Litterära sammanträffanden

Vad är ett litterärt sammanträffande? Exempelvis som när vi sätter oss på tåget i Deauville vid franska atlantkusten och jag öppnar boken jag läser för tillfället (Den store Gatsby) och första meningen jag läser lyder: ”Jag träffade dem en vår i Cannes och senare i Deauville”.

Vi var i Paris under hösten 2012 och strosade oss krokigt fram genom kvarteren och tog en paus på Le Café Rive Droite vid ett torg inte långt från Les Halles. Medan vi satt där och drack rosé tittade vi bland annat på fontänen som står mitt på torget. Vi frågade oss vad det var för fontän och om platsen var speciell. Och när vi gick därifrån glömde vi bort det hela.

I sommar promenerade vi från Notre Dame, mot Les Halles. Dagen var varm och vi ville sätta oss och hinka rosé. Det ena hade i och för sig inte med det andra att göra, eftersom det alltid är tid för att hinka rosé, men så var det. Vi mindes nu torget, så letade vi åter upp det, satte oss igen på Café Rive Droite och drack rosé. Även denna gång kikade vi på fontänen. Samtalet gick ungefär så här:

”Där är ju den där fontänen.”
”Ja, just det. Vad var det med den egentligen?”
”Jaa … det var något speciellt.”
”Ja, just det. Men vad?”
”Minns inte.”
”Inte jag heller. Men något var det.”
”Vi är helt överens.”
”Mer rosé?”
”Ah, en retorisk fråga.”
”Ett påstående.”

Vi firade kanske inga stora triumfer som vittnen till platsen vi befann oss på, men vi hade det trevligt. Vi kunde ju alltid ta reda på mer om fontänen vid ett senare tillfälle. Och så gick vi därifrån och glömde bort det hela, som det brukar bli.

Sedan kom vi till Montpellier vid Rivieran. Jag var på väg att läsa ut min sista bok och planerade att köpa en ny bok i Montpellier. Jag letade upp Le Bookshop på 8 Rue du Bras de Fer och tänkte köpa en fransk författare, men hittade inget jag lockades av. Jag fastnade till slut för en historisk roman av Andrew Miller – Pure – som enligt baksidestexten handlade om en ingenjör som ett par år innan franska revolutionen fick i uppdrag att riva en begravningsplats i Paris. Eftersom det lät som en upplyftande intrig, så köpte jag boken.

En dag senare då jag började läsa boken insåg jag att begravningsplatsen som revs (Les Innocents) numera är Place Joachim-du-Bellay, vid vilken det ligger en restaurang som heter Café Rive Droite. Och fontänen som figurerar i boken, och som nu står mitt på torget, stod tidigare på just den plats där vi satt och drack rosé. Det är ett ganska märkligt sammanträffande.

Så vad kan man dra för slutsats av det här? Ingen aning. Inte mycket antagligen …

eller, den att det är bra att läsa, även skönlitteratur, eftersom böcker, med Voltaires ord, ”tenderar uppenbart skingra okunnigheten, som är civiliserade staters väktare och skyddsmur.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.