Alla inlägg av Stefan Benjaminsson

Den sensuella GPS:en – Pyrenéerna 2012

”Vill ni ha en GPS?”
Jag tittade på Andreas, Andreas tittade på mig. Det kan ju vara bra att faktiskt hitta till Pyrenéerna.
”Javisst,” svarade vi, skrev på en massa papper, fick nyckeln till hyrbilen (en svart VW Polo) och drog iväg från Barcelona flygplats för att ta oss till Pyrenéerna. Solen sken, jag körde och Andreas skötte godis, vatten, radio och GPS.

Resmålet var Espot, som knappades in som destination i GPS:en. Kartan blinkade till och en röst meddelade oss något … på italienska? Jag vet inte vad det var för GPS eller vem som haft den innan oss, men trots många ansträngningar för att få den att säga något på svenska eller åtminstone på engelska så pratade den italienska med oss. Så när vi närmade oss en korsning och vi stillsamt undrade vilken väg vi skulle ta, så meddelade en kvinna oss, med mycket beslöjad röst, på italienska … någonting. Det lät väldigt sensuellt. Jag är ganska säker på att hon ville tala om för oss ”Tag nästa höger” eller något liknande matnyttigt, men det lät snarare som en erotisk invit till en syndfull natt.

Alltså … jag är van vid svenska GPS-röster, som en aning mekaniskt och plåtigt, nästan robotaktigt, säger ”Fortsätt fem kilometer” om det nu är fem kilometer jag ska fortsätta. Därför blir jag lite ställd när GPS:en säger något som i mina öron låter som: ”Kyss mina solvarma läppar, de längtar efter dig”.  Andreas bara skrattade åt det hela (han kunde kanske inte GPS-italienska?). Men jag körde ju bilen! Jag var tvungen att kunna koncentrera mig på trafiken. Det är inte lätt när man mitt i en rondell och skyltarna upphör, hör GPS:en viska ömt ”Jag är naken under täcket, kom hit, kom hit min älskade.” Vete fan hur många varv vi gjorde i den rondellen innan vi kom rätt.

När hon i ett kritiskt ögonblick, mitt i en liten stad, talade om att: ”Det är du och jag för alltid, jag älskar dig, smek min kropp med spagetti … ” Då fick det vara nog.
”Herre gud, hitta språkinställningen NU, Andreas!”
Jag vräkte in bilen, halvt upp på trottoaren, och Andreas fick gräva djupt i sin mångåriga yrkeserfarenhet av användargränssnitt för att hitta fram till språkinställningen i GPS:en. Kort därefter konstaterade en svensk och krass röst: ”Tag nästa höger.”


Solen sken fortfarande och vi var fortfarande på väg mot Pyrenéerna, men min passion med GPS:en var över.

 ————————————

Spanien är inte bara sensuella GPS:er (GP)
Och annorstädes tar man sig runt med cykel (SvD)(SvD)

Men Bollywood då? – Indien 2010

Filmhösten börjar, med grandiosa fantasyfilmer från Hollywood. Men Bollywood då? Jag kan inte påstå att jag är en konnässör på storvulna Indiska filmer, men några har jag sett. Bland annat Devdas, som när den släpptes 2002 var den mest påkostade Bollywoodfilmen någonsin; de största stjärnorna, tusen statister, 20 mil färgglatt tyg och där varenda känsloyttring måste dansas fram – allt vad man behöver för en kulen höstdag. Huvudperson var den indiska superstjärnan Shahrukh Khan som de senaste dryga 20 åren gjort i runda slängar 80 roller (och det är klart, hur kan man misslyckas med 3 H i sitt förnamn? Borde kanske själv börja stava mitt förnamn Sthephahn).

När vi var i Indien 2010 så ville vi naturligtvis också passa på att se en Bollywoodfilm på plats. Så väl i Jaipur så lyckades vi få biljetter till Shahruhk Khans senaste rulle, som hade gått upp på biograferna bara en vecka tidigare: My name is Khan. Biografen var Raj Mandir, som är en av de mer berömda biograferna i Indien, den som får de flesta premiärerna. Så vi var på rätt plats, vid rätt biograf och med rätt stjärna. Bara att invänta färgexplosionerna.


My name is Khan
visade sig dock inte vara den typ av Bollywood vi var ute efter; ingen vräkig indisk musik, ingen känslodans. Bäst liknas den kanske vid en post-11/9-film, korsad med Rainman, och med en pyts kärlek. Men den största stjärnan Shahrukh var ju med, så vi var nöjda ändå. Filmen var ett drama, men med en touch av komedi (läs mer om den här), och den var dessutom tvåspråkig. Dialogen fördes omväxlande på engelska och hindi. Skämten lades ofta upp på engelska, och sedan drog de till med poängen på hindi. Hela biosalongen vred sig i skratt utom vi två, som satt och undrade vad ”haath” betydde och varför det var roligt att gummans ”haath” varit på hans ”taang”? Vad nu ”taang” betyder?

Men i höstens biomörker här i Göteborg, så blir det som sagt mer Holly- än Bolly- wood.

På drift, Indian style – Indien 2010

Vi landade i New Delhi strax innan halv sju på morgonen den 15 februari 2010. Det hade just börjat ljusna, luften var sval och fylld av ett dis som kunde vara allt från dimma till avgaser eller rökelser, och som troligtvis var en blandning av allt detta. Just doften av rökelse var det första som sinnena registrerade som speciellt för den plats vi kommit till; en doft av bränd växtlighet, tusen år och krydda som skulle följa oss genom hela Indien.

Trots att vi nu varit på väg i snart ett dygn och var så trötta att vi nära på blev pigga igen, så var vi inte framme. Agra hägrade vid slutet av vägen, en fyra timmars bilresa västerut från New Delhi. Bilen, med våra guider Monica och Murad, och vår konstant pratande chaufför Asok, kom att bli vår väg in i Indien. För det var bilresan mellan New Delhi, Agra, Jaipur, New Delhi som gjorde oss bekanta nog med allt som var annorlunda, för att vi senare kunde ta oss an Trivandrum på egen hand (Trivandrum eller Thiruvananthapuram som staden numera heter, men herre gud, vem kan uttala det utan att förtvivla?).

Trafiken kunde många gånger tyckas laglös. Så var det uppenbarligen inte, för vi såg ett antal trafikpoliser av gammal sort stå i diset och dirigera med huvudlös optimism, som om de verkligen trodde på handflatans kraft mot de tusentals ton annalkande bilar, lastbilar, cyklister och rikshor. Exakt vilken effekt det var tänkt att hans gester skulle ha är svårt att säga, men troligtvis så var det fritt fram att köra så länge han fortfarande stod upp. För det var av allt att döma vad som skedde.

Naturligtvis fick vi se mycket av det man ska se som förstagångsturist i Indien. Men det bilresan gjorde var att vi fick uppleva så mycket annat, uppleva allt det som i efterhand gjorde resan än mer minnesvärd. Från det att vi klev ut från flygplatsen till dess att vi åter igen stod där 3 veckor senare för att flyga hem, så var det ett oupphörligt flöde av nya intryck. Av kor som i godan ro betade sopor mitt i staden, byggnader i så fullständig ruin och arkitektonisk misär att hjärnan fick arbeta hårt för att samtidigt kunna ta in att mitt i allt detta finns ett datorcenter (med full praktisk kunskap – om vad ? Vem vet?). Just skräpet är ett av de bestående intrycken; samlat i mängder överallt, så påträngande att det slutligen upphör att vara skräp och blir en del av stadslandskapet, lika självklar där, som sly och buskar i skogen. 

 Utan bilresan och vår chaufför Asok, vars omväxlande vita och betelröda tänder var som ett tema för resan, hade vi heller inte stannat på motorvägen, där Asok upptäckt ett bröllopsfölje. Han hoppade entusiastiskt ur bilen, pratade kort med ett par från bröllopsföljet och återkom.
”Come. You must see Indian wedding. You know wedding?”
Vi ”knew wedding” och formligen drogs bort till bilen, till brudgummen och ett antal släktingar och gäster, för att bli visad ena halvan av ett indiskt brudpar på väg till bröllopsceremonin. Vi gjorde som Asok sa, även om det kändes nära på kolonialt opassande att tränga sig på. Men Asok log som alltid och manade på oss att fota, att inte försitta en chans att ta hem något minnesvärt från en motorväg mitt emellan Agra och Jaipur. Brudgummen påstods ha varit 18 år, han verkade yngre och inte helt nöjd. Det sista kan ju emellertid ha berott på att två smått generade och bleka svenskar just fösts fram till bilen och höjt en kamera.

 

Hela den helgen var för övrigt späckfull med giftaslystna indier. Enligt all seriös astrologi var dessa dagar en mycket lyckosam tid att gifta sig på, och många tänkte därför inte försitta sin chans att fixa ett bra äktenskap – pricka rätt bröllopsdag så behöver du ju inte lägga något krut på att jobba på relationen, vilket sparar en jäkla massa energi. Vi såg dessutom djur av alla de slag som gick omkring i städerna. Alla de slag? Nja … Vilka djur såg vi: kor, hundar, oxar, apor, grisar, hästar, åsnor, getter, får, kameler, elefanter, höns, tuppar, en handfull kobror och boaormar, ekorrar, duvor, en råtta, en papegoja och etctera. Vilket djur såg vi inte: Katt. Som sagt, inte en enda katt? Varför inga katter? Det hela verkar väldigt mystiskt.

 

————————

Den mer traditionella roadtripen (SvD). Eller så cyklar man (DN).

Illegalisera Zlatan?

Bäste Zlatan. Jag vill bara i all välmening rikta ett varningens ord till dig: du kommer sannolikt bli olaglig inom en nära framtid, så tag dig i akt. Låter det märkligt? Egentligen inte, för … hur ska jag säga? Jag vet inte om du märkt det, men media knarkar dig. Stenhårt!

Media måste få lite Zlatan varje dag för att inte få frossbrytningar. Om Zlatan spelar, så skriver man om det. Om han inte spelar så skriver man om det. Om han eventuellt ska spela, eller eventuellt inte, eller om han bara kliver ur en bil, lyfter ena benet före det andra eller har semester, köper ett ventilgummi eller rotar fram lite ludd ur sin navel … så skriver man om det.

Du kan säkert föreställa dig snacket på redaktionerna:
”Vad har vi med Zlatan idag då?”
”Inget.”
”Inget? Vadå inget? Vi måste väl ha något med Zlatan!”
”Men tidningen är upptagen av en jordbävning i Asien, presidentval i USA och Eurokris i Grekland, samt en nakenchock i TV4.”
”Skiter väl jag i! Jag måste ha Z! Ge mig vad som helst! Va’ lite schysst nu’rå. Bara lite Z, en notis, en Z i ingress? Jag är sjuk fattar du väl. Ser du inte att jag skakar. Ge mig Z!!!”
”Okej, okej, okej. Lugna dig. Lägg ner brevkniven! Lugnt och försiktigt!”
” … lite Z …” (snyft)
”Okej! Jag ska se vad vi kan hitta på … Vad säger du om en Zlatan-effekt till Paris (DN, AB, SvD).”
”Zlatan-effekt? Zlatan-effekt! Ja. Gud, ja …  Z!”
”Bra. Då skippar vi jordbävningen och Eurokrisen, och lägg Zlatan på ettan!”

Det mesta i knarkväg tenderar att bli olagligt, så var försiktig bäste Z.

 

Och man kan ju åka till Paris av många andra anledningar, Seine och Eiffeltornet och maten är bara några få, men mer om dessa vid senare tillfälle.

Min egen nära-Z-upplevelse var i Neapel i september 2011, då Milan skulle spela mot Napoli och tog in på grannhotellet. Det var ett helvetiskt liv då bussen med spelarna anlände. Z själv var dock inte med. Han var tydligen i Sverige och jagade älg … läste jag i tidningen när jag kom hem.

Konsten att behålla värdighet eller Skammens promenad – Turkiet 2009

Vilken resa gör mig nöjdast? Enkelt: Den som tar mig iväg. Det är inte det att jag vantrivs hemma, tvärtom, mitt hem är min ljuva borg och något för den händige etc. Men glädjen i att finna allt det som inte är bekant ligger ständigt och lockar som grön fe i kafédimmorna. En del gånger räcker det med att ta en annan, okänd, väg till jobbet. Andra gånger måste jag till (för mig) otrampad utländsk mark.


En sak som är komplicerat med otrampad mark är att den kan vara svår att trampa och samtidigt behålla värdighet och stil. I Alanya, Turkiet, 2009 var sanden åt det mörkare hållet och solen var en helvetisk grill i skyn. Och som alltid måste man göra ett taktiskt val: nära havet eller nära baren? Naturligtvis lägger man sig alltid nära havet, vilket är ett enormt misstag om man ska behålla sin värdighet, för du kommer alltid till en punkt då svetten rinner och havet bara kan svalka utsidan. Du vill ha något kallt att dricka.

Du börjar gå mot baren och känner omedelbart hur det är som att gå på en stekhäll, men du tänker att det inte är någon fara, för baren är bara fyrtio meter bort, och du går vidare, i dina coola solglasögon och med svala sofistikerade steg. Sedan följer i snabb takt ett fullständigt stil-förfall, då du börjar zick-zacka mellan de få skuggplättar som olika solstolar ger; då du börjar öka på stegfrekvensen, så att du snart ser ut som du medverkade i en stumfilm från 1923; då du tänker att ”om jag borrar ner fötterna i sanden för varje steg så kommer det att vara svalt” men inser direkt att allt som händer är att du nu bränner anklarna istället och dessutom inte ser klok ut då det nu ser ut som om du försökte dig på lite misslyckad Charleston; då du börjar ta överdrivet långa steg och får hatiska blickar på dig då du dränker dina solgrannar i sand; då du ger upp helt och hållet och rusar trippande med höga knäuppdragningar och grimaserande utstöter ”oohh, aahh, iihh, uuhh, fy fan i helvetes skit, uuhh …” vilket inte är vad man önskar bli citerad med.

Det enda som är värre än denna skammens promenad, är att du inser att du måste gå samma väg tillbaka och denna gång med två ölglas i händerna. Lösningen heter: Hotellpool.


Någon lär ha sagt att man kan använda flip-flops … men det är för mesar. Dessutom, med ben täcka av sollotion och svett, så ser benen raskt ut som panerade fiskpinnar tack vare flip-flopsen inbyggda funktion att sprätta kilovis med sand omkring sig för varje steg man tar. Och är det något som förstör ens värdighet och stil, så är det fiskpinneben.

Mer att göra i Alanya (DN).

Extraordinärt, märkligt, fantastiskt! ”It’s crazy!” – Marmaris 2007

Vart ska man åka, vad ska man göra? Solresa i höstrusk (SvD)? Framtidsplan till Japan (AB)? Lockande vulkaner(GP)?

För lika mycket vad du själv vill, så är det många gånger hur man lockas av beskrivningarna som bestämmer vad man ska göra. Och det som gäller är superlativ och språkliga överdrifter. Det är då som du tappar ditt annars goda omdöme och tänker: ”Det kanske ligger något i det här ändå.”

När jag var i Marmaris, Turkiet, en gång, kom jag hem till hotellet efter en heldag på stranden med avslutande smaklös middag och god öl. I hotellreceptionen stod en skylt, handskriven med vit krita på svart bakgrund, som gjorde reklam för kvällens underhållning: En ”Fantastic Snake Show” skulle äga rum till gästernas fromma i lobbybaren.  Av någon anledning – säkerligen djupt psykologisk sådan … ni vet, orm, Freud etc – så kände jag mig tvingad att gå ner under kvällen för att ta mig en titt. De hade ju lovat att ormshowen skulle vara ”Fantastic”. Det kanske ligger något i det, för inte skulle de ljuga om en sådan sak?

Den fantastiska orm-showen visade sig bestå av en kvinna och en man som turades om att hänga ett par trötta boaormar över sig, till ackompanjemanget av Absolut Turkish Hits 35. Det var lite marknadsspektakel över det hela, och fascinerade på ett väldigt o-fantastiskt vis. Men de barn som var där uppskattade det hela, ormkvinnan var båda söt och vig och mannen muskelös och hårig, så det fanns ju något för alla smaker. Men ärligt talat, det finns ett begränsat antal sätt man kan hänga en boaorm över sig, hur vig man nu än är. Så efter en kort stund kände jag mig tvingad, av inte lika djup psykologisk anledning – ni vet, livet är för kort etc – att gå upp på mitt rum och läsa en ”fantastic” bok.

Sedan så har vi ”Crazy!” (lägg märkte till utropstecknet). Jag gjorde en helt ovetenskaplig undersökning av vilket engelskt ord som den genomsnittlige affärsidkaren i Marmaris tycker bäst om i marknadsföringssyfte. Svaret är: ”Crazy!” Jag kunde väldigt snabbt lokalisera drygt ett halvdussin olika reklamskyltar där detta ord ingick: Ett vattenpalats=”crazy fun!”. En båttur=”crazy lazy day out!”. Ett disco=”It’s crazy!” Vespauthyrning: ”Crazy bike!!!” (vilket är lite skrämmande på sitt sätt, speciellt de tre utropstecknen). Basaren sade sig visserligen inte vara ”crazy”, men det var definitivt ett ord som lätt seglade upp i medvetandet där.

Nere i hamnen fann jag en båtuthyrare som gjorde fin reklam; en av de båtar man kunde ta sig en tur med lockade med ”Have the time of your life and get your tits brown.” Så … inte nog med att på denna båt kunde få uppleva sin bästa tid i livet, man fick dessutom bonusen att få sina bröst bruna. Skitbra! Men jag förstod aldrig om det var tänkt att vara ett motsatsförhållande; de stora tingen (bästa tid i livet) mot de mindre tingen (bruna bröst – som dock inte är oviktiga). Eller hade de något med varandra att göra? Det kändes lite godtyckligt att kombinera just dessa två saker: Mitt livs höjdpunkt och solbränd byst? Varför inte lika gärna: ”Find true happiness in life, AND get a free toaster”. Fast vem vet … det kanske låg något i det ändå.

En båtresa som absolut klassade in på ordet ”galen” var den jag och Mia gjorde ett par år senare i Alanya.

I stormens öga – Marseille 2010

Jag minns min resa till Marseille och Les Calanques. Jag höll på drunkna på en båt, då havet stilla tänkte att: Kan inte offren komma till havet, så kan havet komma till offren. Vilket visar på skuggsidan av att ställa sig först i kön.

Så här låg det till: Vi skulle se Les Calanques, (naturfenomen, världsarv, kalkparadis, vildsvinsnäste, vad ni vill) och skulle göra detta från en båt. Det var majsol och skönt, och vi ville sitta på däck för att få se så mycket som möjligt. Så vi var tidigt i Marseilles hamn, ställde oss längst fram vid turbåten och viftade uppspelta med våra biljetter för att komma först ombord. Vi skrattade gott åt det stackars dumma turister som kom till båten bara strax innan avgång, och därför inte fick någon plats ute på däck. Grinden öppnades, vi rusade snabbt framåt och – stora lycka – fick först av alla de bästa platserna, vilket skulle visa sig vara de mest utsatta platserna. För det blåste. Mycket. Något kopiöst … tro mig. Det blåste.


Sitter man i fören på en båt och vågorna börjar brottas med sagda båt, så slår det upp havsvatten på däck. Och … hur ska man beskriva det hela? … så här hade kanske Johan Ludvig Runeberg skrivit:

När vågor slog mot trubbig bog, slog skummet över däck
Och vinden ven och måsar skrek och spred i skyn sin träck
Och havet höjdes, vattnet bröt och lade an, det small
Den allra första vågen re’n blev fem frisyrers fall

Det var ej gott att dröja kvar, men vi sa ”Det är lugnt,
det kan ej komma mera nu, för havet har satt punkt”
Men havet gav en snabb repris, och spolade salut
Och så igen och än en gång, vi trodde det var slut

Ännu en våg och så man såg, blott två frisyrer kvar
Och allt var dränkt och blött och surt, vi sviktade envar
Vi flydde in, som dränkta troll, och föll på durken platt
Då hörde vi, från uppifrån, kaptenens galna skratt

Och dessa ord, de spriddes se’n, i hamnen vitt och brett
Att dumma svenskar hade trott att först i kön är rätt
Men först i kön är först att dö, i fören på en båt
För är du dum att sitta främst, i storm, så blir du våt.

——

Jag kanske överdriver en aning. Men det blåste och vi blev alla helt genomblöta av något ton havsvatten. Fast vyerna över Les Calanques var fina.

En, kanske lite annan, upplevelse kan man läsa om på SvD.

Det dåliga med det bra – Mexiko 2012

Vi reste till paradiset, men paradiset var inte där. Men det som ändå var där, var helt okej.

Det finns en avigsida med att uppleva något bra. För det innebär att man omedvetet (eller medvetet) jämför allting med detta efteråt. Vi hade varit på Maldiverna 2010 och åkte nu till Mexiko och Isla de Holbox. Och det går inte att komma ifrån: Isla de Holbox hade inte en suck.

En ledtråd hade kanske varit ”naturreservat”, vilket Isla de Holbox är. Det låter bra, liksom naturligt, ursprungligt, paradisiskt. Men det innebar att man var förbjuden att göra något åt de ton efter ton av trasslig och täckande av tång (säg det snabbt fem gånger), som låg på stranden och förmultnade … och spred en lukt som var en tämligen lyckad korsning mellan ruttnande natur och misskött offentlig toalett (utan citrusstenar i pissoaren). Medan man på Maldiverna krattade stranden varje morgon innan vi hunnit gå iväg till frukost. Maldiverna var såldes mer konstlat men mer likt den illusion av paradis jag bar på.


Samhället Holbox var slitet (eller genuint, som en resebroschyr hade sagt), och lugnt. Nachosreklam fanns på väggarna. Bleknande Coca Cola-skyltar och bar-reklam gjorde ett tappert, men trött, försök att locka kunder. Atmosfären var så laid-back att den knappt hade puls … men på ett bra sätt. Samhället var på sitt sätt mysigt, och vi gick inte tillbaka dit. Och denna typ av Vi-vill-vara-ett-paradis-men-orkar-inte-riktigt-försöka-attityd var påtaglig. Den hade sin charm, men vi som sökte efter paradiset (som vi fantiserade om) fann det inte.

Så det som var dåligt med Isla de Holbox var egentligen att vi hade varit på Maldiverna innan. Prisvärt? Ja. Vill jag tillbaka? Nej. Hotellet, Villas Paraiso del Mar, inklusive service, var bra. Maten kunde ha kryddats mer. Vi var ju trots allt i Mexiko och förväntade oss smärre vulkanutbrott i munnen, men utbrotten var få. Som fanatiskt frukostätare var jag dock helnöjd: köksmästaren stod till och med och specialgjorde smoothies på morgonen. Bara en sån sak.


Men är det trendigt att åka hit? Javisst säger AB!

Mer om denna resa finns här och här och här och här.

”Bad tourist!” Sightseea rätt – Indien 2010

”You are bad tourist. Bad tourist!”

Vår chaufför, Asok, ser inte nöjd ut och hans ögonbryn pressas samman då han bligar på oss i backspegeln. Det är första gången jag varit med om att bli recenserad som turist, åtminstone så där rätt i ansiktet.

Det är den 17 februari, 2010. Platsen är Jaipur i Indien och vi har varit i damm och hetta på Amber Fort, stannat till i damm och hetta och tittat på Water Palace, fortsatt till centrum och i hetta sett City Palace och sedan lunchat indiskt (hett) med tillhörande underhållning (sitar inklusive dansande pojke belamrad med några dussin bjällror – och gett dem dricks). Vi börjar bli trötta, fysiskt och psykiskt, och ja: varma.

”You want to go to traditional indian stone cutter!” Asok ler glimrande, men det är ingen fråga.
”Excuse me?”
”You know stone? Like in building. You know building? I take you to where they cut stone indian style. Traditional. Very interesting.”
Vill vi se ett hett och dammigt stenhuggeri? Efter en hel dags sightseeing i drygt 30-gradig värme. Eller vill vi hem till hotellet och dricka en kall öl?
”No, thank you. Just to the hotel?”
Svaret verkar förbrylla Asok.
”You don’t know stone? They cut stone traditional. You know traditional? They have been cutting stone thousands of years. You know thousands?”
”That sounds interesting, yes … ah …  but we just want to go to the hotel now.”
”Very traditional. Very!”
”No, thank you.”
Asok är tyst i cirka 43 sekunder.
”You don’t need to buy anything. Just look. You know look?”
”No! Just to the hotel … please.”
Asok börjar blänga.
”You know ‘yes’? Very good word. Yes?”
”No.”
Asok ger oss en ny blick i backspegeln, tutar på en riksha, väjer för en ko och byter fil ett par gånger. Han verkar komma till slutsatsen att vi inte riktigt förstår det här med att turista, och beslutar sig för den pedagogiska metoden. Åter igen leendet.
”You know. When you are in another country, it’s important to see interesting things. You know interesting things? You just go and see, and maybe buy little things, maybe big, maybe not. You know not? Ah, yes, you know ‘not’! But you go see. Okey?”
”No. Hotel!”
”You know tourist? Good tourist go and see very interesting stone cutter. You are not good tourist. You are bad tourist. Bad tourist.” Asok blänger argt på oss. Kör en bit, ilsket. Blänger, tutar. Tittar upp i backspegeln med tvivlande hopp etsat i anletsdragen. ”You want to go and see paper manefacturer? You know paper? Very traditional. Very interesting?


Vi fick komma tillbaka till hotellet, utan att behöva se någon typ av hantverk den dagen. Senare fick vi reda på att Asok hade provision på alla han fick med till stenhuggaren och andra. Naturligtvis. Han fick i sin tur, av en chaufförskollega, veta att svenskar dricksar frikostigt i slutet av resan, om de får komma hem till hotellet och dricka öl då de önskar. Han blev ”very happy” till slut. ”You know happy?”

————————–

Andra dåliga turister AB.

Näcka i Varberg

Semestra i Sverige, från skärgård till skärgård (AB, DN). Ja, varför inte, tänkte jag och drog på en dagstur till Varberg. Efter en vecka isolerad på landet utan bil, och endast i sällskap av en hund och en katt, kan även det närmaste resmålet te sig exotiskt och lockande.

Väl framme, med intentionen att ta oss ett dopp i havet, upptäckte vi att det är stört omöjligt att inte bada naken i Varberg. Märkligt, men sant. Detta till skillnad från Paris (AB). Vi promenerade lugnt längs med Varbergs fästning, skänkte Bockstensmannen en sällskaplig tanke, och såg ett perfekt badställe nedanför fästningen, med brygga och trappa ner i vattnet. En skylt proklamerade emellertid: Nakenbad för damer. Eftersom jag varken är dam eller har någon lust att näcka offentligt så gick vi vidare.

Efter ytterligare ett hundratal meter kom ännu ett perfekt badställe. Och ännu en fingervisande skylt: Nakenbad för damer. Vi gick vidare till nästa badställe: Nakenbad för herrar. Det tar sig, men jag vill fortfarande inte näcka. En bit längre bort skymtade ytterligare badplats och ännu en skylt. Jag kan svära på att det var ännu ett nakenbad. Dessutom låg något som kallades Kärleksparken alldeles intill, vilket kändes nästan hotfullt i närheten av två dussin nakenbad. Så vi vände tillbaka och jag åt en glass istället.

Jag vet inte vad det är med Varbergare och nakenhet, men det verkar vara i det närmaste obligatorisk att näcka när man är i Varberg. De borde sätta upp en stor skylt vid kommungränsen: I som här inträden låten stassen fara! Esais Tegnér skrev vid tillfälle ”Varberg utan all fråga är det fulaste ställe i Sverige”. Att se till att alla är nakna kanske är ett sätt att dra uppmärksamheten från övriga delar av staden. Vem vet. Troligtvis finns det kanske någonstans, långt bort, på en väl undanskymd plats, en badplats där man med rodnande kinder kan dra på sig sedliga badkläder och ta sig ett normalt påklätt dopp. Men Varberg döljer denna plats väl.