som sjunger på sista versen, men den håller säkert några dagar till. En ny bro håller på att byggas, vilket du kan iaktta på brons vänstra sida (om du inte backar runt Göteborgsvarvet). En arkitekttävling hölls för att utse det snyggaste och sinnrikaste bidrag. Fel bidrag vann naturligtvis, i alla fall enligt GP:s arkitekturjournalist … som i och för sig hade helgarderat sig med att redan innan tävlingen avgjorts tycka att alla bidrag var fel bidrag. Konsten att tycka rätt, står som bekant helt i proportion till det ansvar man måste ta för sitt tyckande.

Till höger om bron ser ni Skanska-skrapan, ritad av Ralph Erskine. Den vitsige Göteborgaren kallar naturligtvis byggnaden för läppstiftet.

Att slå bro över älven är i sig en intressant historia. Hisingen och Göteborgs innerstad har alltid haft ett Romeo och Julia-förhållande. Ö och fastland är två familjer i ständig fejd, med älven som delande faktor. Trots detta har de tu alltid önskat förbindas. 1849 invigdes exempelvis ”en hypermodern färja” som ”vevades med handkraft”, enligt Fredbergs Det gamla Göteborg, som därmed lyckas med konststycket att få in orden hypermodern och handkraft i samma mening utan att rodna. Men det var först 1874 som man lyckades förbinda Hisingen med fastlandet mer permanent, genom den första Hisingsbron. Hisingsbron var uppenbarligen en sådan kärleksmäklande uppfinning att man i besjöng den i Stora Teaterns nyårsrevy 1874:

Ja, vi äro som skapade just för varann
Göta Älv länge skiljt oss, men hon
får ge vika, mot strömmen hon streta ej kan
hennes motstånd gått över med bron

Barken Viking och Göteborgsoperan. Operan är byggd för att liiite likna ett skepp. Viking liknar ett skepp.

Hisingsbrons brofäste var ungefär där Göteborgsoperan nu ligger. Göteborgsoperan byggdes för övrigt för att ersätta Stora Teatern och ni ser den ett par hundra meter höger om Götaälvbron. Denna bron invigdes 1939 och firar därmed 80 år i år … så spring varligt, för bro måste hålla i minst 6 år till, då den nya bron ska vara färdigställd. Denna blir alltså tredje bron på ungefär samma plats. Varför ändra ett vinnande koncept.

Km 15
När vi nu åter är på på fastlandet så kommer vi till den sumpmark som Gustav II Adolf menade var en utmärkt plats att bygga en dansk-säker stad på. ”Här ska staden ligga”, menar traditionen att han sa, medan han pekade på rätta platsen, och detta gestaltas i statyns pose. Mer troligt är väl att han säger: ”Är det säkert att stå här?” För en intressant aspekt av det hela är att statyn är en kopia. Den första statyn gjöts i München men gick till botten i ett skeppsbrott, nära Helgoland, på väg till Göteborg. Helgoländerna generade sig inte och krävde en sådan stor summa för att bärga statyn att Göteborg istället beställde en ny Gustav Adolf från München. Helgoländerna fick stå där med lång näsa och sålde till slut den bärgade statyn för en spottstyver till Bremen där han hamnade på ett torg. Så om Gustav Adolf verkligen sa ”Här ska staden ligga” så kan vi konstatera att Göteborg ska ligga i Bremen. Ödet fortsatte vara onådigt mot Gustaf II Adolf-staty nr 1, för Herman Göring norpade statyn 1942 och smälte ner GIIA.

Gustav II Adolf genomgick en föryngringskur 2014 för att hålla ett par sekel till.

En bild lånad från wikipedia (tack, tack) för att visa hur G2A ser ut.

Östra Hamngatan, som tagit oss fram till Gustav Adolfs torg var från början en hamnkanal, som lades igen i början av 1800-talet. Emellanåt lyfts idén om att återställa gatan till en kanal igen upp, vilket jag uppmuntrar, för då skulle kungen kunna inviga den inför tusentals människor i sol och värme och alla ska vara glada.

Innan vi lämnar området som ligger innanför vallgraven, den ursprungliga delen av det som är det sista Göteborg, så passerar vi Kungsportsplatsen. Området är helt enkelt platsen för en av de tre stadsportarna som fanns.

Kungsportsplatsen har lyktstolpar som verkligen vill statuera ett exempel.

Här står ytterligare en staty, denna gång rest till minne över Karl IX, det första Göteborg grundare. Officiellt heter statyn det ganska tråkiga Karl IX:s Ryttarstaty, men ingen säger detta. Alla kallar den för Kopparmärra, trots att statyn inte är av koppar, utan brons, och att hästen inte är en märr utan en hingst. Men vi lever i 2000-talet och ska väl inte hänga upp oss på könsroller. Kopparmärra är för övrigt en av Göteborgs stora mötespunkter. ”Var ska vi ses?” ”Vid Kopparmärra.”

Karl IX … var skulle man mötas om vi inte hade dig?
————
Och för att avsluta varvet med de sista 16-21 kilometrarna.
Återpublicerat inlägg från 2014

2,1 mil sight-seeing – Del 2: 6-10 km

Göteborgsvarvet 6-10 kilometer

Km 6
När du passerar sex-kilometersskylten så har du passerat Älvsborgsbron, som i år (2019) fyller 53 år. Bron invigdes 1966 av Olof Palme, som var dåvarande kommunikationsminister. Totallängden är 900 meter och spannet 417 meter. Det är, kort sagt, en stor bro, inte så upphetsande i sig, men med fantastisk utsikt.

Så här ser vajrarna på Älvsborgsbron ut … men de håller nog …

Om man tittar åt vänster medan man passerar över bron så ser man, knappt, Nya Älvsborgs fästning. Ostindiefararen skeppet Götheborg förliste 1745 utanför Älvsborgs fästning, med 900 meter kvar till ankarplatsen. Ser du ingen fästning så titta åt vänster ändå, för skärgården syns bortanför inloppet. En riktigt klar dag så ser man bort till Vinga … och en riktigt dålig dag så ser man ingenting alls – Göteborgs dimma har den kvaliteten.

Nya Älvsborgs fästning kan skymtas strax bakom, till vänster, om kranarna.

Älvsborgsbron figurerar också i Göteborgsvitsar (dessa går tyvärr inte att komma ifrån):
”Va é klockan?”
”Älvsborgsbron.”
”Va?”
”Ja, lite över älva.”
Och lite över älva är 45 meter (om vi pratar segelfri höjd).

Om du är förvånad över att luften här stinker av råolja, trots att högra sidan av bron har så mycket pittoresk miljö, så beror det på att vänstra sidan av bron har så mycket petrokemisk miljö. Oljecisterner ligger som ett pärlband här och glimmar i solen.

Km 7
Väl nere vid älven hamnar man på Karl IX:s väg. Den heter så till minne av stadens första grundare, för Göteborg har funnits i flera skepnader: Nya Lödöse, Älvsborgs stad, Göteborg 1 och Göteborg 2.

Det första Göteborg grundade Karl IX och det kan tyckas lite märkligt att när man vill hedra honom med en väg väljer en liten blindtarm till väg, i skuggan av bron och gamla varv. Anledningen är att det var just här som första försöket att skapa Göteborg togs 1603. Men bara 8 år senare, 1611, kom danskarna och gjorde det som danskar gör: De brände ner staden.

Nere vid älven ser man resterna av det gamla färjelägret, som inte hade en chans att överleva när väl Älvsborgsbron var på plats. Men ruinerna av det är kvar, tack och lov, för inget vittrar så marint som rost.

Rostande färjeläger med Klippan i bakgrunden.

Knappt hinner man reflektera över att man springer på gamle kungens väg förrän den övergår i Salterigatan, till minne av sillsalteriet som låg här. Faktum är att man saltat sill lite varstans de senaste tre kilometrarna, i Klippan och Majorna. Och kokat tran. Man kan väl tryggt påstå att under stora delar av 1700-talet så stank denna del ganska rejält, även med 1700-talets mått. Och nu luktar det som sagt olja, men denna air försvinner medan du springer vidare längs med Norra Älvstranden.

Km 8
Eriksbergskranen är svår att missa, för den är stor och orange och ur funktion, men står kvar som en påminnelse om Göteborgs varvsepok. Ni ser den på de två sista fotona i detta inlägg – faktum är att det var svårt att fota utan att få med den jäkla kranen. Eriksbergsvarvet byggde skepp från 1850 till 1979. Sedan kom man igång igen 1995 då bygget av en replik av Ostindiefararen Götheborg (som grundstötte och sjönk 1745) påbörjades. Sjösättningen skedde i juni 2003 med kungen och drottningen och prins Carl Philip och tusentals människor och det var sol och varmt och alla var glada. Skeppet var i och för sig inte helt klart förrän 2005, men så kan det vara. Götheborg har bland annat seglat till Kina och tillbaka utan att gå på grund, vilket får ses som en positiv utveckling jämfört med originalet. Hon ligger för tillfället vid pir 4 här i Eriksberg och är väl värd ett besök, för den som bestämmer sig för att bryta loppet här. 

Götheborg i Göteborg

Km 9
Utan Göta Älv hade det inte funnits något Lödöse eller Nya Lödöse eller gamla Göteborg eller nuvarande Göteborg, vilket är ganska styvt gjort av ett vattendrag som är bara drygt 9 mil lång. Göta Älvs betydelse kan nog inte överskattas. Älven var under många år Sveriges enda förbindelse med havet, mycket på grund av att Gustav Vasa slarvade bort Bohuslän till Danskarna 1532. Helt i onödan får man väl säga. Men efter freden i Brömsebro började ordningen återställas. Då hade Gustav II Adolf redan kommit på den listiga idén att undkomma stads-brännardanskar genom att grunda ett nytt Göteborg på andra sidan älven, i sankmark och genom att befästa området så mycket att det gränsade till det maniska. Men det fungerade, för inte ens danskarna på sitt allra mest pyromaniska humör lyckades bränna ner staden igen.

Km 10
I stort sett hela vägen från Älvsborgsbron till Göta Älvbron har varit belamrade med varv. Vi har som sagt passerat Eriksbergvarvet.
10-kilometerskylten passeras på Lindholmen, vars varv lades ner 1974, och lite längre fram passerar man Götaverken. Götaverken var det varv som klamrade sig fast längst, som sista levande rest från fornstora varvsdagar. Så var det i alla fall till 2015, då även detta sista varv lades ner. Det som istället växer upp på Norra Älvstranden är bostäder och kontor, men det enda varv som kommer att finnas kvar är det du springer just nu. Ja, om du inte fattat det ännu så anspelar loppet Göteborgsvarvet på Göteborgs alla skeppsvarv och att det är ett varv runt Göteborg. Det är en ordvits. Det med. Vi är ju trots allt i Göteborg … det var kanske vitsandet och inte sumpmarken och befästningarna som till slut fick danskarna att ge upp.

———–

Kilometer 11-15 finns här.

Återpublicerat inlägg från 2014

2,1 mil sight-seeing – Del 1: 1-5 km

Göteborgsvarvet 1-5 kilometer
Den som vill se Göteborg kan göra många misstag i valet av metod. Ett av de bättre sätten, men troligtvis det i särklass jobbigaste, är att springa Göteborgsvarvet. Så låt oss göra det.

Km 1
Starten är förlagd till Margretebergsgatan vid Slottskogen, som sedan 1874 är Göteborgs största park. Början är lika ljuv som förrädisk, för Margretebergsgatan står för en behaglig start i nedförslut som gör att benen känns så starka att det är lätt att glömma att de ska orka 21 kilometer. Men omgivningen är den bästa, för Slottsskogen är lummig, publiken är omotiverat extatisk och du kommer att springa dig genom en historia som sträcker sig långt tillbaka.

Margretebergsgatan sedd från Slottskogen. I bakgrunden skymtar Slottsskogsvallen, där målgången är 21 kilometer senare.

Slottsskogen har använts sedan medeltiden som jaktmark och hörde från början till det kungliga slottet Älvsborg. Kungen var kanske inte här så ofta, men när han var det så kunde han vara förvissad om att det alltid fanns ett stort antal hjortar som stod redo att dö för det kungliga egots skull. Men 1874 blev skogen en park, mycket tack vare en annan kung, tekungen August Kobb. Den uttryckliga anledningen till att anlägga parken var den naiva förhoppningen att den fattiga delen av befolkningen inte skulle gå på krogen, utan istället bete sig civiliserat i parken. Man hade då inte räknat med att befolkningen skulle ta med sig krogen till parken.

Efter cirka en kilometer ser man på höger sida ett litet, litet, hus, som tagen ur en Astrid Lindgren-idyll.  Och om vi menar Kling och Klang, så är det i så fall inte helt fel, för huset  är en gammal polisstation från 1905, ritad av Emil Billing. Göteborgarnas excesser i Slottskogen var tydligen av den art att man behövde styra upp dem, eller som C R A Fredberg beskrev det i Det gamla Göteborg, så utkämpade de unga männen blodiga bataljer ”uppeldade av brännvin och nymfer”. I stort sett som nu alltså. Polisstationen var bemannad till femtiotalet, då Göteborgarna antagligen blev skötsamma eller polisen gav upp. Troligtvis det sista, för Slottsskogen är fortfarande ett favorittillhåll för både människor och evenemang. Exempelvis festivalen Way out West brukar rycka upp träden med rötterna varje sommar.

Strax därefter passeras lekplatsen med det något besynnerliga namnet Plikta. Namnet har troligen med förbudsskyltar att göra, så kallade plikttavlor, som talade om att man inte fick beträda platsen eller leka här. Det är därför lite av historiens ironi att Plikta numera är Göteborgs kanske största lekplats.

Km 2
Kilometer två passeras strax nedanför August Kobb, tekung och parkbyggare, vars stenbyst sitter i bergväggen till höger precis innan loppets första backe: Säldammsbacken.

August Kobb, lite enögd för tillfället.

Säldammen, i Säldammsbackens namn, finner du på höger sida. Dammen är, som Axel Ramm uttryckte det 1923, fylld med ”pigga sevärda sälar”, vilket kan tyckas vara överflödig information, en säl är väl alltid sevärd? Dessa sälar är hur som helst båda pigga och sevärda året om. Vad de gör? Inte mycket mer än att simma omkring och äta fisk, men detta gör de med stor skicklighet. De matas varje dag klockan 14:00, så långsamma löpare i startgrupp 7 får chans att bevittna detta. Efter backkrönet, när det väl vänder neråt igen, så kan man bakom alla åskådare även skymta Slottsskogens pingviner.

En styck sevärd säl.

Km 3
Efter tre kilometer kommer man ut från Slottsskogen och in i Majorna. Namnet Majorna kommer troligtvis från det finska ordet maja, som betyder liten koja eller härbärge. Det har alltså inget med ordet majbrasa att göra, även om det finns anledning att tro det. För trots att området har varit bebott under de senaste 8000 åren, så finns det ganska få spår kvar av någon bebyggelse som är mycket äldre än 100 år. Majorna har nämligen haft en tendens att spontanantända emellanåt – under 1800-talet var Majorna mer eller mindre konstant en pyrande askhög. För att underlätta släckningsarbetet beslutade staden att ingen fick bygga några trähus högre än två våningar. Kryphålet i denna bestämmelse var genast uppenbar för snickaren Johannes Nilsson, som med stöd från landshövding Albert Ehrensvärd, började bygga hus där första våningen var i sten eller tegel och därpå två våningar i trä. Så var Landshövdingehusen uppfunna.

Det är lite lustigt att man under 1800-talet kämpade för att få bygga högre hus, medan den inbitne Göteborgaren av idag ser varje försök att bygga ett hus som är högre än takåsarna i Majorna som ett utslag av storhetsvansinne.

Km 4
In på Ostindiegatan. Majorna fick sitt stora uppsving under 1700-talet, mycket tack vare havet. Göta Älv var uppströms alldeles för grund för djupgående fartyg och det var därför vid Klippan i Majorna som skeppen lade till, lassade och lossade. Majornas historia är därför också sjöfartens historia. Invånarna hade nästan alla med havet och sjöfart att göra. Under 1700-talet ökade Majornas geografiska betydelse och anledningen var Svenska Ostindiska Kompaniet.

Det var det Stora Nordiska kriget som hade urholkat statens kassa och man såg handeln som en något mer lukrativ, och något mindre dödlig, syssla. Sverige hade småhandlat med Orienten även tidigare, men nu, 1731, gjorde man det i stor skala. Kompaniet bildades i Stockholm, men förlades till Göteborg – staden är ju trots allt havsporten till världen. Ostindiska kompaniets snofsiga hus byggde man i centrum, innanför vallgraven, men det var här i Majorna som det egentliga hjärtat var. Det var här man utgick från, det var här man lossades lasten, det var här sjömännen bodde. Därför är det ganska naturligt att det är här på Ostindiegatan som löparna kan vattna sig en sista gång innan de drar över bron.

Km 5
Till fem-kilomterspasseringen går det uppför, längs med det som en gång i tiden var reparebanan i Sandarna, där allt tågvirke till skeppen slogs, och just som man kliver upp på Älvsborgsbron kan man slänga en titt åt höger och där se Klippan.

Klippan med porterbryggeri och med Sjömagasinet skymtandes i vänstra kanten

Här fanns och finns mycket: Röda sten (som är en stor röd sten … och den är röd för att den är målad i röd färg … vilket den är för att synas bättre … och … det … den är hur som helst känd för att vara röd), det kungliga slottet Älvsborg (numera borta), Ostindiespår, restaurangen Sjömagasinet (med stjärna i Guide Michelin) och lite annat. Men vi koncentrerar oss på öl. Här låg nämligen Carnegiska sockerbruket och Porterbryggeriet. Även om det inte längre bryggs porter här så står byggnaderna kvar och Carnegie porter är fortfarande Sveriges äldsta registrerade varumärke som fortfarande är i bruk. Bara det är en anledning till att dricka det. Men först över bron.

Kilometer 6-10 finns här.

Återpublicerat inlägg från 2014

Surf-Jesus och handskar — Lissabon 2014

Fönstershoppingen i Lissabon gav emellanåt fantastiskt resultat. Vad sägs exempelvis om Den heliga familjen surfar. Och NEJ, jag köpte inte något i den affären. Jag borde kanske ha gjort det … men, låt säga att det inte fanns plats på hyllorna hemma.

  

Bortsett från att surf-Jesus kanske inte är min kopp te, så lämnar han fältet öppet för en rad heligheter och deras fritid. Jag väntar spänt på Påven hoppar stav, Augustinus Kickboxas eller varför inte kombinera en avbild av den helige Sebastian med Moder Teresa som leende bågskytt. De kreativa möjligheterna och de teologiska konsekvenserna är oändliga.

Men Surf-Jesusaffären var inte den enda kul affären i Lissabon. Den är särklass minsta affären var Luvaria Ulisses vars besöksutrymme var en kvadratmeter, bokstavligen. Här säljer man handskar sedan 1925 och servicen har, tack och lov, aldrig utvecklats sedan de öppnade. 

  

Det gick till på så sätt att vi lirkade oss in i affären, vilket enbart det var ett konststycke. En tjänstvillig man, som utstrålade nit och redlighet och handskexpertis dök upp från butikens inre delar och frågade vad han kunde stå till tjänst med. Handskar sa vi … vilket i och för sig var en idiotisk kommentar i en affär som inte säljer någonting alls annat än handskar, men vi var artiga och svarade på hans fråga.

  

Och det var då som Processen drog igång. Mannen bad Maria hålla upp sin ena hand. Han gav den en hastigt blick och hade därmed på en halv sekund måttbestämt hennes handstorlek, för han gick ut i lagret och kom tillbaka med ett par handskar. Sedan var det dags att prova dem, vilket man som kund inte fick göra själv. Åtminstone inte ostraffat, antar jag, för nu tog mannen upp ett träverktyg som hade sedan snabbt och skickligt töjde ut fingrarna i handsken med, för att sedan talka handskens inre med en för just detta ändamål specialtillverkad handsktalknings-gummiboll innan han bad Maria stödja armbågen mot en lika specialtillverkad armbågsstöds-kudde. 

Därefter instruerades Maria att inta den speciella handskprovnings-positionen, vilket innebar att handen och fingrarna skulle peka uppåt i en spänd men elegant position. Och först därefter trädde expediten på handsken på Marias hand. Det enda Maria fick göra själv var att bedöma om den passade (vilket gick till på så sätt att hon skulle hålla med mannen att den passade) och besluta sig för om hon ville köpa den (det ville hon … hon vågade väl inget annat efter hela den proceduren). Handskarna borstades då rena från talk, slogs in i silkespapper och stoppades i en påse. Och så var det klart. Enkelt. Handskarna var inte speciellt dyra (ca 500kr) och väl värd upplevelsen i sig.

Urgammalt & boknytt: Livraria Bertrand — Lissabon 2014

I Lissabon ligger världens äldsta bokhandel. För när det kommer till bokförsäljning så blir inget äldre än Livraria Bertrand, som sålt böcker till en lästörstande befolkning sedan 1732. Smaka på det året, 1732. Och eftersom jag är som jag är när det gäller böcker så fanns det inte en chans att jag skulle resa till Lissabon utan att besöka Bertrand. Faktum är att en av anledningarna till att resa till Lissabon var för att besöka världens äldsta bokhandel. Vem vid sina sinnens fulla bruk vill inte det? 

Bertrand grundades av en man som hette Peter Fauré, som dock tröttande på boksäljandet efter ett ynka par decennier och därför lämnade över verksamheten till två franska bröder med efternamnet Bertrand. Därav namnet Bertrand. Under en lång period tryckte de också böcker i butiken. Och genom åren växte de och blev en kedja med samma namn. Så Bertrand är nu även störst på böcker i Portugal. Men det var originalet Livraria Bertrand jag var ute efter i höstas. 

Bertrand2  

Medan jag betalade mina böcker frågade jag expediten om Affären legat här sedan de öppnade. ”Åh nej då,” svarade han, som om frågan varit korkad. Men så fortsatte han i samma resonerande ton : ”Bara sedan 1773”. 

För det var ju det här med jordbävningen som inträffade 1755 och ödelade stora delar av Lissabon. Man beräknar att jordbävningen låg i närheten av nio på Richterskalan, vilket gjorde att stora delar av Europa kände av skalvet på ett eller annat sätt. Till och med teologin fick sig en tankeställare då det gamla Teodiceproblemet fick nytt bränsle; dvs hur kan en Gud som är både god och allsmäktig tillåta en dylik katastrof. 

Bertrands bokhandel är därför ursäktad för att den var slarvig nog att förstöras av en jordbävning. Att ha legat på samma plats sedan 1773 är dock helt okej det med. Och man vårdar lokalen för att bokhandeln ska kunna ligga kvar ytterligare några sekler på samma plats. När vi var där i november 2014 var delar av bokhandeln avstängd för renovering. Men de höll ändå öppet, vilket gjorde att jag kunde gå omkring under de låga, vitkalkade kryssvalven och titta på böcker, försöka läsa enstaka titlar och kunna konstatera att det svenska deckarundret infiltrerat även Portugal.

Bertrand renoveras     

Jag köpte inga svenska deckare, men däremot ett par böcker av Fernando Pessoa; No matter what we dream, en liten diktsamling, och The Book of Disquiet, en posthumt utgiven bok som består av drygt 400 fragment, till synes om allt som Pessoa råka stöta på under sitt liv. Litteraturprofessorerna tvistar om vad man ska kalla det hela: aforismer, maximer, dagboksanteckningar, portvins-hallucinationer. Klart är i alla fall att Pessoa hela tiden är underhållande på ett lagom intressant, cyniskt och självironiskt vis.

”Literature is the most agreeable way of ignoring life.”

”I wasn’t meant for reality, but life came and found me.”

 Emellanåt kan jag sympatisera med båda meningarna. 

 Livraria Bertrand

 

Om de märkliga svårigheterna med hotell

Hotell. Företeelsen lär härstamma, som väldigt mycket annat, från antiken. Kanske, kanske inte. Men även om man är ogin mot historien så kommer man inte ifrån att tavernor redan under medeltiden hyrde ut rum för resande. Det är således inget nytt under solen och man tycker att det inte borde vara så svårt. I hundratals år har verksamheten gått ut på en enda sak: att hyra ut ett rum till en gäst som behöver ett rum för natten. En handfull tillhörande tjänster kan erbjudas. Det är egentligen allt. Det borde, tycker kanske den naive resenären, inte kunna göras på så många olika sätt. Men det går, på gott och ont.

Låt mig lista några kategorier. Vissa är kanske mer tydligt negativa, andra ligger mer åt ”Så rätt du tänkt och så fel det blev”-hållet. Som den första kategorin.

Profilering
Vårt exempel här är hotellet The Icon i Prag, där man i ett försök att få gästerna att känna sig som hemma, klädde personalen i civila kläder. Vilket gjorde att det var hart när omöjligt att veta vem som tillhörde personalen. Om man ville roa sig så kunde man sitta och betrakta två olika gäster som båda försökte få hjälp av den andre och sedan bli förbannade då de inte fick den service de tyckte att de förtjänade. Riktigt roligt, fram till den punkt då du själv med stigande irritation försöker få en ny handduk av någon som visar sig vara en dansk lättretad säljare av industri-armaturer. En kul profil är väl okej, men en tydlig profil är desto bättre.

Skit med en titel
Vissa hotell lever på sitt namn och glömmer bort att det är tänkt att de ska betjäna levande gäster. Som Hilton Metropole i London, som trots sina fyra stjärnor ger oss ett rum som är en symfoni i 80-talsbeige, utan gratis wifi på rummet, med en timmas tillgång till wifi på 10 kvadratmeter i lobbyn, per rum och dag (vilket innebar att jag och Mia fick turas om att använda wifi, tillsammans med 55 andra wifi-törstande människor i lobbyn), med en minibar på rummet som var sensorstyrd, så att om man tog ut något ur minibaren, för att få plats med ett par öl man köpt till rimligt pris utanför hotellet, så registreras ett köp för de varor du tagit ur, och med en bar på 23:e våningen med fantastisk utsikt över London, dvs om du inte vill ta dig en drink på söndag, för då var den stängd. Sniket och slitet är väl orden. Och jag upprepar: fyrstjärnigt hotell? Vad hade man fått om hotellet klassats som tre-stjärnigt? En smäll på käften med vidhängande faktura?

24-timmarsservice
Det intressanta i ovanstående rubrik är att båda leden i det sammansatta ordet har en innebörd: 24 timmar ska det vara service. Detta känner långt ifrån alla hotell till. De tror att ordet är något man bara säger, en social konvention som man inte ska hänga upp sig för mycket på. Som exempelvis Hotel Music i Marseille, som jag skrivit om tidigare. Vars nyanställde nattportier inte kunde någonting då vi ville checka in strax efter midnatt. Han skulle ge oss en förberedd nyckel till ett förbokat rum. Det tog en timma och inkluderade tre telefonsamtal till hotellchefen, som till slut anlände i egen hög person på Vespa. Som kompensation skulle den stackars nyanställde mannen bjuda på en gin och tonic, men misslyckades med att snappa upp att en av de mer vitala ingredienserna i en gin och tonic är just tonic.

Hans & Greta
Så finns hotellen som är konstruerade som häxans pepparkakshus i sagan om Hans och Greta. Snygg utsida, lockande interiör som syns genom stora panoramafönster i receptionen. Man tänker: ”Ah, schysst, wunderbar, nice, här vill jag bo.” Till dess att man skrivit under och checkat in och och inser varifrån Dante hämtade sin inspiration till sitt Inferno. Som exempelvis Hotel Danmark i Köpenhamn, som jag hade den karaktärsdanande upplevelsen att bo på en natt. Korridorens och rummets mattor hade fler fläckar än en brottsplats i en Hollywoodfilm, och fåtöljen på rummet hade en så strategisk placerad fläck att det omöjligt kunde vara någonting annat än någon typ av kroppsvätska. Sängkläderna var rena, tack och lov, och på dem låg jag och planerade hur jag skulle ta mig från sängen ner till receptionen utan att använda mig av hotellet.

Gammalt och anrikt på utsidan

Och annat gammalt på insidan …

Självförgörande
Sedan har vi hotellen som mist allt självförtroende och egentligen tycks längta efter nedläggning. Som Scandic Löddeköpinge vars mest utmärkande och, enligt hotellets egen reklamfolder, bästa särdrag är att man snabbt kan ta sig därifrån. Exempelvis till Malmö eller Köpenhamn. Eller krasst sett vart som helst som inte är Löddeköpinge och Scandic. Vi ligger vid E6:an, skrev de. Inte långt från betydligt intressantare saker än du finner om du stannar här, skrev de. Vad väntar du på, åk, verkade deras måtto vara. Det är som om hotellet suckar uppgivet åt de gäster som checkar in, som om de inte vill ha gäster som har den dåliga smaken att välja just deras hotell, när kontinenten ligger en kort biltur bort. Som för att poängtera att man gör bäst i att resa långt, långt bort, så ligger de granne med en bensinmack. Rätt så sorgligt egentligen.

Om 80-talet fungerade för 35 år sedan så …
Slutligen kommer vi till det vanligaste av alla hotell. Har du någon gång checkat in på ett hotell så är risken stor att du hamnat på ett av dessa. Vi kan ta det senaste jag bodde på som exempel: Bergo hotell i Beitostølen i Norge. Denna typ av hotell vägrar byta något i inredningen så länge som det inte är så trasigt att det faller i bitar. Utifrån denna insikt så kan man dra slutsatsen att väldigt många hotell föll i bitar under 80-talet, för säga vad man vill om 80-talet, men då producerades inredning som håller ihop än. Är det inte pastellfärger så är det massiva sängstommar, med integrerade sängbord, i lackat körsbärsträ, med dekorativa inramade planscher på kulörta portar på väggarna. Och … tja, det är ju egentligen inget fel på det hela, men jag kan aldrig riktigt komma ifrån att det känns som att ta på sig någon annans smutsiga kläder. En tumregel för alla hotell skulle kunna vara att: När barnen som alstrats efter en het natt på hotellrummen, själva börjar få barn, då är det dags att byta inredning.

Om att överleva i skönhet – Pyrenéerna 2014

Vi kom till Torla, en liten by i närheten av Ordesa nationalpark i mitten av Pyrenéerna, för att få svar på två frågor som vi tyckte var viktiga att få svar på: Hur tar vi oss till vandringsleden? Och kommer vi hinna fram innan det är mörkt? Problemet var att bilturen hade tagit oss längre tid än beräknat och vi anlände precis lagom för att se personalen i turistbyrån låsa dörrarna inför siestan. Efter två timmar, som vi tillbringade med sight-seeing av Torla och en lunch, så var siestan siestad och turistbyrån öppnade åter.

Vår första fråga besvarades enkelt med ett ”åk si långt och sväng så åt höger”. Svaret på den andra frågan visade sig vara åt det diffusa hållet. Vi skulle kanske, men kanske inte, hinna fram innan mörkrets inbrott. Och vi skulle kanske, men kanske inte, överleva det åskoväder som var på väg genom bergen. Vi bedömde oddsen till 50/50, vilket kändes tillräckligt skapligt, så vi chansade och drog iväg si långt och svängde så höger till parkeringen vid ledens början.

Leden upp mot refugio Goriz börjar i skog, längs en forsande bäck. Luften kändes vagt bekant, som fjäll-luft men var fylld med stråk av solvarma barr. Efter ett par kilometer började en långsam stigningen som tärde lite på krafterna, men där varje steg gav lön för mödan i form av alltmer sagolik natur. Leden var välhållen och vi passerade ett par platsen där man var i full färd med att reparera inför säsongen. Hela tiden följde vi vattendraget som emellanåt avbröt sin strömmande framfart för att visa upp vattenfall; energiska vattenkaskader på gränsen till aggressiva. I de lugna partierna var vattnet klart och ägde en märklig blå färg, som emellanåt skiftade i syntetisk turkos.

Och sedan var vi uppe i dalgången. Ordesa-dalen är det egentliga huvudnumret i den här nationalparken, den stora upplevelsen. Omgiven av lodräta rasbranter slingar sig leden fram i ett landskap som känns nära på skapad för just detta ändamål; att bli begapad av småsvettiga vandrare som dragit från civilisationen för att få uppleva världen som den såg ut innan 7-Eleven sågs som svaret på människans alla behov. För ärligt talat, ingenting kan vara så skapat utan att det funnits en estetisk baktanke med det hela. Dalen är på alla sätt magnifik.

Vid det här laget började vi höra fjärran muller från det håll vi var på väg mot. Halvvägs uppför Circo de Soaso, strax efter den punkt som vi dramatiskt utnämnt till Point of no return (vilket kan vara bra att ha när man ska överleva i bergen) så anlände naturligtvis åskan. Muller, blixt och dunder och kalla, kalla regndroppar. Själv har jag sett på alldeles för mycket tecknad film under min uppväxt för att inte vara nervös för att helt apropå bli avbildad mot en klippa, som efter en helkropps-röntgen. Andréas traskade dock ko-lugnt efter och, misstänker jag, hånlog åt mina raskt bekymrade steg. Nåja, åskan kom aldrig närmare än en kilometer och efter cirka 45 minuter slutade det att regna medan mullret drog bort som en trött, grinig, gubbe. Strax därefter skymtade vi refugio Goriz.  Med 40 minuter ljus kvar, anlände vi efter 4 timmar till Goriz vid 21:20. En regnbåge hälsade oss välkomna. Och en öl, en välförtjänt sådan. Vi hade ju trots allt överlevt åskan.

Kossornas dal i Ordesa, (eller är det kanske Kordesa) – Pyrenéerna 2014

Det är ju det här med kor.

Under de tre år som jag och Andreas vandrat i Pyrenéerna har vi alltid mött kor. Med stora, bulkiga, kroppar och förhållandevis spinkiga ben så ger kossor ger inte ett intryck av att vara borna bergsvarelser. Ändå har kor under många sekel traskat omkring i bergen världen över och arbetat flitigt för att utföra sin del i mjölkchoklad-produktionen, så därför får man väl anta att de har i bergen att göra. Om det är någonting alls som stör med deras närvaro, så är det att det emellanåt känns nästan för pittoreskt; vykortsvyer med toppiga berg, gräsfrodiga sluttningar och käcka små kossor som idisslar i takt med koskällors klang.

Men det är inte helt oproblematiskt. I den bortre änden av mjölkpaketet är kossor ganska mysiga och oförargliga. I verkligheten, nära inpå, med en fuktig, outgrundlig, blick som följer ens minsta steg, så får de något odefinierbart hotfullt över sig. Som om de insett att allt det gräs de precis satt i sig endast var en aptitretare inför huvudrätten, som har just dig på menyn.

 

Men, för att återgå till Pyrenéerna. I sommar vandrade jag och Andreas upp genom dalen i Ordesa nationalpark, genom ett landskap som taget ur en mer än lovligt klyschig fantasy-roman. Det var även då vi plötsligt insåg att detta även var Kossornas dal. En väl utspridd flock på cirka 200 kossor mötte oss på vandringsleden, tillsammans med en mängd kalvar som skuttade omkring och emellanåt tvärstannade, som av pur förvåning över att ha fått syn på sin första människa. Men mest av allt var det kor och bortanför korna, ännu fler kor.

Men de är fridfulla gräsätare, tänkte jag. En ko är därför inget att bli ängslig för. Därefter gjorde jag misstaget att börja tänka matematiskt. Vi var på kollisionskurs med 200 kreatur, där varje individ väger uppemot 600 kilo. I runda tal blir detta cirka 120 000 kilo kossor som vi således skulle agera vågbrytare till. Och en tjur. Som skred fram med en medvetenhet som talade om att det ton muskler han bar på, enkelt kunde användas för att göra en blöt fläck av allt tänkbart motstånd. Och det tänkbara motståndet? Ja, det var ju vi det.

Det är i det här läget som den idiotiska tanken infinner sig: ”skönt att jag har min swiss army kniv”. Vilken nytta den nu skulle kunna ha, mer än som en ad hoc skinkpinne i min väl sargade ändalykt, när tjuren till slut tröttnat på att lemlästa mig.

Men det är min hjärna som tänker allt detta, för paradoxalt nog är kroppen aldrig rädd, utan finner ett nöje i att agera vågbrytare åt en flock kor, som ointresserat tar ett steg åt sidan då jag och Andreas fortsätter uppåt genom dalen. Inte ens tjuren bevärdigar oss med en blick, utan skrider långsamt vidare västerut.

 

Känslan av att inte längre vara en betraktare, av allt det jag trott mig betrakta, infinner sig. Vi delar dal, vi och kossorna, och det är en angenäm känsla. När vi väl passerat och kommit upp en bit på sluttningen vid Circo de Soaso, i dalens ände, tittar vi bakåt och ser korna utspridda i dalgången, helt uppenbart en självklar del av landskapet. Det är även nu jag inser att den dumt, fuktiga blicken korna gett oss tidigare, inte var så mordisk som jag först trott. De betraktade bara, lite förvånat, två individer som med sina något bulkiga kroppar inte gav ett intryck av att vara borna bergsvarelser. Här är det tydligen vi som är exotiska.

Tjuvar, poliser och biluthyrare i Catania — Sicilien 2014

Ingen kan påstå att vi inte var förvarnade, så det kom inte som en stor överraskning när vi fann att bilen, som vi parkerat prydligt nedanför lägenheten, inte längre var där. Överraskningen skulle komma senare.

Vi var i Catania i två veckor i sommar. Sicilianska Catania, med en historia som sträcker sig nästan 3000 år bakåt och som vår guidebok menar att man säkert kan tillbringa både en eller till och med två dagar i och få något i utbyte — framför allt mängder av fisk, då Catania har Siciliens bästa fiskmarknad. Så mellanskillnaden mellan guidebokens mest entusiastiska förslag på vistelsetid i Catania och vår egen planerade semester var cirka 12 dagar. Vilket också var anledningen till att vi hyrt bil i två veckor, för att ta oss från staden, till bättre bad, pittoreska byar och vyer.

Vy från Castelmola, som man kan se om man har bil

Mitt i denna tvåveckorsperiod gick vi som vanligt ner från lägenheten vi bodde i, ner till parkeringen och fann en helt annan bil på den plats där vi kvällen innan parkerat vår Fiat 500L. Det tog bara några sekunder att dra slutsatsen att bilen var borta för gott och bara någon sekund mer för att guidebokens ominösa ”Of all Sicilian cities, Catania has the worst reputation for petty crime” skulle dyka upp i mitt minne.

Så dagens planerade loja bad, kalla öl och lästa bok förbyttes till telefonsamtal, polisanmälan, biluthyrarkrångel och väntan, väntan, väntan i en allt hetare stad.

Vi tog oss till närmaste polisstation, som utifrån mer liknande ett tillhåll för näringsidkare av olagliga substanser. Men vi ringde på, blev insläppta och hamnade sedan i ett väntrum som hade två dörrar att välja mellan, men ingen vi fick välja. På båda dörrarna satt skyltar som förbjöd oss att gå in och förbjöd oss att knacka på, men som uppmuntrade oss till att vänta. Vi gjorde så. I 45 minuter. Först då anlände en polis utifrån och tittade på oss som om han aldrig förr sett människor i väntrummet, och han frågade artigt om vi ville något eller om vi bara var på genomresa.

De fredade dörrarna på via Petrella 59.

Därefter blev vi visade in till ett rum som tydligen tillhörde en polis som hette Carmelo Grasso, vilket direktöversatt till svenska blir något i stil med Kalle Fetto. En annan, yngre och förvirrad polis som hette Walter, gjorde sitt bästa för att ta emot vår polisanmälan. Han frågade oss knepiga frågor (som: vilken färg hade er bil), och knackade på sin dator, tittade i mitt pass och frågade mer knepiga frågor (som: ”Is Pol-is-mynd-ig-het-en your place of birth?”) och knackade mer. Efter femton minuter skrev han ut ett papper på skrivaren intill och jag tackade högre makter för att polisanmälan åtminstone gick snabbt. Men högre makter hånskrattade åt oss, för det polisen skrivit ut var en instruktion … till sig själv … för hur man tar emot en anmälan om bilstöld.

Så där blev vi sittande, jag och Maria, vid Kalle Fettos bord, medan den unge poliskonstapeln Walter minutiöst tog emot vår anmälan. Efter en timma skrev han ut fem exemplar av polisanmälan: ett till oss, ett till arkivet och antagligen ett för god ton och två för att han kunde. Jag fick skriva på alla fem och därefter såg Walter oerhört lättad ut, som om detta var det svåraste fall han brottats med i sin karriär. Han bad om ursäkt å Italiens vägnar och vi skakade hand och gick iväg för att nu tas oss till Hertz på flygplatsen, där vi hyrt vår nu stulna bil.

Ett av fem exemplar av polisanmälan.

Och här är en märklighet man kan fundera på under mörka höstkvällar.  Bussen till flygplatsen gick från tågstationen, genom stan, stannade på alla upptänkliga hållplatser, och eftersom bussen saknade fjädring så passade chauffören på att sikta på vartenda hål i gatan han fann. Temperatur ute? 35 grader. Luftkonditionering inne? Nix! Efter tjugo minuter stannade vi åter vid tågstationen … som tydligen var en hållplats på vägen från tågstationen till flygplatsen?! Vi hade på 20 minuter förflyttat oss i en vid cirkel och tagit oss bokstavligen 40 meter från vår startpunkt. Först därefter skumpade vi vidare mot vårt mål. Centrum – flygplatsen medels bil=15 minuter. Medels buss=1 timma.

Personalen på Hertz var uppenbarligen vana vid vår typ av ärende. Fler kunder än vi hade fått sina bilar stulna i Catania och det var nu uppenbart varför Hertz bilflotta bestod av idel nya fordon. De hann aldrig bli gamla. När all pappersexercis var avklarad hade vi bara ett ärende kvar: Vi behövde en bil för resten av vår resa. Och det var nu överraskningen kom.

”And now we need a car for the rest of our trip,” sa vi.
“No. Impossible,” svarade Hertz-mannen. “You can’t have one!”
“Why?”
”Company policy. When you have a car stolen you can’t rent another car!”

Logiken är att Catania är så stöld-drabbat att man får räkna med att bilen stjäls om den används här. Hertz resonemang är således att den som hyr en bil av ett företag som är så suspekt att de hyr ut bilar i Catania gör sig skyldig till ett riskbeteende. Tja … Vad kan man säga … Hertz tycks i alla fall ha en viss självinsikt.